Den andliga och religiösa förvirringen är stor i vår tid. Som Guds folk behöver vi andlig urskiljningsförmåga för att se klart i allt det virrvarr som omger oss. Aldrig någonsin har det varit mer angeläget att söka oss tillbaka till de gamla stigarna i Guds Ord. Här skall vi i korthet analysera några av de trender och religiösa moderiktningar som är typiska för vår tid.

Först något om katoliserande tendenser inom protenstantismen, nämligen Taizé-gudstjänsterna. Dessa stämningsfulla gudstjänster har blivit populära också i vårt land och många ungdomar från de nordiska länderna har gjort resor ned till Taizé, där denna gudstjänstform föddes och sedan spreds över hel världen. Vad är det då som är så speciellt och tilldragande med Taizé?

Tittar du på Frankrikes karta upptäcker du att Taizé är en helt vanlig liten landsortsby i Bourgogne omkring 40 mil sydöst från Paris. Enligt min några år gamla lista över franska kommuniteter bor det cirka 150 personer i Taizé. Där startade redan 1945 några personer tillhörande den Reformerta Kyrkan ett slags protestantiskt kloster. Deras myckna tal om ”försoning” väckte gehör i det krigshärjade och sargade Europa.

Talet om försoning mellan folken, speciellt mellan Tyskland och Frankrike, övergick emellertid senare mer och mer till att bli ett tal om försoning mellan de stora världskyrkorna. Redan på ett tidigt stadium blev det uppenbart, att de ledande av detta kloster hade som mål att skapa en brygga mellan protestantismen och den romersk-katolska kyrkan.

Klosterbröderna i Taizé och deras verksamhet har utan tvekan många tilldragande och sympatiska drag, rent mänskligt talat. Tillsammans med traktens katolska bönder har de bildat en kooperativ förening, till vilken de överlåtit alla sina ägodelar. De gör alltså en berömvärd social insats. Bön, arbete och barmhärtighetstjänst går hand i hand. Med stor generositet tar de emot skaror av ungdom, både sådana som bekänner sig till någon religiös tro och sådana som inte tror. Trots detta måste vi ändå varna för det inflytande som kommer från Taizé, något som säkert inte alla kan förstå, men jag skall försöka förklara varför.

Vad är egentligen målet med Taizé-brödernas verksamhet? De två tongivande ledarna har under en följd av år varit Roger Schutz och Max Thurian och man behöver inte läsa långa stycken i deras skrifter, förrän man börjar undra om de verkligen bör betraktas som protestanter. För några år sedan stod den ene alltjämt kvar som medlem i den Reformerta kyrkan, medan den andre bad om att bli struken. Schutz besökte Rom under Vatikankonciliet och yttrade då följande: ”Jag är övertygad om att detta koncilium (kyrkomöte) är en speciell nådeshandling. Det är Gud som i sin barmhärtighet för oss ut ur fyra seklers mörka historia av opposition, motreformation och anti-katolicism”.

Ja, tänk att en protestant kan betrakta protestantismens fyrahundriga historia som en tid av mörker! Var det inte snarare påvekyrkans avlatshandel, helgonkult och vidskepliga bruk som fört Europas folk in i ett stort andligt mörker? Och i den mån reformatorerna troget förkunnade evangeliets budskap var de väl hellre ljusbärare än mörkermän!

Vi kan kanske säga att Taizé på ett sätt representerar en ny religion, där enhet och försoning mellan de stora religionssystemen betraktas som det högsta goda. Är detta verkligen en ny religion? Ja, aldrig förr har man talat så mycket om vilken skandal kyrkosplittringen är. Taizés budskap är att det är denna splittring, som är orsaken till den sekularisering och avkristning som skett i en stor del av Europa.

Genom enhet och försoning skall en ny tid komma. Och naturligtvis är vi alla överens om att enhet och försoning verkligen är två mycket vackra ideal. Men vad menar egentligen Taizé-bröderna med dessa uttryck? I ett föredrag för några år sedan fördömde Taizé-ledaren Max Thurian i mycket stränga ordalag protestanternas evangelisationsarbete i katolska länder. Han använde då det nedsättande uttrycket ”proselytism”. Att vinna proselyter är ju att vinna anhängare och det är inte alls detsamma som att försöka föra människor till frälsande tro på Kristus.

Max Thurian menar att evangeliska kristna, som missionerar i katolska länder absolut inte bör föra folk till sina egna församlingar. Det måste ju då resultera i att dessa församlingar ganska snart dör ut och försvinner! De har alltså inget existensberättigande! Thurian samlade till och med en grupp pastorer och bad dem skriva under ett löfte om att avstå från all proselytverksamhet.

Den katolska kyrkan har ofta under historiens gång bedrivit proselytverksamhet genom utpressning, intriger och förföljelser. Den sidan av saken tas inte upp av klosterbröderna i Taizé. Taizé-brödernas negativa syn på evangelisk verksamhet i katolska länder kan bara uppfattas som en önskan att samla allt och alla i den katolska moderkyrkans sköte.

Taizé är ursprungligen ett protestantiskt kloster, men med typiska katolska ideal. Taizé är ett av de starkaste uttrycken för de genomgående katolska tendenser, som gör sig gällande inom protestantismen. Klosterbröderna i Taizé avger löfte om fattigdom, kyskhet och lydnad, precis som katolska munkar gör. Detta spartanska liv, där man avstår från all egen äganderätt och vanligt normalt mänskligt samliv, kan förefalla beundransvärt. Men det för lätt till träldom under människobud, som man uppfattar såsom varande gudomliga.

Kolosserbrevet talar om dessa olika försakelser som ett ”självvalt gudstjänstliv” och säger att de i sig själva är utan värde, utan förtjänst och ger inga meriter. Klosterbrodern Max Thurian lovprisar celibatet lika varmt som vilken katolsk teolog som helst. I det sammanhanget tar han jungfru Maria som exempel. Hon förblev jungfru trots att hon blev mor, säger han. Detta är typisk katolsk tankegång. Enligt Nya testamentets texter ingick ju Maria verkligen äktenskap med Josef och födde flera barn till världen efter Jesu födelse. Detta förnekas av katolikerna och således också av Taizé.

Bikten betraktas som ett sakrament av klosterbröderna i Taizé. Biktfadern ger absolution (syndaförlåtelse) i kraft av sin ordination. Detta är en romersk-katolsk syn på saken och låter mer än förbryllande, då den framförs av personer, som ursprungligen kommer från den kalvinistiska reformerta kyrkan. Man borde ha citerat Calvin, som skrev följande om bikten:

”Varje gång en syndare omvänder sig får han förlåtelse. Den som lägger något till denna sanning tar inte bort syndabördan, men binder Guds barmhärtighet. Öronbikten är orsak till så mycket fördärv i kyrkan, att den borde avskaffas”.

Vad tänker bibeltroende kristna ledare i Europa om Taizé? En av de mest kända kristna ledarna i det fransktalande Europa under det senaste halvseklet var utan tvekan doktor Rene Pache . Han skrev en gång en uppmärksammad bok, vars titel jag faktiskt har lånat som överskrift till den här artikeln. Den hette alltså ”Katolicerande tendenser inom protestantismen”, där Taizé fick en framskjuten plats. För dem som inte vet vem Rene Pache var, kan jag nämna att han i många år var en uppskattad lärare på Emmaus Bibelinstitut i Schweiz. Han skrev många böcker, av vilka flera är översatta till engelska och utgivna på Moody Press i Chicago, vilket säger en del om hans goda namn och rykte rent internationellt. Två böcker av Rene Pache finns förresten också på svenska: ”Livet efter detta”, som jag själv översatte 1968, samt ”Bibelns auktoritet och inspiration”, översatt av pingstmissionären Carlo Johansson, två verkliga guldgruvor, som det tyvärr är svårt att få tag på idag.

Även om nu Rene Pache har gått ur tiden, är det intressant att läsa vad han för några år sedan skrev om Taizé. Och då jag nu hänvisar till honom, bör vi hålla i minnet, att han under många år var en av de mest aktade teologerna med grundmurat förtroende inom alla evangeliska och bibeltroende kretsar både i Schweiz, Frankrike och Belgien.

Rene Pache plockar fram en mängd citat från tidningar och böcker, där både klosterbröderna från Taizé själva kommer till tals och där andra uttala sina åsikter. Sedan sammanför han det hela i olika kapitel och uttrycker sin oro inför dessa katolska tendenser inom protestantismen. ”Vart bär det hän?” frågar han till slut och fortsätter: ”Så fort som det nu går kommer vi snart att få se det. Må vi verkligen ta varning av detta och liksom apostlar och reformatorer hålla fast vid den sanna universella församlingen, som är sanningens stödjepelare och grundfäste i tiden”.

Den eminente professorn i Strassbourg, Roger Mehl , sade för flera år sedan att allt fler medlemmar av den reformerta kyrkan i Frankrike betraktade Taizé med misstro, men att däremot den katolska kyrkan ansåg Taizé som ”sitt”. Parispastorn Edmond Itty , också verksam på Martinique, samt den kände schweiziske skribenten Gabriel Mutzenberg betraktar Taizé som en fara för hela den bibeltroende kristenheten. Stämningsfull liturgi, men ett otydligt budskap.

Taizé-bröderna utför sin mässa och sina ceremonier iförda vita kläder. En gudstjänst kan vara upp till tre timmar. Den består växelvis av bön och sång. Taizé har givit upphov till en liturgisk förnyelse inom protestantismen och har utan tvekan bidragit till att utsudda gränsen mellan katolskt och protestantiskt tänkande. Talet om enhet och försoning plus en avslappnande atmosfär lockar människor till deras mässor.

I ett land som Sverige har folk praktiskt taget aldrig konfronterats med ett genuint katolskt tänkande och ser därför inga faror i det. Protestantismen i vårt land är inte heller renodlat bekännelsetrogen idag. Taizé-bröderna behöver därför inte slösa mycken tid på att övertyga svenskarna om att man inte skall vara anti-katolsk och inte heller alltför övertygad protestant. Det räcker med stämningsfull liturgi, för att folk skall trivas i deras gudstjänster. Det kan till och med med se ut som om Taizé-rörelsen är på väg att bli ett forum för all slags religiositet, där man undviker att tala om skillnader och olikheter och bara framhäver de vackra idealen enhet och försoning.

I en tid då både lärofrågor och etiska frågor bagatelliseras alltmer, är Taizés enhetsförkunnelse tilldragande – även om den är konturlös. Innerst inne tror jag att Taizés framgång beror på människors behov av mystik och att få en andlig dimension i sina liv.

Den krassa materialismen har spelat ut sin roll. Folk behöver något mer för att orka leva vidare. De protestantiska kyrkornas torra liberalteologi, som mestadels består i bortförklaringar av det övernaturliga, har skapat ett andligt vakuum. Underhållningsmentaliteten i en del av de gamla väckelserörelserna tillfredsställer inte heller människors djupa andliga behov.

Personligen är jag övertygad om att det bara är förkunnelsen om storheten, härligheten och den frälsande kraften hos Jesus Kristus själv, som är det enda svaret på människors andliga längtan. Hos Jesus finner vi ett nytt liv. Genom Jesus blir vi försonade med Gud och förenade med alla som är bärare av samma liv. Verklig frälsning, enhet och försoning finns bara i Honom och genom Honom.

Stig Andreasson

Från artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:6 År 2000. Publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Uppmaningen innebar inte att vi urskillningslöst ska ta till oss allt som den traditionellt antagna kyrkohistorien undervisar om. Idag råder en total begreppsförvirring där samma ord uttryck uppfattas på vitt skilda sätt. Bibliska sanningar har stulits, omvärderats och överförts till ett sekulariserat tänkande, och genom lejda förkunnare lockas många till avvikelser från den smala vägen.

HISTORISKT SETT KAN vi följa två huvudlinjer med rötter från den urkristna församlingen. I ett förstone fann de kristna en gemensam motpol hos det dåtida romerska imperiets kejsardöme och väsen, under vars välde Jesu lärjungar kom att tillhöra en lidande och förföljd församling. Så småningom såg det då trängda imperiets härskare den kapacitet som fanns representerad hos de kristna och tör att tillvarata denna resurs anpassades det politiska budskapet till deras förmån. Kyrka och stat förenades i gemensamma insatser för upprätthållandet av det gudlösa imperiets bestånd

Samtidigt fanns det troende skaror som tagit vara på Jesu och apostlarnas ord om att inte gå i ok med världen. Under inga omständigheter var man redo att alliera sig på det sätt som nu ägde rum. Den uppkomna statskyrkan erhöll dock mycket politisk makt, men på bekostnad av oersättliga andliga värden som förhandlades bort och således gick förlorade. Sedan dess har vi i historien haft en förföljande kyrka och en förföljd församling.

Då frikyrkoledare idag talar om hur den historiska kyrkan kan berika vår tids väckelser måste man tyvärr vara på sin vakt. Vilken historisk kyrka menas? Inom pingst- och trosrörelsen har profiler under de senaste åren tilldelats stort mediautrymme då de trätt fram med ett högst osunt vurmande för ett närmande till den Romerska Katolska Kyrkans (RKK) sakramentala lära. Under förespegling av att söka urkristendomens klara vattenkällor leder de sina lärjungar in i katolskt mörker.

UNDER LIVETS ORDS senaste Europakonferens i Uppsala markerade Ulf Ekman en tydlig kursändring i förkunnelsen. Den kritiska hållning hans församling tidigare visat gentemot den katolska kyrkan, exempelvis under påvebesöket 1989, menar man nu höra till rörelsens barnsjukdomar och inriktningen är att Iägga av vad barnsligt är för att istället växa till i andlig mognad. När blev det förenligt med andlig mognad att distansera sig ifrån förra seklets väckelserörelsers enade avståndstagande mot kyrkoekumeniskt arbete? Då varnades kategoriskt för hur dessa moderna allianssträvanden oundvikligt kommer att leda till att katolicismen återfår ett förödande inflytande över svensk kristenhet.

Idag kan man höra hur företrädare för svensk kristenhet med lättsinne ser på pionjärernas kamp, vars radikala förkunnelse hade livsavgörande betydelse för att bevara församlingen från världsligt och religiöst inflytande.

HISTORISKT SETT STÅR den RKK som ytterst ansvarig och skyldig till att millioner människor fått sätta livet till i sin vägran att erkänna dess ogudaktiga frälsningslära. Ytterligare millioner går idag förlorade då de lärt sig förtrösta på RKK och hennes sakrament med vars hjälp hon trollbinder folken. Kristenheten utanför Rom har tvingats att steg för steg vika ifrån sin tro, sin lära och från sitt ursprung i sina ekumeniska strävanden, alltmedan den RKK inte backat en tum i de irrläror och styggelser hon representerar. Frågor som handlar om synen på nattvarden och det kristna dopet har alltid varit avgörande.

ENLIGT KATOLSK LÄRA är mässan ett sakrament där Jesus närvarar fysiskt i brödet och vinet. Bibeln däremot talar om hur Jesus led döden en gång för alla och att brödsbrytelsen är en påminnelse om Jesu försoningsverk, till dess att han kommer.

Då den katolska prästen trollkarlsmässigt lyfter upp bägaren menar han sig ha makt att bokstavligen förvandla vinet till Jesu blod. Likaså menar han sig förvandla oblaten bokstavligen till Jesu kropp. Varje dag året om blir enligt denna villolära Jesus korsfäst om och om igen mer än fyrahundratusen gånger genom alla mässor som hålls jorden runt.

Inom trosrörelsen förs idag diskussioner om en djupare förståelse av nattvarden och Jesu närvaro där. I en intervju i Världen idag betonar rörelsens företrädare Ulf Ekman betydelsen av de katolska sakramenten. Livets Ords litterära utbud har under de senaste åren fått ett starkare inflytande av katolska författare, med ett tydligt närmande till katolsk sakramentalism. Livets Ords universitet, där många framtida förkunnare skolas, har idag ett starkt inflytande av katolska lärare. Vissa av förlagets böcker som ska presentera en djupare Kristusbild flankeras med rika illustrationer av katolskt präglade konstverk. Metodiskt håller trosrörelsen på att flätas samman med Rom.

ENLIGT SAMMA TIDSKRIFT som ovan lägger trosrörelsen även en stark tonvikt på vem som får kallas pastor. Man menar sig tillhöra en kategori som, genom att vara eller ha varit präster i Svenska kyrkan, utgör en gren av en obruten apostolisk succession a la Rom. Här menas alltså den succession som har sitt ursprung i vatikankyrkans påvestol och inte de kristna rörelser och folk som av samma kyrka förföljts, tvingats till landsflykt och periodvis näst intill utrotats.

MAN KAN FRÅGA SIG varför frikyrkoledare av idag är så angelägna om att få glänsa i och tjusas av vatikankyrkans prål, den kyrka som genom sin tradition och lära bevisligen utgör det största hotet mot all sann levande kristendom. Idag vill man tona ner sitt blodiga förflutna, trots att man fortfarande möter en uppenbar förföljelse i vissa katolska länder. Däremot äger kyrkan en oerhört förförande makt och i sanning har hon lyckats att med sin karisma och mystik trollbinda det tidigare fria väckelsefolket.

DEN UPPMANING som Lewi Pethrus redan i pingstväckelsens tidiga år riktade till samtidens väckelsefolk är värt att ges utrymme i den här ledaren, även om det sammanhang han i texten syftar på, idag själv fallit offer för det förutsagda avfallet. Men förvisso finns det ett Guds folk , som finner det angeläget att säga ja och amen till budskapet om att gå utanför lägret, och bära Jesu smälek:

”För min personliga del känner jag mig djupt tacksam till Gud, att jag får tillhöra en andlig riktning, som konsekvent hållit sig utanför detta ödesdigra alliansväsen. Det finns även många tusen troende i Sveriges bygder, som hoppas och bedja, att varken hån eller hot må kunna forma de fria församlingarna i vårt land att förena sig med denna ekumeniska nedgångsrörelse. Det skall komma att visa sig vara pingstväckelsens stora lycka att dess folk aldrig givit efter för allians-ivrarnas ofta hänsynslösa påtryckningar”. – Lewi Pethrus.

Historiska vittnen som botpredikanten Savonarola, vilken brändes på bål p.g.a. sin övertygelse och Martin Luther med sin bok om ”Kyrkans babyloniska fångenskap” applicerar samstämmigt Uppenbarelsebokens budskap om skökan på den RKK, som utgörande en historisk manifestation av ”Det stora Babylon”.

