Bibeln själv, dvs 40 olika skrivare av det som gavs dem att säga och skriva, hävdar ingenstans att Bibeln är sanningen. De är däremot i fullständig enhet om att sanningen är en person: ‘gränssnittet’ mellan Gud och människa, Yeshua Meschiach, Jesus Christos.. eller hur ni nu vill stava det. Han säger det dessutom själv: ‘Jag är Vägen, Sanningen och Livet.’ den utsagan kan antingen förkastas eller accepteras, efter att den har förståtts. Inte förr. Och frågan är omedelbart självklar: om vad är ‘Guds frälsare‘ (Yeshua) Sanningen?

Är han ‘sanningen’ om hur man bäst odlar ekologiskt? Är han sanningen om elektroniska kretsar? Sanningen om hydralikens lagar? Självfallet inte.. den kunskapen är inbyggd i den skapelse som är Hans och hans Faders, och den utrustning han givit till människan, skapad till Guds avbild, ger oss möjligheterna att upptäcka allt detta världsliga kunskapsflöde på (nästan) egen hand. Och för denna förmåga hyser han en orolig respekt: ‘vad helst de företar sig kommer att lyckas dem’.

Vad är Han då sanningen om?

1) Sanningen om Gud: ‘den som har sett mig har sett Fadern.’ Den som vill veta något om Gud, något som inryms i de begränsningar som det är att vara skapad och inte själv skapare har i Honom den enda tillförlitliga källan. För den som vet sig vara begränsad och dödlig och i sig oförmögen att omfatta Gud annat än som viskningar och aningar har inget val: Guds skyltfönster är Guds Son, sann människa och sann Gud tillika. Det är ett entydigt besked som bibeln ger. Bibeln är sanningsvittne om den Gud som är Det är inte allt som kan sägas om Gud men det är allt människan kan fatta..

2) Han är också sanningen om människan. ‘Sådan jag är sådana kan ni vara i världen’ Han är själv i sin person det lod som när det upphängs bredvid varje människa visar att varje människa är skev och vind i förhållande till det som en gång skapades. ‘Alla är felviktade och obalanserade klot på livets bowlingbana och hur man än siktar rullar de ner i en eller annan sidoränna.’ Han är i sig själv väl förtrogen med den mänskliga verkligheten för han hann under sitt liv ibland oss bli prövad i alla avseenden så som vi, utan att falla under prövningen till att någonsin vara något mindre än sann Människa och heller aldrig mera.

Det är sannolikt för att undkomma varje lodning som skulle visa människans sanna tillstånd som avståndstagandet från Bibeln och Vittnesbördet om Guds son är så allmänt utbrett idag. Kyrkan hjälper till det ‘avfallet’ genom att sätta sig själv i vägen för Kristus genom det grepp som den formella religionen utövar.

3) Han är också sanningen om hur hela skriften skall uttydas. ‘Han utlade för dem vad som i lagen profeterna och skrifterna var sagt om honom.’ (dvs ‘förra förbundets skrift’) Och det är Han som är huvudinnehållet i det nya testamente som nu gäller. Dessutom är det hans Ande som är primus motor och anföraren för allt som är skrivet i det vi slarvigt kallar NT.

Jesus Kristus är sanningen.

Bibeln är sanningsvittnet till denna Sanningens tid på jorden och dess konsekvenser.

Teologierna är de urval som människor gör ur Bibeln och på basis av dessa teologier skapas psykosociala strukturer som kommit att kallas ‘kyrkan’. Ett sammansatt fenomen av sociala, ekonomiska, politiska och mer eller mindre religiösa element.

Kyrkan, teologierna, och bibeltexterna kan alla hanteras, förstås eller tolkas så att de för sökaren till Kristus, eller ersätter Kristus med sig själva.

Kristus är sanningen

Bibeln är sanningen om sanningen

Teologi är en sanning om sanningen om sanningen

Kyrkornas varande och görande är sanningen om sanningen om sanningen om sanningen.

Urvattningen och fördunklingen av Sanningen med stort S går fort igenom de efterföljande leden.

Bibeln skrevs för att vi skall orientera oss till Honom, och genom tron på honom ha det liv som från början var Guds erbjudande till människan. Det kallas evigt, men evigt har inte med tid att göra, utan med den kvalitet som bibeln kallar ‘att vara Guds avbild’. När kyrkan gjort bibeln till ersättare för gud dödar den tron med ett systematiskt missbruk av bibelordet.

När kyrkan gjort sig själv till sanningen är den bara en religion bland andra och har lika mycket med sanningen att göra som att en bild av en smörgås kan mätta en hungrig. När teologin utformar sig utan att göra rättvisa åt sanningsvittnet Bibeln så leder den ofelbart till en massa ord (logos) utan Gud (theos).

Väldigt mycket av dagens ‘teologi’ har inte ‘Guds ord’ som annat än ett slags fossilerat minne och är helt och hållet i sådana rövarhänder som varken känner Gud eller skrifterna. Sig själva och världen till oändlig skada.

Teddy Donobauer

Till att börja med måste det sägas att 99% av de 150,000 skiljaktigheter som finns, är sådana utan någon egentlig betydelse. En del av dessa skillnader utgörs av en missad bokstav i ett ord, en del utgörs av en omvänd ordning på ord som t ex ”Kristus Jesus” istället för ”Jesus Kristus” och en del skillnader beror på att man uteslutit vissa obetydliga ord. Det är faktiskt så att när all verklig fakta lagts på bordet så är det bara ca 50 av dessa skiljaktigheter som har någon större betydelse, och av dessa 50 är det ingen som påverkar någon lära i den kristna tron eller något moraliskt påbud. Man kan i mer än 99% av fallen omkonstruera originaltexten på ett sakriktigt sätt. Inte ens de fall där en viss rådvillhet kvarstår, gör att Skriftens mening förändras till en grad som skulle påverka grunderna i tron.

I Bibeln har vi (såsom den har blivit oss given genom trogen översättning) Guds eget Ord, eftersom handskrifterna har givit oss originalens hela sanning. Genom att utöva vetenskapen om textkritik – man jämför alla tillgängliga handskrifter med varandra – kan vi komma fram till en förvissning om vad som måste ha stått i originaldokumentet.

Låt oss anta att vi har fem olika handskrivna kopior av ett originaldokument som inte längre finns. Alla kopior är olika varandra. Vi ska nu jämföra dessa handskrifter med varandra och komma fram till vad som stått i originalet:

Handskrift #1: Jesus Kristus är hela världe_ Frälsare.

Handskrift #2: Kristus Jesus är hela världens Frälsare.

Handskrift #3: Jesus Kristus ä_ hela världens Frälsare.

Handskrift #4: Jesus Kristus är h_la världens _älsare.

Hanskrift #5: Jesus Kristus är hela vä_dens Fräl_are.

Kan du genom att jämföra dessa olika handskrivna kopior, komma fram till vad som stod i originalet. Kan du vara helt säker på att det du kommit fram till är korrekt? Visst kan du det.

Detta är en mycket förenklad illustration, men majoriteten av de 150,000 olika varianterna kan faktiskt lösas med denna metod. Genom att jämföra de olika handskrifterna som innehåller mycket små skillnader, så blir det ganska klart vad originalskrifterna måste ha sagt.

De flesta olikheterna i handskrifterna handlar om stavningar, ordföljden, olika tempus och liknande saker, och detta påverkar inte en enda lära. Vi måste också påpeka att alla de handskrifter som vi har tillgång till, gör att utrymmet för tvivel om originalskrifternas innehåll minskar stort. Om antalet handskrifter ökar de skrivna felen, så ökar även i samma proportion medlen till att korrigera dessa fel. Efter att detta skett så är utrymmet för tvivel på vad som stod i originalskrifterna inte så stor som man kan frukta, faktum är att den är mycket liten.

Nya Testamentet contra andra forntida böcker

Genom att jämföra handskrifter som stödjer Bibeln med handskrifter som stöder andra forntida dokument och böcker, så blir det överväldigande klart att ingen annat forntida litteratur kan nå upp till Bibeln. Handskrifter som stödjer Bibeln är ojämförliga! Det har kopierats flera nytestamentliga handskrifter med större riktighet och tidigare datum, än något av de klassiska verken ifrån antiken. Rene Pache tillägger, ”De historiska böckerna ifrån antiken har en dokumentation som är långt mindre gedigen”. Dr. Benjamin Warfield sammanfattar, ” Om vi jämför den nuvarande texten i Nya Testamentet med vilket annat forntida verk som helst, så kan vi bara tillstå att det är fantastiskt exakt.”

Norman Geisler gör ett antal nyckelobsevationer som vi kan betrakta:
Det finns ingen annan bok som ens kommer i närheten av Bibeln när det gäller någon av kopiornas tidiga datum. Genomsnittet av alla antikens världsliga verk överlever genom endast en handfull av handskrifter medan Nya Testamentet kan stoltsera med tusentals. I genomsnitt så är det över tusen år mellan originalen och de tidigaste kopiorna för andra böcker. Nya Testamentet har ett fragment inom en generation ifrån sin originalsammansättning, hela böcker inom ungefär 100 år ifrån tiden för originalhandskriften, största delen av det Nya Testamentet inom 200 år och hela det Nya Testamentet inom 250 år ifrån datumet då det sattes samman.

Graden av kopiornas riktighet är större för Nya Testamentet än för andra böcker som går att jämföra med. De flesta böcker har inte tillräckligt med handskrifter för att göra en jämförelse möjlig. Ifrån denna dokumentation är det klart att de Nya Testamentets skrifter är överlägsna de forntida skrifter som är jämförbara. ” Nya Testamentets vittnesbörd är mycket mer omfattande, mycket äldre och mycket noggrannare i sina texter.”

Stöd för det Nya Testamentet ifrån kyrkofäderna

Som tillägg till alla de tusentals av nytestamentliga handskrifter, så finns det över 86,000 citat ifrån Nya Testamentet i de tidiga kyrkofäderna. Där finns också tusentals av citat i de olika böckerna ifrån gudstjänster. Där finns tillräckligt med citat ifrån de tidiga kyrkofäderna, för att skriva hela Nya Testamentet förutom 11 verser, även om man inte hade en enda kopia av Bibeln. Detta material är skrivet inom de 150-200 åren ifrån Kristi tid.

Handskriftliga bevis för det Gamla Testamentet

Dödahavsrullarna bevisar riktigheten i Bibelns överföring. Faktum är att i dessa rullar, som man fann i Qumran år 1947, har vi gammaltestamentliga handskrifter som är daterade 1000 år tidigare (150 år f. Kr) än de handskrifter som vi då hade (vilka var daterade till 900 e. Kr). Det som är av betydelse är, att vid en jämförelse mellan dessa två olika handskriftsvolymer så ser man att de i huvudsak är likadana, med bara några få ändringar. Att handskrifter som har en tid av tusen år emellan sig i huvudsak är likadana visar på en fantastisk noggrannhet i överföringen av de gammaltestamentliga handskrifterna. En fullständig kopia av Jesaja bok fann man vid Qumran. Trots att de två kopior av Jesaja som man fann i Qumran grotta 1 nära Döda havet år 1947, var skrivna 1000 år tidigare än de äldst daterade handskrifter som vi då kände (980 e. Kr), så visade de sig vara identiska ord för ord med vår hebreiska standard Bibel i mer än 95 % av texten. De 5 % som skiljde bestod i huvudsak av uppenbara missar med pennan och skillnader i stavningen.

Ifrån de handskrifter som man upptäckt, t ex Dödahavsrullarna, har kristna klara bevis för att dagens Gamla Testamente är exakt likadant, som det var när det från början inspirerades ifrån Gud och blev nedtecknat i Bibeln. Om vi sätter detta tillsammans med den mängd av handskrivna bevis för det Nya Testamentet som vi har, så blir det klart att den kristna Bibeln är en pålitlig bok. Dödahavsrullarna visar oss att de som kopierade Bibeln var mycket noggranna i sitt arbete. Dessa kopierare visste att det var Guds Ord som de tog sig an, så de gjorde allt för att inga fel skulle få smyga sig in. De skriftlärda räknade varje linje, ord, stavelse och bokstav för att vara säkra på dess riktighet.

Guds bevarande av Bibeln

I Westminster Confession står det: ”Det Gamla Testamentet på hebreeiska och det Nya Testamentet på grekiska är direkt inspirerade av Gud, och har genom Hans omsorg och försyn bevarats rena genom alla tider. Dessa är därför autentiska och är kyrkans slutliga auktoritet i alla spörsmål.”

Westminster Confession säger något mycket viktigt här. Faktum är, att Gud som i Sin makt och allsmäktiga kontroll har inspirerat Skriften från början, kommer också helt säkert att fortsätta utöva sin allsmäktiga kontroll och kraft för att bevara Skriften. Guds bevarande arbete är illustrerat i Bibelns text. Om vi studerar hur Kristus såg på det Gamla Testamentet, ser vi att Han hade fullt förtroende för att Skriften hade blivit troget bevarad genom seklerna. Eftersom Kristus inte hade några tvivel på Skriftens riktighet, såsom Hans samtid kände till den, så kan vi med säkerhet anta att det första århundradets gammaltestamentliga text var en helt riktig representation av det gudomliga Ordet, likadant som det var ifrån början.

Jesus ansåg de befintliga kopiorna under Hans dagar vara så nära originalen i sina budskap, att Han hänvisade till dessa kopior som auktoritativa. Respekten som Jesus och Hans apostlar hade för de befintliga gammaltestamentliga texterna, är i grunden ett uttryck för det förtroende de hade för Guds försyn och bevarande av kopiorna och av översättningarna, så att de till sitt innehåll är identiska med originalen. Alltså ser vi att Skriften själv indikerar för oss att kopiorna reflekterar originalen på ett troget sätt och är därför auktoritativa.

Ron Rhodes

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Ordet ”metod” kommer av det grekiska ordet ‘methodos’, vilket bokstavligen betyder ”överfartsväg” eller ”genomfart”. Bibelstudiemetodiken handlar därför om ”den rätta vägen fram till biblisk Sanning.” Detta antyder givetvis att det också finns felaktiga vägar att gå. En korrekt metod, eller metodik, är avgörande på många verksamhetsområden. En hjärtkirurg opererar inte ett hjärta utan att följa en väl utprovad objektiv metodik. (Skulle förresten någon lita på en hjärtkirurg som inför en operation gör klart att han har för avsikt att frångå den gängse och objektiva metodiken, att han istället tänker ha en mera subjektiv attityd han tänker skära där det känns rätt för honom att skära.)

