Del 2

FLY BORT TILL BERGEN

Det fanns en överhängande fara i Jesu budskap om att fly: ”Då må de som är i Judeen fly bort till bergen , och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta, vad som finnes i hans hus, och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. Och ve dem som äro havande eller som giva di på den tiden! Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten.” De parallella redogörelserna talar om samma sak.

De som gav akt på Jesu varning skulle fly utan att dröja. De skulle inte försöka ta sina ägodelar med sig. Sådana handlingar skulle kunna ifrågasättas och deras flykt hindrad. De blev tillsagda att be att deras flykt inte skulle ske på vintern för att inte spåren skulle försena eller hindra dem; inte heller på sabbaten. Att fly på sabbaten skulle lätt kunna rikta misstankarna mot dem av de som hävdade, att endast en kort sträcka (i lugn takt) kunde genomföras på den dagen. Naturligtvis skulle det också uppstå problem för dem med små barn.

Området från vilket de skulle fly var Judeen och speciellt Jerusalem. De skulle fly bort till bergen. Omgivningen är absolut Palestina och tiden – vilket profetian själv utvisar såväl som den historiska uppfyllelsen – var det första århundradet!

Men populära böcker om profetior som The Late Great Planet Earth gör uttalanden som detta: ”Invånarna i Israel som tror på Jesus kommer att fly upp till bergen och Petras klippa för gudomligt beskydd”, – som om det som Jesus talade om är framtida! Och varför till Petra? Bibeln säger inte detta. William Blackstone sände år 1935 sina medarbetare till Petra, som där placerade ut hebreiska Biblar (inneslutna i kopparlådor) i några av grottorna i det området. Han trodde att judarna skulle fly dit under vedermödan och läsa hans Biblar!

Futurismen tar vanligtvis verser som uppfylldes för länge sedan och tillämpar dem på vissa av dagens händelser. Jag erinrar mig en sensationell predikotitel från 50-talet: ”The A-BOMBination of Desolation”, ett försök att sammanlänka Jesu ord med förödelsen som orsakats av atombomber!

En broschyr i min ägo säger att Matteus 24 syftar på ”atombombskrig”, att säkerhet finns endast i bergen för folket i Judeen och att när de flyr upp i bergen ska de inte ta med sina kläder eftersom dessa kommer att vara ”farligt radioaktiva”. Det ”ve” som riktas till dem som är havande eller ger di menas vara atomexplositioner som gör modersmjölken ”skadligt radioaktiv”. Versen som säger ”Men bedjen, att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten” tolkas betyda att veckoslut, speciellt på vintern, kommer att vara tider av största fara. Det påpekas att Hitler valde veckoslut för sina stora överraskningar och att japanerna gjorde så vid Pearl Harbor. Slutligen säger författaren: ”Om en överraskande attack kommer, är det därför mycket troligt, att detta sker under ett veckoslut. Det är ett bra skydd att vara särskilt väl förberedd i sådana tider, speciellt på vintern”!

Med all respekt för fina män som har undervisat sådana saker, måste vi säga att endast genom att ta detta avsnitt ut ur sitt sammanhang och genom att minimera (eller strunta i ) den historiska uppfyllelsen, kan dessa ord tillämpas på detta sätt. Varför skulle lärjungarna få ett tecken för att fly upp i bergen före år 70 e.Kr.?

TY DÅ SKALL DET BLIVA EN STOR VEDERMÖDA

Ty då skall det bliva en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad. (Matt 24:21-22, Markus 13:19-20).

Lukas redogörelse lyder: ”Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas…ty stor nöd skall då komma i landet (Judeen) och en vredesdom över detta folk (judarna). Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna…”(Lukas 21:22-24).

Om vi inte fullständigt ignorerar den givna ramen, är det tydligt att vedermödan som omnämns här, är den som skulle komma över folket i Jerusalem och Judeen – vedermöda som skulle resultera i förstörelsen av deras stad och tempel. Generella saker som krig, hungersnöd, farsot och jordbävningar skulle inträffa, av vilka ingen skulle vara det speciella tecknet på den hotande ödeläggelsen. Men när skulle se Jerusalem omringat av arméer, då skulle de veta att förödelsen var nära. Detta skulle vara tecknet till att fly upp i bergen. ”Ty då skall det bliva en stor vedermöda”.

Josefus, den judiske historikern, var ögonvittne till den ojämförliga vedermödan som slutade med Jerusalems fall och förstörelse år 70 e.Kr. Hans detaljerade och vetenskapliga redogörelse, Judarnas krig, publicerades omkring år 75 e.Kr, medan händelserna om vilka han skrev fortfarande var i färskt minne hos tusentals. Hans berättelse ger oss en underbar bekräftelse av den profetia som Jesus gav, även i detaljer. Eftersom han inte var kristen, kan ingen anklaga honom för att snedvrida sitt material för att passa profetian. Hänvisningarna som vi kommer att ge i redogörelsen som följer är från Josefus.

Motsättningarna i Jerusalem började med meningsskiljaktigheter mellan judarna och romarna. Det fanns också meningsskiljaktigheter mellan judar – vissa stödde ett uppror mot det romerska styret, andra hoppades på en fredlig uppgörelse. De som stödde ett uppror tog till våld och började döda dem som hade motsatt uppfattning. Trupper sändes dit för att ta kontroll över folkmassan. Kriget var igång! Inte bara i Jerusalem, utan i hela landet rådde ostabilitet.

”Varje stad var delad i två arméer”, säger Josefus, ”och skyddandet av den ena parten betydde förödelse för den andra; dagen gick åt till blodsspillan och natten framlevdes i fruktan – som var den mest förfärliga av de två….Det var då en vanlig syn med städer fulla av döda kroppar, fortfarande obegravda; gamla mäns kroppar blandade med barns, alla döda och kringspridda om vartannat; kvinnor låg också bland dem, utan betäckning av sin nakenhet: Man kunde då se hela landskapet fyllt med obeskrivbar olycka, medan fruktan för ännu mer barbariska handlingar som hotade var större överallt, än över vad som redan hade begåtts”.

Judarna i Alexandria som hade gjort uppror mot romarna ”dödades utan förbarmande; och detta, deras tillintetgörelse, var fullständig…hus plundrades först på vad som fanns i dem, och sattes sedan i brand av romarna,som inte visade någon nåd mot barnen och inte tog någon hänsyn till de äldre; utan de fortsatte med slakten av personer i alla åldrar, tills hela platsen överflödade av blod och 50.000 av dem låg döda i massor”.

På en timma blev 20.000 dödade i Caesarea och slaget fortsatte ”hela Caesarea var tömt på dess judiska invånare….Galiléen var fyllt med blod och eld, inte heller var det undantaget från allt slags elände eller olycka”. En sådan skräck fanns i landet, att en framstående person tog ett svärd, för att bespara sin familj från ett ännu värre öde, och dödade först sina gamla föräldrar, sin fru och sina barn – vilka alla frivilligt gick med på detta – och tog sedan sitt eget liv.

I Jerusalem var de i det revolterande partiet kända som seloter. De ”anföll människorna (som var av annan uppfattning), som en skock orena djur, och skar av dem halsarna”. På detta sätt dödades 12.000 av de mera framstående invånarna. ”Skräcken hos allt folket var så stort, att ingen hade modet att varken gråta över den anhörige, eller begrava honom…de som sörjde över andra gick snart samma död till mötes, som dem som de sörjde över”.

Slakten fortsatte tills ”det yttre templet var helt nedblodat, och på den dagen såg de 8.500 döda kroppar där”. Inkluderat i detta antal var ”de som litet tidigare hade burit de heliga klädnaderna och anfört den offentliga gudstjänsten, vilka kastades ut nakna till föda för hundar och vilda djur”. Även de som kom för att offra blev slaktade ”och utgjöt på altaret…sitt eget blod; tills främlingars döda kroppar blandades med deras egna landsmäns, och hedningars med prästers, och blodet från alla sorters lik bildade sjöar på själva förgårdarna”.

Ljudet från de som stred var också utan avbrott, både om dagen och natten; men klagoljuden från de som sörjde överträffade det förstnämnda…deras olyckor kom oupphörligt, den ena efter den andra…Men angående de upproriska själva, så stred de mot varandra, medan de trampade på de döda kropparna som låg hopade på varandra. Deras ursinniga raseri över kropparna som fanns under deras fötter blev ännu våldsammare…och när de hade beslutat sig för något, utförde de detta utan förbarmande, och sparade inte på någon metod avseende tortyr eller grymhet”.

Inte undra på att Jesus sa: ” I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn” (Luk 23:28). – han visste att allt detta skulle drabba den generationen! Många judar dödades av judar, inte av fienden utanför murarna. Josefus säger att judarna ”aldrig fick utstå någonting från romarnas sida som var värre, än det lidande som de förorsakade varandra”. Detta vansinne visar giltigheten i Jesu ord när han liknade det släktet vid en människa besatt av onda andar (Matt 12:43-45).

Tillgången på mat var knapp innanför stadens murar. Många judar, som tog risken att ge sig ut om natten i jakt på mat tillfångatogs, ”och torterades med all slags tortyr”, och korsfästes sedan i åsynen av dem på murarna. Omkring 500 varje dag blev sålunda dödade tills antalet slutligen blev så stort, att det inte fanns plats nog för korsen, och inte heller nog med kors för offren. Ofta blev flera fastspikade på samma tortyrpåle. Föreställ er tortyren av dem som kunde se eller höra sina kära torteras på detta sätt nära murarna. Många fick sina händer avhuggna.

”Sedan tilltog hungersnöden och förtärde människorna i hela hushåll och familjer; övervåningarna var fyllda med kvinnor och barn som låg döende i hungersnöd; och gränderna i staden var fyllda med äldre människors döda kroppar; en slags dödens natt hade drabbat i staden….Eländet i Jerusalem växte sig alltså större dag för dag…de många liken som låg i högar på varandra var fruktansvärda att se, och gav ifrån sig en pestartad stank”.

”Antalet som dog av hungersnöd i staden var ofantligt, och deras lidande var outsägligt. För om så mycket som en skugga av något slags mat dök upp någonstans, startade ett krig direkt och de käraste vänner stred med varandra om det….Barn tog munsbiten som deras fäder åt ut ur deras munnar, och vad som var ännu mer beklagansvärt, var att det gjorde också mödrarna mot sina barn; och när de som var nästan döda höll på att förgås under deras förtryck, hade de inga betänkligheter när de tog från dem de sista droppar, som skulle kunna ha räddat deras liv….

”De upproriska…uppfann också fruktansvärda tortyrmetoder för att få fram var mat kunde finnas, och dessa var: att täppa till ingången till könsdelarna på de ömkansvärda stackarna, och att köra in vassa pinnar i deras bakdelar! och en man tvingades att uthärda vad som är fruktansvärt att ens höra”.

En framstående kvinna dödade och stekte sitt gossebarn. När hon hade ätit hälften, gömde hon den andra halvan. När vissa upproriska judar kände doften av stekt kött, hotade de att skära halsen av henne, om hon inte visade dem var det fanns. Hon avtäckte då den återstående delen av kroppen, och sa: ”Kom och ät av detta kött; jag har ätit av det själv! Låtsas inte vara mer ömsinta än en kvinna, eller mer medlidsamma än en mor”. Men till och med de härdade männen förskräcktes vid åsynen och lämnade skakande huset.

Helt viss uppfyllde dessa saker den profetiska varningen som gavs flera år tidigare: ”Herren skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån…utan försyn för de gamla och utan misskund med de unga…Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar…En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan yppighet och veklighet, att hon inte ens försökte sätta sin fot på jorden, hon skall då så missunnsamt se på…sin son och sin dotter…ty då hon nu lider brist på allt annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar”.

I sitt att fly från staden, svalde vissa bitar av guld för att obemärkt ta med dessa. När detta blev känt, skar soldaterna upp dem i sitt sökande efter guld. ”Inte heller verkar det som om något elände som drabbade judarna var värre än detta, eftersom på en natt omkring 2.000 av dessa desertörer blev på detta sätt uppskurna”.

BRANDEN I TEMPLET

Slutligen bröt de romerska arméerna igenom muren och en rasande soldat satte eld på templet. ”När den heliga byggnaden brann, plundrades allt som var möjligt och tio tusen av dem som tillfångatogs dödades; inte heller fanns det medlidande med någon åldersgrupp eller någon vördnad för värdighet; utan barn och gamla människor och hedningar och präster dödades alla på samma sätt….Eldslågorna fick snabbt spridning och gav ett genljud, tillsammans med stönandena från dem som blev dödade…ingen kan heller föreställa sig något väldigare eller mer fruktansvärt än detta ljud…man kunde föreställa sig att berget självt, på vilket templet stod, var kokande hett, fyllt av eld rätt igenom”. När templet brann visste judarna att allt hopp om befrielse var borta. Akvedukterna och stadens avloppsledningar var alldeles fulla med folk som den sista tillflyktsplatsen för de utan hopp. När dessa blev genomsökta, hittades två tusen människor där, och de som ännu levde drogs ut och dödades.
Av största vikt är det faktum, att det datum på vilket templet brändes ner av Titus arméer, var samma datum på vilket Nebukadnessar brände ner det århundraden tidigare! ”Men vad det gällde den byggnaden, hade Gud med säkerhet för länge sedan dömt den till eld, och nu var den ödesdigra dagen inne enligt tidens kretslopp; det var den tionde dagen i månaden Ab, på vilken den tidigare brändes ner av Babylons konung”.

Bibeln hade varnat: ”Och Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg, om vilken jag sade dig: Du skall icke se den mer. Och där skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till trälar och trälinnor; men ingen skall finnas , som vill köpa” (5 Mos 28:68). Josefus berättar om hur de som överlevde, blev bortförda som fångar, varav vissa till Egypten! ”Vad beträffar den resterande folkmassan som var över 17 år, satte han dem i bojor och sände dem till de egyptiska gruvorna…och sålde resten av folkmassan med deras fruar och barn, varenda en till ett lågt pris, eftersom de som såldes var väldigt många och köparna få”.

Det fanns 97.000 som såldes som slavar och 1.100.000 människor som dog under den tidens vedermöda, ”varav största delen tillhörde samma nation, men inte tillhörde själva staden, eftersom de hade kommit från hela landet till det osyrade brödets högtid, och plötsligt blev instängda av en armé…Mängden av dem som dödades därinne överträffade all förödelse som både människor och Gud någonsin förorsakat världen”.

Josefus skrev: ”Jag skall därför direkt säga min mening rent ut i korta ordalag: aldrig har någon stad lidit och utstått så mycket, inte heller har någon tidsålder någonsin frambringat en i ondska så fruktbärande generation som denna var, och detta från världens begynnelse”. Olyckorna som drabbade judarna var, ”de värsta av alla, inte bara i vår tid, utan på ett sätt, de värsta som man någonsin hört talas om; både när det gäller städer som har stridit mot varandra, eller nationer mot nationer…det framstår för mig, som om hela mänsklighetens missöden, från världens begynnelse, inte är så betydande om man jämför med dessa hos judarna”.

I en fotnot tillägger den kristne översättaren för Josefus arbeten följande kommentar: ”Att dessa olyckor som drabbade judarna, som var vår Frälsares mördare, skulle bli de värsta som inträffat sedan världens begynnelse, hade vår Frälsare rakt på sak förutsagt (Matt 24:21; Mark 13:19; Luk 21:23-24) och att de visade sig vara i enlighet därmed, är Josefus ett i högsta grad autentiskt vittne till”.

”Det har naturligtvis funnits andra perioder av vedermöda eller lidande i vilka ett större antal människor varit inblandade, och som fortsatte under längre tidsperiod”, skriver Boettner. ”Men med hänsyn till de fysiska, moraliska och religiösa aspekterna, uppnådde aldrig lidandena en större grad av skräckinjagande och intensitet än i belägringen av Jerusalem. Inte heller har så många människor omkommit i någon annan stads undergång. Vi tänker på atombomben som fälldes över Hiroshima som orsaken till den största mass-skräcken någonsin i modern tid. Ända dödades endast omkring en tiondel så många människor i Hiroshima som vid Jerusalems undergång. Lägg till dödandet av ett så stort antal grymheten från judar mot judar och från romare mot judar och våndan hos ett folk som visste att de var övergivna av Gud, och vi ser det berättigade i Kristi ord: ‘Ty då skall det bliva en vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall förekomma”.

När Jesus talade om vedermöda ”vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse…ej heller någonsin skall förekomma”, så använde han ett ordspråksmässigt uttryckssätt. Liknande uttryck finns i olika former i bibeln: ”…en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma” ( 2 Mos 10:14). ”Därtill vill jag ock giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket därav” (2 Krön 1:12). ”…din like icke har funnits före dig och att din like ej heller skall uppstå efter dig” (1 Kon 3.12). ”Jag skall göra med dig, vad jag aldrig förr gjort, och sådant som jag aldrig mer vill göra” (Hes 5:9). ”…ett stort och mäktigt folk…vars like aldrig någonsin har funnits och ej heller hädanefter skall uppstå intill senaste släktens år” (Joel 2:2). ”En tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till, och ända till den tiden” (Dan 12:1).

Vissa skulle invända att det har funnits större tider av vedermöda efter år 70 e.Kr. De skulle också kunna invända att det har funnits konungar som har haft större rikedom och ära än Salomo. Men om man ser på hur detta uttryck används i bibeln. bör vi inte försöka pressa det bortom dess avsedda mening. Vi tror att den historiska uppfyllelsen helt svarar mot profetians fordringar på stor vedermöda och vrede över det landet och folket.

En valvbåge uppfördes i Rom för att stadfästa minnet av Titus och de romerska arméernas seger vid förstörelsen av Jerusalem. Sju hundra av de judiska fångarna sparades av Titus för att medfölja ekipaget i vilket han gjorde sitt triumferande intåg i Rom. Som krigsbyte hemfördes i processionen vad som tagits från templet – det gyllene altaret, den sjuarmade ljusstaken, helgedomens förlåt och lagboken. Under århundradena har detta monument som avbildar dessa saker varit ett vittnesbörd om uppfyllelsen av Jesu ord angående vedermödan som drabbade Jerusalem och Judéen.

I vetskap om intensiteten av denna vedermöda, hade Jesus profeterat: Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst (levande); men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad (Matt 24:22; Mark 13:20). Vi måste komma ihåg att hänvisningen här är avsedd på området vilket vedermödan på den tiden drabbade – Judéen och Jerusalem. Den får inte ryckas ur sitt egentliga sammanhang.

Beträffande den dom som drabbade just detta land i Gamla Testamentet, läser vi: ”Edert land är en ödemark, edra städer äro uppbrända i eld, edra åkrar bliva i eder åsyn förtärda av främlingar…Om HERREN Sebaot icke hade lämnat en liten återstod kvar åt oss, då vore vi som Sodom, vi voro Gomorra lika” (Jes 1:7.9). I städerna Sodom och Gomorra blev naturligtvis ingen människa räddad levande. Det var total förstörelse.

Det finns en uppenbar likhet här. I Gamla Testamentet hade ingen människa blivit räddat levande, ”om icke Herren” hade lämnat en kvarleva. I Nya Testamentet skulle ingen människa ha blivit räddad levande, ”om icke Herren” hade förkortat den tiden. Innebörden är i grunden den samma i båda fallen. Det är inte nödvändigt att läsa in atombomber och moderna tider i detta sammanhang. Josefus informerar oss om att ”befolkningen blev nästan tillintetgjord…det fanns ingen del av Judéen som inte deltog i huvudstadens olyckor”.

Fastän de kristna hade flytt upp i bergen och levde utan bostad eller proviant, kunde de också till sist ha blivit dödade av svärd eller hungersnöd. För deras skull blev den tiden förkortad. Gud hade satt definitiva, förutbestämda gränser: ”Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna (de romerska arméerna), till dess att hedningarnas (de romerska arméernas) tider äro fullbordade” (Luk 21:24).

Vissa tar dessa fem ord, ”hedningarnas tider”, ur sitt sammanhang och försöker att sträcka dem långt in i framtiden. Ironside har skrivit att detta är ”hela den period under vilken den judiska nationen, staden Jerusalem och landet Palestina är under hedningarnas välde. Detta började med Nebukadnessars erövring av Palestina och kommer att sluta vid Herren Jesu Kristi uppenbarelse från himmelen vid slutet av den stora vedermödan”. Detta är Scofields dispensationalism. Vi ser ingen skriftenlig grund för detta. Om man räknar från den tid Vespasianus erhöll sitt uppdrag från Nero och förklarade Jerusalem krig (februari år 67 e.Kr.) till slutet av belägringen och förstörelsen av staden och templet (augusti år 70 e.Kr.), varade denna förtrampning av Jerusalem i faktiskt tid tre och ett halvt år.

SOLEN, MÅNEN OCH STJÄRNORNA FÖRMÖRKADE

”Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himmelen, och himmelens makter skola bäva” (Matteus 24.29).

Lukas framhåller i sin redogörelse: ”Och tecken skola ske i solen och i månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan över det som skall övergå världen (landet); ty himmelens makter skola bäva” (Luk 21:25-26).

Vi har nu framför oss en beskrivning av tillståndet efter vedermödan. Ska vi tolka dessa beskrivningar om förmörkelse av solen, månen och stjärnorna bokstavligt eller symboliskt? Vi tror att Jesus använde dessa beskrivningar på samma sätt som Gamla Testamentets profeter gjorde: symboliskt. De använde vanligtvis dessa uttryck för att beskriva olika svåra olyckor: solen ska gå ner, solen förmörkad, ljuset förmörkat i himlarna, inget ljus i himlarna, månen ska upphöra att ge sitt sken, stjärnorna ska falla, stjärnorna förmörkade, molnig dag, mörker vid middagstid, etc.

Medan ett sådant språk var mer vanligt i den östliga världen och i flydda tider, så kan vi även idag beskriva framtiden som ”ljus” eller ”mörk”, beroende på omständigheterna. Vi talar vanligtvis om ”de mörka åren”. När en person upptäcker en sanning eller ett faktum klart, säger vi att han ”fick ljus”. En intelligent person är ”lysande”. Människor som är framstående i underhållningsbranschen kallas ”stjärnor”.

I Josefs dröm symboliserades hans far, mor och bröder av solen, månen och stjärnorna (1 Mos 37:9-11). Formuleringar om stjärnor som föll användes för att beskriva olyckorna som drabbade judarna under Antiokus Epiphanes tid (Daniel (8:10). Stjärnor symboliserade de sju församlingarnas änglar (Upp 1:16.20). I hieroglyfisk skrift användes solen, månen och stjärnorna symboliskt – som representanter för kejsardömen, stater och kungar – och förmörkelsen av himlakropparna symboliserade omkullstörtandet av kejsardömen, stater och härskare.

Nationen Israel var, när den lydde Gud, utlovad ljusa dagar (välsignelse): ”Han skall låta din rättfärdighet gå fram som ljuset och din rätt såsom middagens sken” (Ps 37:6). ”Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad…då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall bliva lik middagens sken”. (Jes 58:8-10). ”Din sol skall icke mer gå ned och din måne icke mer taga av; Ty HERREN skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar skola hava en ände” (Jes 60:20).

Å andra sidan varnades Israel, när det inte lydde Gud, för mörka dagar (svårigheter, dom): ”Vi bida efter ljus, men se, mörker råder; efter solsken, men vi få vandra i djupaste natt…vi stappla mitt på dagen, såsom vore det skymning (Jes 59:9-10), den är mörker och icke ljus…den är töcken utan något solsken” (Amos 5:18-20). ”Mitt folk Israel är moget till undergång…jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans, och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen” (Amos 8:2,9).