FÖRSAMLINGEN KNYTER inte sitt arv till den kyrka som i Guds ord representerar Uppenbarelsebokens sköka, hon som genom sina påkostade ämbetsskrudar kläder sig i purpur och scharlakansrött och som med hjälp av sina luxuösa tempel lyser av guld och ädelstenar. Hon som är moder till alla styggelser på jorden och som geografiskt är belägen på de sju kullarna och vars signum alltid har varit att förfölja och förföra Jesu lärjungar. Från himlen nås vi av tydliga signaler om hur församlingen ska förhålla sig till denna kyrka: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder. ”

Skökan tronar vid stora vatten, över folk och människoskaror, folkslag och tungomål. Hon är också den stora staden med konungsligt välde över jordens nationer. Vatikanen har som ingen annan nation religiöst, ekonomiskt och politiskt inflytande över flest landområden världen över. Genom sin paraplyorganisation med präster utplacerade i de mest avlägsna byar når hennes makt långt längre än något annat lands ambassader. Hennes dom och slutliga förödelse är dock förutsagd.

ETT URKRISTET församlingsliv däremot präglas av främlingsskap i tiden. Församlingen är mån om att sätta upp tydliga gränser gentemot världen. Hon söker inte sin tillflykt i den stora staden. Hon går till Jesus, utanför lägret och bekänner sig till det himmelska Jerusalem. För Jesu lärjungar finns nämligen inget annat alternativ än att i allt söka bli honom lik. Församlingen lever i hoppet – parusin – Maranata! Du vår Herre kom!

Berno Vidén

Artikeln är hämtad från tidningen MARANATA!, nr 1 2005, och publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

För många kristna är den Romersk Katolska Kyrkan något gåtfullt – ett mystiskt kyrkligt system med lagar, ritualer och religiösa ordningar. Under årtionden har det förekommit arga fördömanden från romerska katoliker mot protestantismen för den söndring som skapades av reformationen, och från protestanter mot romersk katolicism för dess teologiska villfarelse och dess anspråk att vara den enda sanna kyrkan.

Från denna polemik har kommit anklagelser att romersk katolicism inte är sant kristen, utan de facto är den största och äldsta ”kristna” kulten i världen.

Christian Research Institute, grundat av den framlidne Dr. Walter Martin, anses av många som den främsta auktoriteten på kulter och det ockulta. De uppfattas också som experter på vad som konstituerar biblisk teologi. CRI har framställt handlingar där man tagit ställning i fråga om romersk katolicism, där man inriktar sig på vissa av de doktriner, som man inte håller med om. Man har emellertid underlåtit att uttrycka uppfattningen att romersk katolicism är en kult. De är i själva verket orubbliga i sitt försvar av romersk katolicism som en renlärig kristen religion. I detta avseende har de kommit i motsatsställning till andra som insisterar på att romersk katolicism uppfyller kriterierna för en kult.

Ingen kunnig icke-katolik skulle bestrida att det finns problem med vissa romersk katolska doktriner och tolkningar av bibeln. Men i vilken grad utgör romersk katolicism en fara för den bibliska sanningens renhet? Är detta en beklagansvärd kults undervisning, utövanden och liturgi? Eller är de sant kristna, som skiljer sig bara i fråga om smärre tolkningar och tillämpningar? För att besvara dessa frågor, är det nödvändigt att definiera vad som konstituerar en kult.

VAD ÄR EN KULT?

Ordet ”kult” betecknar vare sig gott eller ont. Webster’s New Collegiate Dictionary definierar en kult som ”ett system av religiösa trosuppfattningar och ritualer; också : dess skara av anhängare”.

Baserat på denna ganska enkla definition kan varje församlingskropp klassifieras som en kult. Men det finns en annan definition som anförs av Webster’s , vilken är mer passande för användandet av ordet, när det brukas av teologer och sociologer: ”en religion som anses oortodox eller falsk; också : dess skara av anhängare” och ”stor tillgivenhet till en person, uppfattning eller sak”.

Men även denna definition är otillräcklig i ljuset av rådande trender inom kristet tänkande. Det finns en vittomfattande skillnad mellan de sociologiska och teologiska ståndpunkterna.

Vad vi är angelägna om är den teologiska definitionen. Också här är ett av problemen som vi har idag, att flera fixpunkter har framträtt, från vilka man definierar en kult. T.ex. har Christian Research Institute fastställt som sin fixpunkt vad man kallar ”ortodoxi”. Det är kyrkans eller kyrkornas historiska ståndpunkt från apostlarnas tid till den nuvarande tiden. Denna inkluderar de tidiga kyrkofäderna inom den Romersk Katolska Kyrkan. På denna grundval anser C.R.I. (liksom andra kultbevakande grupper) romersk katolicism som ortodox, men i villfarelse angående viss undervisning. Dr. Martins ursprungliga utvärdering inkluderar emellertid romersk katolicism:

…en kult kan också definieras som en grupp människor, som samlas kring en speciell person eller en persons tolkning av bibeln. Till exempel är Jehovas Vittnen, till största delen, efterföljare till Charles T. Russels och J.F. Rutherfords tolkningar. Dagens Christian Scientist är en lärjunge till Mary Baker Eddy och hennes tolkningar av bibeln. Mormonerna håller sig till, enligt vad de själva medger, de tolkningar som man finner i Joseph Smiths och Bringham Youngs skrifter. Det är möjligt att fortsätta att citera många andra, inklusive Unity School of Christianity, som följer Charles och Myrtle Filmores teologi. Från en teologisk ståndpunkt innehåller kulterna inte några få avvikelser från historisk kristendom. Ändå fortsätter de paradoxalt att påstå att de är berättigade att klassificeras som kristna. (1)

Grundvalen för att bestämma vad som konstituerar en kult, måste sträcka sig bortom angivna doktrinella ståndpunkter. Om vi använder Dr. Martins ursprungliga prövning: ”en grupp människor som samlas kring en speciell person eller persons tolkning av bibeln”, blir vi inte lurade till att tänka, bara för att en organisation ger ut en doktrinell förklaring i överensstämmelse med ”ortodoxi”, att den organisationen är sant kristen.

Även om en organisation kan sägas ha blivit instiftad av Gud, finns inga garantier för att Gud kommer att fortsätta att sanktionera den, om den inte fortsätter i den anda och syfte, i vilken han instiftade den. Och om inte dess kriterium för att grundlägga sanningen är Guds rena Ord rätt utdelat, motverkar dess existens den kristna tron. Lägg till detta varje liturgi eller utövande, som är i motsats till Ordets ande, och du har bildandet av en kult i teologiskt hänseende.

Ron Enroth, författare till The Lure of the Cults and New Religions , och professor i sociologi i Westmont College i Santa Barbara, Kalifornien, citerar Brooks Alexander, en av grundarna till Spiritual Counterfeits Project, som har fastslagit kriterierna för att avgöra vad som konstituerar en kult från ett biblisk teologiskt perspektiv. Dessa är tvåfaldiga:

1. En falsk eller otillräcklig grund för frälsning . Aposteln Paulus visade på ett kännetecken, som är absolut grundläggande för vår förståelse av sanningen, när han sa: ”Ty av nåden ären I frälsta genom tro – och det icke av eder själva, Guds gåva är det – icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef 2:8-9). Eftersom den centrala doktrinen i biblisk kristendom är Kristi offerdöd för vår synd, tenderar all kultisk avvikelse att bedra oss angående Kristi fullbordade verk och betona vikten av att förtjäna andligt godkännande inför Gud genom vår egna religiösa gärning som en grund för frälsning .

2. En falsk auktoritetsgrund . Biblisk kristendom tar per definition bibeln som dess mätsticka på det sanna, det falska, det nödvändiga, det tillåtna, det förbjudna och det ovidkommande. Kulter, å andra sidan, tar vanligtvis sin tillflykt till utombibliska urkunder eller samtida ”uppenbarelse” som den väsentliga grunden för sin teologi (t. ex. mormoner). Medan vissa kultgrupper har inställningen att man accepterar bibelns auktoritet, aktar man i själva verket på gruppens eller ledarens nya tolkning av bibeln som normgivande (t.ex. Jehovas Vittnen, The Way International) (2) (betoning Enroths).

Enroth och Alexander gör skillnad mellan sociologisk förståelse om vad som konstituerar en kult, och teologisk förståelse. Den sociologiska uppfattningen är att allt som är normgivande för en angiven kultur är inte en kult. Allt som inte är normgivande är en kult. Den bibliskt teologiska uppfattningen är att de grupper som håller fast vid bibeln som grund för all teologi och utövande är normgivande. De grupper som anför andra kriterier som likställda eller överordnade bibeln, inklusive falska och/eller exklusiva tolkningar av bibeln, är kulter.

Från en sociologisk ståndpunkt är inte romersk katolicism en kult. Men hur är det angående den biblisk teologiska ståndpunkten? För att få ett säkert svar på denna fråga, kommer vi att citera nästan uteslutande från urkunder från det andra Vatikankonciliet. Detta på grund av missuppfattningen att den Romersk Katolska Kyrkan inte är den samma som den var tidigare, och att den har infört reformer genom andra Vatikankonciliet, som tillåter att evangelisk kristendom söker enhet med påvedömet. Fatän den har mjukat upp sin inställning avseende dess närmanden mot icke-katoliker, kommer vi att se att den fortfarande omfattar avgörande doktriner och utövanden, som omöjliggör enhet mellan sanna kristna med kunskap att förstå de oöverstigliga barriärer som rests upp av den Romerska Kyrkan själv.

GRUNDEN FÖR FRÄLSNING

Den Romersk Katolska kyrkan hävdar att frälsning sker av nåd genom Kristi utgjutna blod på korset. Men hur sann är deras försäkran om den väsentliga doktrinen i praktiken och annan undervisning?

Historiskt sett har romersk katolicism vidhållit att Jesus bara öppnade vägen för frälsning. Men för att gå in i denna frälsning måste man leva i lydnad för påvedömets auktoritet. Dessutom erbjuder kyrkan andra medel för att säkerställa frälsningen, eftersom Jesu ombesörjande av frälsningen inte är fullständig.

Det är endast genom den Romersk Katolska Kyrkan som frälsning i dess fulla betydelse kan erhållas:

För det är endast genom Kristi Katolska Kyrka, som är den allmänneliga hjälpen för frälsning, som fullheten i frälsningens medel kan erhållas. Det var enbart till det apostoliska kollegiet, för vilket Petrus var ledare, som vi tror att vår Herre anförtrodde alla det nya förbundets välsignelser, för att upprätta den enda Kristi kropp på jorden i vilken alla de skall fullt införlivas, som på något sätt tillhör Guds folk. (3)

BIKT

Angående ämnet frälsning och försoningen för synder, fastslog Andra Vatikankonciliet:

Därför kungör Kyrkan de goda nyheterna om frälsning för dem som inte tror, så att alla människor kan lära känna den ende sanne Guden och Jesus Kristus som han har sänt och vända om från sina vägar, genom att bikta sig. (4)

Det fullständiga borttagandet och, som det kallas, gottgörelsen av synder kräver två saker. För det första måste vänskapen med Gud återupprättas. Bot måste göras för kränkandet av hans vishet och godhet. Detta görs genom en uppriktig sinnesändring. För det andra måste alla de personliga och sociala värden såväl som de som är allmänna, som synden har reducerat, till fullo återställas. Detta görs på två sätt. Det första är genom att man frivilligt gottgör, vilket innebär bestraffning. Det andra är att man accepterar de bestraffningar Guds rättvisa och allra heligaste visdom har förordnat. Från denna skiner hans härlighets helighet och glans ut över världen…

Doktrinen om skärselden visar tydligt, att även när syndens skuld har borttagits, kan straffet för den eller följderna av den finnas kvar för att bli försonad eller renad. Ofta är det så. Faktum är att deras själar ”som dog i Guds kärlek och hade ångrat sig, men som inte med lämplig bikt för deras synder och underlåtenhet hade gottgjort detta”, blir renade efter döden med straff som bestämts för att rentvå deras skuld. (5)

AVLATSBREV

Ett medel för att få frälsning från straffet för sina synder, är det som den Romerska kyrkan kallar avlatsbrev. Dessa kan köpas för pengar eller genom bothandlingar, kärleksgärningar, eller andra pietistiska sätt. Begreppet avlatsbrev är baserat på uppfattningen att ens goda gärningar förtjänar Guds nåd. Eftersom Kristi offer var otillräckligt för den fulla betalningen för syndens straff, kan fromhetshandlingar och gåvor till den Romerska Kyrkan brukas som delbetalning för ens synder. Verkan av en avlat beror på det värde som tillräknas det av kyrkan.T.ex. kan man betala för att få en mässa läst för en anhörig som man tror finns i skärselden. Mässan kommer att svara för att en visst antal dagar blir utplånade från hans straff i skärselden.

”Användandet av avlatsbrev utbredde sig gradvis. Det blev en mycket tydlig beståndsdel i kyrkans historia, när påvarna påbjöd att vissa gärningar som var lämpliga för att främja kyrkans allmänna goda ’kunde ersätta alla botövningar’ och att de trogna som var ’uppriktigt ledsna och hade bekänt sina synder’ och gjort sådana gärningar, blev ’av allsmäktig Guds nåd och… genom att förlita sig på hans apostlars förtjänster och auktoritet’ och ’genom förtjänsten i fullheten av den apostoliska kraften’, förlänade ’inte bara full och överfödande förlåtelse, utan den mest fullständigt möjliga förlåtelsen för deras synder”.

För Guds enfödde Son… har vunnit en skatt för den kämpande kyrkan… han har betrott den åt den välsignade Petrus, han som har nycklarna till himmelen, och till hans efterföljare, som är Kristi ställföreträdare på jorden, så att de kan fördela den till de trogna för deras frälsning. De kan tillämpa den med barmhärtighet av skäliga orsaker till alla som har ångrat och bekänt sina synder. Ibland kan de efterskänka fullständigt, och vid andra tillfällen endast delvis, det temporära straffet som ska betalas för synd på ett generellt så väl som ett speciellt sätt (så som de bedömer det vara lämpligt i Herrens ögon). Den Välsignade Gudsmoderns och de utvaldas förtjänster… är kända för att föröka denna skatt”. (5)

Fastän man erkänner att avlatsbrev har blivit missbrukade, tillskriver den Romerska kyrkan det missbruket till ”det förgångna”, som om inga sådana missbruk förekommer idag. Men själva innebörden av avlatsbrev är en smädelse mot trons renhet. För att göra det ännu värre, fördömer den Romerska Kyrkan dem som motsätter sig tanken på avlatsbrev:

(Den Romersk Katolska Kyrkan) ”undervisar och befaller att bruket av avlatsbrev – ett bruk som är i högsta grad välgörande för kristna och godkänt av de Heliga Kyrkomötenas bemyndigande – skall finnas kvar i kyrkan; och den fördömer med bannlysning (förbannelse av kyrkans bemyndigande) de som säger att avlatsbrev är värdelösa eller att Kyrkan inte har makten att bevilja dem”. (7)

Den Romersk Katolska Kyrkan säger att endast den kan förläna denna väsentliga välsignelse för fullkomlig frälsning, och dömer sedan till helvetet de som inte samtycker – egentligen alla icke-katoliker.

Det var ursprungligen Martin Luthers förståelse av att frälsningen är av nåd och hans motstånd mot det onda bruket att sälja avlatsbrev, som tände gnistan till reformationen. Medan han försökte stanna kvar i den Romerska Kyrkan och reformera den, blev han till sist bannlyst för sin åsikt, liksom de andra reformatorerna.

Gensvaret från romersk katolicism till reformationen blev ett förhärdande av det påvliga hjärtat, vilket resulterade i massbannlysningar, tortyr och andra våldsamma medel för att krossa motståndet mot påvens auktoritet. Motreformationen gav upphovet till Jesu Riddarorden – Jesuiterna – som ett medel för att snoka upp och tillintetgöra dem som försökte följa frihetens väg från Roms tyranniska grepp om deras själar. Sålunda följde en av de blodigaste perioderna i Kyrkans historia, vilken bevittnade otaliga martyrer för Kristus genom påvedömet. Med hela dess inställning att vinna de icke-katolska kristna idag, har den Romersk Katolska Kyrkan aldrig framställt en ursäkt för att den mördade våra bröder som är våra förfäder. Detta kapitel i dess historia förbigås i verkligheten av Vatikanen.

NATTVARDENS SAKRAMENT OCH MÄSSAN

Romersk katolicism förkunnar att återlösningen fullbordas i nattvardens sakrament:

”För den är liturgin genom vilket, speciellt i det gudomliga nattvardsoffret, ’återlösningens verk fullbordas’”. (8)

I den romersk katolska tron är nattvardens sakrament förkroppsligandet av Kristus i det romersk katolska nattvardsbordets bröd. Brödet är bokstavligen hans kropp, och vinet är bokstavligen hans blod. För icke-katoliker kan detta vara förvirrande. Men Vatikan II – dokumenten uttyder den grad i vilken denna bokstavlighet omfattas genom dess bekräftelse av Kyrkomötets i Trent dekret om nattvardens sakrament, att brödet skall tillbedjas som Gud. Är inte avgudadyrkan tecknet på en kult?

”Det ska inte finnas något tvivel i sinnet hos någon, om ’att alla de trogna bör visa detta allra heligaste sakrament den tillbedjan, som är tillbörligt den sanne Guden, och som alltid har varit den Katolska Kyrkans sedvänja. Inte ska det heller tillbedjas i någon grad mindre, eftersom det instiftades av Kristus att ätas’”. (9)

Den Romerska Kyrkan vidhåller att Kristi offer inte var tillräckligt i sig själv för att ta bort straffet för våra synder, utan att vi måste bidraga till hans offer genom bikt och genom tillämpningen av den romersk katolska mässan som ett fortgående offer:

”Därför sker mässan, Herrens nattvard, vid samma tillfälle och oskiljaktigt; ett offer i vilket korsets offer sker beständigt”. (10)

Kristi egen association till det som han gjorde vid den sista måltiden med det han skulle göra på långfredagen, har blivit Kyrkans egen norm för att innerligt förena de två. Offret på altaret är alltså inte bara en tom åminnelse av Golgata, utan en sann och egentlig offerhandling, genom vilken Kristus översteprästen genom ett oblodigt offer frambär sig själv som ett i högsta grad behagligt offer för den evige Fadern, liksom han gjorde på korset. ”Det är ett och samma offer. Det är samma person som frambär det genom hans prästerskap, som då offrade sig själv på korset. Bara sättet på vilket offret sker är annorlunda”…

Det som är värt att betona, är att det som gör mässan till ett offer, är att Kristus är en levande mänsklig varelse med mänsklig vilja, och fortfarande kan offra (därför präst) och bli förorättad (därför offer), sannerligen i lika hög grad idag som det som ägde rum på korset. (11)

Hebréerbrevets författare förkunnade:

”Men sedan denne (Jesus) har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida och väntar nu allenast på att ”hans fiender skola bliva honom lagda till en fotapall”. Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade… Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg. men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd ” (Hebr 10:12-18).