Felaktig metodik – ingenting nytt.
Redan på Nya Testamentets tid varnade aposteln Petrus för att det fanns vissa passager i Paulus Andeinspirerade undervisning ”..som okunniga och obesfästa människor vrångt uttyder, såsom de också gör med de övriga skrifterna, sig själva till fördärv” (2 Petrus 3: 16). Den här versen säger oss att det är ett vådligt företag att göra våld på Guds Ord. Att misshandla Ordet är ingenting mindre än en väg mot undergången.

Till skillnad från vissa falska lärares utövning i Korint, försäkrade Paulus sina läsare att han handskades med Ordet i en anda av trohet (2 Kor. 4: 2). Paulus uppmanade den unge Timoteus att följa hans exempel: ”Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare, som icke behöver blygas, utan som rätt förvaltar Sanningens Ord ” (2 Tim. 2: 15).

En grundsanning: Gud hade ett syfte med att skapa språket
En enkel genomläsning av 1:a Mosebok ger vid handen att när Gud skapade Adam till sin egen avbild, gav Han honom också förmågan till intelligent tal. Därigenom kunde han kommunicera på ett objektivt förståeligt sätt med sin skapare (såväl som med andra människor), genom att använda sig av lingvistiska symboler som kallas för ‘ord’ (1 Mos. 1: 26). Gud bestämde sig för att använda just människans språk som medium för överförandet av Uppenbarelsen.

Om det nu är så att Guds ursprungliga tanke med språket var att Han skulle kunna kommunicera med mänskliga varelser, och att dessa skulle kunna kommunicera med varandra, bör det innebära att Gud som regel använder ett vanligt, mänskligt språk för att meddela sig. Han torde därmed även ha tänkt sig att människan skulle bruka och förstå språket på ett normalt, rättframt och bokstavligt sätt.Denna konkreta syn på språket är en absolut förutsättning för att man ska kunna förstå, Hans skrivna Ord, det vill säga Bibeln.

Bibeln finns till såsom ett stycke litteratur för att människor behöver få reda på vissa andliga Sanningar som de inte kan förvärva på egen hand. Dessa sanningar måste alltså komma till dem utifrån, det vill säga via en objektiv uppenbarelse från Gud (5 Mos. 29:29). Uppenbarelsen är vidare bara tillgänglig och förståelig om man tolkar Ordet utifrån Guds ursprungliga intention med språket; med andra ord, enligt varje ords normala, enkla och bokstavliga mening.

Att hitta författarens avsedda mening
Istället för att läsa in en mening i bibeltexten, söker den objektiva läsaren upptäcka vad författaren själv har menat med sin text (vilket ju faktiskt är den enda sanna meningen). Man måste förstå att ett textsammanhang har fått sin bestämda betydelse av dess författare, och att denna betydelse därför inte kan ändras av läsaren. Betydelsen bestäms av författaren och upptäcks av läsaren.

Vårt mål måste alltid vara exegetik (att läsa ut textens mening) och aldrig eisegetik (att läsa in en mening i texten). Sekterister har i alla tider använt eisegetik i sin tolkning av Bibeln. De förvrider bibeltextens innebörd till den grad att den kommer att säga någonting fullständigt annorlunda än det som var författarens avsikt.

Det är endast genom att använda en objektiv metodik som vi kan överbrygga klyftan mellan våra sinnen och bibelförfattarnas. Man kan säga att vårt val av tolkningsmetod är så betydelsefullt, att det — om metoden är relevant — kan föra oss ända ner till författarens ursprungliga mening, till samma klarhet med vilken man kan anta att hans allra första lyssnare eller läsare uppfattade det han ville säga.

Kontextens betydelse
En viss kvinna ställde upp i ett politiskt val för att bli guvernör. Hon var helt övertygad om att Bibeln talat till henne och lovat henne att hon skulle bli nominerad. När hon så småningom fick den officiella listan över de nominerade fick hon se sitt eget namn allra sist. Då tog hon fram sin Bibel och läste: ”Men många som är de första ska bli de sista, och många som är de sista ska bli de första” (Matt. 19:30). Med den versen som underlag menade hon sedan att Gud ändå sagt till henne att hon skulle vinna. Men likväl förlorade hon.

Denna lilla anekdot illustrerar nödvändigheten av att man tolkar ett bibelställe i sitt rätta sammanhang. Tagen ur sitt sammanhang, sin kontext, kan en bibeltext förvridas till att säga precis vad som helst. Om man vill ta reda på författarens avsikt med en text måste tolkningen alltid ske med hänsyn till sammanhanget.

Varje ord i Bibeln är en del av en vers, och varje vers är en del av ett stycke, som i sin tur är en del av en bok, vilken ingår i Bibeln som helhet. Ingen vers i Bibeln kan skiljas från de omgivande verserna. Att tolka en vers oberoende av det sammanhang den ingår i, är som att försöka analysera en målning av Rembrandt genom att enbart betrakta en särskild kvadratcentimeter av målningen, eller som att analysera Händels ”Messias” utifrån några enstaka toner.

Kontexten är absolut avgörande om man ska kunna tolka bibelverser
När man tolkar Bibeln finns det både en omedelbar kontext och en övergripande kontext att ta hänsyn till. Den omedelbara kontexten är det stycke (eller stycken) av bibelboken i fråga som versen tillhör. Den omedelbara kontexten måste alltid beaktas när en bibelvers ska tolkas.

Den övergripande kontexten är Bibeln som helhet
Hela Bibeln utgör det totala sammanhanget och är den yttersta och grundläggande ledstjärnan när man vill förstå ett enskilt sammanhang i Bibeln. Man måste komma ihåg att tolkningen av ett enskilt stycke inte får motsäga Bibelns samlade undervisning angående det särskilda ämne som stycket behandlar. Enskilda verser existerar inte som isolerade fragment utan är alltid delar av en helhet.Blottläggandet av verserna måste därför ske genom att man ställer dem i relation – både till varandra och till helheten. Bibeltext tolkar så att säga bibeltext. Som J.I. Packer uttryckt detta: ”Om vi ska kunna förstå delarna, är det visaste vi kan göra, att försöka förstå helheten.”

Vikten av att beakta det historiska sammanhanget
Historiska hänsyn är av mycket stor vikt om man vill tolka Guds Ord korrekt.Den kristna tron grundar sig på historiska fakta. Kristendomen vilar ju faktiskt på den historiske personen Jesus, vars jordiska tillvaro står som ett uttryck för Guds objektiva självmeddelelse med mänskligheten. ”..Han har kungjort, vad Gud är ” (Joh. 1:18) . Jesus blev sedd och hörd av människor såsom Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv (1 Joh. 1: 1-3). Det var också därför Han med kraft kunde påstå, att: ”Hade ni känt mig, så hade ni också känt min Fader…” (Joh. 14: 7). Paulus gör också klart för de religiösa medborgarna i Aten, att när Gud ska ”döma världen med rättfärdighet” , så vilar den domen på Jesu Kristi objektiva och historiskt bevittnade uppståndelse ifrån de döda. (Apg. 17: 16f; här vers 31)

De historiska vittnesbörden finns bevarade åt oss i Nya Testamentets evangelier, och dessa utgår ifrån ögonvittnesskildringar nedtecknade kort tid efter att händelserna inträffade. Med utgångspunkt från vars och ens gensvar på Guds objektiva och historiska uppenbarelse i Bibeln, kommer människor att tillbringa evigheten, antingen i ett verkligt helvete eller ett verkligt himmelrike.

Korrekt bestämning av genre
En ”bokstavlig” tolkning av Bibeln tar hänsyn till att Bibeln innehåller en mängd olika litterära genrer, var och en med sin speciella egenart att ta i beaktande för att texten ska uppfattas rätt. De bibliska genrerna inkluderar historiska böcker (ex. Apostlagärningarna), berättande dramatik (ex. Jobs bok), poesi (ex. Psalmerna), visdomslitteratur (ex. Ordspråksboken), och apokalyptisk text (ex. Uppenbarelseboken).

Det är självklart att en felaktig bestämning av genren också kommer att leda väldigt långt vilse när man tolkar Bibeln. En liknelse får inte behandlas som historisk text, inte heller får poesi eller apokalyptik (som bägge innehåller mycket symbolik) bli uttolkade som om texten vore direkt och sakligt berättande. En förståndig och vis bibeltolkare låter sin kännedom om genrer finnas med i bilden när han närmar sig en text.

På så sätt är han kapabel att avgränsa och bestämma vad den bibliske författaren ville förmedla till läsaren. Man bör dock komma ihåg, att även om Bibeln består av en rad olika genrer och mycket bildspråk, är det trots allt så att författarna i de allra flesta fall använt sig av konkret bokstavliga uttryck när de formulerat sina tankar. När författarna således skrivit på ett uppenbart bokstavligt och rakt sätt, måste bibeltolkaren anpassa sig till den metoden och inta samma förhållningssätt till texten som författarna, så att han i likhet med dem tolkar texten bokstavligt.

Den bokstavliga tolkningsmetoden ger varje ord i bibeltexten samma ursprungsmening som det skulle ha i ett normalt och vardagligt bruk vare sig detta sker i skrift, tal eller i tanke. Utan denna rättframma metod är all kommunikation mellan Gud och människa omöjlig.

Gamla Testamentet tolkas i ljuset av Det Nya
Gud gav människan uppenbarelse i en stegrande grad under de tider då Gamla och Nya Testamentet blev till. Gud gav inte våra urföräldrar, Adam och Eva, hela uppenbarelsen på en gång och för all framtid; inte heller gav Han ”lagens man”, Moses, den fullständiga uppenbarelsen. Det gick snarare till så – medan århundradena sakta avlöste varandra – att Gud avslöjade mer och mer av den uppenbarelse som vid slutet av denna succesiva process blev komplett i och med Nya Testamentets fullbordan. Gud har därmed sagt allt Han vill säga oss i denna tidsålder. Med detta i åtanke är det en god grundregel att man alltid bör tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya Testamantet.

Gamla Testamentet kan liknas vid en kammare, rikligt möblerad men svagt upplyst. När ljuset ökar förändras inte kammarens innehåll och möblering, men ljuset ger en allt klarare bild av vad som hela tiden funnits därinne, men som knappt gått att urskilja eller kanske varit helt osynligt tidigare. Gamla Testamentets uppenbarelse av Gud korrigeras inte av den mera kompletta uppenbarelsen i senare skeden, utan blir bara förtydligad, uppförstorad och mera fullständig. Återigen, GT ska alltid ses och tolkas i NT:s starkare ljus. GT framstår mycket klarare och begripligare om man läser det genom NT:s glasögon.

Beroendet av den helige Ande
Bibeln själv talar om för oss att vi måste hålla oss till den helige Andes belysning av bibeltexten för att kunna fatta meningen och tillämpningen av Ordet (Joh. 16: 12-15; 1 Kor. 2: 9-11). Den helige Andes uppgift är att kasta ljus över Guds Ord så att den troende får möjlighet att begripa och samtycka till det budskap som avsetts och sedan agera utifrån detta.

Den helige Ande, ”Sanningens Ande” (Joh. 16:13), leder oss ”..för att vi ska veta, vad som blivit oss skänkt av Gud ” (1 Kor. 2: 12). Detta är nu helt logiskt: en full förståelse av Guds Ord är helt enkelt omöjlig utan ett beroende av Anden under bön, eftersom Han både är den person som inspirerat Ordet (2 Petr. 1: 21) och tillika dess suveräne uttolkare. Det är nödvändigt att människan får sina ögon öppnade av Anden, eftersom hennes ”oförståndiga hjärta förmörkats” av synden (Rom 1:21) , och alltså hindrar henne från att rätt förstå Guds Ord. Människan kan inte i sitt naturliga tillstånd förstå Guds Ord, utan måste få Guds övernaturliga hjälp till detta.

Denna sida av den helige Andes tjänst opererar inom ramen för människans rationella tänkande, med hjälp av det förstånd som hon fått av Gud (jfr. 1 Mos. 2-3). Uppenbarelsen kommer till Guds barns ‘sinnen’ och inte till någon icke-rationell del av oss, såsom våra ‘känslor’ eller genom någon form av ‘sensationer’ (i stil med ‘en värmekänsla i magen’). Vi måste använda vårt tänkande för att förstå Guds uppenbarelse till oss.

Detta faktum gör det också möjligt för oss att dela våra kunskaper med andra, att vittna om det vi sett och fått uppenbarat för oss. Guds Ord består av ord med en vanlig rationell betydelse. Den helige Andes medverkan i tolkningsprocessen utesluter inte på något sätt uttolkarens sunda förnuft och logiska tänkande. Eftersom den helige Ande är ”Sanningens Ande” (Joh. 14:17; 15:26; 16:13), lär Han därmed aldrig ut sådant som inte håller för ett sanningstest.

Med andra ord, den helige Ande inspirerar inga uttolkningar som motsäger varandra, eller som inom sig själva saknar logisk konsekvens. Det måste också slås fast att den helige Andes uppgift inte är att tillföra sådan lära eller ”upplysning” till Skriften, som inte Skriften redan innehåller. Den helige Ande gör människan ”vis enligt vad som är skrivet, inte utöver detta.” Andens funktion handlar verkligen inte om att förmedla någon ny sanning eller att leda in oss på hittills okänd mark, utan om att ge ljus över det som redan står skrivet i Ordet.

Räcker det med enbart Bibeln
Att en människa, vem som helst, är kapabel att förstå Bibeln utan att behöva lita till en särskild församlings ”auktoriserade undervisning”, är uppenbart av att Jesus undervisade öppet och direkt, och förväntade sig att vemhelst som följde Honom skulle förstå vad Han menade.