Samma ordalag användes för att beskriva tillintetgörelsen som drabbade Egypten: ”Så säger herren HERREN: ”Ja, jag skall göra slut på Egyptens rikedomar genom Nebukadnessar, konungen i Babel. Han och hans folk…skola hämtas dit för att fördärva landet…bliver dagen mörk…ja, ett moln skall övertäcka det, och dess döttrar skola vandra bort i fångenskap” (Hesekiel 30:10-18). ”Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka solen med moln, och månens ljus skall icke lysa mer. Alla ljus på himmelen skall jag förmörka för din skull och låta mörker komma över ditt land…jag gör din undergång…jag gör Egyptens land till ödemark” (Hesekiel 32:7-15).

Samma ordalag användes för att beskriva tillintetgörelsen som drabbade Edom. ”Himmelens hela härskara förgås, och hela himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned…ty mitt svärd far ned på Edom…från släkte till släkte skall landet ligga öde” (Jes 34:4-10).

I profetian om Babylons fall, som skulle komma ”som våld från den Allsvåldige”, läser vi: ”Se HERRENS dag kommer…för att utrota syndarna, som där bo. Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder sända ej mer ut sitt ljus, solen går mörk upp, och månens ljus skiner icke…Ty se, jag vill uppväcka mot dem mederna…och det skall gå med Babel…likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra” (Jes 13:9-19). Uppfyllelsen av denna profetia är uppenbar. Riket gavs åt det forntida folket, känt som mederna (Daniel 5:28-31). Detta var inte en slutet-på-världen-profetia, fastän den beskrev uttryckligen hur solen, månen och stjärnorna skulle förmörkas.

Samma ordalag användes om Jerusalems förstörelse i Gamla Testamentet: ”Jag skall utsträcka min hand mot Juda, och…Jerusalem…en dag av ödeläggelse och trångmål, en dag av mörker och tjocka” (Sefanja 1:4.15). ”Och skådar man ned på jorden, se då är där mörker och nöd, och ljuset är förmörkat genom töcken” (Jes 5:30). ”Jag såg…upp mot himmelen, och där lyste intet ljus…himmelen därovan var klädd i sorgdräkt” (Jer 4:23,28). Jeremia uppmanade dem att omvända sig till Gud ”förrän han låter mörkret komma…ty det ljus i förbiden skall han byta i dödsskugga och göra till töcken” (Jer 13:16). ”Därför skall natt komma över eder…och mörker…solen skall gå ned…dagen varda mörk över dem…Jerusalem bliva en stenhop” (Mika 3:6,12).

När Babylon förstördes av mederna och andra, var det inte den bokstavliga solen, månen och stjärnorna som förmörkades. När Edom blev ödelagt, var det inte de bokstavliga stjärnorna på himmelen som blev upplösta. När Egypten och Jerusalem förstördes och blev ödelagt under Nebukadnessars anfall, var det inte den bokstavliga solen, månen eller stjärnorna som förmörkades. Dessa uttryck symboliserade mycket mörka tider för dessa olika platser. Om nu Herren ansåg det passande att använda dessa symboler i Gamla Testamentet , varför skulle vi anta att han skulle använda andra termer när han blev kött och vistades ibland oss?

Som vi har sett gällde Jesu profetia om vedermöda en speciell stad -Jerusalem, ett speciellt land – Judéen, ett speciellt folk – den judiska nationen. Hur skulle tillståndet vara för den staden, nationen och folket ”strax efter den tidens vedermöda”? Skulle de få uppleva endast en tillfällig vedermöda, efter vilken tillståndet skulle normaliseras? Nej! Om man för över uttrycken om den förmörkade solen, månen och stjärnorna från symbol till fakta, blir bilden total förstörelse, undergång, ödeläggelse! Denna tolkning är vederhäftigt byggd på bibeln och dess tillförlitlighet är bekräftad av historien.

MÄNNISKOSONENS ANKOMST

”Och då skall människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se ‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra (Matt 24:30,31; Mark 13:26,27; Luk 21:27,28).

Det skulle kunna se ut som om vi nu har framför oss en beskrivning av Jesu andra tillkommelse. Av denna orsaken, börjar futuristerna här och arbetar sig bakåt genom Matteus 24. Genom denna metod placerar de vedermödan, förödelsens styggelse, jordbävningar, hungersnöd, farsoter och krig som händelser vid tidens slut. Men genom att göra så, måste det grundläggande temat i profetian – templets förstörelse – ignoreras.

Argumenten för uppfyllelsen av allt i Matteus 24 så här långt är så sunda, tror vissa, och argumenterar utförligt för att Jesu ankomst verkligen inträffade vid den här tiden. Svagheten i denna uppfattning är bristen på någon historicitet för att bekräfta den. Den tenderar att få oss hängande i luften.

Andra upplever att Herren kom bildligt eller andligt år 70 e.Kr. – för att döma Jerusalem. På ett sätt är detta sant, eftersom Fadern har givit Kristus all auktoritet att döma (Joh 5:22-27), vilket skulle ha inkluderat denna dom över Jerusalem, när han ”sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad” (Matt 22:7). Enligt Josefus, inträffade att underligt omen vid denna tid: ”Jag antar att redogörelsen för det kan uppfattas som en fabel, om det inte var relaterat till dem som såg det, och om inte händelserna som följde på det var av så omfattande natur, värdiga sådana tecken; nämligen att stridsvagnar och soldattrupper syntes röra sig uppe i skyn före solnedgången”. Var detta änglar? Var detta ett tecken på Kristi ankomst med dom över Jerusalem?

Fastän den slutliga, stora och ärofulla Kristi ankomst förestår, är det verkligen sant att han ibland kommer på andra sätt för att välsigna eller döma: ”Kom tillbaka, HERRE, till Israels ätters mångtusenden” löd orden i en bön när arken sattes ned (4 Mos 10:36). Efter fångenskapen i Babylon, sa Gud: ”Jag vill åter vända mig (eng. am returned) till Jerusalem” (Sakarja 1:16; 8:3). Herren kom till människor i drömmar (1 Mos 20:3). Han steg ned för att se staden (1 Mos 11:5). ”Jag har stigit ned för rädda dem” ut ur Egypten (2 Mos 3:8). ”Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky” (2 Mos 19:9). Herren kom ”farande fram på ett ilande moln” till Egypten (Jesaja 19:1). ”Herren… sänkte himmelen och kom ned…han räddade mig (Psaltaren 18:10-18). Ingen uppfattar dessa versar som hänvisningar till Kristi andra återkomst.

Eftersom Människosonens ankomst på skyarna (i Matt 24:30-31) är så nära förbunden med det apokalyptiska språket angående förmörkelse av sol, måne och stjärnor, är det inte omöjligt att den kan förstås på samma sätt. Men denna tolkning är inte problemfri. I denna tolkning antas utsändandet av änglar med starkt basunljud för att församla de utvalda betyda utsändandet av apostlar till att predika evangeliet, genom vilket människor kan samlas in i församlingen. Men även om man medger att ordet som översätts med ”änglar” kan översättas med ”budbärare”, anser vi normalt att apostlarna sändes ut vid Jesu himmelsfärd, inte vid hans ankomst. År 70 e.Kr. hade dessa män redan gått ut hela världen med evangeliet.

På grund av många versar i samband med den andra ankomsten om änglar som kommer med Kristus, troende som församlas till honom, starkt basunljud osv., föredrar vi tolkningen som tillämpas på Matteus 24:30,31 som Kristi ankomst i makt och härlighet vid tidens slut. Naturligtvis väcker detta en invändning. I vers 29, läser vi om läget ”strax efter den tidens vedermöda”. Och nästa vers säger: ”Och då…skall man få se ‘Människosonen komma på himmelens skyar’ med stor makt och härlighet”. Tyder inte detta på att den andra ankomsten skulle inträffa just då? Det verkar vara så. Men ordet ”då” (använt av Matteus mer än av alla andra nytestamentliga författare sammantaget) kan betyda, att en händelse kan inträffa omedelbart, eller att det indikerar ordningen i vilken händelserna kommer att inträffa.

Tillämpad i den senare betydelsen, kan vi förstå Matteus 24 på detta sätt: Jesus talade om allmänna händelser som skulle inträffa före Jerusalems förstörelse och sedan om det speciella tecknet för denna förstörelse: Hednaarméer som omringar Jerusalem. De invaderande arméerna skulle förorsaka stor vedermöda för människorna, som var kvar i Jerusalem och Judéen. Läget omedelbart efter denna vedermöda skulle vara förödelse. Alla dessa saker skulle inträffa först, ” och då” – enligt händelserna ordning som nämnts – ”skall Människosonen visa sig …och komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet”. Vår förklaringsmodell kommer inte att tillfredsställa alla, men ett åberopande av andra versar tycks rättfärdiga denna uppfattning.

1. Den andra ankomsten skulle inte inträffa vid Jerusalems undergång, eftersom Jesus uttryckligen varnade för alla som skulle påstå att Kristus hade kommit vid den tiden – och var i öknen eller inne i huset (Matteus 24:23-27).

2. Jesus sa att Jerusalem skulle förstöras och att judarna som inte blev dödade under vedermödan skulle bli bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk (Luk 21:24). Detta kan inte vara samma tidpunkt som Kristi andra återkomst vid tidens slut, eftersom judarna då inte kommer att bli bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk. Det var i följd av händelserna år 70 e.Kr., som de blev bortförda i fångenskap. Den ena händelsen var slutet som drabbade Jerusalem; den andra kommer att bli tidens slut.

3. I en senare del av Matteus 24, sade Jesus uttryckligen att ingen människa känner till tidpunkten för den andra ankomsten, tidens slut (Matt 24:35-36). Men angående Jerusalem förstöring, visste Jesus tidpunkten och slog fast att den skulle inträffa före det att den generation som då levde skulle förgås. De hade frågat när denna förödelse skulle inträffa, och han sa det till dem. Men tidpunkten för den andra ankomsten avslöjades inte. Det finns en tydlig motsats här. Möjligheten att en lång tidsperiod skulle förflyta före Kristi ankomst antyds genom berättelsen om brudgummen som inte uppenbarade sig förrän vid midnattstiden eller genom herren som återvände ”en lång tid därefter” (Matt 25:5,6,19).

4. Jerusalems förstörelse föregicks av ett speciellt tecken – Jerusalem omringat av hednaarméer. Men den andra ankomsten kommer att bli ”som en tjuv om natten”, vi uppmanas att vara redo hela tiden; det kommer inte att finnas något speciellt tecken (som ett väldigt kors på himmelen) för att varna människor några minuter före det att Kristus återvänder. Människor kommer att äta och dricka och gifta sig – de vanliga sakerna, precis som på Noas tid – och de kommer inte att förvänta att något ovanligt ska inträffa. Plötsligt kommer Kristus! Tecknet som föregick Jerusalems undergång var specifikt; tecknen eller varningarna för den andra ankomsten är allmänna – ingenting avslöjar dagen eller stunden!

5. Vid tiden för Jerusalems undergång, skulle lärjungarna fly upp i bergen. Då fanns det tid att fly, men när Kristus kommer finns det ingen tid att fly eller förbereda mötet med honom. Vid den andra ankomsten kommer inte troende att fly upp i bergen, utan kommer att ryckas upp för att möta Herren på skyarna. Under det första århundradet skingrades de, vid den andra ankomsten kommer de att församlas. Det är motsats över hela linjen.

FIKONTRÄDET

Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I, att sommaren är nära. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta, att han är nära och står för dörren, Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker (Matt 24:32-34; Mark 13:28-30).
Futuristerna undervisar, i sitt försök att placera Matteus 24 i nutid, att det blommande fikonträdet syftar på bildandet av Israel som nation 1948. ”När det judiska folket, efter nära 2.000 år i landsflykt, under obarmhärtig förföljelse, blev en nation igen den 14 maj 1948 slog ”fikonträdet”ut sina första blad”, skriver Hal Lindsey 1970. Han fortsätter med att föra fram tanken, i det han beräknar en generation till 40 år, att allt skall vara fullbordat 1988. Men om man drar ifrån 7 år från detta – enligt den dispensationalistiska synen – skulle uppryckandet ha skett 1981! Tidens gång har nu visat båda datumen som felaktiga.

Det antas vanligtvis, att flera bibelställen skulle finnas om fikonträdet som symbol för Israel. Men om man ser i Gamla Testamentet, finns det få – om några alls – bevis för detta.

I Nya Testamentet finns det två hänvisningar om fikonträden som ibland anses symbolisera Israel. I den ena, en liknelse, kom ägaren till fikonträdet i ”tre år” och sökte frukt på trädet, och fann ingen. När han beordrade att trädet skulle huggas ner, föreslog vingårdsmannen att man skulle låta det stå kvar ett år, och att – om det inte bar någon frukt – man skulle hugga ner det ( Luk 13:6-9). Om fikonträdet här symboliserar Israel, skulle detta symbolisera hur Israel saknade omvändelsens frukt, även efter det att Kristus hade kommit och betjänat det i över tre år.

Den andra hänvisningen till fikonträdet finns i Matteus 21:19. Men även här syftar inte skriftstället på ett fruktsamt träd, utan på ett ofruktsamt, ett träd som Jesus förbannade: ”Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig”. Det finns inga andra versar som indikerar att fikonträdet är en symbol för Israel. Däremot finns det versar som syftar på Israel som ett olivträd (Rom 11:17-24).

ALLA ANDRA TRÄD!

Men om vi återvänder till Jesu redogörelse om fikonträdet, behöver vi inte se längre än till själva bibelstället för att finna fullt bevis för att han inte talade om Israel som nation! Matteus redogörelse lyder: ”Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I, att sommaren är nära…” Men Lukas redogörelse visar att Jesus inte valde ut bara ett träd i detta belysande exempel. ”Sen på fikonträdet och på alla andra träd. När I fån se, att de skjuta knopp, då veten I av eder själva, att sommaren redan är nära” (Luk 21:29). Om fikonträdet representerar Israel som nation, då måste ”alla andra träd” representera alla länderna. I och med detta skulle inte avsnittet ha någon poäng alls! Med anledning av detta har Dake (fastän dispensationalist) uttryckt sig på ett bra sätt: ”Fikonträdet …tolkas allmänt betyda den judiska nationen, men detta kan omöjligt vara betydelsen”.

Jesus tog bara ett belysande exempel från naturen. Han sa att när fikonträdet och alla andra träd spricker ut, förstår människor att sommaren är nära. Det var ett jämförande uttalande, inte olikt när man säger att när solen är i väster, vet man att natten är nära; när snön ligger på marken, vet vi att det är vinter; när bladen får färg, vet vi att det är höst; när vi ser mörka skyar hopa sig, vet vi att det kommer att regna. Jesus använde ett enkelt belysande exempel – något de kunde förstå själva. Det är mänsklig kunskap, att när träden spricker ut, vet människor att sommaren är nära; på samma sätt, när de skulle få se ”allt detta”, skulle detta vara ett tecken för dem.

Vad menade Jesus med ”allt detta”? Han hade just talat om den andra ankomsten. Var detta en fortsättning på vad han just hade talat, eller återvände han här till originaltanken? Om vi antar, att det syftar på allt som Jesus just hade sagt, skulle avsnittet läsas ungefär som följer: ”När ni ser solen förmörkad, månen utan ljus, stjärnorna fallande ner, himmelens makter bävande, Människosonens tecken på himmelen, alla släkten jämrande sig, Människosonen kommande på skyarna, basunen ljudande, änglarna församlande de utvalda från de fyra väderstrecken: när ni ser allt detta kan ni veta att Herrens ankomst är nära, att han står för dörren”. Detta kan inte vara det som han menade.

Vi tror att han återvände till originaltanken – det som skulle leda till Jerusalems förstörelse: bedragare, krig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar och slutligen det speciella tecknet – Jerusalem omringat av hednaarméer. När de skulle få se allt detta – skulle de förstå att Jerusalems förstörelse var nära förestående.

Beviset för att det var ”allt detta” som Jesus syftade på finns i uttalandet som följer:
Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker (Matt 24:34; Mark 13:30; Luk 21:32). Jesus hade sagt att sten icke skulle lämnas på sten, allt skulle bli nedbrutet – Jerusalem och dess tempel var bestämt till undergång. Lärjungarna frågade: ”När skall detta ske”? Här kom nu hans svar! Detta skulle inträffa före den då levande generationens bortgång. Vi som nu lever på denna sidan av uppfyllelsen, vet att detta inträffade inom den angivna tiden. Det är en häpnadsväckande uppfyllelse av profetian!

Just före Matteus 24, i kapitel 23, hade Jesus varnat den generationens judar: ”Nåväl, uppfyllen I då edra fäders mått…Se, därför sänder jag till eder profeter och vise…somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra. Och så skall komma över eder allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sackarias’, Barakias sons, blod, hans som i dräpten mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över DETTA SLÄKTE. Jerusalem, Jerusalem…Se edert hus skall komma att stå övergivet och öde” (Matt 23:32-38).

Som en kommentar till detta, säger Scofield mycket riktigt: ”Det är också historiens gång: domen drabbar en generation för synder under århundraden. Denna förutsägelse uppfylldes vid Jerusalems förstörelse, år 70 e.Kr.” Men, några versar senare, i Matteus 24, när Jesus sa: ”Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker” – ett uttalande som skulle placera den stora vedermödan bakåt i tiden – försöker Scofield få ”generation” att betyda ”avkomma, slag, ätt, härstamning, släkte”! Han fastslår sålunda, med denna definition som grund: ”Löftet är alltså, att släktet – nationen eller ätten Israel – kommer att bevaras intill ”allt detta”.

BETYDELSEN AV ”GENERATION”

Men när vi går igenom Matteus evangelium, kan vi förstå av sammanhanget hur Jesus använde ordet generation. Först i Matteus 17: ”Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder…” Denna hänvisning är inte till 14 olika avkommor, utan till fjorton olika generationer inom denna avkomma – varje generation följer på den andra i logisk ordningsföljd. Jesus frågade: ”Varvid skall jag likna detta släkte”? – en hänvisning till den då levande generationen. Jesus kallade den ”ett ont och trolöst släkte”, och liknade den vid en man som var besatt av orena andar och för vilken det sista blir värre än det första. Folket i Nineve ”skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom” (Matt 12:38-45). Det var ett ”otroget och vrångt släkte” (Matt 17:17).

Sedan i Matteus 23 förebrådde Jesus den generationens hyckleri och sa att de inte var bättre än sina fäder (tidigare generationer) som hade dödat profeterna; dom över Jerusalem skulle säkert komma; deras hus skulle komma att stå övergivet och öde – ”allt detta skall komma över detta släkte” (Matt 23:36). Slutligen, Matteus 24:34: ”Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker”.

Vi har intrycket av att det vore godtyckligt att ge ”generation” i alla dessa versarna i Matteus betydelsen den generation som levde vid en tidpunkt, och att sedan i Matteus 24 försöka få det att betyda hela det judiska släktet som levt under en tidsperiod av 2.000 år eller mer! Endast för att hålla fast vid en teori skulle någon göra detta.

Konstigt nog säger också de som säger att ”generation” betyder det judiska folket som släkte i Matteus 24, att det judiska släktet aldrig kommer att förgås. Så om Jesus menade att det judiska släktet inte kommer att förgås förrän allt detta sker, och om det judiska släktet aldrig kommer att förgås, var hans ord meningslösa. Men om vi ger ordet ”generation” dess normala och primära betydelse – den generation människor som levde vid en viss tidpunkt – då besvarade Jesus verkligen frågan: ”När skall detta ske”?

TIDSÅLDERNS AVSLUTNING

Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom fadern allena (Matt 24:35,36; Mark 13:31,32). Lukas redogörelse tillägger: Men tagen eder tillvara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt; Ty såsom en snara skall den komma (Luk 21:34-35).

Fram tills nu talade Jesus om saker som skulle leda till och inbegripa Jerusalems förstörelse. Två gånger lämnade han kortvarigt sin ursprungliga linje i sitt tal för att jämföra dessa händelser med den andra ankomsten (Matt 24:27,30-31). Efter att ha talat om vad skulle hända under den generationen, växlar nu hela talet till att gälla frågan om den andra ankomsten och tidens slut. Jesus sa att himmel och jord skall förgås – tidsålderns avslutning – och att tidpunkten för ”den dagen” inte är uppenbarad.

Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Vaken fördenskull; ty I veten icke, vilken dag eder Herre kommer (Matt 24:40-42).

Dispensationalister som förutsätter att dessa versar beskriver ett uppryckande före vedermödan, möter betydande tolkningsproblem. Vi förstår klart vers 40. För att överensstämma med det dispensationella konceptet, skulle dessa versar ha funnits bakåt i den tidigare delen av Matteus 24 – före vedermödan, före förödelsens styggelse, före flykten upp i bergen! Men ingen antydan om ett hemligt uppryckande finns någonstans i dessa tidigare versar. Inte förrän ”efter vedermödan” – oavsett hur vi uppfattar vedermödan i Matteus 24 – läser vi om Herrens ankomst, när en skall bli upptagen och en lämnas kvar!

BIBLISKA HÄNVISNINGAR TILL ”VEDERMÖDA”

Ordet som översätts med ”vedermöda” i Matteus 24 är thlipsis (Strong’s Concordance, 2347). Det grekiska ordet översätts ibland med trångmål, vånda, förföljelse, bördor och svårigheter. Ett studium av alla hänvisningar i vilka ordet framträder, kan sammanfattas i följande kategorier:

För det första, vedermöda över judarna. Som vi har sett, talade Jesus om ”stor vedermöda” (Matteus 24:21). Lukas redogörelse lyder: ”Ty stor nöd skall då komma i landet” – Judéen – ”och en vredesdom över detta folk” – judarna – ”och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” – (Luk 21:23-24). Vi vet att denna vedermöda fullbordades år 70 e.Kr.

För det andra, vedermöda mot kristna. ”I världen liden I betryck” (Joh 16:33). ”det är genom mycken bedrövelse, som vi måste ingå i Guds rike” (Apg 14.22). ”Lidandet verkar ståndaktighet” ( Rom 5.3). Bedrövelse ska inte skilja oss från Kristus (Rom 8:35-37). Vi ska vara ”tåliga i bedrövelsen” (Rom 12:12), ”glädjas i rikt överflöd mitt i allt vårt betryck” (2 kor 7:4), ”icke fälla modet vid lidanden” (Ef 3.13: 2 Tess 1:4). I Uppenbarelseboken fick församlingen i Smyrna utstå vedermöda (Upp 2:9-10). Johannes, Uppenbarelsebokens författare, hänvisar till sig själv som ”eder broder, som med eder har del i bedrövelsen” (Upp 1:9). Denna typ av vedermöda sträcker sig över hela evangeliets tidsålder.

En del av Uppenbarelseboken beskriver en syn av de återlösta – en folkmassa från alla länder – som ”komma ur den stora bedrövelsen” (Upp 7:14). Vissa påpekar att den grekiska texten har bestämd artikel framför orden ”stor vedermöda” i denna vers – ”den stora vedermödan”. Genast antar vissa att detta är period av sju år vid tidens slut. Men detta är en felaktig tankegång, eftersom den grekiska texten också har bestämd artikel i Uppenbarelseboken 1:9: ”Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen”. Johannes fick utstå vedermöda under första århundradet – vedermödan – och hela evangeliets tidsålder har kännetecknats av vedermöda för kristna på olika platser, på olika sätt.