Bibeln är klar över att Jesu offer på korset var tillräckligt för att inte bara ta bort skulden, utan också straffet för våra synder. Hela syftet med hans offrande var att bära vårt straff:

”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelser skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom (Jes 53:4-6).

Tuktan (eller straffet) som försonade oss med Gud (skaffade fred med honom) lades på Jesus på korset. Det finns inte ett enda bibelord som talar om straff för våra synder om vi dör i Kristus. Som värst kommer vi att lida av förlusten av belöning för vår underlåtenhet att frambringa frukt i våra liv efter vår förmåga. Men alla bibelställen om straff syftar på icke troende enbart. För den troende är att komma bort från kroppen, att vara i Kristi närvaro (2 Kor 5:8).

Gör detta oss mer benägna att synda och inta en övermodig inställning om vår ställning i Kristus? Just raka motsatsen. När de som har Guds Ande tänker på det fruktansvärda priset som betalades för vår återlösning, avskyr vi våra synder ännu mer. Om vi misslyckas är det, som Paulus sa, följden av synden som bor i våra dödliga kroppar. Men vårt inre – vår inställning – är ett hat mot synden.

Den Katolska Kyrkans historia bevisar på ett avgörande sätt, att dess medel för frälsning inte är genom nåd, utan genom gärningar för dess egna lagar. Detta bestämmer i sig själv, att den blir bedömd som en kult. Den var en av de ”godkända religionerna” under den hedniske härskaren Konstantin – den första stora kulten som bröt med apostlarnas sanna undervisning.

GRUNDEN FÖR AUKTORITET

Kanske är det mest övertygande argumentet som framställs mot kulterna av sanna troende på Kristus Jesus, att bibeln är den enda auktoriteten för all trosuppfattning och tillämpning för dem som är i Kristus. Den första angreppsvägen mot en kults teologi, leder den som undersöker igenom den kultens grundläggande trosuppfattningar. Även de kulter som bekräftar bibelns giltighet som den enda auktoriteten, lägger till sina egna auktoriteter till den. Och det är det som de, som undersöker kulter betonar som ett av de tydliga tecknen på en kult.

Som andra kulter undervisar den Romersk Katolska Kyrkan, att bibeln är Guds inspirerade ord, och att det är grunden för att fastställa sanning, doktriner och tillämpning. Men den har också andra kriterier, som den påstår är jämställd med bibeln: tradition och magisteriet (kyrkans undervisande auktoritet).

Fastän man försäkrar, vilket alla villfarande ”kristna” kulter gör, att bibeln är den främsta källan för all uppenbarelse, påstår den Romersk Katolska Kyrkan i praktiken och i all dess undervisning, att dess tolkning av bibeln är den enda gällande grunden på vilken all sanning ligger och på vilken dess övriga auktoritet vilar.

”Helig tradition och helig skrift är alltså tätt sammanbundna och står i förbindelse med varandra. För de båda, som flödar ut från samma gudomliga källa, rör sig mot samma mål. Helig skrift är Guds tal som det är nedskrivet under den helige Andes andedräkt. Och traditionen överför fullständigt Guds ord, som har anförtrotts apostlarna av Kristus Herren och den helige Ande. Den överför det till apostlarnas efterföljare (påven och den Romersk Katolska Kyrkans biskopar), så att de, upplysta av sanningens Ande, kan bevara, utlägga och sprida det vida omkring genom sin förkunnelse. Alltså sker det att Kyrkan inte hämtar sin visshet om alla uppenbarade sanningar från de heliga Skrifterna enbart. Sålunda måste både bibeln och traditionen accepteras och hållas i ära med samma känsla av tillgivenhet och vördnad…

Men uppgiften att ge en trovärdig tolkning av Guds Ord, antingen i dess nedskrivna form eller i form av tradition, har anförtrotts Kyrkans samtida undervisningsämbete enbart. Dess auktoritet i denna sak utövas i Jesu Kristi namn. Ändå står inte detta magisterium över Guds Ord, utan är dess tjänare. Det undervisar endast det som överlämnats till det. På den gudomliga befallningen och med hjälp av den helige Ande lyssnar det på denna tillgivet, skyddar det med hängivenhet och utlägger det samvetsgrant. Allt det som det framställer som varande gudomligt uppenbarat, är hämtat från denna enda trosförklaring.

Det är därför uppenbart, att helig tradition, helig Skrift och Kyrkans Magisterium efter Guds överlägset visa ordnande, är så förbundna och förenade att en av dem inte kan äga bestånd utan de andra . Verkande tillsammans, var och en under den enda helige Andes verksamhet, bidrar de alla eftertryckligt till själars frälsning”. (12) (vår betoning)

Dessutom förklarar den Romerska Kyrkan öppet, att dess syn på bibeln skiljer sig från andra kristnas:

”Men när kristna som är separerade från oss, fastställer de heliga böckernas gudomliga auktoritet, tänker de annorlunda än vi – olika människor på olika sätt – om sambandet mellan bibeln och Kyrkan. För i Kyrkan har, enligt den katolska tron, dess trovärdiga undervisningsämbete en speciell ställning i att utlägga och förkunna Guds nedskrivna Ord. (13)

Det åligger biskoparna, ”vilka de apostoliska doktrinerna tillhör”, att på ett lämpligt sätt undervisa de trogna som anförtrotts dem om det rätta bruket av de gudomliga böckerna, särskilt om det Nya testamentet och speciellt om evangelierna. De gör detta genom att ge dem tolkningar av de heliga texterna, vilka är försedda med nödvändiga och verkligt avpassade förklaringar. Alltså kan Kyrkans barn på ett säkert sätt och nyttigt sätt bekanta sig själva med de heliga Skrifterna och bli fördjupade i deras anda.

Dessutom ska upplagor av helig Skrift, försedda med passande noter, ställas i ordning för även icke-kristna att användas och avpassas för deras omständigheter. Dessa ska på ett förståndigt sätt spridas, antingen av själars herdar eller av kristna av alla klasser”. (14)

Ropet från reformationen var ”sola scriptura!” – yrkandet på att bibeln enbart är den slutliga auktoriteten för alla troende. Den helige Andes upplysning är ett skydd mot religiös tyranni.

Men för den Romersk Katolska Kyrkan är inte bibeln i sig själv tillräcklig för att förse med allt som är nödvändigt ”till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, för att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk” (2 Tim 3:16-17) utan den Romerska Kyrkans tolkning. Är inte detta det som Walter Martin fastställde som ett av de främsta kriterierna för att bestämma om en grupp är en kult?

EXKLUSIVITET

Ett annat tecken på en kult är dess exklusivitet och dess yrkande på att enbart den har auktoriteten som Guds enda sanna kyrka. I stället för att erkänna att den sanna kyrkan består av individer som är förbundna med Gud Fader genom tro på Herren Jesus Kristus, ser en kult på själva organisationen – d.v.s. hierarkiska uppbyggnaden – som Kyrkan. Detta är sant om den Romerska Kyrkan.

Den Romersk Katolska Kyrkan medger idag, att Guds nåd är verksam i icke-katolska kristna. Vi omnämns som ”separerade bröder”, som den Romerska Kyrkan genom dess ekumeniska rörelse, hoppas föra till gemenskap under dess auktoritet. Om vi inte vinns för denna rörelse mot ”enhet”, förblir vi utanför Kyrkans nåd och välvilja, oavsett hur mycket vi lever i Guds nåd.

”Biskopar ska nu visa kärleksfullt hänsynstagande i sina relationer med de separerade bröderna och ska mana de trogna att också visa all godhet och barmhärtighet mot dem genom att understödja ekumenik, som den uppfattas av Kyrkan”. (15)

Nyckeluttrycket i detta uttalande är ”som den uppfattas av Kyrkan”. Detta röjer den kultiska tankegången som ser Kyrkan som ett särskilt väsen, skilt från den gemensamma kroppen av alla sanna troende. Hur den Romerska Kyrkan uppfattar ekumenik, blir uppenbart i innehållet i Andra Vatikankonciliets dokument:

”Uttrycket ’ekumenisk rörelse’ visar på de initiativ och den verksamhet som understöds och organiseras, enligt Kyrkans olika behov och när möjlighet erbjuds, för att befrämja kristen enhet”. (16)

För påvedömet är syftet med den ekumeniska rörelsen att möta behoven inom Vatikanens kyrkliga ordning under förevändning att befrämja kristen enhet. Men på vilka villkor ska enheten förverkligas?

”Det heliga Kyrkorådet manar de trogna att avhålla sig från all tanklös eller obetänksam nit, eftersom detta kan orsaka skada för verkliga framsteg mot enhet. Deras ekumeniska verksamhet kan inte vara annan än fullständigt och uppriktigt katolsk, d.v.s. trogen de sanningar som vi har tagit emot från apostlarna och fäderna, och i samstämmighet med den tro som den Katolska Kyrkan alltid har bekänt, och på samma gång syftar mot den fullhet i vilken vår Herre vill att hans kropp ska växa med tiden”. (17)

Genom den ekumeniska rörelsen försöker den Romersk Katolska Kyrkan undergräva reformationen och föra alla inom kristenheten in under påvedömets auktoritet. Medan den understöder ”dialog” med icke-katolska kristna, är dess inställning orubblig: Det kommer inte att bli enhet utan underkastelse till ”moderkyrkan”.

Detta inrättar påven som den centrala symbolen för tron på samma sätt som apostlarna inom andra kulter inrättas. Fastän de medger att Jesus Kristus är den centrala symbolen för den tro till vilken de håller sig till, kan inte någon sann gemenskap med honom finnas åtskild från prästväldets uttalade maktbud. Påvedömets kult är i sig själv tillräcklig anledning för att inse att den Romerska Kyrkan är en kult. Framhävandet av tillbedjan, det pråliga uppvisandet av bara en människa som om han var en gud, främjandet av avgudisk tillbedjan genom att buga sig ned och kyssa hans ring, kravet på att han tilltalas som Hans helighet Påven (eller Fadern) för alla kristna, kan inte annat än bekräfta för varje kristen – för att nu inte nämna kult-bevakare – att romersk katolicism är en kult.

SAMMANFATTNING

Det finns andra bevis för att romersk katolicism är kultisk, alltför många för att nämnas här. En betydelsefull synpunkt: varje religiös grupp som hotar med förbannelse och/eller uteslutning för någon del av dess medlemmar för att de äter, dricker, gifter sig eller underlåter att delta i religiösa riter är en kult.

Som en f.d. romersk katolik kan jag vittna om det slaveri jag levde i, rädd för att jag skulle göra eller inte göra någonting för att förlora mitt hopp om frälsning. Jag var tvungen att lita på Maria för min frälsning mer än på Jesus. Jag bar medaljer som kyrkan sa till mig skulle försäkra mig om Marias garanti för frälsning, om jag dog medan jag bar dem. Jag tände ljus framför bildstoder och kysste deras fötter, i hopp om att helgonet de representerade skulle bevilja mina böner. För mina synder biktade jag mig, som föreskrevs av prästen. Mitt hopp stod till kyrkan, inte enbart till Kristus.

Ändå tvivlar jag inte på att Guds Ande är verksam bland romerska katoliker för att föra vissa till kunskap om sanningen. Många försöker, liksom Martin Luther och andra reformatorer, naivt att åstadkomma förändringar. Andra omfattar en enkel tro, omedvetna om innebörden i kyrkans trossystem.

Precis som det finns sanna troende i de protestantiska kyrkorna, av vilka många är lika avfälliga som den Romersk Katolska Kyrkan i dess hierarkiska uppbyggnad och trossystem, så tror jag att det finns sanna troende bland romerska katoliker som en dag kommer att inse den frihet i Kristus som är deras.

Albert James Dager

Noter

1. Walter Martin, The Kingdom of the Cults (Minneapolis: Bethany House, 1982), sid 11.
2. Ronald Enroth, The Lure of the Cults & New Religions : Why They Attract & What We Can Do (Downers Grove, IL,: Inter Varsity Press, 1987), sid 21.
3. Vatican II : The Conciliar and Post Conciliar Documents , Austin Flannery, O.P., utg. (Northport, NY: Costello Publishing Co., 1975), sid 456.
4. Ibid., sid 6.
5. Ibid., sid 64
6. Ibid., sid 70
7. Ibid., sid 71
8. Ibid., sid 1
9. Ibid., sid 104.
10. Ibid., sid 102
11. John A. Hardon, S.J., The Catholic Catechism (New York: Doubleday & Co., Inc., 1975), sid 465-466.
12. Vatican II , sid 755-756
13. Ibid., sid 468
14. Ibid., sid 764-765
15. Ibid., sid 573
16. Ibid., sid 457
17. Ibid., sid 470

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Ovanstående titel blev en orsak till konflikt, när jag använde den i ett tal som jag höll på en profetisk konferens nyligen. Det som jag tyckte var underligt med uppståndelsen, var att den kom från katoliker (och vissa evangelikaler) som skulle få höra min framställning. Dessutom återspeglar titeln det som the Pontificial Council for Inter-religious Dialogue (Påvedömets råd för dialog mellan religionerna) hoppas och ber om. Rom har odlat denna ”gemensamma grund” under årtionden, vilket visar sig av Vatikanens skrift från 1994: Recognize the Spiritual Bonds Which Unite Us: 16 Years of Christian-Muslim Dialogue (Värdesätt de andliga banden som förenar oss: 16 år av dialog mellan kristna och muslimer ). Varför skulle någon känna sig illa berörd av detta, av att jag bara upprepar det som den Romersk katolska kyrkan väldigt mycket önskar sig?

I själva verket härrör striden från den förvirring som den Romerska kyrkan själv har skapat. I sin iver att vara den andliga rösten för världsreligionerna, talar kyrkan tvetydigt med sin ekumeniska mun. Angående sin relation med islam har kyrkan inte bara gjort vissa teologiska närmanden, som står i strid med kristen renlärighet, till dem med muslimsk tro, utan ännu värre, det finns band mellan de två religionerna som går mycket djupare än vad de flesta människor inser. Låt oss först beakta en del saker som är gemensamma för de två trosuppfattningarna.

Om vi börjar med antalet anhängare, överstiger katolicismen och islam var för sig en miljard, av vilka nästan alla går in i deras respektive tro som barn. Mer än 16 miljoner spädbarn döps in i den katolska kyrkan varje år. Det är en familjesak. Min syster och jag döptes till katoliker, eftersom våra föräldrar var katoliker, och de och deras syskon döptes in i kyrkan, eftersom deras föräldrar var katoliker. Detta är det främsta sättet, på vilket tron utbreder sig.

Praktiskt talat alla barn som föds in i en muslimsk familj är muslimer, fastän dopet inte är en del av islam. Deras officiella ”konfirmation” följer så snart som de kan bekänna shahada (”Det finns ingen Gud utom Allah, och Mohammed är hans profet”). Detta spädbarnsinriktade sätt för att uppnå en ökning, har varit en motiverande faktor i den av Vatikanen/saudierna sponsrade lobbyn mot FN:s strävan att preventivmedel och andra metoder för födelsekontroll ska börja användas, speciellt i länderna i den tredje världen.

Islam är den snabbast växande religionen i världen idag. Katolicismen är den största religiösa organisationen bland dem som bekänner sig vara kristna. Om antalet anhängare var ett bra mått för att välja en religion, då skulle islam och katolicism definitivt vara den rätta vägen. Men bibeln har ingen sådan måttstock. I stället sa Jesus: ”Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matt. 7:13-14).

De flesta mäniskor är medvetna om vördnaden för och även tillbedjan av Maria som finns bland romerska katoliker, men inte många vet att ungefär samma respekt finns bland muslimerna. Ett kapitel i koranen har fått sitt namn efter Maria (”Sura Maryam”). Från utkanterna av Kairo till Medjugorje i Bosnien-Herzegovina har hundratusentals som bekänner sig till den islamiska tron samlats överallt där man burit hennes bildstoder i processioner, och där man säger sig ha sett att hon uppenbarat sig. Hon aktas högre än de mest vördade kvinnorna inom den muslimska tron, inklusive Muhammeds två favorithustrur, Khadija och Aisha, och hans dotter Fatima. Hadith undervisar att Muhammed utvalde Maria som sin förnämsta hustru när han kom in i Paradiset. En av de mest populära katolska uppenbarelserna av Maria omnämns som Fatima Vår Fru.

Katolska och islamiska böner har många likheter. För muslimen är bönen till Allah fem gånger om dagen helt och hållet en lydnadshandling, och bönerna är alltid enformiga. Som en f.d. muslim uttrycker det: ”Det är knappast förtroligt samtal med Allah; … det görs mer för att undkomma det straff som ska komma över dem som underlåter att be”. De flesta böner som beds av katoliker är också av gammal vana och enformiga, det bästa exemplet är att man ber med radband. Att upprepa 16 ”Fader vår” och 153 ”Var hälsad Maria” är långt ifrån ett personligt umgänge. Dessutom tilldelar prästen radband, när katoliken går till bikten, som ett allvarligt straff eller botövning för hans synder.

Radbandskulor för böner var en del av den islamiska andaktsövningen till Allah, långt före St. Dominic genom en uppenbarelse från den heliga jungfrun Maria på 1200-talet fick undervisning om att bedja med radbandskulor. Radbandskulor är för övrigt en ständigt återkommande företeelse inom forntida och modern hedendom. I en ironisk kommentar tillskriver katolska kyrkohistoriker bönerna från medlemmar inom Rosenkransens brödraskap äran för en avgörande örlogsseger över turkarna, som ”räddade Europa från den muhammedanska faran”.

Katoliker och muslimer ser pilgrimsfärder som ett medel för att uppnå Guds gillande. Hadj, en av islams fem pelare, är en nödvändig resa (en gång) till Mekka. För katoliker har pilgrimsresor historiskt sett varit åtgärder för att bli andligt renad, ofta föranlett av löftet om avlat. Många miljoner katoliker reser årligen till hundratals helgonaltare (nästan alla tillägnade Maria) som finns över hela världen. Korstågen var försök, med avlat som drivfjäder, att återvinna Jerusalem från de otrogna muslimerna för att återupprätta katolska pilgrimsresor. För övrigt erbjöd den romerska kyrkan korsriddarna fullständig benådning från skärselden, om de skulle dö när de försökte befria det heliga landet. På samma sätt erbjuder islam belöningar i och försäkringar om Paradiset för dem som dör i religiösa fältslag (jihad ), inklusive självmordsbombningar.