Minns att när Jesus hade blivit fängslad, frågade översteprästen ut Honom angående Hans lärjungar och lära. Jesus svarade honom då: ”Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen, där alla judar kommer tillsammans; hemligen har jag intet talat. Varför frågar du då mig. Dem som har hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem. De vet ju, vad jag har sagt.” (Joh. 18: 20-21)

Det fanns med andra ord ingen förvirrande otydlighet eller fördold mening i det Han predikade, något som fordrade en ”auktoriserad uttolkning” i en Församling. I överensstämmelse med detta instruerade Paulus den unge Timoteus: ”..och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kan ge dig vishet, så att du blir frälst genom den tro du har i Jesus Kristus.” (2 Tim. 3: 15)

Denna vers deklarerar ju klart att Bibeln är till fullo vad den troende behöver i sitt liv. Judiska pojkar skulle av tradition börja studera Gamla Testamentets skrifter redan vid fem års ålder.Med början vid denna unga ålder hade också Timoteus fått undervisning i Skrifterna, detta genom sin egen mor och mormor. 2 Timoteus 3:15 säger uttryckligen att Bibeln ensam är fullt tillräcklig för att man ska tillägna sig den kunskap och visdom som leder till frälsning genom tro på Kristus.

Skriften allena är källan till andlig kunskap och visdom.
2 Timoteus 3:16-17 säger oss vidare att: ”All skrift, som är ingiven av Gud, är också nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.” Ordet ‘inspirerad’ (dvs av Gud) betyder bokstavligen ”Gud-andad”. Bibeln är i sig själv tillräcklig eftersom den har sin källa i den levande Guden.Värt att notera är att uttrycket ”fullt färdig” (”så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig”) innebär att man är ”redo, kapabel, fullt utrustad, och i stånd att möta alla krav och påfrestningar.” Bibeln ensam gör människan utrustad, kapabel och redo. Bibeln förser oss med allt vi behöver veta för att bli frälsta och växa i nåden.

Jesus intygade Bibelns:

Gudomliga inspiration (Matt. 22:43),

Dess oförgänglighet (Matt. 5:17-18),

Dess ofelbarhet (Joh. 10:35),

Dess slutgiltiga auktoritet (Matt. 4:4,7,10),

Dess historicitet (Matt. 12:40; 24:37),

Dess faktamässiga ofelbarhet (Matt. 22:29-32),

Dess andliga klarhet (Lukas 24:25).

Dessutom påpekade Han varje enskilt bibelords vikt och betydelse (Lukas 16:17). Faktiskt så utgick Han ibland i sin undervisning och argumentation från ett enda specifikt uttryck i bibeltexten (Matt. 22:32, 43-45; Joh. 10:34). Jesus hävdar att hans ord leder till evigt liv (Joh. 6:63). Men om vi ska kunna ta emot evigt liv genom Hans ord, måste dessa ord förstås på det sätt Han avsåg att de skulle förstås.

Esoterisk bibeltolkning
När Jesus sa: ”Sök först efter Hans rike och Hans rättfärdighet…” (Matt. 6:33; 1917), gjorde Han detta som New-Age-profeten David Spangler hävdar för att därigenom inspirera sina lärjungar att söka ”ett tillstånd av identifikation med den egna individualiteten, den inre källan, den gudomliga kärnan, detta att JAG ÄR DEN JAG ÄR”

När Jesus sa: ”Tag på er mitt ok och lär av mig” (Matt. 11: 29), ville Han med detta lära sina lärjungar som Enighetskyrkans (”Church Universal and Triumphant”) ledare Elizabeth Clare Prophet påstår att ”ta del av medvetandet om mitt heliga verk, och låt min kristus-ande bära bördan av världens karma, såsom min guru, den Gamle av dagar lär er”.

När Moses formulerade skapelseberättelsen i 1:a Mosebok, ville han då förmedla kunskapen om, såsom grundaren av Christian Science, Mary Baker Eddy menar, att namnet Adam symboliserar en damm (eller fördämning) och att det ”står för hinder, misstag ja, till och med för den förmenta skilsmässan mellan människan och Gud”.

Den gemensamma nämnaren mellan dessa bibeltydare är att de alla ägnar sig åt en esoterisk tolkning av Bibeln. Det innebär att de alla är ute efter en dold , hemlig , eller en inre andlig mening i bibelverserna — framförallt de som innehåller Jesu undervisning. Men om nu dessa eller andra esoteriker har rätt i sin bibelsyn, tvingas man ju tragiskt nog konstatera att vanliga Bibliskt kristna måste ha gått miste om Skriftens sanna budskap i nära två tusen år. Därför behöver vi ställa oss frågan: är den esoteriska bibeltolkningsmetoden verkligen adekvat och försvarbar.

Som svar på den frågan börjar vi med att konstatera att från och med Bibelns första bok finns det inget som tyder på att bibeltexten är tänkt att uppfattas på ett esoteriskt sätt. Genomgående framstår det snarare som att en rak och enkel (icke-esoterisk) läsning av texten är tänkt att vara den givna förutsättningen. En vardagsnära, normal läsning av 1:a Mosebok ger vid handen, att när Gud skapade Adam till sin egen avbild, gav Han honom också den språkförmåga som gjorde det möjligt för honom att kommunicera på ett objektivt begripligt sätt med sin Skapare och med andra människor. Gud valde således som vi tidigare konstaterat att låta det mänskliga språket vara medlet för överförande av uppenbarelsen.

Jag måste dock påpeka, att när jag nu ställer den esoteriska metoden emot en ”bokstavlig” metod för bibeltolkning, avser jag därmed inte en sådan ”rigid bokstavstro” som strävar efter att tolka även Bibelns symbolspråk rent bokstavligt. Vad som är en metafor och vad som ska läsas bokstavligt måste bedömas utifrån bibeltexten själv såsom när Jesus ibland uppenbart tog hjälp av bildspråk och liknelser när Han ville förmedla en andlig Sanning.

Berättigade och oberättigade tolkningar
När vi nu håller oss konsekvent till en bokstavlig tolkning av Bibeln, måste vi göra klart att varje bibelställe egentligen bara har en berättigad betydelse och följaktligen också bara en uttolkning. Esoterikerna kanske skulle reagera på detta uttalande genom att hävda att deras bibeltolkningar är lika legitima som någon annans. Givetvis är var och en, på ett sätt, fri att tolka Bibeln precis hur han vill. Samtidigt måste vi emellertid inse att inte alla tolkningar är lika relevanta och korrekta.

New-Age granskaren Douglas Groothuis gör följande reflektion:

”Det står dig faktiskt fritt att ‘tolka’ det väldiga skinande klot som lyser upp vårt solsystem, såsom varande en fantastiskt långlivad och jättestor satellit, konstruerad av peruanska bönder på 300-talet e.Kr. Du har så att säga ‘rätt’ att tolka saker och ting på det sättet, men det gör naturligtvis inte din uppfattning överensstämmande med verkligheten.

Din tolkning är antingen sann eller falsk; du har antingen rätt eller fel. När du således vill ha ‘din egen tolkning’ av Bibeln, blir i så fall denna tolkning auktoriserad och giltig av sig själv, lika litet som till exempel ‘din egen tolkning’ av din självdeklaration äger giltighet och auktoritet inför skattemyndigheternas granskande ögon. De följer nämligen bara ‘boken’ – inte din bok. Ett skattebedrägeri utifrån principen ‘detta är min egen tolkning’ riskerar att kosta dig dryga böter eller i värsta fall fängelse ( något som ingen ‘kreativ tolkning’ i världen kommer att kunna ändra på).” Med den esoteriska ”min tolkning”-attityden, blir den yttersta auktoriteten inte längre Skriften utan i själva verket den enskilde tolkarens eget sinne. Detta leder till att de esoteriska uttolkarna oundvikligen kommer att erbjuda oss helt oförenliga slutsatser i sina olika uttydningar av samma enskilda bibelställe”.

New-Age förespråkaren Benjamin Creme tror t ex att Nya Testamentets uttalanden om Kristi andra tillkommelse handlar om att en individ som kallas Maitreya ska träda fram. Andra inom New Age, som exempelvis David Spangler, tror att samma bibelcitat istället pekar på den kosmiske Kristus och hans inkarnation i hela mänskligheten, och att den andra tillkommelsen således inte kommer att vara förkroppsligad i en enda person utan i ett globalt kollektiv. Sådana här motsägelser är ofrånkomliga när uttolkarens eget tänkande ersatt Bibeln själv som högsta auktoritet.

En rättfram läsning av Bibeln tyder däremot på att Jesus Kristus personligen, rent fysiskt och helt synbart, återkommer till jorden för att döma levande och döda, och att denna händelse i historien kommer att innebära en dramatisk omskakning av hela världen (Matt. 24; Upp. 19). Precis på samma sätt som Jesus bokstavligen uppfyllde hundratals bibliska profetior som talar om Hans första ankomst — var Han skulle födas (Mika 5:2), tiden för Hans tjänst (Dan. 9:24-27), Hans underverk (Jes. 35:5-6), Hans liknelser (Ps. 78:2), Hans död (Jes. 53; Ps. 22), och Hans uppståndelse (Ps. 16:10) — kommer Han att återvända i kroppslig gestalt och likaledes bokstavligen uppfylla de profetior som beskriver Hans andra ankomst.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag inbillar mig att alla bibeltrogna bibeltolkare skulle vara eniga när det gäller teologins allra minsta detaljer. Det vet vi ju att de absolut inte är. Men man måste se deras skiftande åsikter beträffande de relativt oviktiga detaljerna (det perifera) i ett bredare perspektiv, att de i det stora hela sluter upp enhälligt kring de viktiga delarna (det väsentliga) av den kristna tron. Den massiva och vittomfattande enigheten angående de centrala delarna av kristendomen, har sitt ursprung i en objektiv metodik, en som betraktar bibelordet på ett vardagligt och rättframt sätt såsom Gud hade avsett det.

Till skillnad från den objektiva metodiken, där tolkningar ( angående mer eller mindre betydelsefulla detaljer i Bibeln) alltid kan värderas rationellt genom att man jämför Skrift med Skrift, och där man objektivt kan ta historiska och grammatiska hänsyn i beaktande, finns det inga möjligheter att på samma sätt testa den esoteriska metodikens tolkningar. Esotericismen är ju till själva sin natur subjektiv. Det finns därför ingen möjlighet att bevisa huruvida en tolkning är rätt eller fel, emedan ”bevisning” förutsätter objektivitet och rationalitet.

En person inom New Age, som utgår ifrån en esoterisk syn, kan heller aldrig få veta med säkerhet om det är Creme eller Spangler som har rätt i fråga om Kristi andra tillkommelse. Beträffande det esoteriska tolkningssättet, säger James Sire att ”man har aldrig någon möjlighet att avgöra om ett tankesystem som härrör från den esoteriska metodiken verkligen håller måttet eller bara är ett fantasifoster från esoterikerns inre värld eller ännu värre en plantering av lögnens fader.”

Jesus förkunnade klart och tydligt att Hans ord leder till evigt liv (Joh. 6: 63). Men om vi ska kunna ta emot detta liv genom Hans ord, måste vi läsa dem såsom Han har avsett att vi ska läsa dem. En esoterisk omtolkning av Bibeln, som skapar en annan Jesus och ett annat evangelium (2 Kor. 11:3-4; Gal. 1:6-9), leder däremot endast till evig död.

Jesu inbjudan till Livet står klar och öppen för alla:
”Den som hör mina ord och tror Honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5: 24).

JESUS: DEN KRISTNA TRONS CENTRUM

I Bibelns perspektiv är att känna Jesus lika med att känna Gud. Att se Jesus är att se Gud. Att tro på Jesus är att tro på Gud. Att ta emot Jesus är detsamma som att ta emot Gud. Den som ärar Jesus ärar därmed Gud, och den som tillber Jesus, han tillber också Gud.

Detta sammantaget betyder att relationen med Jesus är den viktigaste relation man över huvud taget kan äga. Eftersom relationen med Jesus Kristus är Kristendomens hjärta och centrum, följer av detta faktum också, att den kristna trons huvudläror – inklusive läran om Gud, människan, frälsningen, Församlingen, änglarna, livet efter detta – att alla dessa är direkt knutna till Kristus. Jesus Kristus är så att säga den röda tråd som löper genom alla läropunkter i den kristna tron. Han binder ihop hela Bibeln. Jag kommer att visa längre fram vad jag menar med det.

Jesus är Gud
Jesus själv är Gud. Han benämns ju i Bibeln såsom både ”Gud” (Hebr.1:8) och ”Herre” (Matt. 22: 43-45). Jesus äger alla Guds kännetecken och karaktärsegenskaper. Han är till exempel både allsmäktig (Matt. 28:18) och allvetande (Joh. 1: 48). Jesus gör sådana saker som endast Gud kan göra; såsom att skapa hela universum (Joh. 1:3) och att väcka upp människor ifrån de döda (Joh. 11: 43-44). Jesus blev också tillbedd i egenskap av Gud av dem som kom till Honom (Matt.14:33). Det står med andra ord alldeles klart att Jesus Kristus befinner sig i själva centrum av den kristna läran om Gud .

Jesus är universums skapare
I Gamla Testamentet framställs ju den Allsmäktige Guden som universums skapare (Jes. 44: 24). Men i Nya Testamentet, vilket antytts ovan, utpekas Jesus som den som utför denna skapande akt (Kol. 1:16). Detta bevisar tydligt det faktum att Jesus själv är Gud. När vi betraktar världen vi lever i, är det Jesu Kristi händers verk vi ser. Han är den som har gjort allting. Kanske kan vi få en aning om Hans majestät och härlighet när vi beskådar stjärnhimlen ovanför oss. Jesus befinner sig således i skapelselärans centrum.

Jesus skapade mänskligheten
Jesus skapade inte bara universum, utan också hela mänskligheten (Joh. 1:3). I 1:a Moseboks beskrivning av Adams skapelse läser vi att Herren konstaterar beträffande denne Adams ensamma tillstånd, (att) ”Det är icke gott..” (1 Mos. 2:18). Herren skapade människan till att leva i relationer. Hon gjordes till en social varelse, och emedan människan således är en social individ är det heller icke gott för henne att vara allena. Du och jag är skapade med ett behov av gemenskap med andra människor (som Adam hade ett behov av Eva), men även med ett behov av gemenskap med Gud. Därför kommer vi att vara oroliga och otrygga ända till den dag då ett förhållande med Gud blivit en levande erfarenhet i vårt liv. Jesus Kristus kom till världen som en människa för att göra den erfarenheten möjlig för alla dem som tror på Honom. Av detta kan man konstatera att Jesus befinner sig i centrum av läran om vem människan är .