När Johannes såg synen av ”en stor skara som ingen kunde räkna”, sades det honom att de kom ur den stora vedermödan, eller som vissa översätter det, de kom genom stor vedermöda. Det sägs inte att de kom ut före vedermödan. Inte ens dispensationalisterna, fastän de tror på ett uppryckande av församlingen före vedermödan, ser uppryckandet här. De tror att dessa är vedermödans heliga, ”det största antalet omvända i hela historien” (som Hal Lindsey säger), som kommer att omvändas efter vedermödan! Varför vissa tror att människor som ”missar uppryckandet” kommer att vinna mer själar på sju år, än vad trofasta och lydiga kristna som var redo för uppryckandet gjort, är svårt att få något begrepp om.

Ovetande har våra dispensational-bröder uppfunnit en ny formel för framgång i tjänsten! Genom att förutsätta att uppryckandet kommer att ske snart, kan en person som eftertraktar en framgångsrik själavinnartjänst ordna så att han inte är redo för uppryckandet. Genom att missa uppryckandet, kan han sedan ångra sig, predika under vedermödans tid, och få räknas in bland de största själavinnarna under alla tider!

För det tredje, vedermöda över de onda. Till Tessalonikas troende, som utstod ”förföljelser och lidanden” (2 Tess 1:4), skrev Paulus: ”Guds rättfärdighet kräver ju, att de som vålla eder lidande få lidande till vedergällning” (vers 6). När? ”När Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makt änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud…när han kommer för att förhärligas i sina heliga” (versarna 7-10). Här kommer Kristus med änglarna, i lågande eld, och låter straffet drabba de onda. Detta är också när han kommer för att förhärligas i sina heliga. Det finns inget hemligt uppryckande här! Även om det fanns två faser av den andra ankomsten, skulle detta inte kunna vara den första.

Dispensationella författare argumenterar vanligtvis för att uppryckandet kommer att inträffa före ”vedermödans tid”, därför att Gud inte har bestämt kristna till vrede: ” Jesu Kristi församling har aldrig förutbestämts till att utstå vedermödans kval…Skriftställe: ‘Ty Gud har icke bestämt oss (som är födda på nytt) till att drabbas av vrede’ (1 Tess 5:9)”. Men om vad talar ”vrede” i denna vers? Lägg märke till sammanhanget.

När Kristus nedstiger från himmelen, kommer troende att ryckas upp för att möta honom på skyn, och ”plötsligt fördärv” kommer att drabba de onda ”och de skola förvisso icke kunna fly undan”. Det är angående denna vrede – inte en vedermödans tid på sju år – som vi läser: ”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus” (Se 1 Tess 4:16-5:9). Kristna är inte bestämda till vrede, men bara några versar tidigare sa Paulus att de är bestämda till vedermöda! ”Ingen bleve vacklande under dessa lidanden (thlipsis – vedermöda): Ty I veten själva, att sådana äro oss förelagda…Vi sade ju eder förut, att vi skulle komma att utstå lidanden” ( 1 Tess 3:3-4).

JAKOBS NÖD

En profetia återstår att överväga här – tiden för Jakobs nöd. ”Ve! Detta är en stor dag, en sådan, att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jacob; dock skall han bliva frälst därur” (Jeremia 30.7). Eftersom denna beskrivning brukar termen ”stor” och nämner nöd ”sådan att ingen är den lik”, förutsätter dispensationalisterna att denna syftar på en slutlig vedermödans tid på sju år. Och eftersom detta är Jacobs nöd, inte församlingens, förutsätts det vidare att församlingen kommer att ryckas upp före denna tid! Men sådana slutsatser kan knappast rättfärdigas av sammanhanget.

Eftersom Jeremia är en lång bok – den näst längsta i bibeln – är många inte bekanta med sammanhanget i vilket profetian gavs. Jeremia varnade Israels folk upprepade gånger för att fiendearméer skulle komma emot dem; de skulle tillfångatas; de skulle bli straffade av Gud – om de inte omvände sig. De omvände sig inte, och nödens tid kom över dem. De tillfångatogs av Babels konung. Men, profetian löd: ”Dock skall han (Jakob – Israel) bliva frälst därur”. Detta inträffade när Gud tillät folket att återvända från den babyloniska fångenskapen.

Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning! Frågen efter och sen till: pläga då män föda barn? Eller varför ser jag alla män hålla sina händer på länderna såsom kvinnor i barnsnöd, och varför har alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, en sådan, att ingen är den lik, Ja, en tid av nöd är inne för Jacob; dock skall han bliva frälst därur. Och det skall ske på den tiden, säger HERREN Sebaot, att jag skall bryta sönder oket och taga det från din hals…Jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet, och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka…Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor…staden skall åter bliva uppbyggd på sin höjd (Jer 30).

1. Profetian om Jakobs nöd nämnde om ”ett förfärans rop” (vers 5). Inträffade detta när Babels konung kom emot dem? Ja. ”Vi syndade mot HERREN. Vi bida efter frid…efter en tid då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer. Man hör frustandet av hans hästar…hela landet bävar” (Jeremia 8:14-16).

2. Jakobs nöd skulle bli en tid av förskräckelse (vers 5). Kom förskräckelse över folket under denna tid? Ja. ”Se, ett folk kommer från nordlandet…på sina hästar rida de fram…När vi höra ryktet om dem, sjunka våra händer ned…skräck från alla sidor” (Jer 6:22-26). ”Faror och fallgropar möta oss, fördärv och skada” (Klagovisorna 3:47).

3. Profetian liknade Jakobs nöd vid en kvinna i barnsnöd. Detta inträffade också. ”Vad vill du säga…skulle du då icke gripas av vånda såsom en kvinna i barnsnöd”? (Jer 13.21). ”Ångest, lik en barnaföderskas, har gripit dig…ty nu måste du ut ur staden…ända till Babel” (Mika 4,9-10).

4. Det skulle bli en tid av nöd, en sådan ”att ingen är den lik” (vers 7). Beskriver profetian nöden som drabbade det folket? Ja! Hesekiel, som använde ett språk som liknade Jeremias, sa: ”Därför säger Herren…jag skall komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig…jag skall göra med dig, vad jag aldrig förr har gjort, och sådant som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers skull” (Hesekiel 5:8-9). När detta straff drabbade dem, sa Jeremia att det var större än straffet för Sodoms synd, Sodom som omstörtades i ett ögonblick (Klagovisorna 4:6). Daniel beskrev denna nödens tid med dessa ord: ”Hela Israel överträdde din lag…därför utgjöts över oss den förbannelse…Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss…och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem” (Daniel 9.11,12). Sådana ordspråksmässiga uttryck användes av profeterna för att beskriva tider av nöd som var särskilt svåra.

5. Fastän denna tid av nöd skulle komma över Jakob, löd profetian: ”Han skall bliva frälst därur…jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka” (Jer 30:7,10). De hade fått löftet att ”när sjuttio år hava gått till ända i Babel, skall jag se till eder…föra eder tillbaka…jag skall åter upprätta eder…församla eder från alla de folk och orter, till vilka jag har drivit eder bort” (Jer 29.10-14). ”Jag är med eder och vill frälsa eder” (Jer 42:11). ”Så frukta då icke, du min tjänare Jacob…jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet…Jakob skall få komma tillbaka” (Jer 46:27). Den detaljerade redogörelsen om återvändandet från den sjuttio år långa fångenskapen i Babel beskrivs i Esra bok.

Här har vi alltså profetian om Jakobs nöd och befrielse fullständig tillsammans med andra bibelställen som återger uppfyllelsen, ofta i exakt samma ordalag. Allt passar ihop. Men vissa har lagt allt detta åt sidan och förutsätter att profetian är framtida pga. de avslutande orden: ”…i kommande dagar skolen I förnimma det” (Jer 30:24). Om man läser uttrycket ”i kommande dagar” är det lätt att förutsätta, att vad som avses är själva slutet av denna tidsålder. Men ordet kommande (som används flera gånger i Jeremia) uttryckte helt enkelt en odefinierbar framtid – ”i framtiden” eller ”senare skolen I förnimma det”.

När detta hade tillfullo inträffat, kunde de ”förnimma” eller förstå uppfyllelsen av det som hade profeterats. I detta fallet var de ”kommande” dagarna, dagarna efter deras fångenskap. Guds hus som de byggde efter deras återvändande var det ”tillkommande huset” jämfört med det ”forna” huset före deras fångenskap (Haggai 2:10). Efter deras återvändande hänvisades till profeterna som hade varnat dem före fångenskapen som ”forna tiders profeter” (Sakarja 1:4; 7:7,12), vilket skulle betona dagarna efter fångenskapen – som jämförelse – som de kommande dagarna. Det är på detta sätt som uttrycket används i Jeremia 30. Det som Jeremia kallade ”tiden för Jakobs nöd” är nu forntida historia – inte en period av vedermöda vid tidens slut!

EN SJUÅRIG VEDERMÖDANS TID?

Med så mycket tal i vissa kristna kretsar om en framtida sjuårig vedermödans tid – och alla diskussioner om uppryckandet kommer att ske före eller efter vedermödan – är det märkligt att ett enkelt faktum vanligtvis har förbisetts: Det finns inte en enda vers någonstans i hela Nya Testamentet som nämner om en sjuårig vedermöda!

Antyder vi att det inte kommer att finnas någon vedermöda vid tiden slut? Genom alla århundraden har kristna fått känna på tider av vedermöda – av den ena eller andra graden. Vi har ingen garanti för att den sista tiden kommer att vara något undantag. Men vi tror inte att kommer att bli den sorts vedermöda som vanligtvis framställs i dispensationella kretsar.

Bibeln lär att vid tiden för den andra ankomsten, tidsålderns slut, kommer människor att äta och dricka, gifta sig och bli bortgifta, plantera och bygga, köpa och sälja (Luk 17:26-30). I enlighet med detta, kommer sakerna att fortsätta i vad som anses som ett normalt, rutinmässigt mönster. Människor kommer att säga ”allt står väl till, och ingen fara är å färde” (1 Tess 5:3). Men om ”hela helvetet kommer att bryta lös” på jorden på det sätt som vissa har förkunnat, kommer människor säkerligen, efter att ha utstått detta under sju år, inte att kunna säga ”allt står väl till, och ingen fara är å färde”.

H. Grattan Guinness skrev följande för ett antal år sedan, och han utryckte sig på ett bra sätt:
Om sådana tecken som vissa föreställer sig skulle föregå ankomsten, skulle samhällsskicket som förutsägs i dessa antaganden omöjligtvis kunna existera. Om ohyggliga, övernaturliga, olycksbådande händelser som man aldrig hört om skulle inträffa, skulle de då inte telegraferas ut samma dag till en överraskad värld och åstadkomma en sådan känsla av bestörtning att förväntan på att köpa och sälja, plantera och bygga, gifta sig och bli bortgift skulle bli totalt hämmad, och ”allt står väl till, och ingen fara är å färde” skulle ingen ta i sin mun?

Med hänsyn taget till detta, fastslår vi att det inte kommer att bli denna sorts vedermöda som vissa har frammanat under de sista sju åren av denna tidsålder. Men ingen har varje detalj klart för sig, tid finns inte för arrogans eller dogmatism. Vi känner inte till dagen eller stunden för Kristi återkomst. Det viktiga är att vaka och vara redo hela tiden, ”medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse” (Titus 2:13).

R. Woodrow

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Del 1

Det var ett chockerande uttalande som Jesus riktade till lärjungarna. När de lämnade templet i Jerusalem, lade vissa märke till det praktfulla templet och hur utmärkta dess stenar var. Men Jesus sa att den tid skulle komma när inte sten skulle lämnas på sten och att allt skulle bli nedbrutet! Uttalandet väckte frågor hos lärjungarna. När de satt på Olivberget, frågade de Jesus när detta skulle ske och vilket tecken som skulle ges, när detta skulle inträffa. Som svar på dessa frågor talade Jesus om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd, farsot, ”förödelsens styggelse” och stor vedermöda.

Kristna som omfattar den futuristiska tolkningen tillämpar verserna om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd och farsot på vår tid – som saker som leder till den tid av vedermöda, som de tror kommer att vara de sista sju åren av denna tidsålder (efter uppryckandet). Förödelsens styggelse anses vara en bild av Antikrist (eller Antikrist själv), som skall föras in i det allra heligaste i ett återuppbyggt judiskt tempel i Jerusalem. När detta inträffar kommer, enligt denna ståndpunkt, judarna att fly upp i bergen, eftersom den stora vedermödan då kommer.

Tolkningen att den stora vedermödan fullbordats står för, å andra sidan, att bedragarna, krigen, hungersnöden och farsoter var saker som Jesus sa snart skulle ske – saker som inträffade före templets förstörelse. Förödelsens styggelse var, om man jämför parallella beskrivningar, hedningarnas arméer som omgav Jerusalem för att orsaka dess förödelse. Lärjungarna aktade på Jesu varning genom att fly från Jerusalem och Judeen. Vad Jesus kallade den ”stora vedermödan” avsåg domen, som föll över den judiska nationen och som resulterade i Jerusalems och templets förstörelse år 70 e.Kr.

Uppenbarligen är de två tolkningarna – den futuristiska och den fullbordade – helt åtskilda. Utan tvivel finns det fina kristna på båda sidor. Men vi har en känsla av att många har accepterat den futuristiska synen, endast därför att de inte har blivit fullt medvetna om den historiska uppfyllelsen. Profetian finns nedtecknad i Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21. För att få hela bilden, bör den som vill studera detta noggrant läsa alla tre redogörelserna. Ibland är en detalj, som inte är helt förklarad i en redogörelse, förklarad i en annan.

Uttalandet som Jesus gjorde om att templet skulle förstöras, är nedtecknat i alla tre redogörelserna (Matt 24:1-2; Mark 13:1-2; Luk 21:5-6): Förvisso skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.

”Säg oss när detta skall ske”? frågade lärjungarna, ”och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan”? Som tillägg till frågorna om templets förstörelse nedtecknade Matteus (men endast Matteus) frågan: ”Vad bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände”? Vi tror att Jesus besvarade alla dessa frågor. Icke desto mindre var den primära frågan – nedtecknad av alla författarna – om templets förstörelse: ”När skall detta ske”?

BEDRAGARE

Först varnade Jesus för bedragare (Matt 24:4-5; Mark 13:5-6; Luk 21:8):

Se till att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: ”Jag är Messias och skola förvilla många”.

Alla tre redogörelserna varnar för bedragare, men Lukas redogörelse klargör när dessa saker skulle hända: ”Tiden är nära. Men följen dem icke”. Detta var inte något som skulle äga rum hundratals eller tusentals år senare! Jesus varnade sina lärjungar för något som skulle inträffa under deras tid!

Förvillade ”många” bedragare ”många” människor på den tiden? Ja! Enligt historikern Josefus övertalade en viss bedragare som hette Theudas, tolv år efter vår Frälsares död, en massa människor att följa honom till floden Jordan, som enligt honom skulle dela sig så att de kunde passera. Vid Felix tid (han är omnämnd i Apostlagärningarna) var Judarnas land fyllt med bedragare som Felix måste döda varje dag – ett uttalande som tyder på att det fanns många av dem! En egyptier som ”gjorde anspråk på att vara en profet” samlade 30.000 människor och påstod att han skulle visa ”hur Jerusalems murar skulle falla ner på hans befallning”.

En annan bedragare var Simon trollkarlen, som fick folk att tro att han var Guds stora kraft (se Apg 8). Enligt Irenaeus påstod han sig vara Guds son och änglarnas skapare. Justinus omtalar hur han reste till Rom och blev hälsad som en gud p.g.a. sina magiska krafter.

Origenes talar om en speciell undergörare, Dositheus, som påstod att han var den Kristus som Mose förebådade. En annan bedragare vid denna tid var Barchochebas som påstod sig slunga ut eldslågor. Barjesus, omnämnd i Apg 13:6, var en trollkarl och falsk profet. Detta är exempel på bedragare, om vilka historien berättar att de var ”ett stort antal”, och om vilka Jesus hade profeterat att de skulle vara ”många”.

KRIG OCH RYKTEN OM KRIG

Vidare sa Jesus (24:6-7; Mark 13:7; Luk 21:9-10):

Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till att, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike.

När Jesus gav denna profetia, verkar det som om det romerska kejsardömet upplevde allmän fred inom sina gränser. Men Jesus sa, att de skulle få höra krigslarm och oroligheter. Och så blev det! Inom kort blev kejsardömet fyllt med stridigheter, uppror och krig.

Före Jerusalems fall dog fyra kejsare våldsam död inom 18 månader. Enligt historikern Suetonius ”körde Nero en dolk i halsen”. Galba blev översprungen av män på hästar. En soldat högg av hans huvud och ”körde ner sin tumme i munnen” och bar omkring den fasansfulla trofén. Otho ”stack sig själv” i bröstet. Vitellus dödades genom långsam tortyr och ”drogs sedan med en krok ut i Tibern”. När han skrev om denna period, använde den romerske historikern Tacitus uttryck som ”oroligheter i Afrika”, ”uppror i Gallien”, ”spänt läge bland partierna”, ”kriget i Britannien” och ” krig i Armenien”.

Judarna fick uppleva oroliga tider. I Seleucien blev 50.000 judar dödade. Det blev uppror mot dem i Alexandria. I slaget mellan judarna och syrierna i Caesarea blev 20.000 dödade. Under denna period gav Caligula order om att hans staty skulle ställas i templet i Jerusalem. Judarna vägrade och levde i ständig skräck för att kejsarens arméer skulle skickas till Palestina. Skräcken var så verklig, att vissa av dem inte ens brydde sig om att plöja sina åkrar.

Men fastän krig och oroligheter skulle komma, sa Jesus till sina lärjungar: ”Sen då till att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke tiden inne”. Predikningar hålls ibland om bedragare, krig, rykten om krig och annat som nämns i inledningen av Matteus 24, som om dessa var tecken på Jesu snara återkomst! Som ung predikant, när jag inte visste bättre, gjorde jag samma sak. Men i stället för att dessa saker skulle vara tecken på tidens ände, sa Jesus: ”Änden är ännu icke inne”! Krig och oroligheter är av allmän karaktär, och kan som sådana inte vara bestämda tecken på tidens slut.

Något annat som bör läggas märke till är detta: ordet ”ände” här är inte samma grekiska ord, som används i uttrycket ”tidens ände” (se fotnot). Med hänsyn taget till sammanhanget, har Barnes utan tvivel rätt när han säger att slutet här är ”slutet på den judiska statshushållningen: Jerusalems förstöring”.

HUNGERSNÖD, FARSOTER, JORDBÄVNINGAR

Tre av evangeliernas författare återger också Jesu ord angående ”hungersnöd, farsoter och jordbävningar på den ena orten efter den andra” (Matt 24.7; Mark 13:8; Luk 21:11).

Bibeln berättar om hungersnöd ”över hela världen…på Klaudius tid” (Apg 11:28). Judeen blev särskilt hårt drabbat. ”Då bestämde lärjungarna, att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder, som bodde i Judeen” (vers 29), genom en insamling till mat åt de heliga där (1 Kor 16:1-5; Rom 15:25-28). Historiker som Suetonius nämner om hungersnöd under dessa år. Tacitus talar om att ”skörden slagit fel, vilket resulterat i hungersnöd”. Eusebius nämner om hungersnöd under sin tid i Rom, Judeen och Grekland.

Jämte hungersnöd nämnde Jesus farsot; dvs. plågor, sjukdomsspridning, epidemier. Hungersnöd och farsot går naturligtvis hand i hand. Suetonius beskrev farsot i Rom under Neros dagar, som var så allvarlig att ”under en höst dog inte mindre än 30.000 personer”. Josephus återger att farsot rasade i Babylonien år 40 e.Kr. Tacitus berättar om farsot i Italien år 66 e.Kr.

Under denna period skulle också, enligt Jesus, jordbävningar äga rum på många platser. Tacitus nämner om jordbävningar i Rom, att ”flera jordbävningar inträffade, genom vilka många hus rasade samman” och att ”tolv folkrika städer i Asien föll i ruiner p.g.a. en jordbävning”. Seneca skrev år 58 e.Kr.: ”Så ofta städer i Asien och Achaea har fallit genom en förödande stöt! Så många städer som har blivit uppslukade i Syrien! Så många i Makedonien! Så ofta Cypern har blivit förstört genom denna olycka! Så ofta Pafos har lagts i ruiner! Nyheter har ofta nått oss om förstörelse av hela städer på en gång”. Han nämner om jordbävningen i Campania under Neros regering. År 60 e.Kr. blev Hierapolus, Colosse och Laodicea förstörda. Pompeii blev till stor del skadat genom jordbävning år 63 e.Kr. Jordbävningar uppstod på Kreta, i Apamea, Smyrna, Miletus, Chios, Samos och Judeén.

FÖRFÖLJELSE MOT LÄRJUNGARNA

Jesus varnade för att lärjungarna skulle få utstå lidande, bli hatade, fängslas, bli slagna, dödas och bli förda inför makthavare och regenter för hans namns skull. Samtidigt skulle de få vishet att tala, så att deras fiender inte skulle kunna säga emot eller göra motstånd mot dem (Matt 24:9; Mark 13:9-13; Luk 21:12-17). Att sådana förföljelser drabbade Kristi efterföljare på den tiden är välkänt. De mötte ”svår förföljelse” (Apg 8:1) och blev ”fängslade och gisslade överallt i synagogorna” (Apg 22:19). När de blev uppmanade att besvara anklagelserna, fick de vishet så att deras förföljare inte kunde stå emot (Apg 6:9-10). De blev hatade och en del blev dödade (Apg 7:59; 12:2).

Dessutom avslöjade Jesus att ”många falska profeter skola uppstå och förvilla många” (Matt 24:11). Petrus, som var en av de närvarande lärjungarna när Jesus profeterade detta, skrev senare om ”falska profeter” som hade framträtt och att ”många” följde deras ondskefulla väg (2 Petr 2). Johannes, som också hörde Jesus profetera detta, återgav uppfyllelsen: ”Många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh 4:1). Paulus talade om ”falska apostlar, oredliga arbetare” (2 Kor 11:13). Hymeneus och Filetus undervisade falska läror och förvände tron hos somliga (2 Tim 2:17-18). När Paulus skrev till Titus, fanns det ”många…bedragare…som bedraga hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror” (Titus 1:10-11).

Sanningens källor blev grumlade genom bedrägeri, falska profeter, ondska och kärleken hos många kallnade. ”Men den som är ståndaktig (i dessa förhållanden) intill änden, han skall bliva frälst” (Matt 24:13) – både nu och i framtiden. Vi uppfattar ”änden” här generellt, därför att i motsats till hur ordet används i verserna 6 och 14, har denna hänsyftningen ingen bestämd artikel i den grekiska texten.

EVANGELIUM SKA PREDIKAS FÖR ALLA FOLK

”Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan (inte förrän då) skall änden komma” (Matt 24.14). Om vi inte rycker denna versen ur sitt sammanhang, betyder den ”ände” som avses här Jerusalems ände eller förstörelse. Det var denna fråga som Jesus besvarade i verserna före, och verserna som följer talar fortfarande om Jerusalem och Judeen. Jerusalem skulle förstöras, men ”först” skulle evangeliet predikas för alla folk (Mark 13:10).

Det var en mäktig profetia. Föreställ er händelsen. Här på Olivberget talade Jesus dessa ord till oansenliga män. Vem hade kunnat ana att deras namn skulle bli kända över hela världen, och att t.o.m i vår tid – nästan 2.000 år senare – skulle det sanningens utsäde som de sådde fortfarande vara fruktbärande? Vem hade kunnat ana att deras budskap skulle sprida sig bortom det närmaste området? En sådant omfattande predikouppgift till alla folk tycktes nästan omöjlig att genomföra. Men den fullföljdes, och på ett mycket verkligt sätt predikades evangeliet till alla folk före Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.!