Romerska katoliker ser Allah som bibelns Gud. 1985 tillkännagav påven Johannes Paulus II för en hänförd åhörarskara av tusentals muslimska ungdomar: ”Kristna och muslimer, vi har många saker gemensamt som troende och som människor… Vi tror på samma Gud, den oförliknelige Guden, den levande Guden… ”

Men hur är det möjligt?

Historiskt sett var Allah en hednisk avgud, den suveräne bland många avgudar som tillbads av Muhammeds Quraish-stam långt före hans födelse. Will Durant skriver i sin klassiska The Story of Civilization :

”Inom Ka’aba, under den för-muslimska tiden, fanns flera avgudar som representerade gudar. En kallades Allah, tre andra var Allahs döttrar, al-Uzza, al-Lat och al-Manat. Vi kan fastställa denna forntida sed inom den arabiska gudavärlden, genom omnämnandet av Al-il-Lat (Al-Lat) av Herodotus (femte århundradet f. Kr., grekisk historiker) som en stor arabisk gud. Quraish-stammen banade väg för monoteismen genom att tillbe Allah som den mest framstående guden… ”

Arkeologiskt bevis som blottlagts i Arabien visar på ett överväldigande sätt att den förhärskande religionen före islam var tillbedjan av månguden, Allah. Muhammed eliminerade helt enkelt de andra gudarna, ungefär 300 st., inklusive Allahs döttrar, och gjorde Allah till den främste, medan han bibehöll många av de hedniska ritualerna och symbolerna som associerades med honom. Månskäran var t. ex. symbolen för månguden från sumerernas och babyloniernas tid igenom den tidsperiod när Kristus levde och ända tills Muhammed kom. Det är knappast en tillfällighet att Ramadan, muslimernas fasteperiod, börjar och slutar vid månskärans tid. Nästan alla av mångudsritualerna och andra avgudiska handlingssätt, inklusive att man kysser den svarta stenen, ber vänd mot Mecka, springer runt templet och mellan de båda bergen Safa och Marwa, var ritualer som fanns före islam.

Jämförelser mellan Jehova och Allah visar tydligt att de inte kan vara en och samma. Jehovah har en Son: ”Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare” (1 Joh. 4:14). Allah har ingen son: ”Och säga: Ära vare Allah, som inte har tagit till sig själv en son, och som inte har någon som är delaktig i suveräniteten … ” (Sura 17:111); ”Allah har inte utvalt någon son, inte heller finns någon Gud jämte honom” (Sura 23:91). Medan Gud Fadern tillkännagav från himmelen om Jesus att ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17), fördömer koranens Allah en sådan uppfattning: ” … de kristna säger: Kristus är Allahs son. Det är ett uttalande från deras läppar. De efterliknar de otrogna i gamla tider. Allahs förbannelse vare över dem, så vilseledda de är bort från sanningen! (Sura 9:30).

Fastän det finns både tydliga och avgörande skillnader mellan bibelns Gud och Allah, godtar inte desto mindre den Romersk katolska kyrkan dem som en och samma Gud. Följande citat är från AndraVaticankonciliet:

”Kyrkan har också höga tankar om muslimerna. De tillber Gud, som är en, levande och bestående, barmhärtig och allsmäktig, himmelens och jordens Skapare, som också har talat till människorna. De bemödar sig om att oförbehållsamt underkasta sig Guds fördolda påbud, precis som Abraham underkastade sig Guds plan, vilkens tro muslimerna är mycket måna om att stå i förbindelse med.

Fastän de inte erkänner honom som Gud, vördar de Jesus som en profet, de ärar också hans Moder, jungfrun, och frammanar henne innerligt emellanåt. Vidare väntar de på domens dag och belöningen från Gud som kommer efter de dödas uppståndelse. Av denna anledning sätter de stort värde på ett rättskaffens liv och ärar Gud, speciellt genom böner, allmosor och att fasta (Nostra Aetate , Andra Vatikankonciliet).

Betänk noga ovanstående citat (taget från det som den Romersk katolska kyrkan hävdar är ett ofelbart koncilium) och du kommer att inse vad som verkligen förenar katolicismen och islam: De båda har en Jesus som inte kan frälsa deras själar . Koranen undervisar att Jesus inte dog på korset: ”Och emedan (judarna) säger ’vi dödade Messias Jesus Marias son, Allahs sändebud’ – varken dödade de eller korsfäste honom, men de fick det intrycket; och de som inte håller med om det är inte säkra på detta; de har ingen kunskap om detta, bara en hypotes; de dödade honom förvisso inte” (Sura 4:157). Andra Vatikankonciliet kan ge heder till muslimerna för ”att de vördar” Jesus, men i själva verket är det en falsk Jesus. Tråkigt nog har katolicismen också en falsk Kristus. Den undervisar att hans död på korset inte var tillräcklig för vår frälsning. Hans offer (som enligt bibeln frambars en gång för att ta bort våra synder fullständigt, Hebr. 9:28), måste inte bara bli ”åter-framburet” som ett dagligt offer för synder på altaren världen över, utan katoliker måste sona sina egna synder genom lidanden här på jorden och i skärselden.

Slutligen redogör Vatikankonciliet tydligt för det som islam och katolicismen uppfattar som sitt hopp om frälsning: ”… de sätter stort värde på ett rättskaffens liv och ärar Gud, speciellt genom böner, allmosor och att fasta”. Detta är frälsning genom gärningar . I islam är en människa ansvarig för varje tanke, ord och handling. Hans eller hennes liv ska levas enligt det som behagar Allah, vilket man finner i koranen eller hadith . Dessutom finns shari’a , som är en samling regler som försöker täcka in helheten av det religiösa, politiska, sociala och privata livet inom islam. Att bryta sådana lagar innebär olika former av temporär bestraffning. Vid den yttersta domen kommer Allah att bestämma ens eviga öde, när han lägger ens goda och onda gärningar på den gudomliga vågskålen: ”Då blir de godkända vars vågskålar väger tungt (med goda gärningar). Och de vars vågskålar väger lätt, är de som förlorar sina själar och får vistas i helvetet” (Sura 23:102, 103). Hadith beskriver helvetets plågor på ett levande sätt.

En vän till mig, James McCarty, producerade en video med titeln Catholicism: Crisis of Faith , i vilken har intervjuar omkring ett dussin människor som kommer ut från mässan vid St. Patrick’s Cathedral i New York. Han frågar dem helt enkelt på viken grund de förväntar sig att komma till himmelen. Bara en hänvisade till Jesus. Det överväldigande svaret var att de uppfattade sig vara ganska goda människor, och de var ganska säkra på att deras goda gärningar uppvägde deras dåliga och omoraliska. Fastän den katolska kyrkan fastställer att det bara är genom Guds nåd som man kan komma in i himmelen, framgår det mycket tydligt att vad det innebär, är att nåden behövs för att göra det möjligt för mig att göra de gärningar som gör mig kvalificerad för himmelen. Enligt den katolska kyrkans katekes, ”uppnår de den himmelska glädjen som Guds eviga belöning för de goda gärningar som utförts med Kristi nåd” (par 1821) och de ”kan göra sig själva och andra förtjänta av all den nåd som behövs för att uppnå evigt liv” (par 2027).

Påven Johannes Paulus II talade till en katolsk församling i Turkiet med dessa ord: ”Jag undrar om det nu är angeläget, just idag när kristna och muslimer har gått in i en ny period i historien, att värdesätta och utveckla de andliga band som förenar oss”. Nej! Det som är ”angeläget” är att katoliker och muslimer blir frigjorda från det andliga slaveriet , att försöka att bli kvalificerade för himmelen genom sina goda gärningar. Bed att deras hjärtan ska öppnas för ta emot det eviga livet som gåva (Rom. 6:23).

T. A. McMahon

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Idag får människor höra att de, om de levt någorlunda hyfsat, kommer till himlen (= Astrid Lindgrens Nangijala) av många präster och pastorer som tillåts ljuga oss rätt upp i ansiktet. Den nya kärleken innebär att allting kommer att bli O.K., eftersom Gud älskar dig som du är. Men detta är INTE den kärlek som bibeln förkunnar, utan är en del av den stora lögnen som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta.

Dagens definition av kärlek har ändrats, så att den nu innebär tolerans på bekostnad av sanningen. Men om inte kärleken har sina rötter i sanningen, är den en falsk kärlek. ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Det är denne som Gud Fadern har sänt p.g.a. sin kärlek.

Sann kärlek har givetvis även en mycket praktisk sida. Att vi har en tro som är verksam i kärlek, kommer att vara avgörande på domens dag (Matt. 25:31-46). Men i dagens kristenhet verkar osjälviskt tjänande, barmhärtighet och liknande tjänster inte stå högt i kurs. De flesta vill ha en gåva som de kan använda offentligt för att att göra intryck på andra. Estradkristendom med förmenta tecken och under drar till sig de stora massorna, men Guds rikes principer är som alltid av en annan dimension. Jesus undervisade så här: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Matt. 23:11-12).

Kärlek utan sanning ger inte ära till Gud, bara till människan. När vi säger att vi ska acceptera alla och förenas tillsammans med människor, även om de inte tror som vi, kompromissar vi med sanningen. Detta är inte sann kärlek. Varför? Därför att varken Jesus eller hans apostlar gjorde detta.

När Jesus offentligt fördömde fariseerna och kallade dem vitkalkade gravar, fulla av de dödas ben och all slags orenhet, var detta kärlekslöst? Var aposteln Paulus kärlekslös när han namngav de falska lärarna och budbärare som Hymeneus och Filetus flera olika gånger?

Jesus förutsäger att bekännande kristna vid tidens slut kommer att leva i en tid när samhället påverkar dem, istället för att de är salt och ljus i världen. Lydnaden mot Guds ord kommer inte att stå högt i kurs och de kommer att dra sig för att säga sanningen, p.g.a. att deras kärlek har kallnat. De kommer att sugas upp och leva som världen, och inte akta på Paulus förmaning att ”i kärlek hålla fast vid sanningen” (Ef. 4:15).

Idag får vi höra hur kristenheten upprepar sitt inlärda mantra: ”Du ska inte döma!” Låt oss i detta läge betänka att Jesus förmanade oss: ”Akta er för de falska profeterna!” (Matt. 7:15). Detta är en varning, men kommer som en befallning från vår Herre. Men hur kan vi ”akta oss” och hur kan vi veta att de är ”falska profeter”, om vi inte kollar upp det som de säger? Istället för att lyda det som Jesus sa, stöder vi dem i själva verket. Hur då? Genom att säga: ”Döm inte”.

Aposteln Paulus befaller de troende: ”Jag uppmanar er, bröder, att GE AKT PÅ DEM (identifiera dem) som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:17-18). Det är de falska lärarna som orsakar ”splittringen”, inte de som protesterar mot deras falska undervisning. Dessa språkrör tjänar inte Kristus, som de påstår, utan sin egen köttslighet och själviska önskningar. Ett exempel är de som predikar att kristna ska vara rika, därför att de vill rättfärdiga hur de själva lever i extravagans. Och lättlurade, naiva kristna hakar snabbt på. Vi lever i en tid när en ”smord” förkunnare kan lura i oss precis vad som helst med sina vackra ord, och vi sväljer snabbt både betet och kroken.

Ovanstående apostoliska befallning kan inte åtlydas, om vi inte tillåts kolla upp vad som sägs. Gud vill att vi ska känna till Hans ord och inte bara acceptera alla lärare som undervisar i ordet. Detta innebär inte att vi går omkring och är ständigt kritiska till allt som sägs. Men Gud gläder sig inte över att vi är godtrogna och naiva. Biblisk kärlek till människor innebär inte att jag struntar i vad de säger, så att vi kan kan umgås och allt känns bra. Det är inte kärlek. Att älska någon som undervisar falsk lära, betyder inte att jag blir blind och struntar i hans villfarelse och försöker ha enhet med honom, trots hans falska doktriner. Det ger bara grönt ljus till honom att fortsätta att leda människor vilse och förstöra deras liv.

Många som citerar: ”Döm inte”, gör detta för att skydda sig sig själva, så att de kan undervisa det som är falskt enligt Guds ord. De inser inte att de motsäger sig själva när de dömer andra, som vill lyda budet om att kolla upp det som de säger är sant eller inte sant enligt bibeln. Jesus själv säger i Joh. 7:24 att vi ska fälla en rätt dom (möjligheten finns alltså!) och Paulus säger att vi ska ”pröva vad som är Herren kärt”. Detta innefattar allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter (Ef. 5:9). Sann kärlek innebär inte att man är tolerant och godtar allt, utan att man bedömer allt från Guds ord.

Om jag har förstått något av problematiken inom dagens mångfaldiga utbud, så har man övergett troheten mot evangeliets lära i form av den helige Andes uppenbarelse från bibeln om vem Gud är, och ersatt den med upplevelser och känslor av Guds närvaro. Vi styr då in på farliga vatten genom att vi öppnar upp för det subjektiva, och vår fiende är inte sen att haka på vår fokusering på andlighet, och intala oss att vi rör oss i riktning mot Guds närhet. Sann uppenbarelse från Guds ord kan givetvis ofta följas av känslor och förundran över Guds storhet, men går vi direkt in i upplevelser, är vi vidöppna för villfarelse från ondskans andemakter. Dagens utbud av ”kristen” djupmeditation i olika former har sin grund i den mysticismtrend, som slagit djupa rötter i människor som är innerligt trötta på underhållningsmentaliteten i våra kyrkor. Här bör man vara medveten om att mysticismen inte är specifikt förekommande inom kristenheten, utan finns inom många religioner.

En annan villfarelse som smugit sig in i församlingen, är att ”sanningen finns inom oss själva”, och att det är mot detta centrum vi bör rikta vårt sökande. En känslomässig subjektivitet blir då fokus för vår andlighet. Genom gudomlig uppenbarelsekunskap som människan upplever invärtes, ska hon bli medveten om sitt ursprung hos Gud och sitt gudomliga väsen. Självinsikt är det enda sättet på vilket hon kan erfara Gud. Gudstjänstbesökarna tömmer villigt den gnostiska giftbägaren, vars innehåll är att Guds yttersta syfte på jorden är att ge ära åt människan, genom att upphöja ”kristus” i varje enskild individ.

Och går vi inte till kyrkan för att söka ”djupheterna”, finns det andra orsaker, som är lika felgrundade. Många människor går inte dit för att lära känna Gud och för att få sina liv utrannsakade, utan av vana, för det sociala umgänget eller för att ha trevligt. När aktivisterna från föreningen ”Stoppa plågsamma gudstjänstförsök” äntligen fått gehör, lyder numera den nya trosbekännelsen inom stora delar av kristenheten: ”Trevlig, trevlig, trevlig är HERREN, vår Gud, himmelens och jordens skapare”. Det enda som tycks betyda något, är att den sofistikerade besökaren ska få känna sig väl till mods och få fortsätta sitt eget självförverkligande utan störande moment. Han suger gärna åt sig budskap om hur stort värde han har och vill gärna höra vilka fördelar som hans tro medför, i stället för att hans blick riktas in på den uppståndne Herren och Frälsaren.

Vad som är sant eller falskt, gott eller ont, måste givetvis vara upp till människan själv. Vad har väl förkunnaren för rätt att tala om för henne vad hon ska tro, eller hur hon ska leva sitt liv? Hon står inte ut med den sunda läran, utan vill höra det som kliar henne i öronen. Hon vill inte höra om människans syndafördärv, men vill gärna ha ha en ”förlåtande kyrka”. (Ingen synd, men gärna förlåtelse, för vad?). Den kristenhet som invaggats i detta tänkande, har ingenting av Guds rikes dynamiska karaktär att förmedla till sin omgivning.

Och när alla begrepp är flytande, är givetvis samtliga hinder för ekumenisk samverkan nedrivna. När påståendet att alla som bekänner sig till den kristna tron måste ”bli ett” har inpräntats tillräckligt länge, är det få som ifrågasätter det. Adolf Hitler var medveten om att lögn som upprepas tillräckligt många gånger, till sist framstår som sanning. Men alla som säger sig vara kristna är definitivt inte pånyttfödda. Det finns därför allvarliga problem med ekumeniken, som började genomsyra församlingen för snart hundra år sedan, genom tanken på att andlig enhet kan organiseras fram. Kristna under tidigare århundraden var vaksamma och visste i sina hjärtan, att alla sanna kristna redan blivit ett i en andlig organism , p.g.a. att detta uppfyllts genom Jesu bön i Joh. 17.

Lägg märke till att samma apostel som återgav Jesu mäktiga förbön i Joh. 17:21-23 också skrev följande ord till de troende, för att varna dem för falsk undervisning: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar (2 Joh. 9-11).

Den 5-7 september 2002 kommer ”Skandinavisk Konferens för Väckelse” att hållas i Filadelfiakyrkan, Stockholm, med inbjudna gäster som Ulf Ekman och Robert Ek från trosrörelsen, Jack-Tommy Ardenfors från pingströrelsen, Erling Ivarsson från Svenska kyrkan och Anders Arborelius, katolsk ärkebiskop. Tanken måste vara att de olika s. k. “kyrkofamiljerna” ska hämta impulser från varandra och få del av den gemensamma rikedom som Herren lagt ner inom kristenheten. Jesu bön om enhet har alltså inte besvarats av Fadern, till vilken han riktade sin bön, utan måste förverkligas genom människors initiativ.

Detta är bara ett exempel på den rådande förvirringen inom nutidens kristenhet, där mycket av den evangeliska substansen verkar borttagen, i syfte att uppnå den nödvändiga bredden för att möta dagens andliga behov. Här gör de flesta församlingsledare ett gigantiskt misstag, totalt omedvetna om den Antikristliga strategi som ligger bakom och i linje med detta. Därför bör det nu vara i högsta grad tillåtet, att låta en helig vrede växa fram över vad som försiggår i många församlingar i vårt land, där endast en uppfattning, det ekumeniska tänkandet, tillåts existera. Allt annat tänkande, hur mycket det än baseras på Jesu och apostlarnas undervisning, stryps och tillåts inte få utrymme, p.g.a. rädsla för splittring av Kristi kropp.