Jesus är den slutgiltiga uppenbarelsen av Gud
På många olika sätt har Gud uppenbarat sig för mänskligheten. Han uppenbarar till exempel sin ära och härlighet på jorden och i ”himlarna” runt omkring oss (Ps. 19). Och eftersom ”Alltsammans har blivit skapat genom Honom och till Honom.” (Kol. 1:16), det vill säga Kristus, är det också Han som uppenbarar sig för oss i universum. Gud har också uppenbarat sig genom att tala genom sina profeter. 1Petrus 1:11 gör dock klart att det under hela den bibliska eran varit ”Kristi Ande i dem” som talat genom profeternas mun. Även under den gammaltestamentliga tid som Petrus här hänvisar till var det uppenbarligen Kristus som verkade.

Bibeln förkunnar att den definitiva uppenbarelsen av Gud var och är Jesus personligen. Jesus – Gud av evighet – kom i mänskligt kötts gestalt för att så kunna bli det fulla uttrycket för vem Gud är inför hela mänskligheten ( Hebr. 1: 2-3). Jesus uppenbarade Guds väsen, inte bara i sin person (såsom människa och Gud), utan också genom sitt liv och sin undervisning. Vi kan lära oss vem Gud är genom att betrakta allt vad Jesus sade och gjorde under sitt liv på jorden. Detta får tjäna som bakgrund till varför Jesus kunde säga följande ord till en skara farisèer:”Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på Honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser Honom som har sänt mig” (Joh. 12: 44-45). Jesu person är alltså själva centrum av läran om Gudsuppenbarelsen .

Bibeln är en bok om Jesus
Från pärm till pärm, från 1:a Mosebok till och med Uppenbarelseboken, är Bibeln en bok som handlar om Jesus Kristus. Jesus sa en gång till några judar: ”Ni rannsakar skrifterna, därför att ni menar er i dem ha evigt liv; och det är dessa som vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv” (Joh. 5:39-40). Dessa judar kände till Bibelns yttre skal och bokstav men var helt ovetande om dess innersta kärna. Frälsningen finns inte i boken som sådan utan hos bokens Frälsare. Jesus bekräftade att Skrifterna innehöll det som ”var sagt om honom” (Luk. 24:27), det som ”är skrivet om mig” (v 44), likaså, det som ”är skrivet om mig” (Hebr. 10:7), och slutligen – vilket redan citerats: ”det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). Jesus är således också i centrum av läran om Bibeln .

Jesus är Frälsaren
Människans synd innebar ett dilemma för Gud. Hur skulle Gud på samma gång som Han förlät syndaren och lät honom återkomma till Guds gemenskapen, kunna göra detta utan att samtidigt förneka sin helighet och rättfärdighet Guds outsägliga renhet kan aldrig acceptera synd, och Hans fullkomligt rena ögon skulle inte kunna betrakta ondskan. Hur skulle Gud då göra för att tillfredsställa sin rättfärdighets krav och handla lagligt korrekt med syndaren, samtidigt som Hans innerliga kärlek och omsorg för denne syndare krävde att få rädda honom från den rättmätiga domen.

Svaret är förkroppsligat i Jesus Kristus. Han kom såsom vår älskade Frälsare och dog på korset för vår skull (Matt. 20:28). Jesus, vår Frälsare, ”gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim. 2:6). Alla de som tror på Honom har fått förlåtelse för sina synder och därmed, i samma stund, fått sin relation med Gud återupprättad (Apg. 16:31). Jesus är följaktligen frälsningslärans centrum.

Den helige Ande förhärligar Jesus
Strax innan korsfästelsen samlade Jesus sina lärjungar i ”övre salen” för att ge dem några tröstande slutord. Ett av de ämnen Han talade med dem om var den helige Andes ankomst. Den helige Andes huvuduppgift är att förhärliga Kristus och, såsom Han själv säger, ”..påminna er om allt vad jag har sagt er ” (Joh. 14: 26). Det är om Jesus som den helige Ande vittnar: ”..då skall Han (Hjälparen) vittna om mig” (Joh. 15:26). Anden talar inte om sig själv och agerar inte för att ge sig själv ära, utan allt vad Han säger och gör är till för att ära och upphöja Jesus Kristus. Det är således Jesus som är centrum i läran om den helige Ande .

Jesus är Församlingens huvud
Församlingen består av en samling människor som har en gemensam Herre, och som ”på grund av gemensam tro” äger och delar frälsningens gåva i Jesus Kristus (Titus 1:4). I Matteus 16:18 förklarade Jesus för Petrus, att ”..på denna klippa skall jag bygga min Församling.” Församlingen är inte resultatet av en samling prästers, pastorers eller äldstekårers initiativ. Den ägs inte av något samfund. Det är ingen annan än Jesus Kristus själv som bygger Församlingen, och därför tillhör den Honom och bara Honom. Jesus Kristus inte bara äger Församlingen, Han är också dess huvud. Efesierbrevet 5:23 säger att på samma sätt som en man är sin hustrus huvud, är Kristus huvudet för Församlingen– som ju också kallas ”Hans kropp”. Bibeln lär oss att Jesus ”vunnit [Församlingen] med sitt eget blod” (Apg. 20:28). Jesus är alltså även centrum i läran om Församlingen .

Änglarna tillber och tjänar Jesus
Jesus skapade änglarna (Kol. 1:16). Vi kan också se hur änglarna tillbad Jesus under gammaltestamentlig tid (Jes. 6:1-5; jfr. Joh. 12:41). Änglar betjänade Jesus under Hans barndomstid (Matt. 2:13-18), under Hans treåriga verksamhet (Matt. 4:1-11), och i anslutning till korsfästelsen (Luk. 22:43). Efter uppståndelsen var det också en ängel som rullade undan stenen från öppningen till graven (Matt. 28:1-6). Änglar visade sig även när Jesus åter togs upp till himlen (Apg. 1:9-11). När Han sedan kommer tillbaka ska Han göra det ”med sina änglar” (Matt. 16:27). Och så ska änglarna ära och upphöja Jesus ”i evigheternas evigheter” (Upp. 5:11-14). Det framgår tydligt att Jesus även står i centrum för läran om änglarna.

Har du nu fått en uppfattning om vad jag menar med att Jesus är den röda tråd som löper genom hela Bibeln. Förstår du vad jag menar när jag säger att relationen med Jesus är den kristna trons centrum. Sanningen är att den kristna tron utan Jesus Kristus är som en skattkista utan skatt.

Ron Rodhes

Glöm aldrig de riktlinjer som vi måste ha för att vår tro ska kunna tillägna sig det kristna hoppet:

Sola Scriptura — endast Skriften
Solus Christos — endast Kristus
Sola Gratia — endast nåd
Sola Fide — endast tro
Soli Deo Gloria — endast Gud tillhör äran

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

På ett sätt ligger det något i det. Det är tron på Jesus Kristus som Guds Son, vår Herre och Frälsare, som är avgörande för vår frälsning. Många lever i underbar gemenskap med sin Herre och Gud utan att ens fundera över sin bibelsyn. Samtidigt kommer vi inte ifrån att den försvagade syn på Bibelns auktoritet, som vuxit fram under de senaste 200 åren, påverkat både kyrkan och omvärlden i negativ riktning. Därför är frågan inte helt oviktig. I föregående kapitel visade jag hur Bibeln ser på sig själv, och pekade också på några logiska orsaker till att vi måste tro på Bibeln. Egentligen borde det räcka, men för den som fortfarande tvekar ska jag här försöka visa på några negativa konsekvenser av att inte tro på hela Bibeln.

1) Vi förlorar sanningen

Vi är förmodligen vid det här laget överens om att det måste finnas sanning som inte är beroende av sina anhängare. Mycket få människor tror verkligen att vi själva kan välja vad som är sant i varje situation. Föreställ er en trafiksituation där varje bilförare själv väljer vilka vägmärken han/hon ska följa, eller vad de betyder! Nej, det måste finnas en absolut sanning, och då måste det också finnas lögn. En felaktig bibelsyn är osanning, rent logiskt, och vem av oss vill medvetet välja att hålla fast vid en lögn? Vi måste välja rätt, och det är svårt att välja bort den klassiska bibelsynen: den har hållit i snart 2000 år, och den stämmer med Skriftens eget vittnesbörd om sig själv. Om vi då ger upp tron på Bibeln som uppenbarad, objektiv sanning, har vi ersatt sanning med lögn – även om vi fortsätter att hålla fast vid vissa bitar av sanningen. Och har vi väl öppnat för en lögn, är vi mer sårbara för ytterligare angrepp, i synnerhet som vi inte längre har något att pröva dem mot.

2) Vi förlorar riktningen

Jag har redan visat i förra kapitlet att Bibeln själv gör anspråk på att vara Guds eget ord, talat på människospråk in i människornas värld, men med en auktoritet som överstiger vad någon människa kan fordra. Som kristen har man ställt sig under Guds och apostlarnas auktoritet, och det är i Bibeln vi finner den objektiva uppenbarelsen av Guds vilja. Att välja bort Bibeln som auktoritet är som att inte lita på instruktionsboken till den mikrovågsugn jag tänker värma dagens lunch i. Det står att man absolut inte får använda metallföremål i mikron. Jag vet inte varför, men jag litar på att konstruktörerna menar allvar med sin varning. Dum vore jag väl annars! Tänk er en orienterare som inte litar på den karta hon springer efter, eller en soldat som inte lyder befälhavarens order. Självklart underordnar vi oss de auktoriteter vi är underställda, trots att vi vet att människor kan göra misstag. Det borde vara minst lika självklart när det gäller Bibeln. Kan vi tro att Gud, som har skapat oss och hela världen, inte vet bäst hur den, och vi, fungerar?

Om vi ska kunna leva våra liv till Guds ära och så som han vill, måste vi veta vad han vill. Om vi inte tror på att Bibeln faktiskt kan tala om det för oss, har vi inget alls att hänga upp vår etik och livsstil på. Vi ser också idag att fler och fler kristna lever som resten av världen, när det gäller moral, ekonomi, socialt och andligt engagemang etc. är inte det ett resultat av att synen på Bibeln som yttersta auktoritet suddats ut i vår nutida kristenhet? Frågan infinner sig snart: hur långt kan vi som kristna följa med världen? Är det acceptabelt att fiffla med deklarationen, bara man kallar det ”skatteplanering”? Hur går det med vårt engagemang för nödlidande, utslagna och ofrälsta, om världens egoism ska få styra vår livsstil? Ska man som kristen i AIDS-tider propagera för kondom och ”safe sex”, eller celibat före och trohet under äktenskapet? Utan Bibelns auktoritet har vi ingen möjlighet att ta egen ställning i dessa och liknande frågor, och vi blir lekbollar för människorna (Ef 4:14), i stället för att i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus (Ef 4:15).

3) Vi förlorar tron

Det här påståendet verkar kanske ganska drastiskt, men inte desto mindre är det sant. Vi löper stor risk att förlora vår tro, om vi inte vågar tro på Bibeln. Vad är tro? Enligt Bibeln är det grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se (Heb 11:1). Samma kapitel visar oss, genom fädernas exempel, att tro är tillit till Gud och hans löften. Abraham vågade lämna Ur, därför att han litade på Gud. Han vågade t o m offra sin ende son Isak, därför att han litade på att Gud hade allt under kontroll (Heb 11:8-9, 17-19). Mose gick i tro till Farao, och i tro ledde han Israels folk ut ur Egypten, därför att han litade på den Gud som hade uppenbarat sig för honom (11:24ƒ29). Martyrerna vågade stå emot trycket att anpassa sig, därför att de visste att Gud hade något bättre för dem (11:35ƒ38). Kort sagt: för sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd (11:2); Gud själv intygar att de höll måttet.

Men hur ser det ut idag? Inte många vågar tro på det Gud har lovat i sitt ord, och därför händer det inte heller särskilt mycket i våra liv. Ickekonservativa teologer har länge hävdat att det är ”vetenskapligt bevisat” att urkyrkan själv konstruerat många Jesusord, att Israels historia till stora delar är ”fromma förfalskningar” och att profetiorna är skrivna i efterhand. De präster och pastorer som har studerat den sortens teologi blir lätt osäkra och vågar inte lita på Bibeln. Detta påverkar drastiskt undervisningen i deras församlingar. Om Bibeln inte är pålitlig, hur ska vi då kunna lita på Gud? Har Gud tidigare ingripit i historien, finns det stor chans att han gör det igen – men om han egentligen aldrig gjort det, kan vi knappast förvänta oss det idag. är det Gud själv som lovar under och tecken åt dem som tror (Mark 16:17), eller är det bara urkyrkans alltför högt ställda förväntningar? Lönar det sig att be ständigt (1 Thess 5:17)? Kan vi förvänta oss rättfärdighet och frid och glädje (Rom 14:17, 15:13), eller måste vi acceptera synd, liknöjdhet och missmod? Är vi beredda att offra våra liv för vår kristna tro, om Jesus inte är vägen, sanningen och livet utan bara en av alla vägar till Gud (Joh 14:6)? Varför ska vi vara annorlunda än världen, om vi inte kan vara helt säkra på att Jesus verkligen är Herre (Fil 2:11)?

Den kristna församlingen i Sverige idag har inte mycket kraft att skryta med, och jag tror felet till stor del är brist på tilltro till Bibeln. Vi är inte medvetna om den andliga kamp vi är indragna i, eftersom ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef 6:12) betraktas som uttryck för en ovetenskaplig världsbild som vi inte kan hålla fast vid idag. Vi litar inte på att den helige Ande verkligen bor i alla troende – i varje fall förväntar vi oss inte mycket av honom. Visst bekänner vi oss som troende, men ofta lever vi som om Guds löften bara var fromma förhoppningar och vackra ord, utan konkret mening och innehåll. Men hurdant blir vårt kristna liv, om vi inte tar Bibelns ord om gudsgemenskap på allvar? Bibeln förväntar sig att vi hela tiden går vidare, växer till och mognar andligt (Heb 6:1ƒ3). Hur ska det gå till, om vi inte tror på Guds ord?