Det började på pingstdagen. Närvarande i Jerusalem var ”fromma män från allehanda folk under himmelen” (Apg 2:5) som hörde evangeliet predikas av Petrus. Tre tusen blev omvända och många av dessa återvände otvivelaktigt till sina olika länder och delade med sig av evangeliet. Senare när förföljelse bröt ut mot församlingen i Jerusalem, blev de troende kringspridda och ”gingo omkring och förkunnade evangeli ord” i trakterna av Judeen och Samarien (Apg 8:1.4). Filippus förde budskapet till Samarien med stora resultat som följd och blev senare ledd till en hög ämbetsman från Etiopien som blev härligt omvänd. Det antas att denne man förde budskapet till Afrika och att många andra blev omvända p.g.a. hans inflytelserika vittnesbörd.

Petrus förde budskapet till hedningarna vid Kornelius hus, en händelse som blev en vändpunkt i församlingens missionssträvanden (Apg 10,11). Missionsarbetet ökade snabbt. Budskapet spreds till Rom. Vid Neros tid hade de kristnas antal stigit så kraftigt att det uppväckte regeringens avundsjuka. Berättelsen om den stora branden i Rom år 64 e.Kr. – för vilken de kristna orättvist beskylldes – är välkänd. När han skriver till de kristna i Rom, inleder Paulus sitt brev genom att säga: ”I hela världen talar man om er tro” (Rom 1:8). Hans avslutande ord i detta brev talar om att evangeliet blivit ”kungjort bland alla hedningar” (eng. all nations)(Rom 16:26).

Uppenbarligen omfattade detta även avlägsna England. Newton säger: ”Det är absolut säkert att kristendomen planterades i detta land under apostlarnas tid, före Jerusalems förstörelse”. Eusebius och också Theodoret förklarar för oss att apostlarna predikade evangeliet i hela världen, och att några av dem ”korsade oceanen och anlände till de Britanniska öarna”. Vi den tid då Paulus skrev sitt kolosserna, kunde han säga: ”Evangeliet …har kommit till eder, likasom det ock är att finna i hela världen…det evangelium som ni har hört och som har blivit predikat bland allt skapat under himmelen (Kol 1:6, 23). Vid år 70 hade evangeliet gått ut i världen som ett vittnesbörd. Guds budskap till människan var inte längre begränsat till en nation eller ras

FÖRÖDELSENS STYGGELSE

När Jesus talade om att templet skulle förstöras, frågade lärjungarna: ”När skall detta ske? och VAD bliver TECKNET till att tiden är inne, då detta kommer att ske?” (Luk 21:7).Som vi har sett, talade Jesus om saker av allmän natur som skulle hända först. Nu nämner han ett speciellt tecken. När de såg ”förödelsens styggelse” skulle de veta att stadens förstörelse var ”nära”. När de såg detta skulle de fly snabbt bort till bergen.

Matteus: ”När I nu fån se förödelsens styggelse, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats – den som läser detta han give akt därpå – då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” (Matt 24.15-16).

Markus: ”Men när I fån se ‘förödelsens styggelse’ stå, där han icke borde stå – den som läser detta, han give akt därpå – då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” (Mark 13:14).

Lukas: ”Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen…Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” (Luk 21:20-24).

Lägg nu märke till, steg för steg, den information som finns i dessa parallella redogörelser.

1. Där Matteus och Markus återger: ”När i fån se förödelsens (eng. desolation) styggelse…då må de som äro i Judeen fly bort till bergen”, säger Lukas: ”När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse (eng. desolation) är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” Vad som alltså skulle bli ödelagt (förött) var Jerusalem.

Vi lägger också märke till att denna ”ödeläggelse” var den som omtalats av profeten Daniel. I Daniel kap 9 finner vi avsnittet i vilket Daniel talade om denna förödelse: ”Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra” (Dan 9:26). En jämförelse av de parallella redogörelserna, hänvisningen till Daniels profetia, och det faktum att Jesus svarade på frågor om Jerusalems förstörelse – allt visar på, att det som skulle bli ödelagt var Jerusalem.

2. Om vi ser igen på de parallella redogörelserna, ser vi att det som Matteus och Markus hänvisar till som ”styggelsen” som skulle ödelägga Jerusalem, visar Lukas i klarspråk skulle åstadkommas genom arméer -hednaarméer: ” Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära…Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” (Luk 21:20-24).

”Styggelse” är ett ord som hänvisar till något som är speciellt förhatligt eller avskyvärt. Detta passar absolut in på de känslor det judiska folket skulle ha mot de avgudadyrkande hedningarna, inriktade på förödelse mot deras stad.

3.Matteus redogörelse säger att styggelsen ( hednaarmén) skulle ”stå på helig plats” och den tillägger följande ord: ”Den som läser detta, han give akt därpå”. Markus redogörelse inkluderar, p.g.a. även den återges i ett något förtäckt språk, orden: ”Den som läser detta, han give akt därpå”. Men, Lukas redogörelse av samma avsnitt återges i klarspråk: ”När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar…” Lukas ger förklaringen; och detta bör nogsamt observeras, han inkluderar inte frasen: ”Den som läser detta, han give akt därpå”.

Genom att jämföra skrift med skrift ser vi att termen ”helig plats” (Matt 24:15) syftar på Jerusalem. Denna användningen av ordet är inte olämplig, därför att detta avsnitt är baserat på vad David talade, och David syftade på Jerusalem som det ”heliga berget” och den ”heliga staden” som skulle bli ”ödelagd” (Daniel 9:16,24-27). Även efter det att Jesus blivit avvisad där, var Jerusalem fortfarande allmänt omnämnd som den heliga staden (Matt 27:53).

Ordet som översätts med ”plats” i uttrycket ”helig plats” i Matteus redogörelse är topos (Strong’s Concordance, nummer 5117). Det betyder helt enkelt läge, plats – ord som begränsning och topografi kan härledas från det. Det används i sådana skriftställen som ”en öde plats”, ”uttorkade platser” etc. Det är inte samma term som används för att beskriva det allra heligaste i templet.

Det som kallas helig plats förklaras av Lukas som området som skulle bli ockuperat av arméer, som skulle omringa Jerusalem. Matthew Henry Commentary uttrycker det på ett bra sätt: ”Jerusalem var den heliga staden, Kanaan det heliga landet, Morias berg som låg vid Jerusalem var, ansåg man, på ett speciellt sätt helig mark; på den kringliggande marken runt Jerusalem hade den romerska armén slagit läger, den var styggelsen som förödde(ödelade).

Dessa hedniska arméer skulle ”omringa” staden (Lukas); de skulle ”stå” där (Matteus). Ordet stå tyder på rebelliskhet eller fiendskap, som följande exempel visar: ”en fräck och arglistig konung…skall uppstå” (Daniel 8:23,25). ”En väldig konung skall uppstå, och han skall härska med stor makt” (11:3). En annan ”skall stiga upp på hans plats och draga mot Nordlandskonungens här och tränga in i hans fäste” (vers 7). ”En annan skall uppstå…och på hans plats skall uppstå en föraktlig man” (v20-21). En kung ”skall uppbjuda sin kraft …och komma med en stor här; dock skall han icke kunna hålla stånd” (vers 25). Detta uttryckssätt från Daniels bok väger tungt eftersom Matteus 24:15 helt klart är grundat på det som ”är talat genom profeten Daniel”.

Enligt Jesus var Jerusalem bestämt till förödelse. Men några dagar efter det att Jesus nämnde om dessa saker, gav han sina lärjungar uppdraget att vänta i just denna stad – för att beklädas med kraft från höjden. De skulle bli vittnen för honom i hela världen, inklusive Jerusalem, där deras verksamhet skulle börja (Apg 1:8); (Lukas 24:29). Men om staden skulle förstöras, hur skulle det gå för de lärjungar som skulle vara där som vittnen? Skulle de förgöras med de andra – med dem som förkastade Kristus och ropade: ”Korsfäst honom, korsfäst honom”? Eller skulle det finnas en utväg? Enligt bibeln skulle deras vittnande i den staden fortsätta till en viss tidpunkt – endast tills de såg ett visst tecken – och sedan skulle de fly!

Som bekant förstördes staden Jerusalem och templet av romerska arméer år 70 e.Kr. Men före detta hände, i lydnad för den varning som Jesus hade givit, flydde alla kristna och undkom sålunda förödelsen. Redogörelsen för vad som hände är verkligen häpnadsväckande!

År 65 e.Kr. tog Flavius, den värste av Caesars prokuratorer, kontroll över Judeen och förargade judarna till uppror – ett allt för omfattande uppror för honom att klara av. Följaktligen tog en annan man, Cestius Gallus, över. Han marscherade med sina arméer in i Palestina, lade ett antal städer under sig och ryckte fram mot Jerusalem. Efter att ha slagit läger under tre dagar började han ett fientligt anfall.

När lärjungarna såg Jerusalem omringat av arméer, visste de att nu var dess ödeläggelse nära – i överensstämmelse med Kristi ord. Detta var tecknet till att fly! Men hur skulle de kunna fly när staden var omringad? Detta hade inte förklarats i profetian. Men lägg märke till vad som hände

EN FLYKTVÄG

När Cestius var på väg att nästan inta staden drog han, som Josefus sa ”utan någon orsak i världen”, tillbaka sina trupper och retirerade! Judarna som var inställda på att öppna portarna och ge upp, fylldes nu med mod när de förföljde den retirerande armén och vållade den stor förödelse. I samband med denna reträtt uppstod en kortvarig tidsperiod, innan arméerna kunde återvända med förstärkningar och förstöra staden. Under denna period fanns det tid för dem som trodde på Kristus att fly.

Det som hände sammanfattas på ett bra sätt av Thomas Newton: Vi lär från kyrkohistorien, att i denna kritiska situationen lämnade alla som trodde på Kristus Jerusalem, och förflyttade sig till Pella och andra platser bortom floden Jordan; så att de alla på ett förunderligt sätt undkom den allmänna förstörelse som drabbade deras landsmän; och vi läser inte någonstans, att så mycket som en enda av dem förgicks vid Jerusalems förstörelse.

Adam Clarke skrev: ”Det är mycket anmärkningsvärt, att inte någon enskild kristen förgicks vid Jerusalems förstörelse, fastän det fanns många där när Cestius Gallus belägrade staden”. Det var sannerligen en förunderlig räddning! Vilken bekräftelse av vår Herres ord! Vilken underbar uppfyllelse av profetian!

Efter det att Cestius Gallus hade dragit tillbaka sina trupper, beordrade Nero Vespanianus att ta över. Han i sin tur beordrade sin son Titus att bege sig till Alexandria för att mobilisera den femte och tionde legionen, som skulle betvinga Judeen. Men ett krisläge i Rom förorsakade Vespanianus att återvända dit (där han blev välkomnad som den nye kejsaren år 70 e.Kr). Under tiden lämnades uppgiften att inta Jerusalem åt Titus, som orsakade dess förödelse.

På det ställe där Matteus och Markus använder det något förtäckta uttrycket ”förödelsens styggelse”, visar Lukas (i klarspråk) detta vara hedniska arméer, som omringade Jerusalem för att ödelägga det. Denna tolkning är starkt byggd på bibeln. Med den blir evangeliernas redogörelser styrkta, inte motsägelsefulla. Tolkningen är bekräftad av historien. Den ger ära åt Kristus, därför att den tydligt visar hur hans ord uppfylldes och hur man fäste avseende vid hans varning – och gav en storslagen räddning och välsignelse åt de kristna vid den tiden!

DEN FUTURISTISKA TOLKNINGEN

Efter att ha framställt vad vi tror vara den exakta och enda uppfyllelsen av vår Herres ord, ska vi ta en titt på den nu populära ” framtida” tolkningen – att ”förödelsens styggelse” kommer att vara en avgud, placerad i det allra heligaste i ett återuppbyggt judiskt tempel. Som en bok uttrycker det: ”Judarna – som kommer att ha… återuppbyggt Herodes tempel och vara förenade med Antikrist – kommer att få besök av den Falske Profeten, som kommer att föra en avbild av Antikrist till Jerusalem och köra in den i templet….När denna avbild av Antikrist förs in i det judiska templet, kommer detta att vara tecknet som Jesus talade om i Matteus 24, förödelsens styggelse”. En annan påstår: ”Denna avbild kommer att placeras i det judiska templet i Jerusalem och är den ”förödelsens styggelse”, som Herren syftade på i sitt tal på Olivberget” – ”en avgud placerad i det allra heligaste i templet under Antikrists välde”.

Fastän det finns fina Gudsmän som tror detta – och vi vill inte på något sätt förringa deras tjänst – vill vi ändå peka på, vad vi upplever är allvarliga invändningar mot deras uppfattning.

1. Att placera en avgud i det allra heligaste är något som fienden inte skulle kunna göra, förrän den tid var inne, när templet skulle vara i fiendens händer. Eftersom det storslagna templet skulle bli det sista som överlämnades till en fiende i krig, skulle staden vid denna tidpunkten redan ha blivit intagen. Det skulle antagligen vara för sent för kristna att fly då! Ett effektivt tecken för att varna kristna till flykt skulle behöva komma före intagandet av staden, inte efteråt!

2. Profetian antyder att ”styggelsen” skulle förstöra Jerusalem och templet – den skulle orsaka förödelse. Detta är exakt vad de romerska arméerna åstadkom. Men med undervisningen om att ”styggelse” ska vara en avgud, som ställs upp i templet, uppstår motsägelse. Hur kan styggelsen vara en avgud som ställs i templet, när templet skulle förstöras genom styggelsen? Avgudar är styggelser naturligtvis, men de är inte förödelser!

3. ”Styggelsen” som skulle ödelägga skulle vara något som skulle kunna ses av invånarna i Judeen och Jerusalem. ”När I nu fån se styggelsen”, d.v.s. ”när I fån se Jerusalem omringat av krigshärar”, då, ”må de som äro i Judeén fly bort till bergen”. Det är tydligt att Jesus inte talade om en avgud i det allra heligaste, därför att en sådan kunde inte ses av invånarna i Jerusalem och Judeen. Endast översteprästen gick in i det allra heligaste. Ingen av de vanliga judarna vågade gå in dit.

Den futuristiska tolkningen angående förödelsens styggelse kräver ett återuppbyggt tempel i Jerusalem. Vissa ställer de facto fram detta som ett bevis för att templet kommer att bli uppbyggt. Tankegången är ungefär som följer: Eftersom ”förödelsens styggelse” kommer att involvera det inre heliga rummet i templet ”är det det säkert att templet kommer att återuppbyggas. Profetian kräver det”. Vi ser inte något sådant krav, för vilket tempel var det frågan om i Matteus 24 och parallella redogörelser? Talade Jesus om templet på sin tid eller ett återuppbyggt tempel 2.000 år senare?

Det är uppenbart att Jesus talade om templet på hans tid; han talade om stenarna som det bestod av, bad lärjungarna att se på det och besvarade frågor angående det! Ska vi anta, att han i själva verket inte talade om det templet utan om ett annat tempel, som skulle byggas 2.000 år senare? Vi tror att svaret är uppenbart.

Frågan är inte om det judiska folket kommer att bygga ett tempel i Jerusalem. Poängen är att Jesus talade om templet på hans tid och att det var det templet som skulle förstöras av hednaarméer – en profetia som uppfylldes år 70 e.Kr.

Lärjungarna frågade om när templet skulle förstöras och vilket tecken som skulle ges som varning. ”Och Jesus svarade…” – han berättade för dem när, han gav dem ett tecken – som vi har sett. Men de som tror att profetian i Matteus 24 hänvisar till ett framtida tempel kan inte visa en enda vers i detta kapitel där Jesus besvarade dessa frågor!

Undervisningen om att förödelsens styggelse är något i framtiden, kräver inte endast ett framtida annat tempel, utan ett sådant tempel framställs – i stället för att bli förstört – som en plats där Antikrist kommer att ställa upp en avgud för tillbedjan. Om så är fallet, skulle detta vara ett tempel som är möjligt att bevara – en helgedom för falsk religion – inte ett förstört tempel. Profetian i Matteus 24 och parallella redogörelser nämner aldrig om ett framtida tempel.

R. Woodrow

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

I ett tidigare kapitel betraktade vi frågan om förväntningarna på den andra ankomsten. Vi fortsätter nu med att avhandla innebörden av Kristi andra ankomst. Vi tar först upp frågan om den andra ankomsten är en enskild händelse eller uppdelad i två faser. Dispensationalism, som står för ett uppryckande före vedermödan (pretribulationism), talar om en tvåfaldig Kristi ankomst, med en sjuårig intervall däremellan. Den första fasen av den andra ankomsten kallas då uppryckandet (eller uppryckandet före vedermödan), medan den andra fasen, vid vilken Kristus kommer att upprätta sitt tusenårsrike, kallas hans återkomst . Fastän en mer fullständig avhandling av dispensationell pre-millenialism kommer att hänskjutas till senare, behöver vi i det här läget undersöka frågan om den tvåfaldiga ankomsten…

Det finns emellertid ingen hållbar biblisk grund för uppfattningen att Kristi andra ankomst måste delas upp i två faser… Bland orsakerna till varför uppfattningen om Kristi tvåfaldiga andra ankomst måste avvisas är följande:

(1) Inga argument för ankomsten i två faser kan härledas från bruket av de nytestamentliga orden för den andra ankomsten.

Dessa ord är parousia (bokstavligen närvaro), apokalypsis (uppenbarelse) och epiphaneia (framträdande). Vi ser först på bruket av ordet parousia. I 1 Tess. 4:15 använder Paulus parousia för det som pretributionalister skulle kalla uppryckandet. Men i 1 Tess. 3:13 används samma ord för att beskriva ”när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga ” – den andra fasen av Kristi återkomst, enligt pretribulationisterna. Och i 2 Tess. 2:8 använder Paulus termen parousia att syfta på den ankomst vid vilken Kristus ska tillintetgöra Antikrist – vilket enligt pretribulationisterna inte antas inträffa förrän vid den andra fasen.

Om vi övergår till bruket av ordet apokalypsis , finner vi att Paulus använder det 1 Kor. 1:7 för att beskriva det som dessa uttolkare kallar uppryckandet: ”medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse . Men i 2 Tess. 1:7-8 används samma ord för att beskriva det som pretribulationisterna kallar den andra fasen av den andra ankomsten: ”… när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar (apokalypsis ) sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud…”

Samma sak är sant om användandet av ordet epiphaneia . I 1 Tim. 6:14 syftar det på det som pretribulationisterna kallar uppryckandet: ”…uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu ankomst (epiphaneia) ”. Men i 2 Tess. 2:8 använder Paulus samma ord för att beskriva Kristi ankomst vid vilken han kommer att tillintetgöra den laglöse: ”Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda… när han visar sig vid sin ankomst (epiphaneia) ”. Detta kommer enligt pretribulationisterna inte att inträffa, förrän vid slutet av den stora vedermödan. Bruket av dessa ord ger därför ingen som helst grund för det slag av åtskillnad, som pretribulationisterna gör mellan de två faserna av Kristi återkomst. (1).

(2) Avsnitten i Nya testamentet som beskriver den stora vedermödan visar inte på att församlingen kommer att vara borttagen från jorden innan vedermödan börjar.

Som vi såg tidigare talar Jesus om den stora vedermödan i sitt tal på Olivberget, som vi finner i Matteus 24. Men det finns ingen antydan här, om att församlingen inte längre kommer att finnas på jorden när denna vedermöda börjar. Jesus säger faktiskt att vedermödans tid kommer att förkortas för de utvaldas skull (v. 22), och det finns ingen grund för att tro att dessa bara är judiska utvalda. Man kan bemöta detta med att Matteus evangelium skrevs speciellt för judarna, men liknande ord finns i Markus 13:20, ett evangelium som inte riktar sig speciellt till judarna. Pretribulationister påstår ibland att Matteus inte här talar om församlingen, eftersom han inte använder ordet församling i detta avsnitt. Men eftersom Matteus använder ordet för församling (ekklesia ) bara tre gånger i sitt evangelium (en gång i 16:18 och två gånger i 18:17), vad bevisas genom att det inte finns med här?

Det som är av avgörande betydelse i detta sammanhang, är emellertid hänvisningen till församlingens uppryckande i Matteus 24:31: ”Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar , och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken , från himlens ena ända till den andra ”. Lägg märke till motsvarigheterna mellan detta avsnitt och beskrivningen av församlingens uppryckande i 1 Tess. 4:16-17: Herrens nedstigande, basunljudet, församlandet av hela Guds folk, här kallat de utvalda. Det verkar uppenbart att dessa två avsnitt beskriver samma händelse. Men man bör nu lägga märke till att uppryckandet som beskrivs i Matteus 24 åtföljer Herrens nedstigande vid hans ”sista” andra ankomst: ”när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet … skall han sända ut sina änglar ” o.s.v. (v. 30-31). Det är Inte bara så, att det inte finns någon antydan här om ett uppryckande före vedermödan – församlingens uppryckande beskrivs i själva verket som att det inträffar efter den stora vedermödan (se v. 29).

Tidigare såg vi att Paulus beskrivning av att laglöshetens människa träder fram i 2 Tess. 2, medför att denna människas ankomst kommer att förorsaka stor förföljelse och vedermöda för Guds folk. Paulus avsikt i detta kapitel är att varna sina läsare, av vilka vissa trodde att Herrens dag redan hade kommit (v.2), för att den dagen inte skulle komma om inte laglöshetens människa först hade trätt fram, tillsammans med den vedermöda som skulle åtfölja hans ankomst. Vad skulle då vara meningen med Paulus varning, om dessa troende skulle vara borttagna från jorden före vedermödan? Eftersom församlingen i Tessalonika huvudsakligen var sammansatt av troende med hednisk bakgrund (se Apg. 17:4), kan man inte påstå att Paulus här bara skriver till kristna med judisk bakgrund. I själva verket anger inledningsorden i 2 Tess. 2 tydligt, att de händelser som beskrivs i detta kapitel, vilka innefattar Antikrists och den stora vedermödans ankomst, kommer att föregå församlingens uppryckande: ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom , ber vi er , bröder , att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda vare sig av någon ande eller av något ord … som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram … ” (v. 1-3). Det är intressant att lägga märke till att det grekiska ord som översatts ovan med ”hur vi skall samlas hos honom ” (episyna goge) är substantivform av verbet som används om uppryckandet i Matt. 24:31: ”de skall samla (episynago) hans utvalda … från himlens ena ända till den andra ”. Det är uppenbart att församlingens uppryckande, som det beskrivs i detta avsnitt, inte föregår utan kommer efter den stora vedermödan.

(3) Det framträdande avsnittet i Nya testamentet som beskriver vedermödan undervisar inte om ett uppryckande före vedermödan.

Vi går nu över till detta avsnitt i 1 Tess. 4:16-17: ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun , då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren ”. Det som detta avsnitt tydligt undervisar, är att vid tiden för Herrens återkomst kommer alla troende som dött (de som dött i Kristus Jesus) att uppstå, och alla troende som fortfarande lever kommer att bli förvandlade och förhärligade (se 1 Kor. 15:51-52). Dessa två grupper kommer då att bli uppryckta för att möta Herren i rymden. Det som dessa versar inte undervisar, är att Herren efter detta möte i rymden kommer att ändra sin inriktning, och återvända till himlen och ta de uppståndna och förvandlade lemmarna i församlingen med sig. Avsnittet andas inte ett ord om detta. Visserligen avslutas vers 17 med dessa ord: ”Och så skall vi alltid vara hos Herren ”. Men Paulus säger inte var vi alltid ska vara med Herren. Uppfattningen att vi efter mötet med Herren i rymden, ska vara med honom under sju år i himlen och senare ett tusen år i rymden ovanför jorden, är bara ett antagande och ingenting mer. Evig förening med Kristus i härlighet är det som tydligt undervisas i detta avsnitt, inte ett uppryckande före vedermödan.