Ovanstående är naturligtvis en allvarlig felbedömning som spelar vår fiende väl i händerna. Han gläder sig oerhört över denna utveckling, där trosrörelsen, vars två grundpelare är New Thought och Christian Science, tillåts placera sig i centrum av kristenheten tillsammans med den katolska förförelsen som bjuds in från andra flanken.

De som med Guds ord som grund tar steget att tillkännage, att man tar avstånd från och inte på något sätt vill befatta sig med detta, kommer att få erfara den frihet som alltid är förbunden med att man följer den sanning, som Herren har uppenbarat i sitt ord. Och Herren låter oss få möta varandra, låter oss få uppleva sann gemenskap i den helige Ande, även om det inte alltid sker inom den etablerade församlingens ramar. Vi bör här också vara vakna för att alla ”församlingar” är inte Guds församlingar, hur mycket man än själva tar sig namnet.

Tro inte för ett ögonblick att Sanningens Gud godkänner den suspekta mysticismen, den liberala teologiska utarmningen, påvedömets lögndekret, gnosticismens självförgudning eller den hyperkarismatik med andlig dryckenskap som strömmar in via självutnämnda profeter och apostlar. Den som vaknar upp och vill hålla sig nykter, till honom/henne kommer strömmar av levande vatten att flöda och en fördjupad personlig erfarenhet av Herren själv och av det evangelium som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Jesus kallar oss idag till att stå emot de andliga trendsättarna, se igenom ”djupheterna” (som är Satans djupheter) och slita sönder den ekumeniska tvångströjan. Vi är ju kallade till frihet och har inga förpliktelser mot vad som är ”politiskt korrekt” för dagen.

Låt oss till sist påminna oss Paulus ord i Fil. 1:9-10: ”Och min bön är att er kärlek mer och mer skall överflöda och leda er fram till insikt och klart omdöme, så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag, rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger, Gud till ära och pris”. Detta är den kärlek vi behöver idag. Allt mindre än detta kommer inte att förändra församlingen eller vårt samhälle.

Jan Johansson

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

VILKEN SLAGS ENHET MELLAN KYRKOR (FÖRSAMLINGAR) VILL VÅR FRÄLSARE HA?

Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot himmelen och sade: “Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son, på det att din Son må förhärliga dig, eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom”. (Joh 17:1-2).

Detta storslagna kapitel (och speciellt den tjugoförsta versen) sägs ofta ha betydelsen att alla kyrkor skall gå samman – “att de alla må vara ett”. Detta är den ekumeniska rörelsens anspråk och det är också den uppfattning som många evangelikala har, när man tänker på uteslutande bibeltroende församlingar. De senare har utvecklat övertygelsen att organiserad enhet mellan bibeltroende församlingar är en skyldighet som beordrats av Herren i denna text och man upplever en brinnande ansvarskänsla att åstadkomma detta.

Orsaken till enheten mellan troende är “för att världen skall tro, att du har sänt mig”. Det tycks som om Herren gav enheten en framträdande plats så att världen skulle uppmärksamma vårt budskap. Av denna orsaken är vissa evangelikaler ännu mer ivriga att organisera enhet.

Men sanningen är att Kristi bud om enhet ligger på ett mycket högre plan än något mänskligt uppbyggande av gemenskap mellan kyrkor, hur nyttigt detta än må vara. *

Herrens storslagna bön kan inte ha handlat om bostavlig enhet mellan kyrkor, eftersom om så var fallet, har den i tiden ännu inte blivit besvarad och detta är en omöjlighet. Jesu Kristi bön blev besvarad vid den tidpunkten när den bads. Han bad om välsignelse för hela sitt blodköpta folk efter hans död och allt som han bad blev beviljat vid den tidpunkten. Det är otänkbart, att det skulle dröja 2000 år tills den blev besvarad. Svaret går tillbaka till den kristna församlingens ursprung och bönen blir fortfarande besvarad idag.

En enhet i likhet

Om det förhåller sig på detta sätt, så finns redan den enhet som Herren bad om. Det är för det första en andlig enhet och för det andra en enhet (eller enighet) i likhet . Innan vi betänker detta, måste vi bevisa att bönen besvarades vid den tidpunkten när den bads och framåt i tiden.

1. Vi lägger märke till Herrens ord: “Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn” (vers 11). Herrens folk kommer att bevaras från den tidpunkten när han lämnar jorden

2. Herren ber – “Nu går jag till dig; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig” (vers 13). Den glädje om vilken Herren bad skulle börja vid den tidpunkten och sträcka sig genom evangeliets tidsålder.

3.Herren ber – “Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (vers. 14-15). Redan från den kristna församlingens begynnelse, skulle Guds folk vara ett speciellt folk, avskilt från världen. Genom hela historien har det varit ett av de viktiga kännetecknena på sanna kristna (i motsats till falska kristna), att de inte dras in i världen.

4. Herren ber – “Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning” (vers 17). Redan från början av den kristna tiden, har troende blivit helgade genom Guds ord. Detta är inte en bön, som fortfarande väntar på att bli besvarad.

5. Herren ber – “Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig” (vers 20). Allt det som Kristus bad för den första generationen kristna, ber han också för troende genom alla tider.

Efter dessa fem böner – vilka alla skulle besvaras direkt – kommer bönen om enhet (vers 21). Liksom med de andra bönerna, är detta en bön som blev besvarad vid den tidpunkten den bads. Hur blev då denna bön besvarad? Vilken form antog denna enhet? Var det en nationell eller internationell organisation eller gemenskap? Det finns ingenting av detta nämnt i Nya Testamentet. Det fanns inget samfund, nationell kyrka eller organiserad, centraliserad sammanhållning mellan de lokala församlingarna under den första tiden. Ändå måste Kristi bön ha blivit besvarad. Uppenbarligen var enheten som bads om och blev grundlagd, av ett helt annat slag.

För att utröna vilken form denna enhet tar, måste vi vidare granska vers 21 – “att de alla må vara ett” och noga lägga märke till de ord som följer – “SÅSOM DU, FADER, ÄR I MIG OCH JAG ÄR I DIG, OCKSÅ DE MÅ VARA I OSS”.

Vi förstår att vår enhet här är en andlig enhet. Först och främst är vi inte förenade med varandra, utan till Gud. Vi är ett I KRISTUS OCH I FADERN. Vi kan ta bilden med ekrarna i ett hjul, som förenas i navet. De är inte förenade med varandra, utan alla möts vid navet. På samma sätt är troende huvudsakligen förenade tillsammans (även om de kanske aldrig har träffat varandra), p.g.a. att de är “i Kristus” och i Fadern. De är söner och döttrar , delaktiga av gemensam härstamning och samma familj. De bär familjenamnet och är med i gemenskapen. Detta har ingenting att göra med mänskliga föreningar, utan handlar om att ha underbara andliga rikedomar, syften och kännemärken gemensamt.

Genom hela evangeliets tidsålder har varje enskild kristen blivit förenad på sätt och viss med varje annan kristen genom Jesus Kristus – förenad i likhet, i kärlek till Kristus, i hängivenhet till ordet, i ställning och i beteende. De har blivit ett i den betydelsen att de är i samma familj, av samma “släkt”, de äger samma utmärkande drag och har erfarit samma Guds verk i deras liv. Varhelst i världen, där uppriktiga kristna människor har funnits, har de haft motsvarande samma kännetecken. Herrens bön var inte om en enhet i en organiserad förening, utan om en enhet i släktlikhet och kärlek och tjänst för Gud.

Också kärlek i praktiken

Naturligtvis har också kristna människor en skyldighet att älska varandra på ett sant och praktiskt sätt. Naturligtvis har de en skyldighet att erkänna varandra och ha gemenskap med varandra där det är möjligt. Men den enhet som Kristus bad om, handlar inte om organiserade band. Det finns inte ett ord i Nya Testamentet om någon skyldighet att bilda organiserad enhet mellan församlingar. Det finns många uppmaningar om enhet inom den lokala församlingen, till vilken medlemmar har ett förbundsliknande slag av gemenskap, men utöver den lokala församlingen, är enhet jämförelsevis informell och beroende av möjlighet.

Det gamla talesättet är sant, att Herren Jesus Kristus grundade den lokala församlingen och ingen annan institution. Han grundade inget samfund. Han grundade aldrig en organiserad kyrkosammanslutning. Vi upprepar, att vilket värde kristna kan ha funnit i kyrkosammanslutningar, så finns de inte påbjudna i bibeln och ingen skyldighet finns för troende att tillhöra dem. (Naturligtvis är detta ett uttryck för historisk självständighet).

Herrens storslagna bön får aldrig användas för att antyda, att var och en borde förena sig med var och en som nämner Kristi namn, rakt av. Andlig enhet innebär inte materiell enhet, inte organiserad enhet, utan enhet i andlig likhet och den bönen har blivit besvarad. Alla sanna troende över hela världen delar samma längtan att behaga Herren. Alla älskar trons lärosatser, frälsningens lärosatser. Alla godtar lärorna om syndafallet, inkarnationen och rättfärdiggörelse genom tron allena. Alla tillber och studerar Guds ord och försöker att vinna de förlorade. På detta sätt är Guds folk ett.

Kristi bön har blivit underbart besvarad, inte om organiserad enhet, utan om enhet i likhet. Så har varit fallet i varje tid och i varje land. Om man är apologetiskt benägen, är detta en av de bästa argumenten för sanningen i den kristna tron – kraften i evangeliet att få människor, som aldrig ens mötts och som kommit från så olika kulturer, att likna varandra på detta sätt.

P.g.a. denna vår frälsares bön, finns inte tusen och ett olika slags kristet liv bland omvända människor. Det kan finnas tuen och en olika slag av åsikter om perifera saker inom tron, men en sant omvänd person i en del av världen är ganska lik en sant omvänd människa i en annan del av världen. De utmärks för deras livsstil och deras åtskiljande från världen.

Genom att vi erkänner och har gemenskap med andra kristna, måste uppmaningen att vara ett till sinnes i Herren kommas ihåg och också uppmaningen att avskilja sig från dem, som kränker sanningen på ett allvarligt sätt. (Det är till stor hjälp att se på måltavlan, som använd inom skjutning, när vi fastställer “kategorier” av gemenskap. Dessa finns i anslutning till denna artikel).

Den ekumeniska tolkningen av denna underbara bön är helt absurd och ignorerar ordens klara betydelse. Ekumeniker säger: “Vi måste alla komma tillsammans, oberoende av vad vi tror”. Du kan vara bibeltroende, teologiskt liberal, protestant eller katolik – lärosatser betyder ingenting. Men orden innebär inte detta.Textens innebörd är – “att de alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig”.

Enhet i tron

Frågan är på vilket sätt Kristus är i Fadern och på vilket sätt Fadern är i Kristus. På vilket sätt är Fadern och Sonen förenade? Bönen är att kristna människor ska förenas, på samma sätt som medlemmarna i Gudomen. De är förenade i naturen , delar samma andliga egenskaper och är lika i oändlighet och i evighet.

De är förenade i sanningen, utan minsta skugga av oenighet mellan dem. De är förenade i helighet och i avsikter. Kristus bad, att kristna människor skulle bli förenade på detta sätt – en likhet i andligt avseende och tro. Evangeliska kristna kan därför inte förena sig med dem som förnekar bibelns auktoritet och den sanna frälsningsvägen.

Frälsarens underbara bön har ett sådant djup, att många utläggningar skulle behövas för att göra den rättvisa, men den handlar absolut inte om organiserad enhet. Kan vi föreställa oss, att det skulle ta över 2000 år, för att denna bönen skulle bli besvarad? Kan vi föreställa oss att ett svar, som är nödvändigt för att världen ska bli vunnen, skulle bli fördröjt så länge?

Men om bönen har blivit besvarad, varför har då inte världen trott? Svaret är, att bönen har skaffat en likhet i Kristus för omvända och detta har brukats för att föra denna världens människor till tro. Kristen karaktär och kristna egenskaper har kraften att göra intryck och är nödvändiga för att backa upp det talade ordet.

Kristna människor måste ha gemenskap med och hjälpa varandra på ett varmt men informellt sätt, närhelst det är möjligt, utan att kompromissa med sanningen och ett rättfärdigt liv. Men de har ingen skyldighet alls, att knyta band och sammansvetsas utöver den lokala församlingens gränser.

* I denna artikel kritiserar eller kommenterar vi inte de olika samfunden eller sammanslutningarna av evangeliska kyrkor, som finns idag. Många av våra läsare uppskattar och är med i dem. Vi måste emellertid påpeka, att medlemsskap i sådana grupperingar är (bibliskt sett) en helt frivillig sak, eftersom ingen skyldighet till organiserad enhet är påtvingad av Gud.

Kännetecken på kristen karaktär

1. De blir bevarade

Om vi bygger på det faktum, att varje del av denna bön blev besvarad från det ögonblick den bads, kan vi spåra tecken på sann kristen karaktär i alla tider. Det första av dess kännetecken kan ses i bönen – “Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn – det som du har förtrott åt mig” (vers 11). Här finns ett tydligt kännetecken på en sant omvänd person – han blir bevarad. Han kommer inte att bli förd bort från Kristus genom livets omständigheter och prövningar. Det är sant att troende kan bli avfällingar, men Gud för dem tillbaka och återupprättar dem, även om det är smärtsamt och kräver tuktan. Och som avfälling, är den kristne på ett i ögonfallande sätt utanför sitt rätta element. Han är en tafatt världsmänniska.

Mogna troende kan vanligtvis se tillbaka på och komma ihåg hur många prövningar de har blivit räddade ur, särskilt under den första tiden, när människor försökte dra dem bort från tron. Ändå stod de fast och blev bevarade. Var det för att de var så starka eller så andliga? Nej, det var Herrens bön som besvarades för deras skull. Kristna blir bevarade och fastän de, som Job, kan reagera på omständigheter på ett ovärdigt sätt och med mycket klagan, släpper de inte slutgiltigt Herren och förnekar honom.

2. De har andlig glädje

Ett andra kännetecken på sann omvändelse återspeglas i Herrens bön – “Nu går jag till dig; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig” (vers 13). Sanna kristna har vanligtvis glädje inombords – glädje i sin frälsning, glädje i ordet, glädje i Frälsarens närhet, glädje i tjänsten, glädje i besvarad bön och glädje i sitt framtida hopp. De har glädje i sig själva – såsom Herren bad – och behöver därför inte världen för sin lycka och tillfredsställelse. Sanna troende har kristna glädjeämnen och är i allmänhet ointresserade av världslig underhållning.

De så kallade kristne, som fördjupar sig världsliga ting, kan möjligtvis vara avfälling för en kortare period, men detta är ett dåligt kännetecken, eftersom Jesu Kristi bön har blivit besvarad för sanna kristna och andlig glädje finns för dem. En bekännande kristen, som har ett desperat behov av världen har ett stort frågetecken över sig, eftersom Kristi bön inte tycks ha blivit besvarad i hans fall.

3. De känns igen

Detta leder oss till ett tredje kännetecken på sann omvändelse, där Herren ber – “Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. De äro icke av världen” (vers. 14-16). Denna bön har också blivit besvarad, så att alla kristna människorkänns igen från andra. De har en helt annan natur och framtoning.

De har annorlunda kvalitéer och sörjer över många världsliga saker. De gläder sig åt andra saker och har en annan källa till styrka och hjälp. Kristna människor är inte av världen – “världen har hatat dem”. De jagar inte efter världslig ära, rikedom och synd. Detta är kännetecknet på den kristne över hela världen. Han kommer att vara en bättre och mer samvetsgrann medborgare än en världsmänniska, men han är, inte desto mindre åtskild från världen. Detta utmärkande drag “förenar” kristna.

Som nyomvänd ung människa, märkte jag snart att det fanns två slags ungdomar i den församling jag börjat gå till. Det fanns de som var uppriktiga och det fanns andra som gick på många fester, filmer o.s.v. De skulle ha kul jämt. De gick regelbundet på fotbollsmatcher och gjorde varje vecka något för att tillfredsställa begäret av världsliga nöjen. Det fanns andra, som inte gjorde dessa saker.

Så långt jag vet, föll alla som gick på fester, filmer och fotboll av och gick helt och hållet ut i världen eftersom åren gick. Det utmärkande draget hos en sann kristen är – och det gäller över hela världen – att Gud har avskilt dem från världen.

Betyder detta att en kristen aldrig går och ser en film? Nej, jag tror inte, att det betyder det, fastän en film som är värd att se för kristna människor är sällsynt i dessa dagar. Säkert är, att regelbundna biobesök är ett mycket dåligt tecken, eftersom människor så lätt anpassar sig till synden. Kan en sann troende, som har avskilts från världen som svar på Kristi bön, frivilligt njuta av synden?

Sanna troende har eviga prioriteringar. De är angelägna om att deras pojkar och flickor i söndagsskolan eller bibelskoleklassen får känna sig uppmärksammade. Ungdomar vill göra klart sitt skolarbete, så att de kan gå på bönemötet. Detta är utpräglat kristna egenskaper. Det är på detta sätt, som kristna ska vara ett – ett i likhet.

Vad ska vi säga om äktenskap? Den allra bästa inriktningen när man ska agera på detta området, är att gifta sig med någon som har kristna kännetecken, som svar på Kristi bön. Detta är helt klart det råd som varje pastor ger – sök någon som först och främst är vacker eller skön i överensstämmelse med kristna egenskaper.

Unga kvinnor, vi hoppas att ni gifter er med en man som är seriös . Gärna med humor, men han måste vara seriös i trons angelägenheter och vara avskild från världen. Vilket bröllop det blir! Ni kommer att vara vid frontlinjen i striden för Herren hela ert liv. Ni kommer att utföra saker av evighetsvärde. Ni kommer att få uppleva Herrens välsignelse och ert liv kommer verkligen att betyda något.

Unga män, gift er med en kvinna som är seriös, inte med en av dem som ständigt ska ha party, inte med en som måste springa iväg på nöjesliv varje vecka. Unga kvinnor, om ni har fattat tycke för en ung man som väger lätt andligt sett, be för den unge mannen, men gift er aldrig med honom.

De blir helgade

Ett sista kännetecken på sann omvändelse lyfter oss upp, om vi har kommit till korta på någon av de föregående. Herren bad – “Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning” (vers 17). Denna bön besvaras dagligen, t.o.m. varje timme, ända sedan pingsten. En sann kristen som har kommit vid sidan av spåret kan återupprättas, eftersom han är känslig i samvetet och dörför kan korrigeras. Plötsligt inser han, att Guds ord inte har herraväldet över honom och han blir ställd till svars och blir ångerfull. Han kan ställas till svars. Han kan bli berörd. Han kan förmås att bättra sig eller att bryta med det han håller på med. Detta är ett tydligt kännetecken på en sann kristen och en klart märkbar beståndsdel i den familjelikhet som Herren bad om.