Den moderna bibelkritiken har, vare sig det var meningen eller inte, lyckats få de kristna att överge tron på Bibeln. ”Vetenskapen” har så länge hävdat att det övernaturliga inte finns och att Bibeln är ett mänskligt hopkok av diverse idéer och traditioner, att vi inte längre vet vems ord det är vi läser! Resultatet blir att vi hämtar näring ur andra källor och låter mänskliga filosofier styra våra tankar, i stället för att låta oss präglas av Guds ord. Jesu ord är ande och liv (Joh 6:63), men vi väljer bort dessa Guds ord och ersätter dem med människoord. Vilken fruktansvärd skymf mot den Allsmäktige! Redan Israels folk gjorde samma sak, och Gud dömde dem därefter:

Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig har de övergivit, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar som inte håller vatten. (Jer 2:13)

Följderna av Israels otro blev exil i Babylon. Vad blir följderna för oss, om vi inte längre tror på Guds löften? Hur långt kan vi gå i otro utan att bedröva Guds helige Ande (Ef 4:30)? Anden beskrivs som levande vatten (Joh 4:14, 7:37ƒ39), som blir en ständig källa till liv i oss. Om vi inte tror på det, måste vi nöja oss med de egna, usla brunnar vi har grävt – och hur långt förslår de?

4) Vi förlorar frälsningen

Det här är om möjligt ännu mer drastiskt, men det är den logiska konsekvensen av den förra punkten. När man börjar ifrågasätta Bibelns undervisning har man börjat underminera själva grunden för vår tro, och det dröjer inte länge förrän man har underkänt större delen av kristendomens läror. Ja, man kanske t o m hävdar att kristendomen inte har några läror! Detta stämmer naturligtvis inte, men det är en bra undanflykt för dem som tycker somliga läror är obehagliga. På det sättet har man snart bortförklarat allt. Syndafallet, frälsningen genom Jesu blod, uppståndelsen, den helige Ande, yttersta domen och missionsuppdraget; allt blir enbart rester från en tidigare, mer vidskeplig epok, som vi lyckligtvis lämnat bakom oss.

Ett typexempel är kristendomens exklusivitet, dvs tron att Jesus är den enda vägen till Gud och att ingen blir räddad utan Kristus. Jesus hävdar med eftertryck att det är så:
Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Om man tycker det är alltför krävande eller intolerant, hävdar man gärna att den läran inte är nödvändig, utan ett senare tillägg till tron. Men om halva versen är felaktig, hur vet vi då att den andra halvan är sann? Om dessa Jesusord inte är autentiska, hur vet vi då att han över huvud taget kan hjälpa oss att lära känna Gud? Är han då uppståndelsen och livet, som han påstår (Joh 11:25)? Finns det över huvud taget någon uppståndelse, eller ligger Jesu kropp fortfarande kvar någonstans i Israel?

Treenigheten är ett annat exempel. Den upplevs som svårbegriplig och inte förenlig med logiskt tänkande – hur kan Gud vara både tre och en? Alltså bestämmer man sig för att lämna treenighetsläran. Jesus blir bara en vanlig människa, inte ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad” som nicenska trosbekännelsen uttrycker det. Hans död blir ett tragiskt justitiemord, inte Guds uppgörelse med synden och döden till evig frälsning för en fallen mänsklighet. Följden blir till slut att man ifrågasätter om människan över huvud taget behöver frälsning. Men då har man lämnat den kristna tron, och därmed har man ådragit sig den förbannelse som Paulus uttalar över var och en som förvanskar det evangelium han förkunnar (Gal 1:8ƒ9). även Petrus varnar för att de som förvränger skrifterna (till vilka han även räknar Paulus brev!) gör det till sitt eget fördärv (2 Pet 3:16).

Guds ord är en nödvändighet för den nya födelsen och det eviga livet (Jak 1:18-21, 1 Pet 1:23). Den som ger sig in på att ”klippa bort” bitar av Bibeln, riskerar att sakta men säkert glida så långt bort från Gud att han/hon förlorar sin frälsning. Det är otäckt, men risken finns där. Bibeln själv varnar för att det kommer att bli så (2 Tim 3:1ƒ5, 2 Pet 2:1ƒ3), och det faktum att vi idag ser dessa profetior uppfyllas är, ironiskt nog, ytterligare ett bevis för Bibelns gudomliga inspiration.

Om kristendomen har rätt, måste man lita på allt Guds ord säger; om den har fel, finns det ingen anledning att försöka hålla kvar ens vissa bitar av den. Antingen är Jesus världens herre och frälsare, som än idag kallar till omvändelse och lydnad, eller också var han en vanlig människa som inte kan förändra varken oss eller världen. Vi kan inte välja båda alternativen!

Det ser alltså ut som om bibelsynsfrågan är viktigare än många tror. Det är inte en liten detalj i vår teologi; det är den fråga som påverkar resten av vår tro, vare sig vi vill det eller ej. I bästa fall förlorar vi bara vissa delar av den gudskunskap Bibeln ger oss; i värsta fall driver vi bort från Gud helt och hållet, därför att vi inte tror på hans uppenbarade ord. Men vi behöver inte acceptera vad som helst! Vetenskapen har inte sista ordet. Vi kan själva välja vad vi vill tro på, och Bibeln håller att lita på, därför att Gud själv är ansvarig för den.

VÅRT STÄLLNINGSTAGANDE

Ända sedan ormen lurade Eva har människan ifrågasatt Guds ord och ersatt dem med sina egna tankar. På grund av vår otroliga självfixering tror vi oss kunna avgöra sanning och lögn på egen hand, utan den uppenbarelse Gud erbjuder. Fördelen är att vi kan välja bort sådant som stör våra invanda mönster, och därmed helt undvika att behöva förändras. Guds ord ställer krav på oss; det är betydligt bekvämare att själv avgöra vad man vill tro på. Men verkligheten låter sig inte påverkas av att jag blundar för fakta!

Vi står därmed inför ett ställningstagande, var och en av oss: vad ska jag tro? Var går den rätta vägen – för vi strävar väl alla efter att handla rätt? Väljer jag att tro på Gud och de ord han har uppenbarat för sitt folk, eller föredrar jag att ersätta Bibeln med människors ord? Paulus uppmanar Timotheos att ge akt på dig själv och din undervisning (1 Tim 4:16), och den maningen gäller var och en av oss. Vad baserar jag mitt liv och min lära på? är min tro av himmelskt eller jordiskt ursprung? Valet är viktigare än du kanske tror!

Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. (Kol 2:8)

Så vad gör jag, när jag tagit ställning och insett att Bibeln är Guds ord? Hur påverkar det mitt kristna liv?

För det första:

Läs Bibeln! Det borde vara en självklarhet att en kristen läser Bibeln, men tyvärr är det inte alltid det. Hur många troende har någonsin läst igenom hela Bibeln? Om du själv aldrig har gjort det, sätt upp det som ditt första mål för den närmaste framtiden. Välj en realistisk bibelläsningsplan, och följ den. Det finns många olika varianter, och några presenteras i slutet av det här kapitlet. är du ovan, är det bäst att inte ta för stora bitar åt gången; det är bättre med små mål som man klarar av, än höga krav som man aldrig når upp till.

Några andra riktlinjer för läsandet är:

Läs varje dag! Det blir jobbigt i början, men det är en god vana som blir lättare ju längre man håller på.

Läs under bön! Petrus säger att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand (2 Pet 1:20). En orsak till alla olika feltolkningar är att man läst Bibeln utan den helige Andes upplysning, och utan Andens hjälp blir Guds ord bara dårskap (1 Kor 2:12-14). På samma sätt ger han inspiration, så läsningen blir mer än en torr läxa. Ps 119:18 är en lämplig bön att ha i sinnet när man läser: öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag.

Läs hela sammanhang! Många får aldrig något klart grepp om hur Bibeln hänger samman, därför att man bara läser vissa utvalda favoritkapitel och -verser. Ett viktigt syfte med den regelbundna läsningen är att se sammanhangen och den övergripande bilden av Guds handlande genom Bibeln.

Läs personligt! Guds ord är skrivet för allt Guds folk, inklusive dig. Somligt är uppenbarligen inte riktat till dig personligen, men du kommer att upptäcka att den helige Ande kan undervisa dig från de mest oväntade bibelställen. Anteckna de saker Gud visar dig, så du inte glömmer dem! Det är en hjälp för att kunna gå vidare och växa i kunskap.

För det andra:

Studera Bibeln! När du läser, kommer du att upptäcka saker du inte förstår, och sådant som verkar egendomligt. Till att börja med är det bättre att gå vidare, för somligt förklaras så småningom, och helhetsbilden kan bidra till att reda ut begreppen. Men efter ett tag finns det ändå frågetecken kvar. Då finns det flera saker man kan göra.

Jämför parallellställen – där kan finnas en förklaring.

Använd kommentarer och bibliska uppslagsverk – men var uppmärksam på tendenser till kritik av själva texten. Många kommentarer är inte bibeltrogna, och även om de kan ge värdefulla upplysningar är det bättre att söka reda på tillförlitliga författare som kan förklara svåra avsnitt. Jag ger ett antal förslag till sådana böcker sist i häftet.

Fråga en pastor/präst eller annan med teologisk utbildning, som tror på Bibelns inspiration och kan förklara utan att bortförklara.

Be den helige Ande om upplysning!

Om frågetecknet ändå kvarstår (vilket kan hända; jag har ett par själv som jag inte lyckats få svar på – än), lämna hela saken och gå vidare. Mark Twain lär ha sagt: ”det är inte de ställen jag inte förstår i Bibeln som oroar mig, utan de ställen jag förstår”, och det ligger något i det. Ta till dig det Herren vill visa dig, och hoppa över det du inte förstår. Gud är outgrundlig, och kanske någon annan har blivit starkt välsignad av just de avsnitt du inte begrep. Visst kan man ibland önska att texten varit tydligare än den är, men Gud valde att kommunicera på mänskligt språk, och måste därför utgå från aktuella kulturer och språkbruk. Det är egentligen ett fantastiskt bevis på hans omsorg om oss: om han hade förmedlat sina tankar till oss på himmelskt språk, skulle vi inte förstått någonting alls!

För det tredje:

Lyd Bibeln! Det är ingen idè att läsa, om det du läser inte får påverka dig och ditt liv. Kristendomen är en praktisk tro, och Bibeln är en mycket praktisk bok. Tron ska praktiseras, det är både Jesus, Paulus och Jakob överens om (Joh 13:17, Rom 2:13, Ef 2:10, Jak 2:14). Många läser och läser, utan att det någonsin får resultat i deras liv. Finns det ett löfte som gäller församlingen, dvs dig? Ta fasta på det! Finns det en utmaning att gå djupare in i gudsfruktan och andlighet? Ta den! Finns det en förmaning eller en föreskrift? Lyd den! Finns det en beskrivning av vår relation till Gud, eller den helige Andes närvaro i de troendes liv? Det gäller dig! Ta till dig de löften och lev i den verklighet de beskriver. Det är därför de står där!

Bibeln är skriven till alla troende i alla tider i hela världen. Den är Guds brev till mänskligheten: beskrivningen av hans makt och helighet, och budskapet om hans självutgivande kärlek. Vad Bibeln berättar för oss, kan vi inte finna någon annanstans. Utan Guds ord riskerar vi att gå miste om Guds goda gåvor. Det är därför det är så viktigt att vi tror på det den säger oss.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

Stor frid äger de som har din lag kär, och inget finns, som bringar dem på fall. (Ps 119:165)

Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen. (Jes 40:8)

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats djupaste tankar. (Heb 4:12)

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. (Kol 3:16a)

D. Hellsten

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Vi börjar med Gamla Testamentet. Otaliga gånger framhålls att det som sägs är Guds egna ord:

Och Herren talade till Mose och sade… (2 Mos 25:1 etc)

Ty så sade Herren till mig… (Jes 8:11)

Herrens ord kom till mig, han sade… (Jer 1:4)

Detta är Herrens ord som kom till Sefanja, son till Kusi… (Sef 1:1)

Och går vi till Nya Testamentet, bekräftar det många gånger att det är Gud som ligger bakom det som sägs i GT. På flera ställen påvisas t ex hur GT:s profetior uppfylls i Jesus, vilket bevisar att Gud ligger bakom alltihop; människor skulle inte ha kunnat tänka ut alla de detaljerade profetior som uppfylls i Jesus flera hundra år efter att de uttalats!

…för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas… (Matt 2:15)

David har ju själv sagt, genom den helige Anden… (Mark 12:36)

Jesus själv bekräftar skriftens eviga giltighet med orden: skriften kan inte upphävas (Joh 10:35). Han säger också att han inte kommit för att upphäva Lagen (dvs GT), utan för att uppfylla den, och hävdar att hela Lagen, intill minsta prick, har total och evig giltighet (Matt 5:17-19).

De definitivt starkaste texterna om GT:s gudomliga ursprung är emellertid dessa, som borde vara nog för att tysta varje tvivel:

Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. (Rom 15:4)

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv… (2 Tim 3:16)

Början av Rom 15:4 översätts i 1917 års översättning med ”allt vad som fordom har blivit skrivet”, vilket stämmer bättre med grundtexten. Det är alltså inte bara profetskrifterna som åsyftas, utan hela GT, precis som i 2 Tim 3:16, där varje bok är inspirerad av Gud. Ordet inspirerad, ordagrant ”Gud-inandad”, antyder vad 2 Pet 1:21 säger rent ut: Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

Det råder inget tvivel om att NT:s författare ansåg att den del av Bibeln som de hade, GT, var Guds verk från början till slut. Den dög till undervisning, tröst, vederläggning, vägledning och fostran, och var den självklara grunden för den sanna läran (vilket bevisas av de otaliga GT-citaten i NT, och också av ord som Apg 18:28 och 1 Tim 4:13). Allt detta förutsätter att det som står är tillförlitligt och sant. Det går inte att hävda att det är de andliga sanningarna som är viktiga, medan historiska upplysningar kan vara felaktiga. Bibeln skiljer aldrig mellan andligt och jordiskt på det viset: det är på jorden som Gud handlar, och om man tar bort de historiska skeendena från bibelberättelserna blir det inte mycket andligt kvar heller. Både Jesus och apostlarna efter honom använder för övrigt GT:s historiska händelser i sin undervisning (t ex Matt 24:37ƒ39, Apg 7:2-53, Gal 4:22-23). Om Bibeln ska kunna undervisa oss måste allt som undervisningen bygger på vara sant.