Allt detta blir ännu tydligare, när vi ser på orden som översätts med ”för att möta Herren i rymden ”. Fastän översättningen använder sig av en infinitiv, ”att möta”, har grekiskan här ett prepositionsuttryck, eis apantesin . Apantesis är en teknisk term som användes under nytestamentlig tid för att beskriva ett allmänt välkomnande, som förlänades en besökande hög ämbetsman av en stad. Människorna brukade vanligtvis lämna staden för att möta den celebre besökaren och sedan följa med honom in till staden. (2) På grundval av analogin som uttrycks genom detta ord, är allt som Paulus säger här, att de troende som uppstått och förvandlats, blir uppryckta i skyarna för att möta Herren när han stiger ner från himlen, vilket förutsätter att de efter detta glädjande möte, kommer att följa med honom till jorden.

Denna tanke bekräftas när vi ser på de två andra användningarna av apantesis i Nya testamentet. En sådant användning förekommer i Apg. 28:15: ”Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och tre Tabernae för att möta oss ( eis apantesin hemin ) ”. Dessa bröder kom från Rom för att möta Paulus och återvände med honom till Rom. Det andra användandet av ordet finns i Matt. 25:6, i liknelsen om de förståndiga och oförståndiga jungfrurna: ”Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom (eis apantesin) ”. På samma sätt som de förståndiga jungfrurna i liknelsen gick ut för att möta brudgummen, så kommer de troende att ryckas upp för att möta Herren som stiger ner. På samma sätt som jungfrurna därefter slog följe med brudgummen på hans väg till bröllopsfesten, så kommer uppståndna och förvandlade troende, efter mötet med Herren i rymden, att bli kvar hos Herren när han fortsätter på sin väg till jorden. Bilden av bröllopsfesten antyder en lycklig, kärleksfull gemenskap. Varför ska det antas att denna gemenskap endast kan äga rum i himlen? De troendes återuppståndna och förhärligade kroppar hör inte hemma i himlen utan på jorden. Det är därför inte i himlen utan på den nya jorden, som bröllopsfesten för Kristus och hans återlösta folk kommer att hållas.

(4) Kristi andra ankomst innebär både en ankomst med sitt folk och en ankomst för att hämta sitt folk.

Pretribulationisterna talar ibland om de två faserna av Kristi andra ankomst, som en ”ankomst för att hämta sina heliga” (uppryckandet) och en ”ankomst med sina heliga” (återkomsten), med en sjuårig intervall däremellan. Argumenteringen lyder då som följer: Kristus kan endast komma med sina heliga efter att han först har kommit för att hämta sina heliga i uppryckandet. Efter den sjuåriga bröllopsfesten i himlen, kan Kristus ta sina heliga med sig när han återvänder till jorden för att upprätta sin tusenåriga regering.

Det bör läggas märke till att 1 Tess. 3:13 talar om ”när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga ”. Om vi antar, vilket de flesta kommentatorer gör, att ”heliga” här syftar på människor snarare än änglar, har vi här en beskrivning av Kristi återkomst med sitt återlösta folk. Men nu är frågan om detta nödvändigtvis är en annan ankomst än den som vanligtvis kallas uppryckandet. Det mest framträdande avsnittet i Nya testamentet som beskriver uppryckandet är 1 Tess. 4:13-18. Vers 14, som är en del av detta avsnitt, lyder som följer: ”Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom ”. Problemet som bekymrade tessalonikerna var om de troende som redan hade dött, skulle gå miste om glädjen i Kristi andra ankomst. Paulus svar, som han utvecklar i versarna 13-18, är att de inte kommer att göra det, eftersom de döda i Kristus kommer att uppstå först och kommer sedan, tillsammans med de som fortfarande lever, att möta Herren i rymden. I vers 14 säger Paulus att ”Gud skall föra fram ” dem som insomnat i Jesus ”tillsammans med honom ”. Vad menas med ”föra fram tillsammans med honom ”? De som dött i tron, detta undervisar Paulus på andra ställen, är nu med Kristus (se Fil. 1:23 och 2 Kor. 5:8). När Kristus återvänder, kommer han att föra fram dessa som dött i tron tillsammans med honom från himlen. Den här avgörande saken förs emellertid fram inte bara i 1 Tess. 3:13, utan också i 1 Tess. 4:14, som behandlar uppryckandet specifikt. Kristi ”ankomst med sina heliga” ska därför inte åtskiljas från att hans ”ankomst för att hämta sina heliga” vid uppryckandet. Kristi återkomst kommer att ske både ”med” och ”för att hämta” sina heliga. (3)

(5) Inget argument för en ankomst i två faser kan härledas från undervisningen att den stora vedermödan kommer att bli ett utgjutande av Guds vrede över jorden.

Argumentet lyder så här: Eftersom Guds vrede under den stora vedermödan kommer att hemsöka den upproriska mänskligheten, kommer församlingen inte att vara på jorden vid den tiden, eftersom församlingen inte kan utsättas för Guds vrede.

Det är sant att församlingen aldrig kan utsättas för Guds vrede, eftersom Kristus utstod Guds vrede för hans folk när han korsfästes. Men detta faktum innebär inte nödvändigtvis att församlingen inte kan finnas på jorden, när Guds vrede utgjuts under vedermödan. Vi kan t. ex. komma ihåg att Guds folk, fastän de levde i landet när Gud utgöt sin vrede över egyptierna när de tio plågorna ägde rum, blev förskonade från hemsökelsen som egyptierna utsattes för. Dessutom läser vi i det sjunde kapitlet av Uppenbarelseboken att ett sigill sattes på Guds tjänare, på deras pannor (v.3), så att Guds vrede inte ska drabba dem (kap. 9:4), under den tid när den vreden faller på andra. (4)

Något mer måste sägas, emellertid. Skydd från Guds vrede förutsätter inte räddning från människors vrede. Som vi såg tidigare måste församlingen ständigt lida vedermöda. Tänk på Jesu ord i Matteus 24:9, som talar om hans folk genom hela den nuvarande tidsepoken: ”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas , och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull”. Om vedermöda är ett av tidens tecken, vilken orsak finns det till att församlingen inte skulle vara på jorden under den sista fasen av vedermödan? Paulus tillkännager i 2 Tess. 1:6-8 att Kristi återkomst kommer att innebära räddning från vedermödan för hans församling och folk: ”Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågar er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium”.

Vi drar därför slutsatsen att det inte finns någon grund i bibeln för den andra ankomst i två faser som undervisas av pretribulationisterna. Kristi andra ankomst måste undervisas som en enda händelse, som inträffar efter den stora vedermödan. När Kristus kommer tillbaka, kommer en allmän uppståndelse att ske, både av troende och och icke-troende. Efter uppståndelsen skall de troende som då fortfarande lever bli förvandlade och förhärligade (1 Kor. 15:51-52). ”Uppryckandet” av alla troende äger då rum. (5) Troende som har uppstått, tillsammans med troende som lever och har blivit förvandlade, blir nu uppryckta på skyarna för att möta Herren i rymden (1 Tess. 4:16-17). Efter detta möte i rymden, fortsätter den uppryckta församlingen att vara tillsammans med Kristus när han fullbordar sitt nedstigande till jorden.

Anthony A. Hoekema

Noter:

(1) Fastän tidigare pretribulationister brukade kalla den första fasen av den andra ankomsten för parousia och den andra fasen för uppenbarelsen eller framträdandet, tillstår de flesta av dagens pretribulationister att de tre orden används utan åtskillnad i Nya testamentet, för det som de uppfattar som de två faserna av Kristi återkomst (se Gundry: The Church and the Tribulation , sid. 158).

(2) E. Peterson, ”apantesis ”, Theological Dictionary of the New Testament, Vol. 1, 380-381.

(3) För en nyttig diskussion om dessa två avsnitt, se Hendriksen, I and II Thessalonians (Grand Rapids: Baker 1955), sid. 91-94, 111-114. Han menar att uttrycken ”med alla sina heliga” (1 Tess. 3:13) och ”tillsammans med honom” (1 Tess. 4:14) avser de döda troendes själar, vilka omedelbart därefter kommer att förenas med sina kroppar i uppståndelsen.

(4) För argumentet att de 144.000 som här beskrivs som försedda med sigill, inte endast står för en judisk kvarleva, utan för hela församlingen på jorden, se Hendriksen, More Than Conquerors , 2: a upplagan (Grand Rapids: Baker, 1940), sid. 133-35.

(5) Ordet uppryckande har satts inom citationstecken för att särskilja den uppfattning som har framställts här, från den uppfattning som finns inom pretribulationismen. Man kan benämna den uppfattning förts fram i denna bok som ett uppryckande efter vedermödan.

Man kan söka genom hela bibeln och aldrig finna ordet ”uppryckande”. Själva ordet härstammar från latinets rapere, med innebörden rycka till sig, att ta bort. Eftersom ordet uppryckande vanligtvis används om de troendes ”bortryckande på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1917), kommer vi inte att avstå från att använda det här.

Frågeställningen som ligger framför oss rör inte ordet ”uppryckande”. Lärosatsen om Kristi återkomst som har varit det ”saliga hopp” (Titus 2:13 ) föramlingen levt i under århundraden, är inte frågeställningen. Att församlingen verkligen kommer att bortryckas på skyar upp i luften, Herren till mötes är inte frågeställningen. Frågeställningen som ligger framför oss är, om detta uppryckande är en separat och tidigare händelse skild från Herrens återkomst.

Kristna som omfattar vad som kallas ”dispensationell” profetietolkning, lär att Kristi Återkomst kommer att inträffa i två faser: först UPPRYCKANDET (när Han kommer för att hämta sina heliga), och sedan UPPENBARELSEN (när Han kommer med sina heliga). Tiden emellan dessa två händelser, den stora vedermödan, antas vanligen vara sju år. Versar som Upp 1:7, ”Se han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom”, tillämpas på UPPENBARELSEN – hans ankomst i makt och härlighet. UPPRYCKANDET, å andra sidan, framställs som en tyst, osynlig och hemlig ankomst. Följande citat är representativa för denna syn:

Hans uppenbarelse på skyarna kommer att vara dold för det mänskliga ögat och INGEN KOMMER ATT SE HONOM. Han kommer att smyga in och smyga ut; gå in för att hämta sina juveler och smyga ut under mörkrets beskydd. [How to be personally prepared for the second coming of Christ: Oral Roberts]

Snabbt och OSYNLIGT, utan att världen förnimmer det, kommer Herren som en tjuv om natten och rycker bort sina väntande heliga. [The Lord’s return: J.F Silver]

(Uppryckandet) kommer att vara en HEMLIG uppenbarelse, och endast de troende kommer att veta om det. [Seven simple sermons on the second coming: H.W Ford]

Vid Uppryckandet kommer endast de kristna att se honom – det är ett mysterium, en HEMLIGHET. [The late great planet earth: H. Lindsey]

Det kommer att vara ett HEMLIGT uppryckande – TYST, LJUDLÖST, plötsligt som tjuvens steg om natten. Allt som världen kommer att erfara, är att massor av människor plötsligt är borta. [The doctrine of grace: G.S Bishop]

Med all respekt för kristna människor som tror så här, är ändå detta en främmande lärosats för oss. Just den text på vilket uppryckandet grundar sig innebär raka motsatsen!

Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall LJUDA, en överängels RÖST och en Guds BASUN. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften,Herren till mötes; (1 Tess 4:16,17

För oss visar detta på allt utom ett tyst, hemligt uppryckande. Tillsammans med maktbudet som ljuder när Herren själv stiger ned från himmelen, en överängels röst och Guds basun, kommer lovsång och glädjeyttringar från det ofantligt stora antalet heliga att ljuda när de rycks upp för att möta Herren!

Antag att bibeln sa: ”Herren ska osynligt stiga ned från himmelen, tyst ”. Vad skulle vi säga till någon som sa till oss att detta betyder att han kommer synligt och ljudligt? O.K. då, vänd på det. Bibeln säger faktiskt, ”Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda ”. Att läsa in ”osynligt” eller ”tyst” i den här beskrivningen är lika osunt. Om Paulus försökte beskriva en hemlig händelse, så valde han fel ord!

Jesus varnade faktiskt för tanken om hemlighet i samband med sin återkomst: ”Om någon då säger till eder: Se här är Messias, eller : Där är han, så tron det icke Om man säger till eder se, han är i de hemliga rummen (eng. övers.), så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara”. (Matt 24:23-27).

Det finns ingen antydan någonstans i bibeln om att Kristi återkomst kommer att vara en hemlig händelse – endast händelsens tidpunkt är hemlig. Jesus betonade att människor inte vet dagen eller timmen för hans återkomst. Det kommer att vara som på Noas dagar när människor åt, drack och gifte sig – utan att vänta sig undergång. ”Och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort – så skall det ske vid Människosonens tillkommelse”. (Matt 24:39). De onda visste av intet förrän floden kom – men, uppenbarligen, när den kom, då visste de det! Det var ingen hemlig händelse. Den iakttogs av troende och icke-troende.

Som en tjuv om natten

”Men det förstån I väl”, sa Jesus, ”att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke, att tjuven bröt sig in i hans hus. Varen därför ock I redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen komma”. (Matt 24:43-44). Kristi återkomst kommer att vara, som när en tjuv kommer om natten, i den betydelsen att vi inte vet NÄR den kommer att inträffa. Det finns ingenting här, som antyder en hemlig Kristi ankomst, under vilken han på ett mystiskt sätt tar troende ut ur denna världen, så att ingen kommer att veta vad som hände med dem, eller vem som tog dem. Vi borde inte tänka på Herren som en kringstrykande tjuv, som arbetar om natten, rädd för att bli upptäckt. Meningen är att han kommer ”som en tjuv”, inte att han agerar som en tjuv!

Bespottare kommer att säga: ”Huru går det med löftet om hans tillkommelse?” Men Petrus försäkrar oss att Herrens dag kommer. Men vi vet inte när, därför att ”Herrens dag skall komma som en tjuv ” (2 Petr 3:10). Men, återigen, själva händelsen kommer inte att vara en tyst händelse, därför att Petrus sammankopplar den med ett starkt ljud! ”Herrens dag skall komma som en tjuv, och då skola himlarna med DÅNANDE hast förgås”!

I det beskrivna sammanhanget om uppryckandet, efter att ha talat om Herrens ankomst när ett maktbud ska ljuda etc., fortsätter Paulus att förklara, att vi vet inte när detta ska ske, därför att den dagen ska komma som en tjuv om natten. ”Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty i veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten” (1 Tess 5:1,22). Vad är okänt och dolt? Det kan inte vara så att Herrens ankomst, själva händelsen, kommer att vara hemlig. Sammanhanget talar om denna som härlig, öppen och ljudlig. Det är tidpunkten som är okänd.

Seger under vedermöda

Strax före sin död uttalade Jesus dessa ord till sina lärjungar: ” I världen liden I betryck (vedermöda) ” (Joh 16:33). I verserna som följer finns bevarat den bön i vilken Jesus bad för sina lärjungar: ” Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh 17:15).

Fastän det inte skulle bli någon lätt uppgift att stå upp för Kristus; fastän de skulle bli förföljda; fastän de i världen skulle uppleva vedermöda; ändå bad inte Jesus, att församlingen skulle bli tagen ut ur världen! Församlingen skulle förbli i världen, men den skulle inte vara av världen.

Men vissa kanske invänder, att Jesus endast bad för sina närmaste lärjungar, som levde på den tiden. Men så var det inte! ”Men icke allenast för dessa ber jag”, sa han, ”utan också för dem som genom deras ord komma till tro på mig” (vers 20). Inkluderar inte detta oss idag? Har inte vi trott på Kristus som ett resultat av budskapet, som fördes vidare till oss från dessa första lärjungar? Visst är det på det sättet. Så Jesus bad för oss också! Det var vad han sa. Han bad att vi skulle bevaras från ondskan i världen, men han bad inte, att vi skulle bli tagna ut ur världen – fastän vi i världen skulle uppleva vedermöda!

Låt oss anta, att Jesus hade sagt till sina lärjungar: ”I världen ska det komma vedermöda…men jag ska be, att ni blir tagna ut ur världen”. Om Jesus sa detta, skulle de som undervisar om ett uppryckande före vedermödan ha en grund för sitt påstående-och denna utsaga skulle utan tvekan citeras ofta som en bevistext. Men eftersom detta inte är vad versen säger- utan raka motsatsen – borde detta vara ett säkert bevis mot tanken på en speciell, ”hemlig” Kristi återkomst för att ta församlingen ut ur denna världen.

Istället för att församlingen skulle tas ur världen, undervisade Jesus om att den skulle bli kvar i världen för att fullborda ett speciellt uppdrag: att predika evangeliet. Jesus uppmanade sina lärjungar att ”gå och gör alla folk till lärjungar” och lovade: ” Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände”.

Intill slutet

Hur länge skulle församlingen stanna i världen för att fullfölja hans gudomliga uppdrag? Innebörden är att detta uppdrag skulle pågå till tidens slut. Helt klart är att detta löfte skulle vara underligt om Guds plan var att ta bort församlingen sju år före den tidpunkten! Om, när tidens slut kommer, församlingen inte längre skulle vara på jorden, skulle ett löfte som detta vara meningslöst.

Tidigare i Matteus evangelium, påpekade Jesus samma sak. Han framställde en liknelse om en man som sådde god säd i sin åker, men en fiende sådde ogräs bland vetet. När grödan hade växt upp, och tjänarna upptäckte vad som hade hänt, frågade de om de skulle dra upp ogräset. Ägaren svarade: ”Låt båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: Samlen först tillhopa ogräset och binden det i knippor till att brännas upp och samlen sedan in vetet i min lada.” (Matt 13:24-30).

Vi behöver inte spekulera om liknelsens rätta innebörd, därför att Jesus gav oss förklaringen. Den goda säden, vetet, sås av ”Människosonen”- Jesus Kristus. Ogräset, ondskans barn, sås av fienden, ”djävulen”. De sås i samma åker – ”världen” – där båda växer tillsammans till skördetiden. ” Skördetiden är tidens ände” (versarna 37-39).

”Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall och dem som göra, vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen Då skola de rättfärdiga skina som solen i sin Faders rike” (v. 37-39). Helt klart är att tidpunkten för åtskiljandet mellan de som utövar ondska och de rättfärdiga är vid tidens ände!

Jesus sa att ”BÅDA” skulle växa ”TILLSAMMANS” intill ”TIDENS ÄNDE” – och då skulle skördetiden resultera i det stora åtskiljandet. Detta är vad bibeln lär. De som tror på ett uppryckande före vedermödan måste, om de är konsekventa, hävda att BÅDA INTE kommer att växa tillsammans på åkern till tidens ände, därför att de lär ut att vetet kommer att skördas tidigare, vid åtskiljandet från ogräset sju år FÖRE tidens slut!

Enligt en fotnot i Scofield Reference Bible ””kommer ogräset vid tidens ände (v 40) att samlas tillhopa, men först kommer vetet att samlas in i ladan.” Men om något kan förutsättas komma ” först”, så är det de onda människornas dom, därför att i liknelsen sägs det: ” Samla FÖRST tillhopa ogräset” till att brännas upp, ” och samla sedan in vetet i min lada” (Matt 13:30). Vadå? Bibeln säger: ” Först ogräset.” Fotnoten i Scofield Bible påstår raka motsatsen! En sådan förvrängning av termerna talar inte för uppfattningen om uppryckande före vedermödan.

Om vi fortsätter vidare i Matteus 13, så liknar Jesus himmelriket vid en not som kastas i havet. Den samlar in fiskar av alla slag – en del goda, en del dåliga. Slutligen samlas de goda i kärl och de dåliga kastas bort. När skulle detta stora åtskiljande ske? ” Så skall det ock ske vid tidens ÄNDE; änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.” (Matt 13:47-50)

Jesus liknade också tiden för hans återkomst vid Lots tid. ”Likaledes, såsom det skedde på Lots tid; människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde” – dessa vanliga handlingar som människor alltid utfört, utan att förvänta någon katastrof – ”men på den dag då Lot gick ut från Sodom, regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras” (Luk 17:28-30). Lot, den troende, blev skonad. De otroende blev förgjorda. Så när Kristus kommer tillbaka, kommer de troende att skonas (bli bortryckta på skyar för att möta Herren!) medan förödelsens eld skall drabba världen på ”den dagen”. Det finns ingenting i detta sammanhang, som antyder att Lot gick ut från Sodom och att förödelsens eld föll sju år senare. Dessa händelser inträffade samma dag.

Jesus liknade sin återkomst vid flodens förödelse under Noas dagar. ”Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män…och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort (”förgjorde dem allasammans” – Luk 17:27). Så skall det också ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar” (Matt 24:37-42).

En upptagen och den andre kvarlämnad

Ibland hör man predikningar om att ”en skall bli UPPTAGEN, och den andre KVARLÄMNAD”, som om detta skulle betyda att troende skulle bli borttagna vid uppryckandet och att de icke troende skulle bli kvarlämnade för att genomgå vedermödan. Men detta kan knappast vara riktigt, därför att i sammanhanget var det de icke troende som blev borttagna – genom flodens förödelse. På Noas tid visste de icke troende ”av intet, förrän floden kom och TOG dem allasammans bort; så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva UPPTAGEN, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva UPPTAGEN, och en skall lämnas kvar” (Matt 24:39-42).

Sammanhanget ger ljus över detta. De icke troende kommer att bli borttagna – i döden, genom det ”plötsliga fördärv” som blir följden av Herrens återkomst (1 Tess 5:3). De som tror på Kristus kommer att bli kvarlämnade – deras liv skonas. Helt visst kommer de att bli skonade genom att bli upptagna – upp över det plötsliga fördärvet – men detta tycks inte vara den huvudsakliga poängen här.

Fastän världen tidigare blev förstörd genom vatten, påpekar Petrus att den förstörelse som ligger framför oss kommer att ske genom eld. ”Och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld, som då fanns. Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld” (2 Petr 3:6-7).

Petrus hade personligen hört Jesus ge honom löftet: ”Jag skall dock komma igen och taga eder till mig” (Joh 14:3). Åren gick och vissa började bespotta detta löfte genom att säga: ”Huru går det med löftet om hans tillkommelse?” Petrus svarade: ” Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte…Herrens dag skall komma…DÅ skola himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk, som äro därpå, brännas upp…allt detta går mot sin upplösning” (2 Petr 3:10-11). Han beskrev alltså vad Jesus kallade ”tidens ände”.