NÄR MÅLET ÄR ENHET

Den klassiska måltavlan, som används för skjutning inom militären, kan användas som ett sätt att visa på olika nivåer av gemenskap för olika evangeliska riktningar. I centrum av måltavlan är mitt i prick , som representerar den mest förtroliga enhet vi kan ha. I mitt i prick kan vi samverka med andra kristna och andra församlingar på det mest förtroliga sättet, eftersom dessa är de som tror på exakt samma saker. De älskar Herren och de älskar trons storslagna doktriner. De delar, låt oss säga, även samma synsätt på förordningar inom församlingen och hur den ska styras. Det finns knappast ett uns av skillnad mellan oss.

Omkring mitt i prick finns ett brett fält, som kallas det inre . Detta representerar också en mycket förtrolig nivå av gemenskap, men inte riktigt samma. Kanske är vi baptister och en presbyteriansk troende kommer, som älskar samma doktriner i varje annat hänseende. Vi innesluter den personen helt, och om han är förkunnare, kan vi uppskatta hans tjänst högt. Det inre är så väldigt nära mitt i prick , men vi stannar vanligtvis i olika församlingar och lär ut de särdrag som vi tror är riktiga.

Det “inre”

Det kanske är så, att vi känner ett djupt andlig och godhjärtad broder eller syster, som är arminiansk i läran. Som individuella kristna kan vi ha en mycket förtrolig gemenskap med sådana vänner. Vi vet att de är troende, vi ser något av deras hjärtan och vi har en mycket varm relation med dem. De har en helt annorlunda syn på frälsningens tillvägagångssätt och det hindrar att vi kan samarbeta med dem som med mitt i prick – människor. Vi kan inte förena oss så förtroligt med dem, men det inre är ganska nära mitt i prick .

Nästa cirkelrunda fält på måltavlan, utanför det inre, kallas det närliggande . Detta representerar människor som vi med glädje erkänner som medtroende, och vi kan ha gemenskap med dem, men inte så förtroligt som med inre – människor. Detta p.g.a. de, samtidigt som de är godhjärtade på många sätt, håller på med vissa obibliska och dåraktiga saker. T.ex. kan de vara inblandade i kompromisser angående doktriner. Kanske tillhör de samfund, där de är i stark minoritet mot icke troende liberaler och samtidigt anslutna till dem. De är fina människor och stannar kvar i dessa samfund relativt oskadade. De har inte för avsikt att stödja och uppmuntra liberaler och har inte samma syn. Ändå måste dessa vänner klassifieras som närliggande .

Vi vill väldigt gärna ha gemenskap med dessa vänner, men till viss del finns en barriär, eftersom vi inte kan överse med deras förbindelser. De kompromissar inte avsiktligt och i alla hänseenden, men de borde inte vara där de är. Enligt denna författarens uppfattning, är de som lagt sig till med den nya typen av tillbedjan, också inblandade i världslig kompromiss, som är så allvarlig, att de som bäst placerar sig själva i närliggande – cirkeln. (De som för fram dessa saker är öppet kompromissande ny-evangelikala och tillhör den yttre ).

Det sista fältet av måltavlan är det yttre . I denna yttre cirkel hamnar de människor som, samtidigt som de påstår att de håller sig till biblisk kristendom och bekänner sig vara omvända, håller på med ett upprörande kompromissande och uppmuntrar, stöder och rekommenderar, låt oss säga, den ekumeniska rörelsen, kvinnor i församlingens ledning, förkunnare som är fiender till den sanna tron, o.s.v. Vi kan knappast göra mer än att lägga märke till dem. Vi kan absolut inte förena oss i gemenskap med dem, eftersom bibeln uppmanar oss att inte göra detta. Vi skulle i så fall göra oss delaktiga i deras synd.

Det yttre fältet är ett fält av igenkännande endast, tråkigt nog. Vi kan inte rekommendera deras församlingar, deras verksamhet eller deras böcker.

Vad ska vi säga om karismatiker – var placerar vi dem? Utan att komplicera saker och ting, kan de hamna i en av flera kategorier. Det finns karismatiker som är uppriktiga, andliga och är ganska sansade i sina uppfattningar. På det personliga planet kan vi relatera till dem nära mitt i prick eller i det inre . Detta är inte möjligt på församlings – planet, där läromässig undervisning inte får anpassas eller kompromissas.

Men majoriteten av karismatiker har nu för tiden lurats in i sådana ogudaktiga och extrema ytterligheter, att man endast kan igenkänna dem som möjligtvis sanna troende. Vi måste på det hela taget se dem som människor i det yttre fältet. Deras läromässiga avvikelser är alldeles för allvarliga för att godkännas.

(En illustration av detta slaget kan ge ett dåligt intryck för dem inte har exakt samma uppfattningar, eftersom den kan tyckas degradera dem till andra, tredje eller fjärde klassens kristna. Vi kan bara försvara den, genom att påpeka att de också har en intuitiv måttstock för gemenskap, som verkar på samma sätt mot dem som finns i mitt i prick på denna framställning! Vi accepterar detta och tror att alla måste vara trogna mot det ljus man har).

Peter Masters

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Det som följer är en beskrivning av Jesus, som han är uppenbarad i bibeln, i motsats till den Jesus som katolikerna har fått lära sig att tro på. Herren Jesus, som är sanningen kan bara erfaras i sanning av dem som söker sanningen (2 Tess. 2:13).

Jesus är huvudet för församlingen

Han är huvudet över alla makter och väldigheter (Kol. 2:10). Herren Jesus har suverän makt över församlingen, över allt kroppsligt och andligt liv, över död och skapelse, och över alla människors eviga bestämmelse. Han ger liv åt vilka han vill (Joh. 5:21). Församlingen är Kristi kropp och Jesus är det enda huvudet.

Men katolikerna underkastar sig ett annat huvud – den romerske påven, som Kristi ställföreträdare sägs han vara herden för hela kyrkan. Enligt Catechism of the Catholic Church (CCC) (den katolska kyrkans katekes) har påven ”fullständig, allenarådande och allmännelig makt över hela kyrkan, en makt som han alltid kan utöva obehindrat” (CCC, paragraf 882).

Jesus är den enda Frälsaren

Petrus förkunnade: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12). Psalmisten skrev: ”Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid” (Ps. 49:7-8).

Men katolikerna förnekar att Jesus är det enda hoppet som de har till frälsning. ”I skattkammaren finns också alla helgonens böner och goda gärningar…På detta sätt uppnådde de sin egen frälsning och medverkade samtidigt till att frälsa sina bröder” (CCC, 1477). Johannes Paulus sa: ”Alla som söker Gud…inklusive de som inte känner Kristus kommer att gå in i Guds rike” (VIS, 12/6/200). Den katolska frälsningsplanen omfattar också muslimerna, som förnekar att Jesus är Gud och Frälsare (CCC, 841).

Jesus frälser för evigt

Bibeln förkunnar att Jesus ”kan helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem” (Hebr. 7:25). Till dem som Gud rättfärdiggör, ger Jesus löftet: Han skall inte förlora någon enda (Joh. 6:39); Han skall aldrig någonsin kasta ut någon (Joh. 6:37) och de skall aldrig någonsin gå förlorade (Joh. 10:28).

Den katolske Jesus frälser inte för evigt. Katekesen lär att en katolik som en gång blivit ”rättfärdiggjord” genom dopets sakrament, som dör med en dödssynd, kommer att få utstå straff i helvetets eviga eld (CCC, 1035). Den katolske Jesus ger bara liv som gäller under vissa förutsättningar. Efter dopets sakrament får varje katolik en prövotid och måste försöka så mycket man kan att förbli i Guds nåd. Detta medför osäkerhet, fruktan och tvivel, istället för den frid och förvissning som troende har fått.

Jesus betalade syndens fullständiga straff

Herren Jesus gick till korset för alla troende i syfte att förlåta alla våra överträdelser och stryka ut det skuldebrev som består av domar mot oss. Han har tagit bort det genom att spika fast det på korset (Kol. 2:13-14). Återlösningen av en syndares själ kräver en omätlig betalning, därför att skulden för synden är den eviga eldsjön (Upp. 20:14). Det är fullständigt omöjligt för en begränsad människa att betala en omätlig skuld. Bara den evige Guden kunde betala den eviga skulden för synd. Jesus betalade den till fullo.

Ännu en gång ser vi en annan Jesus i katolicismen, en Jesus som misslyckades med att stryka ut syndaskulden. Som en följd av detta måste syndaren…göra bot för att gottgöra sin synd: han måste ”ge gottgörelse för” eller ”sona” sina synder (CCC, 1459). Katoliker kan också skaffa sig avlatsbrev, vilka sägs efterskänka tidsbestämd bestraffning för dem själva och för de döda (CCC, 1471).

Jesus utgjöt sitt blod för att rena från synd

Bibeln lär att Jesu blod renar oss från all synd (1 Joh. 1:7). När han hade utfört en rening från synderna, satte han sig på Majestätets högra sida i höjden (Hebr. 1:3). Det finns inget annat sätt på vilket våra synder kan sonas, därför att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr. 9:22).

Snarare än att förlita sig på Kristi blod litar katolikerna på eld för att synderna ska bli renade. Istället för att förlita sig på Kristi person förlitar de sig på en plats som kallas skärselden. ”Alla som dör…ofullständigt renade…underkastas rening (genom en renande eld), för att förvärva den helighet som är nödvändig för att gå in himlens glädje” (CCC1030-31).

Jesus fullbordade sitt återlösande verk

Ögonblicket innan han gav upp andan utropade han: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Tre dagar senare gick han in i himlen och hade då vunnit en evig återlösning (Hebr. 9:12). Från bibeln vet vi att Kristus blev offrad en gång för att för att bära mångas synder (Hebr. 9:28). Han ska inte offras många gånger (Hebr. 9:25). Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga (Hebr. 10:14). Hans offer är tillräckligt, det behövs inte längre något syndoffer (Hebr. 10:18).

Men den katolske Jesus offras dagligen för att fortsätta det som Jesus sa var fullbordat! ”Kristi offer och nattvardens sakrament är ett enda offer: Offret är ett och det samma. I detta gudomliga offer finns och offras samme Kristus som offrade sig själv en gång på ett blodigt sätt på korsets altare på ett icke-blodigt sätt”. (1367) Hur kan det vara så? Det faktiska lidandet och den död som den autentiske Jesus utstod på korset, som medförde att verkligt blod utgjöts, misslyckades med att ta bort det fullständiga straffet för synd, men det kan en framställning om och om igen av en ”Jesus” i en transsubstantierad oblat? Det är skandalöst att katoliker vill delta i hans fortsatta offer, efter att han utstod sådan outsäglig vånda en gång för att gottgöra den gudomliga rättvisa som syndare förtjänar. Må Gud hjälpa katolikerna att inse att de har blivit omåttligt bedragna!

Jesus friköpte syndare från lagens förbannelse

Eftersom det är omöjligt för människan att lyda lagen fullkomligt, är vi all under en förbannelse. De som syndar på en punkt är skyldiga till att ha brutit hela lagen (Jak. 2:10). Men Kristus har friköpt troende från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för dem (Gal.3:13).

Den Romersk katolska kyrkan lär att lydnad för lagen är ett krav för att bli frälst (CCC, 2068). Genom att ignorera Paulus ord att ”ingen förklaras rättfärdig genom lagen” förblir katolikerna under lagens förbannelse (Gal. 3:11).

Jesus kommer att återvända till jorden i härlighet

Jesus ska uppenbara sig en andra gång, utan avseende på synd, för dem som ivrigt väntar på honom (Hebr. 9:28). Han kommer att återvända omedelbart efter vedermödan med stor makt och härlighet (Matt. 24:27-30). Herren skall komma igen på samma sätt som han for upp till himlen (Apg. 1:11).

Den katolske Jesus sägs komma tillbaka kroppsligen till jorden varje dag, men på ett helt annat sätt och med avseende på synd. I nattvarden ”finns vår Herre Jesu Kristi kropp och blod och även hans själ och gudomlighet, och därför innehåller den sannerligen, verkligen och kroppsligen Kristus i sin helhet” (CCC, 1374). Prästen ”sträcker sig upp mot himlen, för ner Kristus från hans tron, och lägger honom på altaret för att offras igen som Offret för människans synder. Det är en kraft som är starkare än helgonens och änglarnas. Prästen talar och se! Kristus, den evige och allsmäktige Guden, böjer sitt huvud i ödmjuk lydnad för prästens myndighet” skriver prästen John O’Brien i sin bok, The Faith of Millions . Nattvardens heliga sakrament lyfts upp för att tillbedjas som ”Kristi kropp.” Men Jesus sa: ”Om någon då säger till er: ’Se här är Messias’…så tro det inte. Ty falska messiasgestalter…skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.” (Matt. 24:23-24). Hur orimligt och otänkbart detta än må låta, tror de flesta katoliker att Kristus uppenbarar sig 200.000 gånger varje dag på katolska altaren över hela världen.

Kristus är den enda syndfria medlaren

Paulus förkunnade entydigt att det bara finns en som är behörig att vara ”medlaren mellan Gud och människor”. Det är Guds fullkomliga människa och människans fullkomliga Gud – Jesus Kristus vår Herre (1 Tim. 2:5). Han är helig, oskyldig, obefläckad och utan synd (Hebr. 4:15; 7:26). Bara i honom kan de som en gång var långt borta, komma nära genom Kristi blod (Ef. 2:13). Bara i Kristus kan den synd som skiljer oss från Gud bli borttagen (Jes. 59:2). Bara i Kristus kan de troende beständigt bli försonade med Gud för evigt. Ingenting kan någonsin skilja den frälste från Frälsaren (Rom. 8:31-39).

Katolikerna sätter sin tillit till en annan syndfri medlare som är Maria, den ”eviga jungfrun”, Jesu moder. Som Medlerska ”övergav hon aldrig detta frälsande ämbete, utan fortsätter genom sin mångsidiga förbön att ge oss den eviga frälsningens gåvor” (CCC, 969). ”Utan en enda synd som begränsar henne …blev hon grunden till frälsning för sig själv och hela mänskligheten” (CCC, 494).

Vi kan missta oss om en massa saker i livet och ändå överleva, men om vi misstar oss angående vilken Jesus vi ska förlita oss på, kommer vi att få betala för det misstaget i all evighet. Jesus sa: ”Ty om ni inte tror att Jag Är , skall ni dö i era synder” (Joh. 8:24). Den sanne Jesus finns uppenbarad i bibeln. Han är den alltillräcklige Frälsaren som frälser syndare fullkomligt och för evigt.

Mike Gendron

Artikeln är översatt och publicerad med författarens tillstånd. Han är ledare för ”Proclaiming the Gospel” som har adressen P.O. Box 940871, Plano, Texas 75094. Adressen till hemsidan är www.pro-gospel.org

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Angående själva helgonförklaringen av denna märkliga person skriver Peter Halldorf sammanfattningsvis: ”Helgonförklaring ter sig något främmande i en protestantisk miljö. Rätt förstådd innebär den helt enkelt att Kyrkan ger sitt vittnesbörd åt en människa som utmärkt sig genom ett liv i helighet. Helgonen är ”modeller” för det radikala liv varje kristen är kallad att leva. De är exempel som utmanar och inspirerar”. Efter att ha varit verksam i ett katolsk land i snart 50 år, samtalat med mängder av katoliker och läst en hel del historia och katolsk litteratur, är jag övertygad om en sak. Det är att om detta är den rätta förståelsen av katolsk helgonförklaring, då har de flesta katoliker en totalt felaktig förståelse av saken. ”Helgonen” har utan tvekan en helt annan plats i katolsk fromhet, än att bara vara modeller som utmanar och inspirerar.

Helgonförklaring leder nämligen till helgonkult i den katolska kyrkan. En katolsk präst eller teolog, som har specialutbildats för att predika i ett protestantiskt land, skulle troligen ha uttryckt sig på liknande sätt som Peter Halldorf. Det är nämligen stor skillnad på den katolska kyrkans sätt att framföra sitt budskap i en protestantisk miljö och i länder med gammal katolsk kultur och tradition. Min konklusion blir därför:

Antingen vill Peter Halldorf ge oss en förskönad bild av den katolska kyrkan, eller också har han själv inte förstått vad den katolska helgonförklaringen egentligen innebär.

Den katolska helgonkultens ursprung

På ett ganska tidigt stadium började man i den officiella kristenheten att på ett särskilt sätt ära och vörda de kristna martyrerna. Men inte bara martyrerna utan också personer som utmärkt sig genom ett ovanligt heligt liv. Snart blev det vanligt att dessa avlidna trosmänniskor betraktades som förebedjare inför Gud. Man vände sig till dem i bön, om att de måtte tala var sak inför Gud. Att ett sådant synsätt kunde utbreda sig, förutsätter givetvis att ett begynnande avfall från urkristen tro och tanke redan hade inträtt. Men den avfälliga kyrkan gick snart ännu längre.

Snart föddes tanken att helgonen genom sina goda gärningar och speciella helighet utfört mer än vad den gudomliga rättfärdigheten krävde av dem. De hade alltså en del till övers, som då samlades till en sorts skattkammare av meriter, som kyrkan kunde disponera över till förmån för de många som inte hade nog meriter för att undkomma skärseldens fasor. Denna överföring av helgonens meriter till vanliga syndare sker emellertid inte gratis. Vi känner alla till ordet ”avlat”, på latin ”indulgentia”, som betyder att timliga syndastraff i skärselden kan efterskänkas på vissa villkor. Detta har ibland skett genom regelrätt betalning av avlatsbrev, men mestadels idag som belöning för böner och fronhetsövningar. Denna ”skattkammare” av meriter, som tack vare helgonen står till vårt förfogande, omtalas tydligt i katolska katekeser.

Den katolska kyrkan uppmanar verkligen sina trogna att åkalla helgonen. I en kortfattad framställning om den katolska kyrkans lära, utgiven av det katolska förlaget St. Olav i Norge, skriver teologen van der Burg: ”När Gud ger helgonen makt till att be för oss, finner han också behag i att vi erkänner denna makt genom att åkalla dem”. Sverige har inte många kanoniserade helgon. Den heliga Birgitta är ett av dem. Tore Kilmans bön till Birgitta är ett typiskt exempel på katolsk helgonkult. Den lyder: ”Helga Birgitta, bed för oss, bed för oss alla, för Sveriges land. Sverige är öde, om ock det blomstrar. Kära moder, bed för vårt land”.