Nå, men NT då? Gäller det här även det nya förbundets böcker, som i hög grad verkar vara tillfällighetsskrifter: brev skrivna till olika församlingar, utifrån deras specifika situation, och apostlarnas personliga åsikter och utläggningar av den kristna tron. Ordet om skriftens inspiration kan inte gärna syfta på NT, som inte ens var färdigt när breven skrevs.

Nej, 2 Tim 3:16 kan inte syfta direkt på NT. Men det finns starka bevis för att NT:s författare visste med sig att de skrev för en större publik, och att de skrev med Guds Andes hjälp:

Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. (1 Kor 2:13)

Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. (2 Kor 3:5)

Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa … jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. (Gal 1:11-12)

Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende. (1 Thess 2:13)

NT är oumbärligt för kyrkans existens; det var nödvändigt med någon sorts förklaring av Jesu liv och död. Hur skulle församlingen ha kunnat undervisa de nykristna om Jesu gudomlighet, rättfärdighet och helgelse, om inte apostlarna hade skrivit sina skrifter? Jesus själv lovade sina lärjungar att den helige Ande, sanningens ande, skulle vägleda dem med hela sanningen (Joh 16:13), och det är rimligt att anta att han höll sitt löfte. Därför kan också apostlarna förvänta sig av de troende att de underordnar sig deras undervisning. Detta gäller även oss sentida efterföljare!

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev. (2 Thess 2:15)

Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig… (1 Tim 6:3-4)

Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. (2 Tim 1:13)

Därför måste vi desto mer ge akt på det vi har fått höra, så att vi inte tappar kursen. (Heb 2:1)

Paulus är medveten om den fullmakt som Herren har gett honom att undervisa (2 Kor 10:8, se även 1 Kor 14:37), och hans ord i Gal 1:8 ger klart uttryck för övertygelsen att det han förkunnat för församlingen verkligen är Guds ord och absolut sant:

Men om någon …skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom!

Antingen är detta den otroliga arrogansen och drygheten hos en självutnämnd, maktlysten ledare, eller så är det den inneboende vissheten hos en apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud fadern som uppväckt honom från de döda (Gal 1:1).

Det finns till sist en hel psalm i Psaltaren, Ps 119, som helt ägnar sig åt att besjunga Guds lag, dvs de ord som Gud hade talat till sitt folk (eftersom de första texter Gud gav folket var just Lagen, de fem Moseböckerna, kom ordet Lagen att betyda allt Gud hade sagt; ofta fungerar det som en samlingsterm för hela Skriften). Här slår författaren fast:

Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. (Ps 119:89)

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (v 105)

Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets lagar varar evinnerligen. (v 160)

Detta måste antas gälla allt Gud har talat, eftersom han som Gud omöjligt kan ha ljugit (Heb 6:18), och i så fall omfattas även NT av dessa starka utsagor.

Men är det inte cirkelresonemang att hävda Bibelns auktoritet utifrån dess egna ord? Hur vet vi att det är Jesu egen undervisning som är bevarad i evangelierna? Är Paulus trovärdig när han påstår att det är Kristus som talar genom honom (2 Kor 13:3)?

Rent mänskligt är det i viss mån ett cirkelresonemang. Men sådana är inte alltför ovanliga i andra sammanhang heller. Om vi utgår från att Gud inte kan ha inspirerat Bibeln, kommer vi att komma fram till att den bara innehåller människoord. Om vi däremot förutsätter Guds existens och hans handlande i historien, blir det inga problem att acceptera att han också ligger bakom Bibeln. I båda fallen påverkas slutresultatet av den inställning man har från början. Vilken inställning vill jag som kristen ha gentemot Gud?

Dessutom har den kristna kyrkan i 2000 år accepterat Bibeln som Guds vittnesbörd, och Paulus och de övriga apostlarna som Kristi sändebud (2 Kor 5:20). Vad har vi fått för ny uppenbarelse, som visar att de troende har haft fel? Paulus hänvisar till de tecken, under och kraftgärningar som bekräftar hans tjänst (2 Kor 12:12), och Jesu auktoritet är det väl ändå ingen som ifrågasätter? Den enorma framgång kyrkan hade under apostlarnas ledarskap bevisar att de hade Guds bekräftelse på sitt uppdrag. I det uppdraget ingick även att undervisa alla de folk som gjordes till lärjungar (Matt 28:19-20), och Bibeln är den enda garantin för att alla folk verkligen får samma undervisning.

Somliga ansluter sig till den bibelsyn som C S Lewis för fram i en av sina (annars mycket bibeltrogna) böcker. Han menar att Bibeln går från mytisk till historisk sanning: GT:s tidiga böcker är inte tänkta att läsas bokstavligt, medan NT är helt historiskt tillförlitligt. Det låter som en rimlig tanke, tills man inser att Bibeln själv inte lämnar utrymme för en sådan teori. Hela Bibeln gör anspråk på att vara historia och verklighetsskildring, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken. Den sistnämnda ger för övrigt problem: är den hundraprocentigt historisk i vetenskaplig mening? Är den inte också ”mytisk”, i samma bemärkelse som 1 Mosebok anses vara det? Faktum är ju att Uppenbarelseboken hela tiden klargör att det är en profetia, en liknelse om man så vill, medan 1 Mosebok utger sig för att vara faktisk historia. Det finns inget utrymme för någon sorts successiv utveckling från myt till sanning – i synnerhet inte som NT hela tiden bekräftar GT. Är det ena sant, måste det andra också vara det. Bibeln är en helhet, och det är samma Gud som talar genom hela Skriften.

INSPIRATIONENS NATUR

Bibeln är alltså, enligt egen utsago, inspirerad av Gud. Betyder det att man måste tro att Gud dikterade ord för ord för Bibelns författare, så att de egentligen inte alls själva påverkade det de skrev? Var tar då deras olika personligheter vägen, och varför gav inte Gud oss en tydlig och klar lärosamling i stället?

Nej, jag tror inte det är en korrekt bild av inspirationen. Lägg märke till att Petrus påpekar att det var människor som talade ord från Gud (2 Pet 1:21), och vi ser hela tiden spår av de mänskliga författarna i Bibelns böcker (se t ex Neh 13:29-31, 2 Tim 4:13 samt alla de personliga hälsningarna i Rom 16). Det finns olika teorier och utläggningar om exakt hur inspirationen gick till, men det är knappast meningsfullt att gå in på dem här. Låt det räcka med ett konstaterande att inspirationen innebär mycket mer än vad vi ofta menar med att ”känna sig inspirerad”; ordet betyder att Gud själv ”andades ut” budskapen och orden i texterna, och att de människor han valt ut (och ofta förberett länge) skrev, drivna av helig Ande, det Gud uppenbarade för dem. Gud lät dem använda sitt eget språk och uttryckssätt, men innehållet kom från Gud, och den helige Ande bevarade dem från misstag och felaktigheter. I många fall sägs det uttryckligen att även orden kom direkt från Gud, och att den mänskliga författaren helt enkelt talade/skrev ner det Gud sade; det gäller t ex profetskrifterna och Moseböckerna (se t ex 2 Mos 12:1, Jes 8:1, Jer 2:1).

Det här betyder inte att Gud körde över författarnas personlighet, men det betyder också att det inte var oväsentligt vem som skrev. Vi har alla fått olika gåvor och utrustning från Gud. Vad hindrar att Gud utvalde och förberedde vissa personer, redan från födelsen och tidigare, till att bli hans språkrör, så att deras personlighet och natur var avsedda just att tas i bruk av Anden för att förmedla Guds ord? Flera bibelställen antyder just något i den stilen (t ex Jer 1:4), och det är uppenbart att t ex Mose och Paulus var särskilt väl utrustade för sin uppgift.

Somliga menar att de mänskliga författarnas mänsklighet omöjliggör en felfri skrift; syndfulla människor skulle inte ha kunnat förmedla Guds ofelbara ord. Men varför inte? Skulle Gud vara så bunden av sin skapelse, att han inte ens kan tala felfria ord till människor som han speciellt förberett för detta? Bibeln är både gudomlig och mänsklig, javisst – på samma sätt som Jesus var både Gud och människa. Han delade vår mänskliga natur, men han delade inte vår syndfullhet. Jesus visar att mänsklighet inte behöver innebära synd och brist, och på samma sätt är Bibeln ett exempel på hur det gudomligt felfria tar sig uttryck i mänskligt språk och kultur, utan att det gudomliga fördärvas eller fläckas av fel.

En sak till måste klargöras, när det gäller inspirationen. Den gäller inte varenda manuskript eller översättning som finns; man ser snabbt att dessa ibland är färgade av mänskliga misstag och ibland rent slarv. Felfriheten gäller bara originalmanuskripten, som skrevs ner av människor under Andens inspiration. Detta är inte hårklyverier utan en viktig poäng. Visserligen har vi inte kvar originalen, utan är hänvisade till ett antal kopior av kopior, men utifrån dessa kopior (till NT finns det över 5.000 sådana handskrifter) har vi till 99% fastställt vad som faktiskt stod i originalen. Trots att avskrivarna var oerhört noggranna händer det att kopiorna innehåller fel, men dessa kan man bortse ifrån när man vet vad originalet sa. När det ändå råder osäkerhet om den ursprungliga texten kan man undvika att bygga upp en lära på de osäkra ställena, och basera sig på dem som vi säkert vet är identiska med originalen och alltså felfria och tillförlitliga. Om däremot originalen själva innehöll fel, skulle man inte kunna lita på någon del av Skriften. Det skulle innebära att Gud själv hade eller åtminstone tillät fel när han inspirerade Bibelns författare, och om det finns ursprungliga fel på en punkt, finns det inga garantier för att det inte gör det överallt. Vad blir det då kvar av Guds fullkomlighet, sanning och trovärdighet?

E J Young, som har gett mig många tankar till det här avsnittet, definierar inspirationen på ett mästerligt sätt, utifrån Bibelns egen beskrivning av sitt ursprung:
”inspiration är Gud den helige Andes överinseende över Skriftens författare, varför denna Skrift äger gudomlig auktoritet och tillförlitlighet och, på grund av denna gudomliga auktoritet och tillförlitlighet, är felfri.”

Bibeln har inte trillat ner fix och färdig från himlen, utan har vuxit fram allt eftersom Gud har handlat med människor och lett somliga av dem att skriva ner vad han uppenbarat för dem, till senare generationers fromma. Det visar oss att Gud faktiskt verkar mitt ibland människorna, och det gör undret med gudomlig inspiration ännu underbarare.

D. Hellsten

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Det skulle i och för sig kunna bortförklaras psykologiskt, om det inte var för att miljontals människor i alla tider och länder vittnat om samma sak. Människor som läser Bibeln i ödmjukhet inför Gud har alltid funnit att han talar till dem genom bibelordet, och då blir det sällan aktuellt att ifrågasätta det Gud säger i sitt ord. Det är i varje fall min och andras erfarenhet. Bibeln bekräftar sig själv när man tillåter den att göra det, och Gud själv bekräftar sitt ord på många sätt även i modern tid – t o m genom tecken och under, precis som Bibeln beskriver. Bibeln håller alltså när den prövas – förutsatt att man litar på det den säger.

Bibelns egen enhetlighet och struktur tyder också på att det ligger mer än bara mänskligt skarpsinne bakom. Se på alla kopplingar mellan Bibelns första och dess sista bok, skrivna med nästan 1500 års mellanrum! Hela historien täcks in, från den här världens skapelse till de nya himlar och den nya jord som ännu ligger i framtiden. Den röda tråden, människans uppror mot och försoning med Gud, löper genom hela Bibeln, oavsett vem som skrev och när det skrevs. Det är ganska osannolikt att ett fyrtiotal olika författare, utspridda under ca 1500 år, skulle kunna åstadkomma ett så sammanhållet dokument utan gudomlig hjälp.

Det borde egentligen räcka, för Bibeln talar i hög grad för sig själv, men låt oss ändå titta på några mer objektiva och logiska argument för en konservativ bibelsyn.

1) Bibeln är grunden för den kristna tron.

Alla religioner har någon form av skrivna urkunder, precis som varje politiskt parti har ett partiprogram. På något sätt måste man kunna visa objektivt vad den egna rörelsen står för; det är ju inte bara partiledaren som bestämmer vad partiet ska tycka. Situationen är densamma för kristen tro. Visserligen är det stor skillnad mellan kristendomen och andra religioner och partier, men även kyrkan består av människor, och där människor är inblandade finns alltid risk för personliga åsikter och subjektivism. Utan Bibeln vet vi inte vad vi tror eller varför, och resultatet blir någon form av privatreligiositet där det enda man vet är att det finns en Gud. Många människor tror faktiskt idag att ”kristendom” är samma sak som ”tron att det finns en Gud”. Men den tron är inte särskilt unik för den kristna kyrkan! Många tror på en gud – frågan är: vilken gud är det man tror på? Vi tror att Jesus har uppenbarat Gud för oss, och det är den avgörande skillnaden mellan kristen tro och vilken annan religion som helst. Men det skulle vi inte kunna veta något om, om vi inte hade Bibeln. Det är Bibeln som berättar om Jesus och vad han gjorde, och det är Bibeln som förklarar frälsningen och vad Jesu liv och död betyder för oss.

I vårt samhälle finns det idag starka religiösa strömningar, som inte erkänner grundläggande kristna läror om t ex synd och rättfärdighet. Hur ska vi kunna avgöra om de har rätt eller fel, om vi inte har ett ofelbart rättesnöre? Ibland försöker man argumentera utifrån humanitära, sociala, logiska eller känslomässiga argument – men hur långt räcker de, när vi inte ens är överens inom kyrkan? Alla nya riktningar som dyker upp i kristna sammanhang – hur prövar vi dem, om vi inte bygger på Bibeln? Hur ska du som läser detta kunna pröva vad jag säger, om allt ändå är en fråga om personlig smak?