Somliga tror att dessa påståenden syftar på ett bokstavligt slut för den här planeten. Andra tror att tidens slut, men inte nödvändigtvis slutet för planeten, är den rätta innebörden. På Noas tid, hänvisar man till, ”förgicks den värld som då fanns” – men planeten fanns kvar; på samma sätt kan ”de himlar och den jord, som nu finnas”- den här tidsåldern – upphöra att finnas till och planeten finnas kvar. Men, hur som helst, ” tidens ände” är slutet – det finns ett bestämt slut här. Det finns ingen antydan om att tiden kommer att fortsätta ytterligare sju år efter detta. Vi tror inte att det var ett dåligt ordval när sångförfattaren påstod: ”Guds basun skall ljuda, arbetsdagen den är slut…”

Petrus fortsätter: ”Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana bören icke I vara i helig vandel och gudsfruktan, medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och och himlakroppar smälta av hetta?” (v. 11,12). Uppenbarligen trodde inte Petrus, att kristna skulle bli tagna ut ur världen sju år före slutet. Varför skulle han uppmana dem att ”förbida” (”look for”- eng. övers) Guds dags tillkommelse, när himlarna skall förgås.Varför tala om slutet, om deras verkliga hopp var en händelse sju år tidigare? Enligt Petrus är ”Herrens tillkommelse” – ”Herrens dag”, som skall komma ”som en tjuv om natten”, den tidpunkt när himlarna skall förgås och jorden skall brinna upp. Och enligt Paulus är ”Herrens dag”, som skall komma ”som en tjuv om natten” (samma uttryck), tidpunkten för uppryckandet:

”Herren skall själv stiga ned från himmelen…vi som då ännu leva och hava lämnats kvar skola bliva bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes…Vad åter angår tid och stund härför (när detta ska hända), är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder.Ty I veten själva nogsamt, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde”, då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan” ( 1 Tess 4:16-5:3 ). Detta sammanhang är, fastän det finns i två kapitel, helt sammanbundet. Det finns inte den minsta antydan om att bortryckandet är en separat händelse, skild från förödelsen som drabbar världen vid slutet.

”Himmel och jord ska förgås”

Jesus uttryckte den dagens slutgiltighet med dessa ord: ”Himmel och jord skola förgås Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena…Vaken fördenskull; ty I veten icke, vilken dag eder Herre kommer” (Matt 24: 36-42). Om troende ska ”vaka” efter den dagen – när himmel och jord ska förgås – är det uppenbart att de inte skulle bli borttagna sju år tidigare.

Till och med Job menade på sin tid, att uppståndelsen inte skulle äga rum förrän himlarna ska förgås. ”Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?…så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, förrän himlarna har förgåtts ” (eng. övers)(Job 14:10-12). Uttryck som ”förrän himlarna förgåtts”, ”himlarna skall med dånande hast förgås”, ”himmel och jord skola förgås”, tycks alla peka mot alltings slut. Förrän den tidpunkten är inne kommer inte de döda att uppstå.

I enlighet med detta trodde Marta, att Lazarus skulle ”stå upp vid uppståndelsen PÅ DEN YTTERSTA DAGEN” (Joh 11:24). Detta var inte rena spekulationer från hennes sida, därför att Jesus själv talade gång på gång om att uppståndelsen skulle ske ”PÅ DEN YTTERSTA DAGEN” (Joh 6:39,40,44,54). Eftersom borttagandet eller uppryckandet sker vid samma tidpunkt som uppståndelsen för de i Kristus döda (1 Tess 4:16,17), är det helt klart att uppryckandet äger rum på den sista dagen, inte sju år före den sista dagen!

I kapitlet om uppståndelsen (1 Kor 15) omtalas att dessa händelser ska inträffa ”vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade” (v 52). Vi vet också, att på denna ”yttersta dag”, vid den ”sista basunens ljud”, ska den ”sista fienden” bli berövad all sin makt. Paulus säger att ”den sista fienden som blir berövad sin makt är döden” (1 Kor 15:26).

Det kommer att ske ”i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud, och de döda skola uppstå” – vid uppståndelsen och borttagandet- ”då skall det ord fulldordas, som står skrivet: ”Döden är uppslukad och seger vunnen” (v. 52-54). Enligt dispensationalismen händer detta före vedermödan- sju år tidigare. Men vad händer med människor som blir dödade efter detta, av vilka en del blir martyrer för Kristus? Den dispensationella tolkningen av detta kräver ytterligare en uppståndelse vid vedermödans slut för dessa. Alltså, om den sista fienden är berövad sin makt före vedermödan, måste den berövas sin makt igen efter vedermödan! Men om den sista fienden berövas sin makt på den ”yttersta dagen”,vilket bibeln påstår, då är den sista fienden den sista fienden!

Vad händer med martyrer under vedermödan? Johannes såg människor som vägrade att tillbedja vilddjuret och som blev halshuggna. Men ”de blev åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år….Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen” (Upp 20:4-6). Dispensationalismen hävdar att detta är människor, som har lidit martyrdöden efter församlingens uppryckande, och som kommer att uppstå vid slutet av vedermödan. Men eftersom uppståndelsen kommer att äga rum vid uppryckandet – vilket båda sidor håller med om – och om uppryckandet äger rum före vedermödan, hur kan då en uppståndelse för vedermödans martyrer vara ”den första uppståndelsen”? Å andra sidan, om den ”första uppståndelsen” är en kroppslig uppståndelse före vedermödan, skulle dessa vedermödans martyrer bli uppståndna före de led martyrdöden ! Men om man förlägger uppståndelsen vid SLUTET, vilket bibeln gör, så uppnås en skriftenlig harmoni. Oavsett hur vi tolkar Upp 20:4-6, eller om martyrerna levde under de inledande århundradena, under den mörka medeltiden, eller under den här tidsålderns avslutande år, så kan alla synsätten innefattas utan konstgjorda tillägg till ordet, om vi förlägger uppståndelsen vid slutet.

Fram till dess att undervisningen om det hemliga uppryckandet dök upp (det har förhållandevis sent ursprung), skulle tanken på att någon kunde bli frälst EFTER Herrens återkomst, ha ansetts mycket underlig! Undervisade församlingen någonsin under de första arton århundradena av dess historia om detta? Trofasta predikanter under århundradena framhöll vad Jesus och apostlarna undervisade – om att vara nyktra, vakna, väntande på Herrens återkomst. Petrus såg på fördröjningen av Herrens ankomst som Guds ”långmodighet”, som ytterligare tid för människor att omvända sig (2 Petr 3:9). Uppenbarligen trodde han inte att människor skulle bli frälsta efter Herrens ankomst!

Men med undervisningen om räddning via uppryckande, råder inte det akuta läget. Om man missar uppryckandet, enligt vad som undervisas nu, så kan man ändå bli frälst! Enligt The Late Great Planet Earth kommer inte bara människor att bli frälsta efter uppryckandet, utan detta kommer att vara den mest framgångsrika evangelisationsperiod som jorden någonsin har upplevt ! ”Efter det att de kristna är borttagna, kommer Gud att uppenbara sig på ett speciellt sätt för 144.000 kroppsliga, bokstavliga judar, som kommer att vara starkt övertygade om att Jesus är Messias. De kommer att vara 144.000 judiska Billy Graham som släpps lösa i den här världen – världen kommer aldrig att få uppleva en evangelisationsperiod som denna….De kommer att få se det största antalet omvändelser i hela historien”.

Föreställ er detta – massor av människor som blir frälsta efter Herrens ankomst (uppryckandet)! Vi kan bara säga, att detta aldrig har varit den bibliska eller den historiska uppfattningen inom församlingen. Men nu har en del församlingar kungjort ett tillägg till sina tillkännagivanden: ett formellt tillkännagivande från församlingens ledarskap till avfällingar och syndare! Dessa, antar man, kommer att omvända sig och bli frälsta efter Herrens ankomst vid uppryckandet. Om vissa hade tvivlat tidigare på kristendomen, kommer de nu i ett läge med millioner som ”saknas”, att bli helt övertygade! De kommer att samlas till ett krismöte – dessa människorna som missade uppryckandet – för att välja nya ledare så att församlingens arbete kan fortsätta.

En frälsningsplan av annat slag?

En del tror, att Gud kommer att ha en frälsningsplan av annat slag efter uppryckandet som sker före vedermödan! Som en författare skriver: ”Nu kan vi bli frälsta genom Kristi blod; men efter uppryckandet måste människorna ge sitt eget blod för att bli frälsta – det kommer att bli martyrernas väg till himlen”! En annan framkastar tanken om att människor då kommer att bli frälsta eller gå förlorade, beroende på hur de behandlar judarna. En traktat framför mig säger: ”Om du skulle bli lämnad kvar, när Jesus kommer…förfölj inte judarna…ge dem stöd i deras svårigheter. För detta kan leda till din frälsning…de som har skyddat och tagit hand om judarna…som har gömt dem, givit dem mat och kläder kommer att befinnas värdiga inträde i riket”.

Konceptet är antagligen baserat på Jesu ord i liknelsen om fåren och getterna. Till de rättfärdiga – fåren – kommer Jesus att säga, att de gav honom att äta, att dricka, gav honom härbärge och besökte honom i fängelse. Och de kommer att fråga honom, när de såg honom i dessa omständigheter. Hans svar blev: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa MINA MINSTA BRÖDER, det haven I gjort mot mig” (Matt 25:40).

Dispensational-tron, att ”mina minsta bröder” betyder judar under vedermödan, introducerar en tredje klass av människor i liknelsen – förutom fåren och getterna. Detta kan inte försvaras, eftersom Jesus inte talade om en speciell klass av människor, utan kallade helt enkelt fåren, de rättfärdiga, ”mina minsta bröder”. Det är inte annorlunda än om han hade sagt: ”Mina bröder, därför att ni gjorde detta mot de minsta – de hungriga, de törstiga, de sjuka, de betryckta”, osv. Beviset för detta är uppenbart, eftersom ordet ”bröder” förekommer endast när Jesus tilltalade fåren. När han tilltalade getterna, är ordet ”bröder” frånvarande, vilket följande jämförelse visar:

Till fåren
” Vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder,
det har ni gjort mot mig. (Matt. 25:40) Till getterna
” Vad helst ni inte har gjort mot en av dessa minsta,
har ni ej heller gjort mot mig. (Matt. 25:45)

Om man läser hela sammanhanget, blir betydelsen klar. Om med ”mina minsta bröder” avsågs en speciell klass av människor – i stället för en benämning på dem som kallas ”får” – skulle detta ha blivit tydligt i den andra avdelningen också. Dessutom, Kristi ”bröder” kan knappast betyda judarna som grupp- i betydelsen människosläkte – därför att Jesus själv sa (vilket också Matteus omtalar) att alla som gör Faderns vilja är hans bröder (Matt 12:48-50). Det är en relation baserad på NÅD, inte HÄRSTAMNING!

Ingen vet den dagen och den stunden

Om och om igen har bibeln betonat att Herrens ankomst inträffar plötsligt, att tiden är okänd, att ingen människa vet dagen eller timman för tidsålderns slut. Men om uppryckandet är en händelse, som äger rum sju år före slutet, då skulle tusentals människor kunna bestämma det exakta datumet! Allt de skulle behöva göra, är att räkna sju år från den tid då alla babies och kristna ”saknades”.

Om några frågor återstod, skulle ett besök på kyrkogården förse med alla bevis för att uppryckandet hade ägt rum. Genom att gräva i gravarna efter kända kristna – en gudfruktig mormor, en överlåten pastor, eller en baby som nyligen dött – och att finna deras kistor tomma, skulle det bli uppenbart att uppståndelsen hade ägt rum. Det skulle inte ta lång tid för tusentals att få veta, vad som hade hänt – och att räkna ut det exakta datumet för tidsålderns avslutning. Men eftersom bibeln lär, att ingen människa vet dagen eller stunden när slutet kommer, är det tydligt att uppryckandet inte är en särskild händelse sju år före slutet.

Den beskrivning som Jesus gav beträffande sin återkomst utesluter tanken på två särskilda händelser. ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med alla sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Detta kan inte vara en hemlig Kristi ankomst, när han kommer ensam, därför att han kommer i härlighet med änglarna. Det är vid denna tidpunkt som varje människa får sin vedergällning. Detta kan knappast passa in med tanken om att uppryckandet är en tidigare händelse, för i så fall skulle många redan ha blivit upptagna och belönade!

”Den som blyges för mig och för mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark 8:38). Om det hade funnits en tidigare Kristi ankomst, när han kom ensam, med ett hemligt uppryckande, skulle hans blygsel eller icke-blygsel för människor redan ha ägt rum. Varför skulle han då tala om dessa händelser i samband med sin ankomst i härlighet med änglarna?

De kristna i Tessalonika fick uthärda ”förföljelser och lidanden” av icke troende (2 Tess 1:4). Men Paulus uppmuntrade dem med sanningen om att de skulle få ”hugnad” från sina lidanden ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”, för ”han kommer för att förhärligas i sina heliga” (se 2 Tess 1:7-10).

I detta sammanhang, såväl som i de övriga, är de rättfärdigas belöning och det fördärv som ska drabba de onda sammanvävda med varandra i tiden, och båda inträffar vid Herrens ankomst. Vi noterar också att när Jesus kommer för att befria sina lidande heliga, så kommer han i ”lågande eld”. Inget hemligt uppryckande här!

När kommer Herren att låta straffet drabba de onda å ena sidan, och å andra sidan låta de heliga få hugnad? Svaret är klart: ”NÄR Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”. Tidpunkten när han blir förhärligad är också tidpunkten när fördärv drabbar de onda. Det finns ingen intervall på sju år mellan de två.

Två skeden i en andra ankomst?

Författarens egna studier i bibeln, inklusive bibelns profetior, började vid tidig ålder. Under min tonårstid blev jag intresserad av, liksom människorna i Berea, att ”rannsaka skrifterna var dag” för att se själv, vad bibeln säger (Apg 17:11). De flesta av de kristna som jag kände på den tiden hade blivit influerade av ”dispensational” profetietolkning – att Jesus skulle komma tillbaka två gånger till: först vid ett hemligt uppryckande, sedan sju år senare i härlighet och makt vid tidens slut. Jag visste att Jesus hade kommit första gången, och att ”han skall för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning” (Hebr 9:28), men var undervisade bibeln om en tredje Kristi ankomst? De flesta använde förstås inte termen tredje ankomst; det passade bättre att säga, att det fanns ”två skeden” i den andra ankomsten.

Den formuleringen verkade inte stämma för mig- det var som om man hade lagt till något för att få teorin att stämma. Om uppryckandet är ett särskilt skede, skilt från Kristi ankomst i makt och härlighet, då undrar man hur varje ”skede” kan vara den andra ankomsten? Om de är åtskilda händelser, med flera år emellan, skulle en ankomst som följer på den andra ankomsten vara den tredje! Men bibeln talar aldrig om en tredje ankomst, eller om ankomst i plural, och termen ” två andra ankomster” är självmotsägande.

I ett försök att förklara denna svårighet, går en del dispensational-författare så långt, att de argumenterar för att ”uppryckandet” inte är Kristi ANKOMST! En av dem uttrycker det så här: ”Sträng taget är uppryckandet INTE KRISTI ANDRA ANKOMST ALLS. Den andra ankomsten är den synliga, rumsliga, kroppsliga uppenbarelsen av Kristus på himmelens skyar när han återvänder till den här jorden… i makt och stor härlighet”. En annan säger: ”Den spännande händelse som både kommer att markera slutet på nådens dag och öppna dörren för den stora vedermödan är uppryckandet….Specifikt uttryckt: DETTA ÄR INTE KRISTI ANDRA ANKOMST, snarare är detta uppryckandet eller upptagandet av den sanna församlingen”.

Men att försöka göra upptagandet till en särskild eller tidigare händelse, skild från Kristi ankomst, är påtagligt inkonsekvent i förhållande till bibelns utryckssätt. Jesus sa, ”Varen därför I ock redo; ty i en stund, då I icke vänten det, skall Människosonen KOMMA” (Matt 24:44). Varför skulle Jesus påminna om beredskap för Människosonens ANKOMST, om uppryckandet äger rum före hans ankomst?

Jesus sa: ”Förvalten till dess jag kommer tillbaka” (Luk 19:13). Hur skulle församlingen kunna förvalta till dess han kommer, om församlingen kommer att bli uppryckt sju år före hans ankomst? Jesus sa:”Jag skall komma igen, och taga eder till mig” (Joh 14:3). Uppenbarligen är det när Jesus kommer, som han tar sitt folk till sig. Upptagandet är inte sju år före hans ankomst!

Helt i överensstämmelse med denna Jesu undervisning förmanade apostlarna: ”Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens TILLKOMMELSE…ty ännu en helt liten tid, så KOMMER den som skall KOMMA, och han skall icke dröja” (Jak 5:7, Hebr 10:37). Återigen, varför uppmana bröderna att vara tålmodiga tills Herrens ANKOMST, om deras verkliga hopp var ett uppryckande före hans ankomst?

Paulus talar om kristna som ”väntar på vår Herres, Jesu Kristi, UPPENBARELSE (COMING eng. övers.) (1 Kor 1:7). Om han trodde, att kristna skulle tas upp till himmelen vid ett hemligt uppryckande sju år före Herrens ankomst, varför talade han inte om att de kristna väntade på det? Paulus ansåg helt klart, att uppryckandet inte var en särskild händelse. Till och med i sammanhanget om ”uppryckandet”, är han tydlig och kallar upptagandet av troende”Herrens TILLKOMMELSE!” (COMING eng. övers)( 1 Tess4:15). Med dessa saker i åtanke, finner vi det mycket krystat att författare påstår, att uppryckandet inte är Herrens ankomst.

Urskiljer grekiska ord två händelser?

Men hur förhåller det sig med betydelsen av de grekiska ord, som används för att beskriva den andra ankomsten? En författare säger: ”De två faserna av Kristi andra ankomst är tydligt åtskilda i grekiskan. ‘Parousia’ är när han kommer för att hämta sina heliga….’Apokalupsis’ (uppenbarelsen, manifestationen) är när han kommer med sina heliga”. Men, som vi ska se, istället för att de grekiska orden skulle tyda på två särskilda händelser, så används de olika orden utan åtskillnad! Följande är en lista på sex grekiska ord som beskriver Kristi andra ankomst, varje ords specifika mening, och en representativ vers i vilken varje ord används:

Parousia (den personliga närvaron av en som kommer, anländer): ”Så biden nu tåligt…intill Herrens tillkommelse ” (Jak 5:7).
Apokalupsis (uppenbarelse): ”Herren uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar” (2 Tess 1:7)
Epiphaneia ( manifestation, härlighet): ”Vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse ” (1 Tim 6:14)
Phaneroo (att visa sig uppenbar): ” När han uppenbaras, skola vi bli honom lika” (1 Joh 3:2).
Erchomai (att komma från en plats till en annan): ”Förvalten till dess jag kommer tillbaka” (Luk 19:13).
Heko (ankomstens tidpunkt): ”Hållen fast, till dess jag kommer ” (Upp 2:25).

Det första ordet på listan, parousia, betonar den faktiska, personliga närvaron av en som har kommit (anlänt). Ingenting i detta ord för tanken till hemlighet. Det var i vanligt bruk, som när Paulus talade om Titus ankomst (parousia) (2 Kor 7:6), att Stefanas har kommit hit (parousia) (1 Kor 16:17), och att han själv kommer (parousia) till Filippi (Fil 1:26).

Paulus använde detta ord i det bekanta sammanhanget om uppryckandet, som talar om ”Herrens tillkommelse (parousia)”, när troende kommer att bli bortryckta på skyar Herren till mötes (1 Tess 4:15-17). Men Paulus bruk av detta ord här, kan knappast betyda en händelse skild från Herrens ankomst vid tidens slut, eftersom han i sitt andra brev till Tessalonikerna placerar parousia EFTER den laglöses välde – inte före! När han talar om ”vår Herres tillkommelse (parousia)” och ”huru vi skola församlas till honom”, säger Paulus att ”Herren skall tillintetgöra (den laglöse) med sin tillkommelses (parousia) uppenbarelse” (2 Tess 2:8).

Petrus, liksom Paulus, talade om Herrens ”tillkommelse (parousia)” vid tidens slut, när ”himlarna skola med dånande hast förgås och himlakropparna uppösas av hetta”. Han uppmanade kristna att ”förbida…Guds dags tillkommelse (parousia), varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta” (2 Petr 3:4-12). I inget av dessa fall kan parousia betyda ett uppryckande före vedermödan.

Det bör också uppmärksammas här, att pluralformen av ordet parousia inte används i samband med Herrens ankomst. Den bestämda artikeln används konsekvent. Det är inte en Herrens ankomst, utan Herrens ankomst i bestämd form.

Petrus uppmanade kristna, att ”sätta sitt hopp till slutet (eng.övers) och den nåd som bjudes eder i och med Jesu Kristi UPPENBARELSE (apokalupsis)”(1 Petr 1:13). De som undervisar, att Kristus först kommer vid UPPRYCKANDET möter stora svårigheter här. Det skulle inte vara nödvändigt för kristna att hoppas på slutet för den nåd som bjudes dem vid Kristi UPPENBARELSE, om, i själva verket, denna nåd skulle ges dem vid ett särskilt uppryckande sju år tidigare! I det närmast föreliggande sammanhanget talade Petrus om att ” detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid Jesu Kristi UPPENBARELSE (apokalupsis)” (v.7). Kristna ” väntar på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse (apokalupsis)” (1 Kor 1:7). Men, återigen, varför skulle kristna vänta på ”uppenbarelsen”, om uppryckandet kommer sju år tidigare?

Enligt bibeln är apokalupsis – uppenbarelsen av Kristus – när kristna kommer att församlas; detta är när de möter Herren; detta är den dag på vilken de väntar. Alltså kan inte uppryckandet vara en händelse och uppenbarelsen en senare händelse. Istället för att två faser ”tydligt urskiljes i grekiskan” genom termerna parousia och apokalupsis, används båda på ett sätt som pekar på en händelse, Kristi andra ankomst vid tidens slut.

Ett annat ord som används för att beskriva Kristi återkomst, epiphaneia, talar om manifestation och ära som åtföljer vår Herre när han kommer. Ingen tillämpar detta på en hemlig återkomst före vedermödan, därför att Kristus kommer att döda ”den Laglöse med sin tillkommelses uppenbarelse (epiphaneia)” (2 Tess 2:8). Med detta i tankarna, lägg också märke till att kristna uppmanas att ”…utan fläck och tadel hålla vad jag har bjudit, intill vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse (epiphaneia ), vilken han när tiden är inne skall låta oss se, konungarnas konung och herrarnas herre” (1 Tim 6:14-15). Varför skulle kristna uppmanas att hålla vissa bud tills epiphaneia – den härliga uppenbarelsen – om uppryckandet var sju år före detta?

Det fjärde ordet på vår lista, phaneroo, betyder att visa sig uppenbar, avseende den uppenbara makten och härligheten i Kristi ankomst. ”När Överherden uppenbaras (phaneroo ), då skolen I undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans” (1 Petr 5:4). Om kristna hade blivit uppryckta och fått segerkrans vid en tidigare Kristi ankomst, hur meningsfulla skulle då dessa ord vara? Som Johannes sa: ” Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras (phaneroo ), skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är” (1 Joh 3:2). Som kristna är det när Kristus kommer och uppenbarar sig – visar sig uppenbar – som vi skall bli lika honom. Ingenting finns här om en osynlig ankomst!

Istället för att de grekiska termerna skulle innebära två särskilda händelser, är fallet just det motsatta. De används utan åtskillnad. Jesus sa: ”Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens TILLKOMMELSE (parousia )” (Matt 24:37). Lukas beskrivning av samma skeende talar om att: ”Och såsom det skedde på Noas Tid…alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen UPPENBARAS (apokalupsis)” (Luk 17:26,30). ”Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det, skall Människosonen KOMMA (erchomai)” (Matt 24:44). Här används alltså parousia, apokalupsis och erchomai alla om samma händelse.

Erchomai används i sin tur för att beskriva samma händelse som heko : ”Ty ännu en helt liten tid, så KOMMER (heko) den som skall KOMMA (erchomai), och han skall icke dröja” (Hebr 10:37). Heko och parousia används tillsammans: ”Huru går det med löftet om hans TILLKOMMELSE (parousia)?….Herrens dag skall KOMMA (heko) såsom en tjuv om natten” (2 Petr 3:10). Parousia och epiphaneia är sammanlänkade; Den laglöse kommer att tillintetgöras genom Kristi” TILLKOMMELSES (parousia)” ”UPPENBARELSE (epiphaneia)” (2 Tess 2:8). Vi vet också, att parousia talar om samma sak som phaneroo, därför att båda uttrycken används i samma sammanhang: ”Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång UPPENBARAS(phaneroo), kunna frimodigt träda fram och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans TILLKOMMELSE (parousia)” (1 Joh 2:28).