Den katolska helgonkulten stannar inte vid att be helgonen om förbön inför Gud. I katolska länder har varje yrkesgrupp och varje område i livet ofta sitt speciella skyddshelgon. I olika situationer ber man rätt och slätt helgonet om hjälp. Menar man sig ha fått hjälp, tackar man helgonet därför.

Den helige Antonius är ett mycket populärt helgon i Portugal. Han är ju expert på att hitta borttappade föremål, men också på att ordna äktenskap.

Tage Stålberg, som var verksam som missionär bland portugiserna under många år, berättade att när något anses vara nästan omöjligt, brukar portugiserna säga: ”Det här kan inte ens Antonius klara av”. I Frankrike hör man ofta ett uttryck som understryker en persons absoluta rådlöshet. ”Han vet inte till vilket helgon han skall vända sig”, säger man då.

I katolska länder åkallar man helgonen för att få hjälp, inte bara för att be om deras förbön inför Gud. Mariakulten är av samma karaktär som helgonkulten. På s.k. ”heliga platser” har jag sett hundratals marmorplattor med tacksägelseinskriptionen ”Tack Maria”. Inte en enda tacksägelse till vår himmelske Fader eller Jesus Kristus, Frälsaren. Bara till Maria.

Vad säger det? Jo, att man vänder sig till Maria med sin bön och tackar henne, när man anser sig ha fått bönesvar. Om man bara bett om Marias förbön inför Gud, borde man ju tacka Gud för bönesvaret.

Men katolska kyrkan går ännu längre. Hon uppmanar sina trogna att vörda helgonens reliker, d.v.s. deras kvarlevor. Själv har jag sett tusentals människor trängas inne i en stor katedral, för att få tillfälle att kyssa några föremål som helgonen hade efterlämnat. Här är vi ganska långt ifrån den definition av helgonens roll bland katolikerna som Peter Halldorf kommer med.

Varför är den katolska helgonförklaringen med påföljande helgonkult en farlig företeelse?

För det första är den absurd till sitt väsen. Sedan 1100-talet har påven i Rom ensamrätt på att helgonförklara personer. Den institution som Peter Halldorf kallar ”Kyrkan”, är som bekant en världsvid organisation med säte i Vatikanen och vars lärosystem styrs av en ofelbar påve. Men det har naturligtvis funnits och finns massor av människor, som levt ett helgat och hängivet kristet liv, men som prelaten i Rom inte har någon kännedom om. Därför blir de aldrig inskrivna med hans guldpenna i något kartotek över helgon.

Guds ord använder emellertid beteckningen ”de heliga” på alla som vänt sig bort från orättfärdigheten och sökt rening och frälsning hos Jesus Kristus.

Eftersom helgonkulten innebär bön till döda människor, är den släkt med spiritismen. Bibeln varnar för alla försök att söka kontakt med de döda. Den norska översättningen av King James-bibeln återger profeten Jesajas ord i följande ordalag (i svensk version): ”Skall då inte ett folk söka sin Gud? Skall de söka de döda för de levande? Till lagen och till vittnesbördet! Om de inte talar som detta ord får de aldrig se morgonrodnaden”. Detta gäller oss idag. Skall det bli ljust i vårt land måste vi vända tillbaka till Guds ord. Det katolska mörkret med Mariadyrkan och helgonkult med bön till de döda och för de döda, står i stark kontrast till evangeliets härliga budskap om att vi har allt i Kristus.

Framför mig har jag en fransk katolsk katekes. Den uppmanar den som biktat sig i Kyrkan och som önskar gottgöra för sina synder att lita på Jesu meriter, jungfru Marias meriter och helgonens meriter. På ett annat ställe i katekesen står det att man kan samla egna meriter under sitt jordeliv. Tanken på meriter och förtjänster är mycket utbredd i katolska kyrkan. Man talar visserligen om Jesu meriter, men de räcker tydligen inte. Därför behövs helgonens meriter också. Jesus blir i praktiken en av de många som hjälper mig i min egen strävan att uppnå frälsning. Vilken avgrund mellan denna typ av religion och evangeliets budskap om frälsning av nåd och genom tro på Jesus allena! Påven må gärna förmörka katolikernas himmel, genom att med sin guldpenna skriva namn på nya medlare mellan oss och Gud. Vi vet att Jesus är den ende Medlaren insatt av Gud och att vi har allt i honom.

Stig Andreasson

Artikeln är införd med tillstånd från tidningen Maranata!

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

År 1995 anbefalldes gemensamt denna bönbok till bruk bland alla svenskspråkiga kristna av fyra kyrko- och samfundsledare i Sverige, nämligen Svensk Kyrkans ärkebiskop, den Katolska Kyrkans biskop i Sverige samt både den tidigare och nuvarande missionsföreståndaren i Svenska Missionsförbundet. Redan i förordet till denna bönbok möter man flera märkliga uttalanden.

En diskutabel syn på de kristnas enhet

De fyra kyrkoledarna säger att ”alla kristna är i kraft av dopet ett heligt prästerskap.” Läran att dopet i sig självt har frälsande kraft brukar vanligen benämnas sakramentalism. Att många av de stora folkkyrkorna, både katolska och protestantiska, faktiskt lär att frälsningen sker genom dopritualen, är ingen hemlighet. Men att även frikyrkoledare skriver under på detta är anmärkningsvärt.

Inte ens i de frikyrkor, som praktiserar det bibliska dopet, alltså dop av personer som avger en personlig trosbekännelse, förkunnar man vanligen att dopet i sig självt har en frälsande kraft. Det är först då det sker i förening med omvändelse, tro och upplevelsen av en ny födelse, som dopet har något värde.

Simon trollkarlen blev döpt med ett dop, som till det yttre var bibliskt och riktigt på alla sätt. Men det hade inte skett någon inre förvandling hos honom. Därför nödgades aposteln Petrus säga till honom: ”Du är fångad i orättfärdighetens bojor” . Inga yttre riter eller ceremonier i någon form kan alltså i sig själva åstadkomma den inre förvandlingen hos en människa. Det är ju faktiskt så, att de flesta av de många miljoner religiöst likgiltiga människor, som i praktiken aldrig befattar sig med den kristna tron, som regel är barndöpta som katoliker eller protestanter. Det är förresten de flesta bovarna och fängelsekunderna i vår världsdel också. Har verkligen dopet gjort dem allesammans till ett heligt prästerskap? Osökt kommer jag att tänka på ett norskt ordstäv: ”Av döpta vimlar det på land och strand – men var finner vi trons brand?

Vidare nämner förordet två betydelsefulla ting, som man menar har bidragit till de kristnas enhet i vår tid. Det ena är det Ekumeniska mötet, som Nathan Söderblom sammankallade i Stockholm 1925, och det andra är Andra Vatikankonciliet 1959 med Påve Johannes XXIII i spetsen.

Detta föranleder mig att säga några ord om ting jag själv upplever vara tragiska. Jag har inte för avsikt att fälla någon dom över döda människor. Men vad dessa kyrkoledare stod för, har ju de själva upplyst oss om. Natan Söderblom genomgick under sina studier på 1880-talet en djup kris, då han påverkades av Julius Wellhausens förnekelseteologi. Vad kunde inte denne begåvade person ha blivit, om han inte hade påverkats av denna teologi och istället fått behålla sin ursprungliga tro på bibelordet?

För några år sedan läste jag en av Söderbloms böcker i fransk översättning. Efter att ha läst många sidor, fann jag ut att författaren menade att då och då uppträder i mänsklighetens historia stora och speciellt begåvade personligheter. Vi skulle kunna kalla dem genier eller snillen. De blir då naturligtvis förgrundsfigurer på olika områden, också inom religionen. Kristus var enligt Söderblom ett sådant geni. Vilken ateist eller agnostiker som helst skulle kunna instämma i en sådan trosbekännelse, kanske till och med en muslim! Att Söderblom gjorde en insats för att ena de stora kyrkoorganisationerna är säker sant. Men vad kunde han göra för att främja de kristnas enhet, då han själv inte trodde på Jesus som Guds enfödde Son?

Om påve Johannes XXIII skall vi inte säga så många ord. Faktum är att han var en av de påvar som starkt främjade både avlat och Mariadyrkan. De som menar att han därmed främjade de kristnas enhet, måste då vara av den åsikten, att protestanterna bör acceptera den katolska Mariabönen.

Då man läser innehållet i ”Tidegärden”, får man faktiskt det intrycket att de som varit med om att utge den verkligen har den åsikten.

Bönboken innehåller en helt tydlig Mariadyrkan

Vi skall begränsa oss till de hymner och böner som i Tidegärden gäller jungfru Maria.

”Maria, du den Högstes brud…..Från evighet har Gud dig gjort till ärans drottning, himlens port. Bland Evas döttrar ingen är som du, Maria, Herren kär. Så bed att han är god mot dem, som han berett ett himmelskt hem. Du nådens moder…..när döden kommer, var vårt stöd.

Paradisets port stängdes för alla genom Eva, och genom Jungfru Maria står den åter öppen. Salig är du Maria, ty genom Dig kom frälsningen till världen, bed för oss till din son.

Guds milda moder, nu och alltid jungfru, bed för oss och gör oss öppna för Guds stillhet.

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” .

Kan verkligen protestantiska kristna och frikyrkofolk bedja dessa böner eller säga ”Amen” till dem? Var i Guds Ord finner vi någon antydan om, att vi skall bönfalla Maria om att be till Gud, att han må vara god mot oss? Är inte Gud god mot oss? Var i Skriften kallas Maria ”Den högstes brud, Nådens Moder eller ärans drottning”? Är det verkligen Maria som skall vara vårt stöd i dödens stund? Skall vi bönfalla henne om att be för oss till sin Son? Jesus, Guds Son säger ju själv: ”Kom till mig”! Bibeln säger aldrig: ”Kom till Maria”. Att paradisets port stängdes genom Eva, men öppnades genom Maria, är ren katolsk villfarelse. Detta skedde ju genom Kristi försoningsverk.

Uttrycket Guds Moder är en typisk katolsk ”sofism” (spetsfundighet). Alla tänkande människor förstår ju att den Gud som är av evighet, inte kan ha en jordisk och mänsklig mor. När det gäller Jesu gudomlighet säger bibeln att ”Han är utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut ” (Hebr 7:3).

Som människa vet vi att han hade både släktregister och jordiska föräldrar, fastän Josef inte var hans biologiske far. Maria är alltså Jesu mor i hans egenskap av människa. Hon blev det jordiska redskapet till hans människoblivande. Men i egenskap av Gud kunde ju Jesus inte ha en jordisk mor. Sådant är självklart för varje bibelläsare med normal fattningsförmåga.

Talet om Marias eviga jungfrudom är också en genuint katolsk dogm. Som vi redan nämnt i vår analys av klosterbröderna i Taizé, förnekar Katolska Kyrkan att Maria efter Jesu födelse fick barn med sin make Josef. De som i evangelierna kallas Jesu bröder och systrar sägs därför vara, antingen Josefs barn i ett tidigare äktenskap eller också nära släktingar, troligen kusiner.

Eftersom de katolska teologerna kommit med olika förklaringar till dessa bibeltexter, är det tydligt att de själva inte är helt säkra på hur det egentligen förhöll sig. Men alla deras förklaringar har egentligen ingenting med själva saken att göra. Alla gifta kvinnor får ju inte barn. Men i normala fall betraktas de inte som jungfrur av den orsaken. Även om Maria inte skulle ha fått några barn med Josef, så kunde hon inte ha förblivit jungfru efter ingånget äktenskap.

Skriften säger, att Herren själv uppenbarade sig för Josef och sade att han inte skulle frukta för att ta till sig Maria som hustru. Skulle Gud då ha menat: ”Gift dig med Maria, men kom ihåg att hon är kallad att för alltid leva som jungfru”! Nej, så orimlig är inte Gud. Och skriften säger också att Josef inte kände sin hustru förrän hon hade fött Jesus. Det betyder att han inte hade något äktenskapligt samliv med henne förrän efteråt. Men Skriften säger alltså tydligt, att Josef och Maria efter Jesu födelse levde i ett fullt normalt äktenskap. Katolikernas dogm går därför tvärtemot Skriftens klara och tydliga utsagor.

Att översätta ängelns hälsning till Maria med: ”Var hälsad Maria, full av nåd”, är också en typisk katolsk manipulering av en bibeltext. Det står vanligen så i katolska biblar. Men i andra översättningar står det: ”Hell dig, du högt benådade ”. Och det är något helt annat. Det är Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning ”. Han var full av nåd. Han var nådefull och nåderik. Han delade ut av sin nåd till ovärdiga människor. Men det är inte samma ord som används i ängelns hälsning till Maria. Hon sägs vara högt ”benådad”, vilket helt enkelt betyder att hon fått motta stor nåd från Gud – inte att hon är den som delar ut nåden. Exakt samma uttryck använder bibeln, då den talar om den nåd som kommit frälsta syndare till del. Den säger att ”Gud har benådat oss i den älskade (i Kristus)”.

Under mina många år i ett katolskt land har jag sett så mycket av andlig nöd och mörker på grund av kyrkans Mariadyrkan och helgonkult, som egentligen inte är något annat än en form av spiritism. Man åkallar döda människor. Men hur underbart är det inte då alla dessa döda medlare och medlerskor, som förmörkar katolikens himmel, sveps åt sidan av Guds Ords och den helige Andes mäktiga vind! Då återstår bara Jesus allena och Han är nog! Segonds franska bibel säger: ”Vi har allt överflöd i Honom ”.

Vakna kristenhet! Vi skall väl inte släppa in det katolska mörkret igen! Nej, låt evangelii basun ljuda klart!

Stig Andreasson

Från artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:1 År 2001. Publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

”Det kan inte vara fel att samarbeta med icke-evangeliska kristna i försök att missionera och i läromässigt blandade kyrkosamfund när dessa skapar möjligheter för evangeliet. Om evangelisten kan nå en större mängd människor genom att man slår sig ihop med nyteologer, katolska och liberala, måste detta vara bra.”

Svar: Detta sätt att tänka grundar sig på uppfattningen att ändamålet helgar medlen. Om det verkar fungera, måste det vara rätt. Resultaten räknas mer än renheten i de metoder vi använder. Detta är tankegången i en ogudaktig och omoralisk tidsålder, och den besudlar ofta tänkandet hos kristna människor. Således, om en evangelist verkar vinna själar, då tas det för givet att Gud måste vara med honom, och om han kompromissar med icke-evangeliska kristna eller inte spelar ingen roll – han måste ha rätt.

Bibeln fördömer emellertid inställningen som påstår – ”Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det” (Romarbrevet 3:8 ). Kristna får aldrig förbigå bibelns föreskrifter, därför att en kompromiss verkar medföra framgång. Herren fortsätter ibland, genom sin nåd, att använda sitt folk (åtminstone en tid), även om de gör fel och bedrövar honom, men de har fortfarande en skyldighet att anpassa sina metoder efter hans ord. Kristna borde aldrig utnyttja Guds tålamod mot dem, genom att uppfatta det som ett privilegium för dem att göra som de vill. Vi har flera bibliska exempel på detta.

Mose t. ex. lydde inte Gud när han slog på klippan (andra gången) för att skaffa fram vatten till församlingen (4 Mosebok 20:7-13 ). Trots hans olydnad ärade Gud honom och vatten flödade. Likväl gjorde Mose fel och fick senare svara för sin olydnad. Välsignelse fritar oss aldrig från skyldigheten att pröva oss själva, att lyda och att omvända oss. (Se t. ex. Romarbrevet 6:1-2 och Hebreerbrevet 3:7-10 ).

Gud tillrättavisar sitt folk – ”som rådslår utan mig, som sluter förbund utan att min Ande är med… de som drar ner till Egypten, utan att ha rådfrågat min mun, för att söka skydd hos farao och en tillflykt under Egyptens skugga… Ve dem som drar iväg till Egypten för att få hjälp” (Jesaja 30:1- 2; 31:1) . Lydnad är ytterst viktigt i det kristna livet. Herren älskar lydnad mer än offer. ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud,” säger Herren (Johannes 14:15) . Aposteln Johannes säger: ”Låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning” (1 Johannes 3:18) .

Bibeln ger mycket bestämda föreskrifter, både när det gäller vem vi har gemenskap med och vem vi samarbetar med i hans verk. Gud vill inte att människor ska vinnas (eller att andra saker ska uppnås) med hjälp av hans fiender. Han behöver inte samverkan med katoliker och teologiskt liberala. Han manar sitt folk till att verka oberoende av alla falska lärare och i beroende av hans väldiga makt.

2. Herren Jesus Kristus avskilde sig aldrig från falska lärare

”Det är tillåtet att samarbeta och ha gemenskap med dem som inte delar våra evangeliska uppfattningar eftersom Jesus gjorde det. Han tog emot fariséernas och de judiska ledarnas inviter när han talade i templet och synagogorna och han avskilde sig aldrig från dem”.

Svar: Argumentet är så i motsats till rena fakta, att det är förvånande att man hör det användas så ofta. Herren hade ett uppdrag att gå till templet och synagogorna, delvis därför att han levde ett liv i lydnad under lagen och delvis därför att han var den rättfärdige Kungen och Herren för folket. Men när han var på dessa ställen, avslöjade och vände han sig emot de religiösa ledarna, med följden att han uppväckte deras ständiga fientlighet och deras angrepp på hans liv. Alla i Israel på den tiden kunde se den djupa klyftan mellan Herren och de judiska ledarna! Jämför Herrens inställning med den som de ekumeniska evangeliska kristna har idag. När Frälsaren besökte templet, anslöt han sig till de icke-troende fariséerna och bad med dem? Gav han ett allmänt intryck av andligt bifall eller utbytte innerliga hälsningar? Arbetade han med dem i kommittéer och gemensamma strävanden? Samtalade han med dem om hur hans lära och deras kunde fås att stämma överens? Naturligtvis inte.

Faktum är att han offentligt fördömde de flesta av dessa judiska lärare som blinda och självrättfärdiga hycklare, och t.o.m. kallade dem huggormsyngel. Han anklagade dem för att utestänga människor från himmelriket och han klargjorde att de själva var utestängda. Han kallade deras böner en förevändning (”för syns skull” – Matt 23:14 i Reformationsbibeln, KTS-anm.) och fördömde deras religiösa utövningar. Han sa att de förstörde Guds sanna budskap och att de (om de inte omvände sig) inte skulle undgå att dömas till Gehenna. Allt detta står att finna i Matteus 23:13-33 . I ett tal yttrade Herren inte mindre än 8 ve över de judiska ledarna, så att folkmassan hörde till fullo. I många andra tal sa han liknande saker.