Nu menar många att det faktiskt inte går att tala om sant och falskt på trons område. Det är i stället upplevelsens äkthet som är viktig: ”vi får inte sätta oss till doms över andras andliga erfarenheter”. På det viset får vi relativa sanningar: inget är sant i sig, och allt är sant för den som tror det. Men detta är en orimlighet. Hur skulle sanningen kunna vara beroende av om någon tror på den eller ej? I varje sakfråga finns ett sant, med verkligheten överensstämmande svar. åsikter kan variera, men sanningen är en. Den bibliska definitionen på sanning är ”det som stämmer med den faktiska verkligheten, det som kan/skulle kunna verifieras objektivt av vem som helst, och som håller att lita på”. Bibeln känner inga relativa sanningar; det som är sant är sant, oavsett vem som tror det. Det finns bara en verklighet, och det finns en knivskarp gräns mellan sanning och lögn. Men idag finns det visst bara en absolut sanning, nämligen att alla sanningar är relativa – vilket naturligtvis är en orimlig självmotsägelse.

Nej, det går inte att hävda att det inte finns någon absolut, självständig sanning; det är både absurt och obibliskt. Vi lär oss hemma och i skolan att tala sanning, och i domstolen är det vår medborgerliga skyldighet att vara så sanningsenliga som möjligt. Samhället bygger på att det finns en skillnad mellan sant och falskt, rätt och fel. I vardagslivet är det aldrig tal om några relativa sanningar; det finns ingen som lever som om allt var lika sant och riktigt!

Vi är ofta medvetna om ett behov av att avgränsa oss mot falska sekter och villfarelser. Men hur ska vi kunna göra det, om vi inte är överens inbördes om vad som är sant? Känsloargument håller inte, för starka känslor finns det i alla sammanhang, sanna och falska. Många hänvisar till att ”på deras frukt ska ni känna igen dem”, och jag instämmer i det kriteriet – men inte därför att det låter bra, utan för att det är hämtat från Bibeln (Matt 7:20)! Vi måste kunna lita på Bibeln för att kunna rättfärdiga vårt avståndstagande från olika former av falska läror.

NT varnar ofta för villoläror (t ex Rom 16:17, Gal 1:6-9, 1 Tim 4:6-7, 6:3ƒ5), och inskärper betydelsen av rätt lära. Man kan alltså tro fel, hur hemskt ett sådant påstående än låter i våra modernt toleranta öron. Att kristendom är en tro betyder inte att sanning och lögn har upphört att vara absoluta begrepp. Bibeln påpekar gång på gång att vår kristna tro inte bygger på känslor eller subjektiva upplevelser, även om sådana ingår i det kristna livet, utan att det handlar om verifierbara fakta, som inträffat en gång i historien och gäller alla och envar. När Paulus återger trons grunder för korinthierna (1 Kor 15:1-7), är det tydligt att det Paulus beskriver uppfattas som objektiva fakta, som kan kontrolleras hos de drygt femhundra bröder som sett det ske. Det är inga hallucinationer det handlar om! Texten skildrar den historiska grund kristendomen vilar på, och den kan inte väljas bort. Vår tro bygger på fakta, inte vackra teorier som man kan ha eller mista!

Ändå vill många inte acceptera— allt vad Bibeln säger— som objektiv sanning. I synnerhet lärorna om synd och dom anses vara oacceptabla idag, och även vissa beskrivningar av Guds handlande betraktas som omöjliga att förena med modernt tänkande. Så sätter man igång att rensa upp bland de kristna lärorna. Men vem ska egentligen bedöma vilka sanningar vi tror på? Är det vars och ens godtycke? Den idén förtjänar knappast att omfattas av tänkande människor. Är det vetenskapens landvinningar som ska avgöra, så att vi tror på det som vetenskapen ännu inte bortförklarat eller motbevisat? Resultatet blir en allt snävare kärna av ”religiös” sanning, som egentligen inte kan påverka särskilt mycket. Förresten är det inte alls klart vad som är ”vetenskap”: många nyandliga rörelser gör anspråk på att vara ”vetenskapliga”. Och vad händer den dag vetenskapen påstår sig ha funnit Gud? Är det människoord eller Guds ord som ska vara måttstocken då? Det man säger med det här resonemanget är ju att människor vet bättre än Gud – och detta utifrån en grundinställning som förnekar eller räknar bort det övernaturliga!

Nej, vi kan inte göra varken vetenskapen eller människors idéer till måttstock för vad i Bibeln som vi kan ta till oss. Antingen är hela Bibeln Guds ord och auktoritativ för vår tro, eller också svävar vår tro fritt, utan fast mark under fötterna. Följden blir att vi hamnar i privatreligiositet, där var och en bestämmer själv vad han/hon ska tro. Det passar kanske bra i vår toleranta tidsålder – men det är definitivt inte biblisk kristendom.

2) Bibeln lär oss skilja på gott och ont, rätt och fel, sanning och lögn.

De flesta människor erkänner att det finns något sådant som rätt och fel, även om det inte finns någon vedertagen norm för vad som är vad. Gott och ont uppfattas som tämligen absoluta termer; mycket få människor skulle säga att mord är något gott eller att semester är av ondo. Men vi vet att det inte räcker med att de flesta människor tycker si eller så. Det måste finnas en fastslagen norm, som gäller lika för alla. Det finns regler för alla sporter och för många andra former av mänskligt umgänge, och på högre nivå har vi Svea rikes lag, som slår fast vad som gäller för livet i Sverige. Men hur är det på det andliga och moraliska planet? Vem ska där få avgöra vad som är ont och gott, rätt och fel? Utan Bibeln är vi helt utlämnade till vårt eget förnuft och mänskligt godtycke, och ingetdera är särskilt tillförlitligt när det gäller moral eller andlighet. Vem kan avgöra om mina funderingar på området är mer sanna än någon annans?

De flesta kristna rörelser och grupper tror på Bibeln och hänvisar till den på olika sätt. Oavsett vilken uppfattning man har, brukar man vilja stödja den på Bibeln. Miljöaktivister och fredskämpar, abortmotståndare, missionsorganisationer och kristna homosexuella, alla använder bibliska tankar för att rättfärdiga sitt ställningstagande. Men alla väljer olika bitar, och frågan är: vad kan vi egentligen välja bort? Vilka kriterier utgår vi från? De som tar fasta på Guds kärlek, och menar att allt kan godkännas som sker i kärlek (vilket inte var vad Jesus sa!), utelämnar ofta de starka orden om Guds helighet som kräver rättfärdighet och ett rent liv. Ändå står båda sakerna i samma Bibel, ibland t o m i samma vers (Hos 12:6, 2 Tim 1:7, Jak 1:27)! De som betonar den kristnes frihet från lagen, glömmer ibland att det handlar om frihet från synd, inte frihet att synda (se Gal 5:13).

Vi såg ovan att kristendomens historiska bakgrund framhålls som objektiv sanning som inte kan ifrågasättas. På samma sätt anses moralreglerna vara giltiga för alla; Paulus uppmanar sina läsare att ”leva som ljusets barn” (Ef 5:9), och det förutsätts att det finns en skillnad mellan kristnas och ickekristnas etik och livsstil (Matt 5:14-16, 2 Kor 6:14ff, Ef 4:17-24, Kol 3:5-10, 1 Petr 4:3-4). Lika väl som man kan tro fel kan man också leva fel, varför NT ofta talar om moralregler och hur man som kristen ska leva ”för att behaga Gud” (1 Thess 4:1, se även t ex Apg 26:20, Ef 5:10, 2 Thess 3:6). Men var hämtar vi dessa normer? Ja, det enda vi har är ju Bibelns egen undervisning! Den är objektiv, gör anspråk på att gälla för alla, och ger klara och tydliga direktiv för kristen tro och kristet liv. Det finns bara en möjlighet för en kristen: Bibeln måste få vara rättesnöret när det gäller etik och livsstil, för det finns inget annat som duger.

3) Målet med det kristna livet är att vi ska lära känna Gud och bli mer lika Jesus (2 Kor 3:18).

Det här argumentet hänger ihop med ovanstående, men ger en lite annorlunda vinkling på det hela. Om vi ska kunna bli mer lika Gud, måste vi lära känna honom. Det förutsätter att vi umgås med Gud, för precis som med människor finns det inget bättre sätt att lära känna Gud än att ha gemenskap med honom. Men utan Bibeln skulle vi inte veta hur detta går till! Utan Bibeln skulle vi inte veta något om synden som skiljer oss från Gud (Rom 3:23), om Jesu blod som renar oss från synden (1 Joh 1:7), eller om den helige Ande som flyttar in i vårt liv när vi tar emot förlåtelsen och reningen (1 Kor 6:19). Vi skulle inte känna till bönens makt, och vi skulle inte veta hur vi ska leva för att behaga Gud. Bibeln är förutsättningen för att vi ska kunna komma in i gemenskap med Gud genom Anden.

Dessutom är Bibeln det enda objektiva vittnesbörd vi har om Gud. Som människor löper vi alltid risken att missta oss, att missförstå eller misstolka våra erfarenheter och upplevelser, och det stora antalet sekter och religioner visar hur lätt det är att gå vilse på det andliga området. Därför behöver vi Bibeln som måttstock: eftersom det finns sanning och lögn, även när det gäller Gud, måste vi jämföra vår tro och erfarenhet med Bibeln. Stämmer det överens, eller har vi fört in något som strider mot Bibelns lära? Om vi vill söka sanningen, måste vi utgå från det som Gud har uppenbarat om sig själv.

Det betyder inte att Bibeln är uttömmande när det gäller gudskunskap; Gud är mycket större än vad mänskliga ord någonsin kommer att kunna uttrycka. Det betyder inte heller att bibelläsning kan ersätta gemenskap med Gud i bön och tillbedjan. Och det betyder definitivt inte att Bibeln på något sätt skulle ta Guds plats, så att man tillber Bibeln i stället för Gud. Naturligtvis är det bara Skriftens upphovsman, den treenige Guden som är värd att tillbes; men om Gud har inspirerat Bibeln kan han också tala till oss genom den, så att vi lär oss mer om oss själva och om honom genom läsningen. Om vi inte hittar sanningen om Gud i Bibeln, lär vi inte göra det någon annanstans.

D. Hellsten

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Många menar att den här frågan egentligen inte är viktig. Vad spelar det för roll vilken bibelsyn jag har, så länge jag tror på Gud? Personligen tror jag det här är en mycket viktig fråga, rentav en ödesfråga för svensk kristenhet, och jag ska i den här skriften försöka förklara varför. Men först ska vi definiera några viktiga begrepp.

När det gäller bibelsyn, finns det personer som menar att de inte har någon över huvud taget. Detta är en omöjlighet, och bygger på en missuppfattning av ordet bibelsyn. De enda som inte har någon bibelsyn alls är de som aldrig har hört talas om Bibeln; alla andra har någon form av åsikt om vad Bibeln är för något. En läser med inställningen att allt som står är bokstavligt sant, en annan är skeptisk och vägrar tro på något som inte stämmer med en s k ”vetenskaplig” världsbild. Somliga räknar med att det som står fortfarande gäller, medan andra förutsätter att det mesta är föråldrat och överspelat. Någon läser flera kapitel om dagen, medan en annan inte öppnat en Bibel på flera år. Men samtliga utgår från en viss bibelsyn som man ansluter sig till, och som svarar på frågorna: hur läser jag Bibeln? Vilka principer styr min bibelläsning? Utifrån vilka förutsättningar tolkar jag Bibeln?

Ordet tolka kräver kanske en förklaring. Somliga är rädda för ordet, därför att man uppfattar att det betyder misstolka eller att man avviker från textens egentliga mening: ”så står det, men jag föredrar att tolka det så här…”. Att tolka uppfattas som ett sätt att slippa konfronteras med textens mening, och då föredrar man, om man vill vara bibeltrogen, att ”läsa som det står”. Men ordet har ingen sådan betydelse i sig. Det betyder bara att man tar till sig texten och ”översätter” den till den miljö man själv är bekant med.

Ingen närmar sig en given text helt förutsättningslöst, hur gärna vi än tror det. Oavsett om det är en bok, ett personligt brev eller ett brunt kuvert från skattemyndigheterna, färgas vår uppfattning av innehållet av våra tidigare åsikter och erfarenheter. Faktum är att olika människor kan ha helt olika referensramar, på grund av olika uppfostran, bakgrund och kulturellt arv. Det räcker med att läsa en engelsk deckare eller se en amerikansk film i collegemiljö, så inser man att de världarna är annorlunda än vår egen. En västeurope läser och skriver poesi på ett annat sätt än en asiat, och bara en svensk kan helt ta till sig Selma Lagerlöfs eller Astrid Lindgrens skildringar av svensk naturmystik.

Det här gäller även när vi läser Bibeln. Somliga saker förefaller egendomliga för oss, därför att de utspelar sig i en miljö som är mycket skild från vår egen. Vi är präglade av vår kultur, och kan inte låta bli att försöka tolka det vi möter utifrån vår egen bakgrund – i synnerhet om vi inte känner till ursprungsmiljön. Många lärostrider idag bottnar i att vi inte delar den kultur som ligger i botten, och därför inte vet hur de ursprungliga författarna och läsarna uppfattade ett visst uttryck.

Ett bibliskt exempel är 1 Tim 4:8, där Paulus enligt NT81 har en positiv syn på idrott (”kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt”), men enligt 1917 en ganska negativ inställning till samma sak (”lekamlig övning gagnar till litet”). Troligen har översättarna påverkats av en förutfattad mening om relationen idrott-tro. Paulus sätt att använda bilder ur idrottens värld tyder på att NT81’s tolkning är den riktiga. Ett annat, svenskspråkigt exempel är ordet frälst: om en person berättar att hon blivit ”frälst”, kommer en troende att förstå att hon ”fått en personlig relation med Gud”, medan en ickekristen kommer att tolka det som ”att ha lagt sig till med ett visst, udda beteende”. När jag läser en text, tolkar jag den automatiskt utifrån mina förutsättningar, precis som var och en som läser detta har reagerat på – tolkat – ordet tolka på olika sätt, beroende på tidigare erfarenheter av bibeltolkning.