Vi ser alltså att alla dessa grekiska ord används utan åtskillnad. Precis som i svenskan framställer orden olika nyanser av betydelsen. Men att försöka splittra upp Kristi återkomst i två ”faser” eller ”ankomster”, på grundval av en skenbar åtskillnad i de grekiska termerna är fullständigt konstlat.

När Jesus uppsteg till himlen och hans lärjungar stod och såg på, sa två änglar: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen” (Apg 1:11). Det faktum att de inte ”såg” honom fara upp till himlen i två uppstiganden, talar naturligtvis emot att hans andra ankomst skulle vara i två faser.

Komma ”för att hämta”och komma ”med” de heliga

Vad ska vi anse om det vanliga argumentet som ges – att eftersom Herren ska komma ”med” sina heliga (Judas 14), så måste det finnas en tidigare Herrens ankomst ”för att hämta” de heliga till himlen? I själva verket använder bibeln aldrig uttrycket komma ”FÖR ATT HÄMTA” de heliga. I stället för att tala om att troende blir uppryckta till himlen, beskriver avsnittet om uppryckandet i själva verket hur dessa blir ”bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1 Tess 4:17). Vart de tar vägen efter mötet med Herren på skyarna förklaras inte i texten.

När det talas om att troende kommer att uppstå för att ”MÖTA” Herren i luften används ordet apantesis. Det användes för att beskriva en konungs eller regents ankomst för att besöka en stad. Denne skulle, när han närmade sig, mötas av invånare, som då skulle följa honom på den sista resan resan in i staden. Om detta har samma betydelse här, när Herren nedstiger från himlen, kommer troende att uppstå och ”bli bortryckta upp i luften, Herren till mötes”, för att komma med honom. Detta kräver inte en särskild ankomst. Apantesis framträder igen i liknelsen om de tio jungfrurna som ”togo sina lampor, och gingo ut för att MÖTA brudgummen” (Matt 25:1). Efter att de gick ut för att ”möta” honom, återvände de ”med honom”.

Ett sista bruk av ordet apantesis framträder i samband med Paulus resa till Rom. ”Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii…och då vi hade kommit in i Rom…” (Apg 28:15-16). Antag att männen som gick för att möta Paulus berättade om sina planer – att de hörde att Paulus var på väg till Rom, och att de var på väg för att möta honom. Antingen de förklarade det eller inte, det faktum att de var på väg att möta honom, antyder att de skulle komma tillbaka tillsammans med honom. Ingen skulle tolka detta, som att de skulle möta Paulus, gå tillbaka dit där han hade varit, tillbringa litet tid där, för att slutligen komma med honom till Rom!

Oswald J. Smith, den berömde missionären, pastorn och sångförfattaren sammanfattar det hela i dessa ord: ”Jag förstod också, att ordet ‘möta’ i 1 Tess 4… betydde ‘återvända tillsammans med’ och inte ‘stanna kvar på’ mötesplatsen. När bröderna från Rom mötte Paulus, återvände de omedelbart till staden med honom. När jungfrurna mötte brudgummen följde de honom tillbaka till bröllopet. När de heliga möter Kristus i luften…kommer de att åtevända med honom…Det finns inget hemligt uppryckande. Den teorin måste avsiktligt läsas in i sammanhanget”.

Men oavsett hur vi tolkar ordet ”möta” eller uttrycket ”komma med”, så kan inte Judas 14 ge tyngd åt uppfattningen om två faser. Det finns välgrundade orsaker för att tro, att de ”heliga” som omnämns i denna vers är ÄNGLARNA som kommer med Herren! ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga” (Jud 14). Ordet som översätts med ”heliga” är hagios, som helt enkelt betyder ”helig”. Användningen av själva ordet kan tyda på änglar eller människor, men i detta sammanhang tror vi att betydelsen är änglar.

Pulpit Commentary säger: ”De ‘tiotusentals helgon’ (eng. övers)…översätts bättre med ‘tiotusentals heliga’…Därför att ‘de heliga’ som avses här är änglarna ”. Detta passar perfekt med Jesu ord som talade om att han skulle komma med de heliga änglarna – där helig är samma ord, hagios, som används i Judas 14. ”Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga (hagios ) änglar (eng. övers) med honom”… (Matt 25:31). ”Den som blyges för mig…för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer…med de heliga (hagios ) änglarna” (Mark 8:38).

Uttrycket ”mångtusen heliga” (använt i Judas 14) framträder också i 5 Mos 33:2, ett sammanhang som allmänt anses hänvisa till änglar: ”Herren kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ur hopen av mångtusen heliga”. Pulpit Commentary understryker att den bästa översättningen är just ”mångtusen heliga” och att hänsyftningen är på änglar. Matthew Henry Commentary säger samma sak: ”Hans uppenbarelse var underbar: Han sken som solen när han trädde fram i sin makt. Till och med Seir och Paran, två berg på visst avstånd, upplystes av den gudomliga härligheten som framträdde på berget Sinai…Han kom med sina heliga änglar…Därför sägs lagen vara given genom änglars försorg, Apg 7:53; Hebr 2:2″.

Om uttrycket ”mångtusen heliga” avsåg änglavarelser i 5 Mosebok, är det inte inkonsekvent att tro att samma uttryck kan betyda änglavarelser i Judas 14. Denna ståndpunkt har ytterligare stöd i sammanhanget, eftersom dessa heliga är associerade med Kristus i verkställandet av dom över de ogudaktiga. ”Se Herren kommer med sina mångtusen hagios (heliga), för att hålla dom över…alla de ogudaktiga” (Judas 14-15).Vi tror att detta är änglavarelsers sak, inte kristnas. Som bibeln säger: ”Så skall det ock ske vid tidens ände; änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen” (Matt 13:49-50). ”När Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och låter straffet drabba dem som icke känna Gud”. (2 Tess 1:7).

Är detta vad Bibeln lär?

Författaren läste en gång genom hela Nya Testamentet med det uttryckliga syftet att anteckna alla bibelställen, som undervisar om att Kristi Återkomst kommer att inträffa i två faser. Det fanns inte ett enda. Min slutsats blev den samma som Oswald J. Smith står för: ”Vi kan gå igenom alla författare i Nya Testamentet, och vi kommer inte att träffa på någon antydan om en Herrens ankomst i två faser…Det finns ingen vers i bibeln som ens nämner det.”.

Denna slutsats är allmänt vedertagen av personer med olika församlingsbakgrund. Den berömde bibelkommentatorn G. Campbell Morgan sa: ”Tanken på en särskild och hemlig Kristi ankomst är…utan någon biblisk grund överhuvud taget”. Eller betänk följande uttalande av Pat Robertson: ”Om vi antar att vedermödan kommer att vara en världsvid tid av förföljelse i framtiden, då måste jag säga att kristna verkligen kommer att gå igenom den. Jag finner inte i bibeln undervisning om att kristna kommer att bli ”uppryckta” före vedermödan….Bibeln undervisar om Kristi ankomst vid två tillfällen – en vid hans födelse; den andra är hans triumferande återkomst. Det finns ingen tredje ankomst vid ett hemligt uppryckande”.

Även personer som tror på ett uppryckande före vedermödan har ibland medgivit att det inte finns något bibelstöd för detta. Wilfrid Meloon berättar om hur han en gång hörde Charles Fuller säga i sitt radioprogram: ”Det finns inte en enda vers i hela Nya Testamentet,som undervisar om församlingens uppryckande före vedermödan – men, jag tror ändå på det”. Han uppskattade Charles Fuller, men blev förbryllad av detta uttalande. Hur betydelsefull kan en lärosats vara – vad än det är – om ”inte en enda vers” i bibeln undervisar om den?

Fastän undervisningen om två faser de facto inte omnämns i bibeln, upplever kristna som tror på detta sätt, att den rättfärdigas genom indirekta bevis från vissa ”bevistexter”, som vi nu ska studera. Först, Upp 4:1: ”Sedan fick jag (Johannes) se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter”.

En klar beskrivning av uppryckandet?

Scofield säger: ” Denna maning tycks klart visa på uppfyllelsen av 1Tess 4:14-17 (uppryckandet). Ordet ”församling” förekommer inte Uppenbarelseboken förrän allt är uppfyllt”. De Haan har samma uppfattning: Detta kortfattade sammanhang från Uppenbarelseboken är en av de klaraste beskrivningarna i bibeln av församlingens uppryckande”.

Eftersom ordet ”församling” inte framträder i Uppenbarelseboken, kapitel 4-18, påstår anhängare av dispensationell tolkning, att församlingen är borttagen från jorden under denna tid, och inte kommer med i bilden igen förrän i kapitel 19, som talar om bröllopsmåltiden och Kristi ankomst som konungarnas konung. Men om frånvaron av ordet ”församling” kan bevisa att församlingen är frånvarande i kapitlen 4-18, då måste vi också dra slutsatsen att församlingen är frånvarande i kapitel 19, eftersom ordet inte förekommer i det kapitlet heller! Inte heller förekommer det i kapitel 20 – eller kapitel 21! Endast i ett yttrande i avslutningen av det sista kapitlet finner vi dessa ord: ” Jag, Jesus har sänt min ängel för att i församlingarna vittna om detta för eder” – inte den universella församlingen som helhet, utan de sju fösamlingarna i Asien (Upp 22:16).

Fastän ordet ”församling” inte framträder efter kapitel tre förrän i den sista delen av uppenbarelseboken, är inte församlingen frånvarande i dessa kapitel. I Upp 13:7 läser vi att vilddjuret fick makt att ”föra krig mot de heliga”. Vers 10 nämner om ”de heligas ståndaktighet och tro” – ståndaktighet och tro mitt under förföljelse! De ”heliga” omnämns igen i kapitel 16, vers 6. I kapitel 17 läser vi om den babyloniska kvinnan ”drucken av de heligas blod” (vers 6) och att ” i henne såg man heliga mäns blod” (Upp 18:24).

Den dispensationella uppfattningen är att de heliga som omnämns i dessa kapitel inte är församlingens heliga, utan vedermödans heliga. Men när vi finner ordet ”heliga” i kapitel 19, så försäkrar man oss att detta avser församlingen! ”Ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent. Det fina linnet är de heligas rättfärdighet” (Upp 19:7-8). Fotnoten i Scofields bibelöversättning säger: ”Lammets hustru här är ‘bruden’, Församlingen”. Men för att vara konsekvent, om de heliga i Uppenbarelseboken 19 är församlingens heliga, hur kan vissa rättmätligen påstå, att de heliga som nämns i kapitlet före (kapitel 18), i kapitlet dessförinnan (kapitel 17), i kapitlet dessförinnan (kapitel 16), och i kapitel 13 är ett annat slags heliga? Detta är helt klart godtyckligt.

Uppryckandet är inte ämnet i Upp 4:1, det återger helt enkelt Johannes upplevelse – i andehänryckning – av himlen. Detta bevisar lika lite, att vi borde rikta blicken mot himlen för att finna församlingen där, som att när Johannes blir tagen till öknen, till Babylon, detta skulle bevisa att församlingen var där! (Upp 17:3-5). När de olika skådeplatserna i Uppenbarelseboken uppenbarar sig, framställs Johannes befinna sig på olika platser – på jorden (han ser en ängel ”komma ned (inte gå ned) från himmelen” – Upp 10:1, 18:1, han mäter vad som ser ut att vara ett jordiskt tempel, eftersom dess förgård är nedtrampad av hedningar (Upp 11:1), han ställer sig sanden vid havet och ser ett vilddjur stiga upp ur havet (Upp 13:1). Helt klart kan inte Johannes vara en konsekvent symbol för församlingen i himlen i dessa kapitel.

Frälst ut ur ”prövningens stund”

En annan dispensationell ”bevistext”, också från Uppenbarelseboken, innehåller Jesu ord till församlingen i Filadelfia: ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall och jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund, som skall komma över hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov” (Upp 3:10). De som använder denna vers som försvar för åsikten om ett hemligt uppryckande, måste förutsätta att ”prövningens stund” är densamma, som vad de kallar ”den stora vedermödan” vid slutet av denna tidsålder. De måste också förutsätta nödvändigheten av uppryckande från denna världen för frälsning ut ur denna prövningens stund!

I dess primära tillämpning måste detta lötfte gälla församlingen i Filadelfia, belägen i Mindre Asien, under första århundradet. Blev människorna i denna församling bevarade från en världsvid prövningstid? Lika säkert som att löftet var sant, så blev de det. Men för detta var inte ett uppryckande nödvändigt. Vi tror att de blev bevarade genom Guds makt och nåd. Om Gud infriade sitt löfte till dem, skulle ”prövningens stund” – vad än den exakta innebörden av detta uttryck är – ha inträffat under deras levnadsdagar. Detta kan knappast ge bevis för ett hemligt uppryckande, för att undkomma en period av stor vedermöda 2.000 år senare.

En del tror att de sju församlingarna i Asien representerar sju på varandra följande tider för församlingen, som sträcker sig från det första århundradet till uppryckandet. Om så är fallet, kan inte budskapet till församlingen i Filadelfia syfta på uppryckandet, eftersom Filadelfia är den sjätte församlingen i ordningsföljden, inte den sista (den sjunde)! Om budskapet till Filadelfiaförsamlingen visar på en räddning genom uppryckande måste församlingens olika tider vara 1,2,3,4,5,7,6!

Vi tror att församlingen kan bevaras från en prövningens stund – vilken tid det än gäller – utan att bli uppryckt från världen! Denna princip kan slås fast genom att jämföra följande skriftställen:

Eftersom du har tagit vara på mitt bud (ord) om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund, som skall komma över hela världen för att sätta jordens inbyggare på prov. (Upp 3:10).

De hava hållit ditt ord…Jag beder icke, att du skall taga dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. (Joh 17:6,15).

Båda dessa sammanhang ärJesu ord. Båda nedtecknades av Johannes. Människorna i båda sammanhangen har hållit ordet. Eftersom de har hållit ordet kommer Gud att ”bevara dem”. I ett av sammanhangen bevaras de från prövningens stund; i det andra bevaras de från det onda. Detta är uttryck som har nära relation till varandra, liksom i Herrens bön: ”Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från det onda” (Matt 6:13). Om troende kan bevaras från ondskan i världen utan att tas ut ur världen – som i ett av sammanhangen – då är det med säkerhet så, att de inte behöver bli uppryckta bort från prövning i den andra.

Fastän Uppenbarelseboken 3:10 antagligen hade en specifik betydelse och uppfyllelse i Filadelfiaförsamlingen, finns här också ett löfte om Guds bevarande makt i alla prövningens stunder, i alla århundraden, alla år, alla dagar – inte endast denna tidsålders sista sju år. Paulus skrev: ”Inga andra frestelser (prövningar) hava mött eder än sådana som vanligen möta människor, och Gud…skall icke tillstädja, att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma skall han också bereda enutväg därur, så att I kunnen härda ut i den”. (1 Kor 10:12-13). ”Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen” (2 Petr 2:9). Jaebes bad: ”Avvänd, vad ont är…och Gud lät det ske som han begärde” (1 Krön 4:10). Och vi, idag, kan också ”genom Guds makt bli genom tro bevarade till en frälsning” (1 Petr 1:5), eftersom Gud ”förmår att bevara eder från fall” (Judas 24). Guds bevarande makt och räddning från prövningar kan erhållas utan ett hemligt uppryckande!

”Räddning” – från vad?

Ännu ett bibelsammanhang bör uppmärksammas här: ”Men vaken alltjämt och bedjen, att I mån kunna UNDFLY allt detta som skall komma och kunna bestå inför Människosonen” (Luk 21:36). Här är en vers om bön för att ”räddas”, men återigen, ingenting om att församlingen ska bli uppryckt ur denna världen för att detta ska kunna genomföras! Jesus bad i sin bön: ”Jag beder ICKE, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh 17:15). Skulle Jesus be på ett sätt och säga till lärjungarna, att de skulle be på ett annat sätt?

Med vad är detta ord ”räddning” förbundet? Är det räddning från en tidsperiod – enligt dispensationalismen en stor vedermöda under de sista sju åren av den här tidsåldern? Texten säger inte det. Sammanhanget utvisar att hänvisningen är till ”DEN DAGEN”, den tid då troende kommer att samlas för att möta Herren på skyar och förödelse ska drabba världen. ”Himmel och jord skola förgås (tidsålderns avslutning)…tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att DEN DAGEN kommer på eder oförtänkt; ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare. Men vaken alltjämt och bedjen, att I mån kunna undfly allt detta som skall komma och kunna bestå inför Människosonen” (Luk 21:33-36). Om troende inte längre skulle vara på jorden – om de skulle bli bortryckta sju år före slutet – hur skulle ”den dagen” kunna komma över dem oförtänkt?

Jesus lovade att de som är vaksamma under bön och inte hänger sig åt att äta och dricka i övermått, ska undkomma föredelsen på DEN DAGEN. Samma grundläggande budskap framfördes av Paulus: ”Herrens DAG kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga:’Allt står väl till, och ingen fara är på färde’, då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att DEN DAGEN kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn…vi höra icke natten till…låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka…ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus” (1 Tess 5:1-9).

Lägg märke till hur DEN DAGEN omnämns i sammanhanget. Den kommer att bringa ”plötsligt fördärv” över icke troende ”och de skola förvisso icke kunna fly undan”. Kristna skall emellertid kunna fly undan. De är inte bestämda till vrede. De kommer att bli bortryckta på skyar Herren till mötes medan förödelse drabbar jorden nedanför dem.
Kommer Jesus Kristus att komma tillbaka ”när som helst”?

Trodde de första kristna att uppryckandet kunde ske när som helst ? Eller trodde de att vissa saker måste uppfyllas först ? Vi tror att det finns avgörande bevis i Nya Testamentet för att fornförsamlingen inte trodde på när som helst-undervisningen. Jesus påpekade att ingen vet tiden för hans ankomst, och att vi skulle leva våra liv i vaksamhet och lydnad ständigt. Jesus själv undervisade emellertid om att vissa saker måste inträffa först.

När Jesus talade med sina lärjungar om sin återkomst, var han fortfarande med dem personligen. Uppenbarligen måste himmelsfärden föregå återkomsten. Och före himmelsfärden fanns, givetvis, Golgata: ”Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte” (Luk 17:25).

Jesus talade om för sina lärjungar att han efter himmelsfärden skulle sända den Helige Ande över dem. Detta skulle, helt klart, ske före Kristi återkomst. Följaktligen ser vi före pingsten att lärjungarna väntar – inte på Kristi återkomst – utan på att den Helige Ande skulle komma över dem för att bekläda dem med kraft. Fyllda med den Helige Ande skulle de gå ut i hela världen och bli vittnen för alla folkslag (Apg 1:8). Tid måste anslås för resande, predikande, dop, undervisning för nyomvända etc. Helt säkert skulle Jesus inte återvända förrän de haft tid att utföra, vad han befallt dem att göra!

Jesus förutsa Jerusalems förstörelse och sa till sina lärjungar: ”Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” (Luk 21:20-21). Vid Kristi återkomst finns det ingen anledning för kristna att fly bort till bergen, eftersom de kommer att ryckas upp i luften Herren till mötes! Jerusalems förstörelse var alltså en händelse som skulle inträffa före Kristi Återkomst. När vi nu lever på denna sidan av fullbordandet, vet vi att Jerusalem förstördes år 70 e.Kr.

Jesus förklarade också att Petrus skulle bli gammal och dö – FÖRE återkomsten! ”När du blir gammal”, sade Jesus till Petrus,” skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig, dit du icke vill. Detta sade han för att giva till känna, med hurudan död Petrus skulle förhärliga Gud” (Joh 21:18-19; jmfr 2 Petr 1.14). När Petrus frågade om Johannes skulle få uppleva Herrens ankomst, svarade Jesus: ”Om jag vill, att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig”. På grund av detta uttalandet spred sig talet ”bland bröderna, att den lärjungen icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom, att han icke skulle dö, utan allenast: ‘Om jag vill, att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?” (Joh 21:20-23). Om Johannes skulle få uppleva återkomsten blev inte besvarat, men i Petrus fall blev det definitivt klargjort, att han skulle bli gammal och dö före Herrens återkomst.

Vi tror att de första kristna levde i förväntan och hopp om återkomsten; antingen levande vid den tidpunkten, eller p.g.a. uppståndelsen, skulle de alla till sist delta i den dagens härlighet! Men de trodde inte att hans ankomst kunde ske när som helst; de visste att vissa saker skulle hända dessförinnan. När Paulus skrev till Tessalonikerna, talade han om uppståndelsen och bortryckandet av troende i luften, Herren till mötes (1 Tess 4:16-17). Senare blev de något förvirrade angående denna härliga händelse, och i sitt andra brev klargjorde Paulus saken. Hans yttrande visar att han inte trodde på en ankomst när som helst:

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder, att I icke – vare sig genom någon ”andeingivelse” eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss – så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. Låten ingen bedraga eder, på vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och ”Laglöshetens människa”, fördärvets man, hava trätt fram (2 Tess 2:1-3).

Här nämns alltså två saker som kristna skulle få bli vittnen till före den dag, när Kristus kommer för att församla troende till sig själv. Avfallet skulle ske och Laglöshetens människa skulle ha trätt fram. Angående just dessa saker, sa den inspirerade aposteln: ”Låt ingen bedraga eder”! Låt oss därför vara på vår vakt för en undervisning som påstår att församlingen skall ryckas upp till himlen FÖRE det att Laglöshetens människa har trätt fram. Enligt Paulus skall händelsernas ordning vara: (1) ett avfall, (2) Laglöshetens människa skall ha trätt fram, och (3) Kristi ankomst och vårt församlande till honom. Detta är tydligt. Men enligt när som helst-uppfattningen skall händelsernas ordning, i motsats till vad som sagts, vara: 3, sedan 1, och sedan 2! Alltså så här: (3) Kristi ankomst och vårt församlande till honom, (1) ett avfall, och (2) Laglöshetens människa träder fram: 3,1,2, eller kanske 3,2,1, istället för 1,2,3!

I ett försök att rättfärdiga denna omkastning av händelserna, undervisar vissa att avfallet är ett avlägsnande – församlingens avlägsnande i uppryckandet! Men ordet som översätts med ”avfall” är apostasia, som betyder ett avlägsnande från sanningen, en välgrundad betydelse. Försöket att få ”avfall” att betyda ”bortryckande”, visar på hur hårt pressad dispensational-ordningen är!

Paulus sa att troende skulle få se vissa saker först: avfallet, Laglöshetens människa skulle träda fram, och sedan skulle församlandet för att möta Herren ske vid hans ankomst. Men om avfallet skulle betyda uppryckandet – ett uttåg av troende från världen – då skulle de inte få se de händelser som följde, eftersom de inte skulle vara där! Paulus ord skulle inte ha något samband med den poäng han ville klargöra.

Varande under ”förföljelser och lidanden” undrade de troende i Tessalonika om Kristi dag inte redan ”stode vid dörren”(2 Tess 2:2). Om Paulus hade trott på när som helst-uppfattningen, fanns här den perfekta möjligheten att uppmuntra dem med undervisning om att Jesus skulle komma snart – när som helst. Han skulle ha kunnat skriva ungefär så här: ”Vi ber er nu, bröder, angående vår Herre Jesu Kristi ankomst och vårt församlande till honom, att ni inte så hastigt låten eder bringas ur fattningen, eftersom ingenting behöver hända först. Den dagen skall komma före avfallet och före det att Laglöshetens människa träder fram. Ja, vårt församlande till honom kan ske när som helst !”