Hela Herren Jesu offentliga verksamhet stod i motsats till de judiska ledarnas falska undervisning, och detta var (mänskligt talat) grunden för deras hat till honom som ledde till Golgata kors. I nästan varenda offentliga anförande gjorde Frälsaren några uttalanden för att ta avstånd från de judiska ledarna, de skriftlärde och fariséerna. Ingen uppriktig person som läser evangelierna kan undgå att märka Herrens fördömelse av falska lärare vid nästan varje besök i templet och synagogorna. Alla utom ett av Herrens besök i templet medförde en konfrontation med judarna, och två gånger försökte de ta hans liv. Besöken i synagogorna ledde till fientlighet och motstånd, med ytterligare två attentat mot hans liv.

Har Herrens inställning någon likhet med hur dagens ekumeniska evangeliska kristna uppträder, när de sluter sig samman med icke-evangeliskt kristna? Ekumeniska evangeliska kristna gör raka motsatsen till allt som Frälsaren gjorde. Att säga att Herren aldrig avskilde sig från de falska lärarna på hans tid är nästan skrattretande, eftersom han muntligt avskilde sig själv från dem så gott som varje dag av sin jordiska verksamhet.

3. Korintierna och galaterna uppmanades aldrig att avskilja sig

”Paulus uppmanade aldrig sunda medlemmar i församlingen i Korint att avsäga sig sitt medlemskap, även om deras församling var full av stora problem. Inte heller tillrådde Paulus de sunda troende i församlingarna i Galatien att ge sig av, även om dessa församlingar i realiteten hade lämnat tron.”

Svar: Argumentet är felaktigt av två orsaker. För det första var församlingarna som nämndes inte ”falska”, utan besmittade med falska uppfattningar. För det andra fick båda församlingarna undervisning om avskiljande, för de fick befallning att utesluta en minoritet av egensinniga människor i varje särskilt fall. Ta först församlingen i Korint. Trots dess brister, var den inte översvämmad av grundläggande doktrinär villfarelse. Dess problem kunde rättas till. Det allvarligaste problemet var att man tolererade en person som hade syndat moraliskt. Aposteln tillrådde inte att man skulle lämna församlingen, av den enkla orsaken att han befallde dem att utesluta denna medlem som var skyldig. Han undervisade därför om avskiljande, men genom uteslutning av den som hade syndat, snarare än att majoriteten skulle begära sitt utträde.

I 1 Korintierbrevet 5:9-11 undervisar Paulus om skyldigheten att utesluta (en form av avskiljande) för en hel rad av synder. Han uppmanar korintierna, att de måste avskilja sig från bekännande kristna som begår dessa synder. De måste avskilja sig från otuktiga, giriga människor, avgudadyrkare (de som kompromissar med tron), förtalare, drinkare och utsugare. Dessutom måste de hålla sig undan från sådana syndare på ett socialt plan också, genom att inte äta med dem.

I sitt andra brev till korintierna ger Paulus ännu en kraftig befallning att avskilja sig från falsk andlighet – den som oftast citeras – i 2 Korintierbrevet 6:14-18 . Korintierbreven är så fulla med anvisningar om avskiljande, att det är ytterst förbryllande att de används som motivering för att inte avskilja sig!

Vad ska vi säga om församlingarna i Galatien? Är det riktigt att påstå att de aldrig tillråddes att avskilja sig från falsk undervisning? Det är inte riktigt. Paulus visste mycket väl att medlemmarna i dessa församlingar för det mesta var omvända människor, som hade fått besök och blivit förvirrade av falska lärare. Hans uppgift var att göra invändningar mot dem och att mana dem att hålla sig till sanningen. Samtidigt befallde han dem att inte vidare ha något att göra med dessa falska lärare. Med andra ord ansatte han dem hårt angående skyldigheten att avskilja sig. I Galaterbrevet 1:8-9 fastslog han klart att falska lärare måste vara under förbannelse (bannlysta). I Galaterbrevet 5:12 förstärkte han detta och sa att falska lärare borde stympas , vilket bokstavligen innebär ”amputeras”. Han fördömde sådan undervisning i starkast möjliga ordalag.

Befallningarna att avskilja sig från villfarelse i Korintier- och Galaterbrevet kunde inte vara starkare betonade. I ljuset av detta kan vi inte förstå, hur de som motsätter sig bibliskt avskiljande kan motivera sin uppfattning i dessa brev. Deras argument kan knappast anses som trovärdiga.

4. Bibeln framställer tro på Kristi gudom som det enda villkoret för gemenskap

”Bibeln godkänner avskiljande bara när Kristi gudom förnekas. 2 Joh.7 definierar en falsk lärare som någon som förnekar att Jesus Kristus kom lekamligen. Alla som erkänner att Jesus Kristus har kommit lekamligen ska accepteras för gemenskap och samarbete oavsett deras uppfattningar om andra doktriner.”

Svar: Fastän vi redan har övervägt denna typen av resonemang, vill vi något mer utförligt behandla denna punkt, eftersom detta är det viktigaste argumentet som används till förmån för ekumeniken nuförtiden. Denna tillämpning av 2 Joh.7 är felaktig därför att den ger en mycket ytlig uppfattning av bibeltexten, och bortser från den tydliga innebörden av Johannes ord. Texten lyder: ”Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist.”

Johannes uttalande ska tas seriöst och logiskt . Vad innebär accepterandet av Kristi gudom? Om en människa verkligen tror att en del av gudomen kom till jorden lekamligen, kommer han ofrånkomligen att tro på följderna av det. Han kommer att tro att varje Kristi ord var ofelbart och ska åtlydas. Han kommer att tro på hans syndfrihet, hans makt, hans underverk och hans egen förklaring av sin uppgift.

Hur kan någon uppriktigt tro att Kristus var Gud och samtidigt tro att han hade fel om det han sa och gjorde? Om en teologiskt liberal förnekar ofelbarheten i Kristi ord, inte tror på uppståndelsen och underverken och förnekar Kristi försoning, ska vi inte godta hans påstående att han tror att Kristus var Gud. Det är ett lättvindigt och tomt påstående. Det är ett meningslöst påstående. Det stämmer inte överens med hans kritiska ande mot Kristus och hans förkastande av hans undervisning. Hans påstående är bara ord.

Vi behöver faktiskt inte fråga om hans uppfattningar om Kristi gudom, eftersom hans otro inom andra avgörande doktriner talar högre än hans ord. Han kan inte allvarligt och uppriktigt tro att Gud har kommit lekamligen, eftersom han har bristande vördnad för honom, och därför ska vi inte ge andligt erkännande och godkännande till denna liberalt troende.

Om vi tar en ännu närmare titt på det som Johannes säger, lägger vi märke till att han ger Herren sin titel , liksom hans personliga namn. Han fördömer alla de lärare ”som inte bekänner att Jesus KRISTUS har kommit i köttet”. Uttrycket Kristus , eller den smorde , vittnar om Guds utvalde Messias , som skulle frälsa människor från synden. Varje gång ordet Kristus nämns är det som ljudet av en underbar klocka, som påminner oss om Frälsarens fullbordade verk på Golgata och om den underbara doktrinen om rättfärdiggörelse av nåd, genom tro.

Johannes definierar en falsk lärare som någon som inte tror, att den som Gud utvalt till att bära synd, den fullkomliga försoningen för alla våra synder, har kommit. Han säger i själva verket att var och en som påstår sig vara kristen, men inte tror på att Kristus på Golgata fullkomligt försonade synden och att hans verk är den enda grunden för förlåtelse för alla synder, är en bedragare.

Vi påminner oss om att den Romersk katolska kyrkans officiella inställning är att fullständigt fördöma sådan undervisning. Katolsk undervisning bestrider uttryckligen den enastående tillräckligheten i Kristi förtjänster och rättfärdiggörelse genom enbart tro. Men detta är den doktrin som Johannes vidhåller. Johannes menar inte att hans ord ska tas som en ren formalitet. Han framställer ett effektivt och adekvat prov på en människas tro. Han menar att vi ska ställa frågan: ”Tror du att Guds ofelbara Son, som utförde underverk, kom för att lida och dö på Golgata för att ta våra synder på sig och vara vår enda rätta präst och medlare? Tror du att dina synder, genom att du förtröstar på honom enbart (och inte på dig själv eller din kyrka eller några sakrament), fritt kommer att bli borttvagna och din själ frälst?

Om en person inte kan svara ja på denna slags fråga, då är det vår uppgift att, så hjärtligt och kärleksfullt som vi kan, visa honom vägen till frälsning, men inte erkänna och ha gemenskap med honom som en frälst person. Det är vår plikt att visa människor de fullständiga konsekvenserna av vår Herres gudom, inte att bekräfta dem i en falsk form av kristendom med dess mörker och falska föreställning.

Johannes test-fråga har gjorts till en smart och ytlig fråga som är berövad dess konsekvenser. Detta är det tillvägagångssätt som många evengeliska kristna har lagt sig till med, för att försvara sina sätt att kompromissa i samarbete med falska lärare.

Aposteln Johannes säger två verser senare: ”Den som inte förblir i Kristi lära… han har inte Gud”. Han syftar på doktrinen att Kristus kom i köttet, led och dog för syndare på Golgata och blev den fullkomliga, fullt tillräckliga medlaren och Frälsaren för dem som kommer till Gud genom honom. Doktrinen om Kristus innefattar hela sanningen om hans syndfria person, hans ofelbara undervisning och auktoriteten i alla hans uttalanden. Johannes säger att om en lärare förkastar doktrinen om Kristus, ska han inte anses som en sann kristen, och människorna ska göras uppmärksam på att han är en falsk lärare. Samarbete med icke-evangeliska kristna står i strid mot bibeln och är djupt allvarligt för Gud. Användningen som ekumeniska evangeliska kristna har kommit fram till av 2 Joh.7-9 är en travesti av en uppriktig och noggrann exeges av Guds ord.

5. Avskiljande är splittringens synd

”Avskiljande är fel därför att den är splittringens synd som fördöms 1 Korintierbrevet 1:10 , där Paulus anbefaller ’att inte låta stridigheter förekomma bland er’. Under inga omständigheter får vi söndra Guds församling.”

Svar: Det första svaret på detta argumentet är helt enkelt att fullfölja citatet från 1 Korintierbrevet 1:10 , där Paulus säger: ”… uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”

Frågan måste ställas – var aposteln ”fullkomligt enad” i uppfattning och mening med judaisterna, eller med andra icke-troende falska lärare? Det är uppenbart att den helige Ande (som talar genom Paulus) manar till enhet mellan dem som kan förenas i uppfattning och mening, därför att de älskar och tror på samma evangelium. Det är dåraktigt och fel att tillämpa versen för att verka för enhet med falska lärare, eftersom vi har fått befallning att inte enas med dem!

Splittring är ett uttryck som innefattar varje form av delning som är oberättigad, såsom den som är orsakad av småsinta tvister, dåligt humör, en oförlåtande ande, egoism, stolthet, avundsjuka, partianda eller brist på kärlek. Varje avskiljande som görs i lydnad för bibelns tydliga bud (p.g.a. motstånd mot falsk lära eller någon annan allvarlig villfarelse) kan omöjligen vara splittringens synd.

6. Den goda säden och ogräset måste växa tillsammans

”Det är vår plikt att stanna i samfunden oavsett hur dåliga de har blivit, och också att samarbeta i vår förkunnelse med dem som inte delar våra evangeliska uppfattningar, därför att Herren förklarar för oss att hans församling måste nödvändigtvis innehålla goda och dåliga element tills domens dag. Liknelsen om den goda säden och ogräset uppmanar oss inte att försöka bygga en ren församling, utan att låta båda växa tillsammans ända tills skördetiden.”

Svar: De som använder detta argument för att inte avskilja sig från villfarelse, räknar inte med Herrens egen tolkning av hans liknelse. De verkar tro att åkern i vilken den goda säden och ogräset växer tillsammans representerar församlingen. De drar därför slutsatsen att liknelsen talar om församlingen, när den påstår att kristna och ofrälsta människor kommer att finnas tillsammans ända tills skördetiden.

Men Herren säger i Matteus 13:38 att åkern representerar världen, inte församlingen! Liknelsen talar inte om församlingen alls. Det grundläggande misstaget med att tolka liknelsen har medfört undervisning som motsäger många ställen i Nya testamentet. Vers efter vers manar oss till att se upp för falsk undervisning, att hålla den utanför våra församlingar och att avvisa dem som är ansvariga för den. Det är inte vår Herres vilja, att sund lära ska utvecklas tillsammans med onda andars läror i hans församling tills tidsålderns slut!

7. Herren bad om enhet mellan kristna, inte avskiljande

”Det är rätt att arbeta tillsammans med bekännande kristna, vare sig de är evangeliska kristna eller inte, därför att Herren bad om sådan enhet i Joh. 17:21. Han bad – ’Att de alla skall vara ett… för att världen skall tro att du har sänt mig.’ Avskiljande splittrar alltid, och är därför motsatsen till det som Herren önskar och ber för.”

Svar: För att förstå Kristi ord måste vi veta exakt vilka de människor var som han bad för. Bad han för alla människor i världshistorien som bara påstod sig vara hans efterföljare? Eller bad han för sant troende? Uppenbarligen bad han inte för skenkristna, eftersom han sa: ”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn… och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa!” (Matteus 7.22-23 ).

I Johannes 17 bad Herren uteslutande för sant kristna. När vi läser hans bön, konstaterar vi att han bad för dem som har evigt liv och känner Gud (v.3), de som har kommit till Kristus och håller fast vid hans ord (v. 6), de som har tagit emot sanningen (v. 7-8), de som inte är av världen (v. 14 och 16), de som är ett med gudomen (v.21), de som har smakat Guds härlighet (v.22), de som har tagit sin boning i Kristus (v.23), de som definitivt kommer till himlen (v. 24) och de som har Herrens kärlek i sig (v.26).

Med andra ord gjorde Herren det helt klart, att hans storslagna bön var uteslutande för pånyttfödda människor som känner och älskar honom och obetingat tror på hans ord. Herren bad definitivt inte denna bön för teologiskt liberala, för de som förnekar avgörande doktriner, eller förkastar rättfärdiggörelse genom tro eller stöder rättfärdiggörelse genom gärningar. Förvisso är den enhet som Kristus bad för en enhet som kan finnas endast mellan sant troende, därför att den är en enhet i vilken hans folk är ett på samma sätt som Fadern, Sonen och den helige Ande är ett – ”för att de skall vara ett, liksom vi är ett” (v.22). Personerna i gudomen är förenade i sanningen och i andligt liv . Vi finner aldrig att personerna i den underbara gudomen kan tro eller säga olika saker!

Som evangeliska kristna kan vi vara sant förenade endast med dem som har del i sanningen, och som har del i det andliga liv som kommer genom omvändelse. Vi får aldrig låtsas, att det finns någon andlig enhet mellan oss själva och dem som inte har funnit Kristus eller som förnekar hans evangelium.

8. Herren uppmanade oss aldrig att döma varandra

”Vi kan inte avskilja oss från andra bekännande kristna, därför att Herren sa att vi inte får döma andra. De som är separatister har en kritiserande ande och fördömer andra på ett sätt som Frälsaren förbjöd när han sa: ’Döm inte, så blir ni inte dömda’ (Matteus 7:1).”

Svar: De som kommer med detta argument tar ingen hänsyn till de många bibelställen, som befaller oss att bruka urskillningsförmåga, för att skydda oss mot falska lärare. T. ex. 1 Johannes 4:1 lyder: ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen.” Dessutom lyder Romarbrevet 16:17 : ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.”

Det borde vara självklart, att Herren i Matteus 7 talar om skenheligt kritiserande. Han riktar speciellt in sig på människor som kritiserar andra, för att de gör saker som de själva gör, och inte bryr sig om att tänka på bjälken i deras eget öga. Han uttalar sig inte mot skyldigheten att bruka urskillningsförmåga.

De som tror att Herren i Matteus 7:1 uttalar sig mot kristen urskillning bör fortsätta med att läsa verserna 15-23 i samma kapitel. I vers 15 befaller Herren oss att akta oss för de falska profeterna, som kommer till oss klädda som får, men som i själva verket är vargar. Vargar får aldrig tillåtas att finnas bland fåren. Men hur ska vi känna igen vargar som är förklädda till får, utan att bruka urskillningsförmåga? Han säger sedan att vi skall känna igen falska lärare av deras frukt, och ger alltså vägledning för hur vi kan upptäcka dem som vi ska ta avstånd från. Teologiskt liberala publicerar mycket ”frukt” i form av böcker som förnekar tron. ”Frukten” av Romersk katolicism är hädelsen i mässan och en massa andra obibliska utövanden.

I Matteus 7:21-23 varnar Herren för många som påstår att de gör underbara saker i hans namn, men de är orättfärdiga arbetare och han har ingenting överhuvudtaget med dem att göra. Han hade ingen gemenskap med dessa falska arbetare och han är vår förebild.

Om bara de som använder det argument som citeras ovan ville läsa hela Matteus 7 , skulle de upptäcka, att de har tillämpat Frälsarens ord fullständigt felaktigt, och fått honom att lära raka motsatsen till allt han säger genom hela återstoden av kapitlet.

Stå upp för sanningen! En sammanfattning

Varje läsare som bedömer argumenten mot avskiljande med ett förnuftigt och ärligt sinne, kommer snart att komma fram till att dessa utgör oroväckande svaga och mindre välbetänkta argument. När kunniga och begåvade pastorer tvingas ta till argument som dessa, är ekumenikens och inklusivismens bankrutt uppenbar. Vår klara bibliska skyldighet är att hålla oss borta från, att förbli åtskilda från, alla former av falsk undervisning och att försvara ett utpräglat evangeliskt vittnesbörd till Guds ära och för den eviga frälsningen för dyrbara själar. Detta är, som vi konstaterade tidigare, den ståndpunkt som våra evangeliska förfäder intog. Detta är inställningen inom renlärig, traditionell evangelisk kristendom. Det som vi ser idag är en ny och genomgripande avvikelse från sann evangelisk kristendom. Hur kommer vi att förhålla oss?

Peter Masters

https://karlektillsanningen2239.live-website.com