Alla tolkar vi alltså allt vi möter. I de flesta fall gör vi det emellertid omedvetet. Vi tror oss läsa förutsättningslöst och förstå precis samma sak som författaren menade; men ett samtal med en annan person visar att vi fattat samma text helt olika. Ibland är man inte ens överens om huruvida författaren är positiv eller negativ till det han/hon skriver om! Vi låter våra förutsättningar styra oss, utan att själva vara medvetna om det.

Vår bibelsyn kan vara omedveten. Problemet är att vi då inte vet riktigt varför vi tror som vi tror, och inte heller förstår varför andra plötsligt ser något helt annat i den text vi trodde vi förstått. Men man kan också ha en genomtänkt, medveten bibelsyn. Den kan vara bra eller dålig, och ibland rent felaktig, men den innebär åtminstone att man vet varför man tror som man tror och varför man läser på ett visst sätt och inte på ett annat.

Vi måste alltså vara medvetna om att vår bakgrund och erfarenhet påverkar vår förståelse av Bibeln. Därmed inte sagt att vi aldrig kan veta vad texten egentligen betyder. I de allra flesta fall har vi inga problem att korrekt uppfatta vad en text vill förmedla, oavsett om det gäller ett kärleksbrev eller ett kravbrev från en inkassofirma. Samma sak gäller Bibeln. Den är inte ett ogenomträngligt dokument som måste utläggas och förklaras av lärda teologer, och inte heller ett sammelsurium av alla möjliga olika idèer och vackra tankar utan inbördes sammanhang och utan bestämd betydelse. Vore det så, skulle inte många av oss bry oss om att läsa Bibeln över huvud taget, och den här skriften skulle heller inte vara intressant. Min utgångspunkt är tvärtom att Bibeln i det stora hela är fullt begriplig och tydlig i det den säger. Den stora frågan är snarare: vad gör vi med det vi läser? Vilken bibelsyn utgår vi ifrån, när vi läser och tolkar Bibeln? Vi får nämligen väldigt olika resultat av våra studier, beroende på vilka förutsättningar vi utgår ifrån. Därför vill jag i den här skriften diskutera och påvisa konsekvenserna av vårt val av bibelsyn.

DEN KLASSISKA BIBELSYNEN OCH DESS ALTERNATIV

Som vi redan nämnt, finns det olika sätt att förhålla sig till det man läser i Bibeln, och vi ska titta lite närmare på några av dem.

Den klassiska bibelsynen, som varit självskriven i den kristna kyrkan i mer än 1600 år, är att Bibeln är Guds ord, inspirerat och sanktionerat av den helige Ande, och ett felfritt rättesnöre för den kristna tron. Bibeln var auktoriteten för kyrkan och den troende, och ingen ifrågasatte dess absoluta sanning och trovärdighet. Bibeln var gudsuppenbarelse i absolut mening, och det som stod i Bibeln var helt tillförlitliga fakta, eftersom Gud själv stod bakom och inspirerade författarna. Därför var det (åtminstone teoretiskt) självklart att alla, kungar såväl som slavar, skulle underordna sig Bibelns moral och lära. På samma sätt var all forskning underordnad Bibeln, eftersom den, i egenskap av Guds eget ord, var yttersta auktoritet för all sanning.

Under upplysningen och förnuftets tidevarv, dvs 1700-talet, började emellertid människor ifrågasätta denna dittills självklara tro på Bibeln. Man började ersätta Bibelns undervisning med de senaste vetenskapliga idéerna, som alla byggde på en misstro mot det övernaturliga: det enda man kunde veta objektivt var det som kunde mätas och räknas på mänskligt vis. Med samma utgångspunkt blev också det mätbara det enda viktiga – vetenskapen ansågs ha alla svar, och det som inte passade in förkastades utan vidare diskussion. Tron på underverk och övernaturliga ingrepp i historiens förlopp ansågs vara rester från en gammal, förlegad världsbild, som vetenskapen nu lämnat bakom sig. Därmed övergav man tron på Bibeln som Guds eget ord – Gud kunde ju inte tänkas ha kommunicerat direkt med människor! I stället menade man att Bibeln var människors skildringar av sina gudsupplevelser, subjektiva vittnesbörd och inte objektiv uppenbarelse. Sålunda fick evolutionen ersätta skapelsen, och uttåget ur Egypten blev en gradvis folkvandring utan gudomliga ingripanden. Profeterna blev skarpsynta samhällskritiker och Moseböckerna blev ett styckverk, skrivet långt senare än den tidsperiod de ger sig ut för att skildra. På så sätt blev sanningsfrågan oviktig; ingen kunde utifrån detta hävda att Bibeln var sann i objektiv mening! I stället blev teologins mål att ta reda på varför Bibeln såg ut som den gjorde: hur omgivningen påverkat dess läror, och hur de troende tolkat historien i ljuset av sin tro. Naturligtvis skedde detta utifrån förutsättningen att Gud inte kunde ha ingripit övernaturligt – Israels religion fick, liksom kristendomen, en helt inomvärldslig bakgrund och tillkomsthistoria.

Somliga ägnade sig åt att ändå försöka vaska fram någon kärna av sanning i Bibelns texter. Liberalteologin var en sådan rörelse, som menade sig kunna hitta en ”historisk Jesus” bakom texternas fromma legender om Kristus. Denne Jesus blev en vanlig människa, en stor morallärare, som avrättades på politiska grunder och gav oss ett exempel på hur mänskligheten egentligen borde vara. Men eftersom man aldrig lyckades enas om vad som var historiskt och inte, gav man i början av 1900-talet upp dessa strävanden. I stället började många säga att det inte var intressant om det som stod var sant; det viktiga var att man trodde på det och gjorde det till sitt eget. Det var ställningstagandet i sig som var viktigt, inte vad man tog ställning till.

Här har vi alltså upphovet till den förvirring som råder idag, när det gäller hur vi ska läsa Bibeln. Måste vi inte acceptera vetenskapens rön? Måste vi inte överge tron på Bibeln som Guds eget ord? De som tänker så, väljer ofta att säga att Bibeln innehåller Guds ord. Många har ändå stor respekt för Bibeln, och godtar det mesta som står, om det inte verkar finnas vetenskapliga skäl att inte göra det. Andra väljer att se på Bibeln som exempel för oss, där vi kan välja och vraka bäst vi vill, utan att det finns tvingande skäl att tro på något man inte själv accepterar. Sedan finns det människor som fortfarande håller fast vid den klassiska uppfattningen, nämligen att Bibeln är Guds ofelbara ord, inspirerad av Gud och fullt tillförlitlig i allt den lär. Den sistnämnda åsikten brukar kallas konservativ eller bibeltrogen teologi, medan den riktning som hävdar att Bibeln är en rent mänsklig bok som måste underkastas samma historiska sakgranskning som andra böcker brukar kallas historisk-kritisk teologi. Båda varianterna förekommer i våra samfund, liksom ett antal nyanser däremellan, och alla kristna befinner sig någonstans på samma skala. Ofta kan man emellertid inte redogöra ordentligt för sin bibelsyn eller varför man har just den uppfattning man har.

Det finns två termer som ofta används i debatten, men som är så känslomässigt laddade och dessutom så ofta missförstås, att jag inte kommer att använda dem i den här skriften. Det är orden fundamentalism och liberalteologi, som beskriver de två ytterligheterna på bibelsynsskalan. Fundamentalismen är egentligen en variant av den konservativa teologin, som har slagit fast vissa lärosatser som grundläggande för kristen tro. Liberalteologin är en teologisk idé från sekelskiftet, som knappast förekommer idag (se ovan). Båda orden används ofta som skällsord av dem som intar motsatt åsikt. Liberal teologi (i två ord) skulle kunna användas om alla varianter av teologi som inte tror på Bibelns auktoritet och felfrihet, men eftersom risken är stor att det uttryckssättet missförstås väljer jag att tala om konservativ respektive ickekonservativ teologi.

Den kristna kyrkan har alltid hävdat att Bibeln är Guds felfria, auktoritativa ord, och har (oftast) försökt leva därefter. Den konservativa teologin är alltså inte en 1800-talsidè, tvärtom; det är bara de senaste 200 åren som har sett andra uppfattningar blomstra i någon större omfattning. Det är också under de senaste tvåhundra åren som avkristning och sekularisering har tagit fart. Jag tycker inte det är särskilt svårt att se sambandet. När man tar bort underlaget för den kristna tron, uppenbarelsen om Gud och vad han gjort i Jesus Kristus, är det inte konstigt att människor lämnar kyrkan och tron. Det finns ju inget att tro på längre! När allt blir subjektivt, och sanningsfrågan lämnas åt individens eget godtycke, kommer människor att välja efter eget huvud – och när en syndfull människa väljer på egen hand, blir resultatet naturligtvis att hon vänder sig bort från Gud.

Här finns alltså ett val att göra. Hur ska vi förhålla oss till Bibeln: är den Guds ord eller bara människors vittnesbörd om Gud? Kan vi lita på den eller ej? Mitt syfte är att få svensk kristenhet att ta ställning; vi kan inte längre flumma runt utan att veta var vi står! Den kristna kyrkan har alltid trott på Bibelns gudomliga ursprung – större delen av världens kristenhet gör det fortfarande – och resten av den här skriften ska jag ägna åt att förklara varför den klassiska, konservativa teologin i mina ögon är den enda logiska möjligheten för en kristen som vill ta sin tro på allvar.

D. Hellsten

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Väsentlig för att ha gemenskap med Gud.

Vi kan inte lära känna Gud utan att känna till sanningar om Gud. Fastän dessa sanningar inte är huvudinnehållet i Gudsgemenskapen, så är de likväl nödvändiga för gemenskapen.

De är väsentliga sanningar som man måste tro om Gud för att vi ska kunna få gemenskap med honom. Vi måste tro att Gud finns till (Hebr 11:6), att Jesus är Guds Messias (Matt 16:13-19), som till fullo har tagit del av vår människonatur (1 Joh 4:2-3) och som dog för vår skull (1 Kor 15:1-4) och uppstod igen från de döda för vår frälsning (Rom 10:9-10).

Dessa sanningar är grundläggande för gemenskap med Gud. Men vi måste undvika misstaget att tro att det är dessa sanningar som frälser oss. Vi blir frälsta genom en person, inte genom påståenden. ”Det som vi känner till genom tro är en person, Jesus Kristus. Förvisso är påståendena väsentliga för att känna igen Jesus Kristus, men de är inte föremålet för vår tro”.

Vår erfarenhet av Gud kommer också att bli större, när den blir formad och ledd av de sanningar vi får veta om Gud genom teologi. Som Erickson (en teolog) framhåller är sanning och erfarenhet relaterade till varandra. Vår andliga erfarenhet kommer att vara under det normala som bäst och farlig som sämst, om vi lever utanför Guds uppenbarade sanning. Målet för det kristna livet är att lägga biblisk sanning som grund i våra liv. God teologi hjälper oss med detta.

Väsentlig för att förmedla tron till andra. Även om vi försöker, kan vi inte föra vidare våra erfarenheter till nästa generation, men vi kan föra lärosatser vidare.
Fastän vi manar andra till att lära känna och möta den levande Guden genom Kristus, kan vi inte automatiskt överföra vår erfarenhet till dem. Istället måste vi lära oss att förmedla teologiska sanningar på ett trovärdigt men ändå nutidsanpassat sätt. Genom denna trovärdiga förkunnelse, uppmanar vi andra att ta emot den sanning som vi har upptäckt.
Ytterst är evangeliets budskap inte ett budskap om vår personliga erfarenhet, utan ett budskap om Guds frälsningsverk i den mänskliga historien, som får sin höjdpunkt i Jesu, Messias död, uppståndelse och himmelsfärd. Vi får inte blanda ihop förkunnelsen av evangeliet med vår erfarenhet, för att vi inte ska undergräva evangeliets objektiva och universella natur. Alltså måste evangeliets sanningar förkunnas, bli hörda och förstås för att vi trovärdigt ska fullgöra vår uppgift. God teologi förklarar dessa sanningar på ett begripligt sätt.

Väsentlig för att skilja mellan sanning och lögn.

Allt är inte guld som glimmar. Det finns många lögner som utger sig vara sanning i denna världen. Satan omskapar sig till en ljusets ängel (2 Kor 11:14). De onda andarna sprider lögner för att hålla människor bundna (1 Tim 4:1-2). Det väsentliga i andlig krigföring koncentrerar sig runt falska läror som föreger sig vara sanning. Falsk lära kan endast bekämpas med sann lära.

Den kristna församlingens uppgift är att vara ”sanningens stödjepelare och grundfäste” (1 Tim 3:15-16). Församlingen ska skydda och bevara den skatt som hon har fått (2 Tim 1:14). Den ska också sprida budskapet till andra – till troende och icke troende på samma sätt (Matt 28:18-20; 2 Tim 2:2). Alltså är en av de viktigaste uppgifterna för församlingen att urskilja sanningen från lögnen. Genom att formulera och förklara sanningar grundade på Guds uppenbarelse (Guds Ord), befrämjar teologin att dessa skillnader blir belysta.

Sammanfattning

I ljuset av dessa fyra punkter, bör det vara tydligt att teologi inte kväver den kristna tron, utan faktiskt understödjer den. Teologi är inte en dålig ersättning för en personlig relation med Gud, utan ger näring till och formar den kristna erfarenheten och den kristna förkunnelsen, om den brukas rätt. Teologi kan vara ett befriande och berikande studium, som för oss närmare Gud. Uppenbart är att teologi kan göra huvudet uppblåst, men den kan också vara en utpräglad kraft för att utforma ett hjärta för Gud. När ens teologi medför större tro och kärlek till Gud och andra, då har den fullgjort sin uppgift på ett riktigt sätt.

Kortfattat är teologi aldrig målet, utan är ett nödvändigt medel för målet – målet att vara Gud till behag genom ett rättfärdigt tänkande och liv.

Richard J. Vincent

https://karlektillsanningen2239.live-website.com