Men tvärtom, detta var inte hans svar. Istället förklarade han att ett avfall skulle ske, och att Laglöshetens människa skulle träda fram, före Kristi dag! Det kan inte vara en missuppfattning att ”Kristi dag” avser uppryckandet, eftersom uttrycket används med avseende på ”vårt församlande till honom” (2 Tess 2:1). Kristna ”väntar” på ”vår Herre Jesu Kristi dag” (1 Kor 1:7-9). Det är ”på vår Herre Jesu Kristi dag” som de kommer att församlas och ”fröjdas” åt att få möta varandra (2 Kor 1:14). Det ”goda verket” som börjat i de kristna måste fortsätta ”intill Kristi Jesu dag” (Fil 1:6). Paulus förmanade de troende i Filippi att ”bliva rena och för ingen till stötesten” till ”Kristi dag” (vers 10), när han skulle få möta dem och glädja sig över att hans arbete inte hade varit förgäves (Fil 2:16). Alla dessa versar visar tydligt att ”Kristi dag” är den tidpunkt när troende församlas för att möta Kristus.

Scofield säger, i sitt försök att ta i tu med det påtagliga problemet som dispensationalismen ställs inför här, att King James Version har felaktigt översatt ”Kristi dag” i 2 Tess 2:2 i. st. f. ”Herrens dag”. Uppenbarligen säger en del gamla manuskript på ett vis och andra på ett annat. Men vad spelar det för roll? Vi använder uttrycket ”Herrens ankomst” när vi avser ”Kristi ankomst”. Varför försöka att få det nytestamentliga uttrycket ”Herrens dag” att betyda något annat än ”Kristi dag”? Bara för att försvara en hårt pressad teori skulle någon göra denna åtskillnad. Följande uttryck används alla omväxlande avseende Herrens ankomst för att församla troende:

”Kristi dag” (Fil 1:10)
”Jesu Kristi dag” (Fil 1:6)
”Vår Herre Jesu Kristi dag” (1Kor 1:8)
”Herren Jesu dag” (2 Kor 1:14)
”Herrens dag” (1 Tess 5:2)

Vi tror att det är inkonsekvent, att försöka få det sista uttrycket att betyda en annan ”Herre” eller en annan tid, än vad de andra uttrycken beskriver. Herrens dag är Kristi dag enligt Nya Testamentets språkbruk. Och enligt Paulus kommer den dagen – när troende kommer att församlas till honom – inte förrän EFTER det att Laglöshetens människa har trätt fram!

När uppstod läran om en hemlig Kristi ankomst före…?

Undervisningen om en hemlig Kristi ankomst före det att Laglöshetens människa framträder har spridits vida omkring – och blivit trodd – under detta århundrade. Många fina kristna har accepterat den med liten eller ingen rannsakan. Men, chockerande som det kan låta, denna undervisning var inte den tidiga församlingens uppfattning, undervisades inte av reformatorerna, UNDERVISADES INTE AV NÅGON FÖRRÄN OMKRING ÅR 1830! Om detta är sant, är inte undervisningen om ett hemligt uppryckande före vedermödan en del av den sanna ursprungliga tron, som en gång blev meddelad åt de heliga. Den är inte gångna tiders evangelium.

Efter att ha gjort en översikt över församlingens historia, säger teologiprofessor George Ladd: Varje kyrkofader som behandlar denna sak förväntar att församlingen skall få utstå lidande under Antikrist…vi kan inte finna några spår av uppfattningen om uppryckande före vedermödan hos den tidiga församlingen: och ingen pretribulationist i våra dagar har på ett övertygande sätt bevisat, att denna doktrin omfattades av någon av kyrkofäderna eller bibelforskare före 1800-talet.

Detta är ett ganska radikalt påstående, men som vi tror klarar en noggrann undersökning. Didache, ett av de tidigaste kristna litteraturverken, nedtecknad efter Nya Testamentet, förklarade att Antikrist skulle komma, att många skulle bli kränkta och lida förluster, och att de rättfärdigas uppståndelse skulle ske efter denna tid av bedrövelse. Barnabasbrevet, skrivet vid ungefär denna tid, säger: ”När Sonen kommer skall han göra slut på den Ondes tid och skall döma de gudlösa” – Kristi ankomst förläggs alltså efter den Ondes välde, inte före. Barnabas trodde inte på en Kristi återkomst när som helst, eftersom han förväntade sig Romarrikets fall först.

Justinus Martyren (100-165) talade om Herrens ankomst med dessa ord: ”Han skall komma från himmelen i härlighet, när avfallets man, som talar märkliga ord mot den Högste, ska drista sig till att utföra förbjudna handlingar på jorden mot oss kristna, som har lärt oss sann Gudstillbedjan från lagen, och ordet som utgick från Jerusalem genom Jesu apostlar”. Kristus ”skall komma från himmelen i härlighet, åtföljd av änglaskaror, och han skall också då uppväcka alla människors kroppar, och ikläda de värdiga odödlighet”.

Irenaeus (130-202) talade om ”de rättfärdigas uppståndelse, som äger rum efter Antikrists ankomst…Men när denne Antikrist skall ha ödelagt allt i denna världen… då skall Herren komma på skyarna, i sin faders härlighet, och förvisa denne man och alla som följer honom till den brinnande sjön; men till de rättfärdiga skall han ge rikets tid”. Han talade om konungar som ”skall ge sina riken till vilddjuret, och och få församlingen på flykt. Efter detta skall de bli tillintetgjorda genom Herrens ankomst…Vid slutet skall församlingen plötsligt ryckas bort” och efter att ha segrat, skall den bli ”krönt med oförgänglighet”.

Tertullianus (160-240) trodde att Antikrist skulle träda fram med makt att förfölja församlingen. Han påstod att kristna brukade be om del i uppståndelsen för att möta Kristus vid tidens slut.

Hippolytus (170-236) talade om de fyra konungadömena i Daniel och att det fjärde konungrikets (som då härskade) undergång skulle få den fruktade Antikrist att träda fram. Denne skulle förfölja församlingen. Han trodde att återkomsten skulle vara tidpunkten när de döda skulle bli uppväckta, Antikrist tillintetgjord, och de heliga förhärligade.

Cyprianus (200-258), en kristen biskop och martyr, trodde att Antikrist skulle regera, och att efter detta skulle Kristus komma vid tidens slut.

Lactantius (260-330) trodde att Antikrist skulle regera över världen och angripa de rättfärdiga, men att Gud skulle sända den Store Konungen för att rädda dem, för att förgöra de onda med eld och svärd, för att uppväcka de döda och förnya världen.

Cyrilus (315-386), biskop i Jerusalem, skrev: ”Vi tror på honom, som också steg upp till himmelen och satte sig på Faderns högra sida, och som skall komma i härlighet för att döma de levande och döda…vid tidens slut, på den sista dagen. För på denna världen skall det bli ett slut, och denna skapade världen skall åter göras ny”. Det är tydligt, enligt olika uttalanden, att han trodde att Antikrist skulle komma med makt att förfölja församlingen före Kristi återkomst.

Innebörden av dessa forna författares undervisning är att Antikrist skulle förfölja församlingen, att Kristi ankomst skulle följa därefter och avsluta Antikrists välde, att tidens slut skulle vara tidpunkten för uppståndelsen när troende skulle församlas för att möta Herren.

De som tror på uppryckande före vedermödan har ibland citerat Irenaeus: ”Och därför, när församlingen vid slutet plötsligt skall ryckas bort, sägs det: ‘Det skall bli en sådan vedermöda som aldrig tidigare har varit från begynnelsen, ej heller skall bli’. För detta är de rättfärdigas sista prövning, i vilken, när de segrar, de blir krönta med oförgänglighet”. Fastän det är sant, att en del av detta sammanhang tycks undervisa om uppryckande före vedermödan, visar en läsning av hela sammanhanget, att detta inte var avsikten.

Han talade om vedermödan som den ”sista” prövningen för de rättfärdiga och genom seger skulle de bli krönta. Han talade om ”slutet” som tiden för församlingens plötsliga bortryckande. Vi såg tidigare att Irenaeus trodde att Antikrist skulle förfölja församlingen, och att Kristus efter detta skulle komma för att belöna de rättfärdiga och tillintetgöra de onda. Otvivelaktigt var inte detta den dispensationella uppfattningen om uppryckande före vedermödan.

En samling syner, förmaningsord och liknelser cirkulerade omkring år 150 e. Kr., kända som Hermas Herden, har citerats. På ett ställe talar författaren om att han mötte och flydde undan vad som tycktes vara ett stort vilddjur. På kort avstånd nedför vägen, sa en jungfru klädd i vitt till honom, att just så som han flydde undan vilddjuret, skulle de som i sanning ångrade sig undkomma den stora vedermödan: ”Om ni gör er beredda och ångrar er av hela ert hjärta och vänder er till Herren, blir det möjligt för er att undkomma den, om era hjärtan är rena och utan fläck”.

Fastän detta sammanhang talar om räddning från den stora vedermödan, ska vi inte läsa in saker som inte finns där. Ingenting sägs om ett hemligt uppryckande som tar församlingen ut ur denna världen, ingenting om två Kristi ankomster eller åtföljande dispensationell undervisning. Andra sammanhang i Hermas Herden för fram uppfattningen (som vanligtvis de fornkristna hade) att vedermöda och förföljelser har en renande effekt på församlingen. Syn Två, exempelvis, säger: ”Saliga är de som uthärdar den stora vedermödan som kommer, och saliga är de som inte strider för sina egna liv”. Det skulle bli ganska svårt, att forma en lära om uppryckande före vedermödan på denna ganska svårfattliga bok

Om vi ser tillbaka genom århundradena, finns det vissa namn som utmärker sig i den kristna historien: John Wyclif, John Huss, Martin Luther, Philipp Melanchton, Huldreich Zwingli, William Tyndale, Nicholas Ridley, Hugh Latimer, John Foxe, Edwin Sandys, John Calvin, John Knox, Isaac Newton, Thomas Newton, John Wesley. INGEN av dessa män trodde att församlingen skulle tas bort före Antikrists framträdande. De trodde att församlingen skulle lida under Antikrist, vars bana skulle ta slut vid Kristi återkomst.

Men idag har många kristna blivit lärda, att upptyckandet ska ta dem till himlen, före Antikrist, och före Kristi ankomst i makt och härlighet. Denna undervisning är av jämförelsevis nytt ursprung, den härrör från omkring år 1830, och utvecklades under åren som följde. Namn som associeras med vad som då var en ny undervisning, inkluderar namn som Irving, McDonald och Darby. Först ska vi lägga märke till namnet Edward Irving.

Irving föddes i Skottland 1792 och var en av de mest vältaliga predikanterna på sin tid. 1828 drog hans friluftsmöten i Skottland skaror på 10.000 personer. Hans kyrka i London hade plats för tusen personer och var välfylld vecka efter vecka. När han skrev en traktat, vars innebörd var att Jesus ägde en fallen mänsklig natur, uppstod emellertid en kontrovers bland hans folk och han fick lämna sin talarstol 1832, fastän större delen av hans församling stödde honom och sökte efter en ny möteslokal. Ett församlingsförhör 1833 berövade honom hans status som präst i Church of Scotland. Hans död följande år 1834, i Glasgow, orsakades av tuberkulos och en hjärtattack.

I september 1830 innehöll Irvings tidskrift, ”The Morning Watch”, en specialartikel som gav uttryck för uppfattningen om Kristi återkomst i två faser. Vissa är av den meningen, att fröet till denna doktrin kan ha varit en spansk bok, T he Coming of the Messiah in Glory and Majesty, skriven av Manuel Lacunza, som Irving översatte till engelska 1827. Denna bok, ursprungligen publicerad 1812, förklarade att ”när Herren kommer tillbaka från himlen till jorden, vid hans framträdande från himlen, och långt före hans ankomst till jorden, kommer han att ge sina order och sända ut sina befallningar…som skall ljuda…med en överängels röst och med en Guds basun. Vid denna Guds Sons röst skall de som hör den genast uppstå”.

Det är inte klart exakt vad han menade med ”långt före”. Vissa tror att han kan ha menat några timmar, vilket skulle vara ”långt före” jämfört med de fem eller sex minuter som vissa undervisade. Lacunza satte i alla fall bortryckandet av troende i förbindelse med sammanhang som Upp 19, Matt 24:30 och Upp 1:7. Detta var ändå långt ifrån dagens populära dispensationella undervisning.

Fastän Lacunza var romersk katolik, placerade påven Leo XII hans bok på listan av förbjudna böcker – och inte undra på: Lacunza undervisade om att det romersk-katolska prästerskapet skulle slutligen bli vilddjuret med två horn i Uppenbarelseboken 13!

En bekant till Irving, Miss Margaret McDonald, är ett annat namn som vanligen förknippas med två-fas-uppfattningens tidiga begynnelse. I ett profetiskt uttalande som gavs på våren 1830, talade hon om en Kristi ankomst som skulle vara synlig endast för dem, vars ögon var andligen öppna. Hon skrev en redogörelse om detta och skickade handskrivna kopior till dåtidens olika kristna ledare. En bok som publicerades av Robert Norton 1840, The Restoration of Apostles and Prophets in the Catholic Apostolic Church, nu mycket sällsynt, gav en nedtecknad redogörelse av hennes uppenbarelse. Från denna redogörelse ska vi nu citera delar av detta uttalande: .

Nu upplever nationerna betryck, rådlöshet, haven och vågorna brusar, människornas hjärtan slår fel av fruktan – var nu vaksamma efter Människosonens tecken. Här måste jag stanna upp och ropa ut, O det är inte känt vad Människosonens tecken är…Jag kände att detta måste bli uppenbarat, och att det fanns ett stort mörker och villfarelse kring detta; men plötsligt föll det över mig med ett underbart ljus. Jag såg att det var Herren själv som steg ned från himmelen, den förhärligade människan, Jesus…Jag såg villfarelsen som skulle komma, att människor tror att det kommer att vara något, som kan ses med det naturliga ögat; men det är andlig urskiljning som behövs….Endast de som har Guds ljus inom sig själva kommer att se tecknet för hans ankomst….det är endast de som har liv i honom, som kommer att lyftas upp för att möta honom i luften….upprepade jag flera gånger, men det andliga templet måste och skall bli uppbyggt, och Kristi fullhet utgjuten in i hans kropp, och då ska vi lyftas upp för att möta honom.

Församlingen har under århundradena trott på Herrens öppna, synliga ankomst i härlighet. Men i McDonalds uttalande framfördes något inte tidigare känt – en Herrens ankomst, när han kommer ensam, icke synlig för det naturliga ögat, en ankomst för att bortrycka de andligt levande. Här har vi antydningar om en tidigare ankomst – före Herrens öppna och synliga ankomst – men hennes exakta inställning är inte alltid helt klarlagd. I motsats till teorin om räddning genom uppryckande i dess nuvarande form, fortsatte Miss McDonald att tala om stora prövningar som skulle drabba församlingen:

Den Onde skall uppenbara sig, med all makt och bedrägliga under och tecken, så att om det var möjligt de utvalda skulle bli bedragna. – Detta är eldsdopet som ska pröva oss. – Det sker för att rena de sanna lemmarna i Kristi kropp; men, O, det kommer att bli ett eldsdop…Jag sa flera gånger den kvällen, och ofta senare, att nu ska fruktansvärda åsynen av en falsk Kristus synas på denna jorden, och ingenting utom den levande Kristus i oss kan avslöja detta fruktansvärda försök av fienden att bedra….Just detta är prövningens väsen, vilken de måste gå igenom, som ska anses värdiga att träda fram inför Människosonen….Församlingens prövning kommer från Antikrist …O, var fyllda med Anden…Detta är vad vi för närvarande har att be för, att vi alla skyndsamt gör oss redo för att möta vår Herre i luften – och det kommer att ske.

De protestantiska församlingarna har alltid, och i århundraden, framhållit som faktum: att påvedömet var Laglöshetens människa eller Antikrist som förde krig mot de heliga, att församlingen redan upplevde vedermöda, att prövningar som renar var församlingens levnadsförhållanden. De trodde att Uppenbarelseboken beskrev händelser, som sträckte sig genom århundradena fram till Kristi återkomst. De berömda Alburykonferenserna undervisade om att församlingen nu hade levat genom händelserna i Upeenbarelseboken fram till kapitel 16. (Tanken på att de närmade sig ett uppryckande i Upp 4:1 var okänd!). Om man läser hela ordalydelsen i Margaret McDonalds uttalande, visar det att hennes tänkande fortfarande var likadant som den gamla historiska skolan i profetiskt tänkande – men med ett unikt tillägg: tanken på en hemlig ankomst.

Snart började undervisningen om en hemlig ankomst undervisas bland den grupp som blev känd som Plymouthbröderna – den blev accepterad av vissa och förkastad av andra. 1864 skrev S.P. Tregelles, en av bröderna som förkastade denna nya undervisning: ”Jag är inte medveten om, att det fanns någon bestämd undervisning om att det skulle finnas ett hemligt uppryckande, förrän detta fördes fram som en ”utsaga” i Mr Irvings församling, från vad som då uppfattades som Andens röst. Men vare sig någon någonsin hävdat något sådant eller inte, så var det från den förmenta uppenbarelsen, som den moderna doktrinen och det moderna uttryckssättet angående den uppstod. Den kom inte från den Heliga Skrift, utan från vad som lögnaktigt påstods vara Guds Ande”.

Märkligt nog blev det som först ansågs vara en ny och speciell uppenbarelse -undervisningen om en särskild ankomst för att rycka upp dem som var redo – kort därefter dogmatiskt framfört SOM OM DET ALLTID HADE VARIT BIBELNS EVIGA SANNING!

Under åren som följde utvecklades två-fas-undervisningen ytterligare av John Nelson Darby (1800-1882). Irving undervisade, så vitt man kan förstå, om någon slags hemligt uppryckande och Margaret McDonalds utsaga spred sig omkring, men det var Darby som förde in den i den profetiska tolkningens huvudströmningar. Darby var en begåvad och välutbildad man, vars författande i bibliska ämnen omfattar mer än 30 böcker på 600 sidor i varje. Han framställde en bibelöversättning med noter, han skrev också dikter och sånger. 1825 blev han invigd diakon i Church of England. Han blev senare en ledare inom Plymouthbröderna, en rörelse som till största delen bestod av personer, som blivit missnöjda med det sömnaktiga tillstånd som rådde i många av församlingarna. Fastän rörelsen uppstod i Dublin, var det Plymouth, England som blev centrum för deras spridande av litteratur, därav namnet Plymouthbröder.

Darbys levnadstecknare hänvisar till honom som ”den moderna dispensationalismens fader”. Många av Plymouthbröderna accepterade hans ståndpunkt. B.W. Newton avvisade uppfattningen om två faser som ”nonsens”. Andra kända ordets tjänare på den tiden – bl.a. George Müller, William Booth och Charles Spurgeon motsatte sig också denna teori som obiblisk.

Det hemliga uppryckandet introducerades i USA och Kanada på 1860- och 1870-talen, dock finns det vissa antydningar om att det kan ha undervisats så tidigt som på 1840-talet. Darby själv besökte USA sex gånger. Den ”nya” undervisningen fick spridning. I samklang med Darby hjälpte skrifterna av Charles Henry Mackintosh, vanligtvis känd som C.H.M., till med att sprida dispensational-teorin. William Blackstone skrev en bok, Jesus is Coming, som undervisade om det hemliga uppryckandet. Den distribuerades till ordets tjänare och personer inom olika samfund över hela landet. Men den antagligen största enskilda faktorn, som bidrog till att sprida undervisningen om uppryckande före vedermödan, var tryckningen av Scofield Reference Bible 1909.

Scofield och Dispensationalism

Cyrus Ingerson Scofield (1843-1921) var soldat under inbördeskriget. Senare ägnade han sig åt juridik och politik. Under president Grants ministär utnämndes han till USA:s befullmäktigade ombud i Kansas. 1879, i St. Louis, mottog han Kristus som frälsare. Tre år senare blev han församlingstjänare. Hans första tjänst var i Dallas, Texas, där Dallas Theological Seminary fortfarande för fram de dispensationella uppfattningarna, som han populariserade genom noterna i Scofield Reference Bible. Om han först hörde om dispensationalism av Malachi Taylor, medlem i Plymouthbröderna, är inte klarlagt. Han blev definitivt påverkad av Darby, vilken han ansåg vara ”den djupaste bibelforskaren i modern tid”.

Vissa har skrivit om Scofields skilsmässa (från en romersk-katolsk kvinna) och omgifte. Andra tror att han själv givit sig titeln ”Dr” framför sitt namn. Andra har ifrågasatt en del av hans affärshandlingar och hans medlemskap i en inflytelserik klubb. Vi lämnar diskussionen om dessa saker, som skedde för länge sedan, åt andra. På många sätt stod Scofield för sunda principer inom evangelisk kristendom. Men hans dispensationalism, som är av jämförelsevis nytt ursprung, bör avvisas.

P.g.a. Scofields bibel, kom många att tro på ett hemligt uppryckande. Oswald J. Smith var en av dem. Men senare skrev han: ”Nu, efter år av studier och bön, är jag fullständigt övertygad om, att det inte kommer att bli något hemligt uppryckande före vedermödan…Jag trodde på den andra teorin, helt enkelt därför att jag undervisades om den av W.E. Blackstone i hans bok Jesus is Coming, i Scofield Reference Bible och på profetiska konferenser och bibelskolor; men när jag började efterforska i bibeln själv upptäckte jag, att det inte finns en enda vers i bibeln som stöder teorin om uppryckande före vedermödan”.

Philip Mauro (1859-1952), en av detta århundradets stora bibelforskare, erfor samma sak: ”Det är förödmjukande att erinra sig”, skrev han, ”att jag inte bara trodde på och lärde ut dessa nymodigheter själv, utan att jag också njöt av en självbelåten känsla p.g.a.detta, och såg med känslor av medlidande och förakt på dem, som inte hade mottagit det ”nya ljuset” och var obekanta med denna moderna metod att ‘rätt dela sanningens ord’…Tiden kom…när inkonsekvenserna och självmotsägelserna i själva systemet, och framför allt, omöjligheten att förena dess huvuduppfattningar med den klara framställningen i Guds ord, blev så påfallande tydliga att jag inte kunde göra annat än att avsäga mig det”.

G. Campell Morgan (1863-1945) sa följande om sin erfarenhet, när han tillfrågades om han trodde på två-fas-uppfattningen: ”Absolut inte! Jag känner till den uppfattningen mycket väl. Under de tidiga åren av min tjänst undervisade jag om den och förde in den i en av mina böcker (God’s Method with man). Men vidare studier övertygade mig så om felaktigheten i denna undervisning, att jag faktiskt på egen bekostnad köpte plåtarna av förläggarna och förstörde dem. Tanken på en särskild och hemlig Kristi ankomst är ett påfund inom profetisk tolkning, utan någon som helst biblisk grund”.

Med all respekt för dem som fortfarande håller sig till undervisningen om ett hemligt uppryckande – en del kära vänner och ordets tjänare bland andra – är det vår allvarliga övertygelse, att den bör avvisas, för det första, därför att den saknar säkert bibliskt stöd, och för det andra, p.g.a. dess jämförelsevis nya ursprung. Fastän uppfattningen om det hemliga uppryckandet fortfarande får mycket publicitet, finns det många i Kristi kropp som överväger frågan om uppryckandet. Det finns ett påtagligt återvändande till den ursprungliga, apostoliska, historiska uppfattningen.

Ralph Woodrow