Det kan beskriva en vildögd fanatiker som slungar förbannelser över de ogudaktiga, eller en liberalteologiskt anstruken människa som utan att blinka sätter likhetstecken mellan alla världens Gudar. Det kan vara definitionen på en kyrkobesökare med enda tydliga motiv till att vara där än ‘att så har vi alltid gjort, och jag har i mitt hjärta en planta som kallas vördnad och den behöver vattnas en gång i veckan. Jag är kristen för jag tillhör den eller den kyrkan, men kunde varit något annat om jag fötts någon annanstans.”

Hur kommer det sig? Varför har detta skett? Vad betydde det från början och varför har det changserat så gruvligt?  Det är idag ofta ett skällsord, eller i varje fall öknamn, och märkligt nog så var det också från början. Det var människor som “följde den Vägen” som av sina meningsmotståndare först kallades “christianoi”. Det står då för att dessa definierades som “de som tillhörde Kristus” eller rentav, dessa som uppgav sig “ha Kristi liv i sig”. Det spred sig med hast och när Paulus står inför kung Agrippa och i sedvanlig vältalighet förklarar vad evangeliets goda nyheter är, så backar denne undan diskussionen genom att säga: “Det står då inte på förrän du har gjort mig till en kristen!”  Paulus svarar i princip; Yes Box alright! Bli som jag, fast bortsett då från de handfängsel som jag bär.

Det kan beskriva en som benhård står fast vid att allt i Bibeln skall förstås exakt som det står, men lika gärna en som anser att det mänskliga förnuftet inte längre behöver några bibliska tyglar för att vara sann och äkta kristen. Spännvidden är enorm. Och avståndstagandet från termen är allt oftare även deras som trots att de är Jesu lärjungar inte för sitt liv vill bli ihopklumpade med företeelser som kallas ‘kristna’ men som radikalt avviker från vad ordet ursprungligen stod för.

Under kejsar Neros (från 64 E Kr framåt) förföljelse och försök till utrotning av dessa människor anammade de öknamnet och bekände gladligen att ” ja vi tillhör Kristus, och är beredda att dö för hans namns skull!”  Bara en enda referens till finns i Nya Testamentet. Då i 1 Petri brev 4:15-16 “Se till att ingen av er lider för mordhandlingar, stöldbegär, upproriskhet eller  som hot mot samhällets trygghet. Får ni lida för att ni är kristna skäms då inte för det, men låt Guds ära bli sedd i hur detta namn äras av er.”
Termen dyker alltså upp som en extern definition av människor som uppgav att de hade en särskild relation till Jesus Kristus. Det var inte de troendes eget påhitt. Men motståndarna fattade att dessa var oupplösligen knutna till sin Herre. Om alla de som idag kallar sig kristna ställdes till svars för det namnet skulle få  få en fällande dom. Folk ger inte sina liv för att dom är födda i ett kristet land. Minsta undersökning om begreppet “kristen” visar att man blir lika lite bil för att man föds i ett garage, som man är en kristen för att man föddes i Finland, Sverige, Åland eller Vatikanstaten.

Inte heller är man en kristen för att man kan bibeln utantill utan att ha en aning om vad som menas med ‘ni måste bli födda på nytt’. Att kunna orden utan att de blir kött i det egna livet båtar till ingen nytta alls. De som inte med bekännelsen ‘Jag tillhör honom’ definierar sitt ‘kristenliv’ har inte rätt att ställa anspråk på att vara det. Om vi undersöker allt som bär namnet eller skällsordet ‘kristen’ faller det mesta bort. Vad är då den definition av att vara en kristen, om den baseras på vad den explosionsartat växande kyrkan förstod om sig själv?

Eller annorlunda uttryckt: Vad var det som de var beredda att dö för? De fick ideligen veta att om de bara gjorde en enda sak skulle deras liv vara räddat, de behövde bara förneka att Kristus var Guds Son kommen i fysisk gestalt och att han var över alla andra gudar, konungar, makter och väldigheter i hela världen. Det var allt. Det fanns i Rom inga hinder för folk att leva med och i sina olika religioner, det var ett öppet och tillåtande samhälle med multireligiositet.

Men en samlande faktor fanns. Alla, utan undantag måste en gång om året avlägga en trohetsed inför Kejsarens ‘genius’. Gjorde de inte det  hädades de som ‘ateister’ och sågs som en förrädare av hela statsapparatens grundbult: kejsarkulten. Och Rom hade under långa perioder inget fördrag med förrädare. Till bålet, till vilddjuren, till martyrskapet sändes de i tusental. Och blev därför bara hela tiden fler och fler. För den som har en tro värd att dö för har också ett liv som övervinner döden. Men inte sitt eget liv, utan dens liv som själv hade givit sitt liv för att befria dem som livet igenom varit bundna av dödsfruktan.

Den kristna bekännelsen är att människan inte kan rädda sig själv. Men behöver räddas om hon inte skall gå förlorad. Jesus av Nasareth, Messias, Guds son, Människosonen, levde ibland människor och visade  den kvalitet av liv som ursprungligen var ämnad för alla människor. Men som ingen längre hade. Det livet offrade han frivilligt för att det liv han själv levde, och själv är, skulle bli den gåva från Gud till människorna som tog emot den. Det är alla gåvors egensinniga egenskap att de först är fullvärdiga gåvor när de tagits emot.

De hade själva alla omvänt sig från sitt eget självdefinierade liv och valde att lägga ner sin egen livsambition för att få ett nytt liv. Ett liv som var Kristi eget liv. De hade blivit som barn och fötts på nytt efter att ha förstått att den som dog i deras ställe också bar deras egen död ihop med sin. Och det nya livet var det liv som Han genom sin uppståndelse gjorde tillgängligt för dem alla som i tro tog emot detta löfte.  De sa därför: “Jag är korsfäst med Kristus, det är inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig, och det liv jag ännu har i denna fysiska ram, detta kött, det lever jag i trons förtröstan på Guds son som älskade mig och gav sig själv för mig.” (Gal 2:20)
 “Om dens Ande som reste upp Kristus ifrån de döda bor i er, då skall han som väckte Kristus från de döda ge liv till era dödliga kroppar genom den Ande som bor i er.” (Romarbrevet 8:11) Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp.(Kol 1:27) Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.” (Gal 3:26-27) “Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har formats i er, jag skulle önska att jag var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er.” (Gal 4:19)

Vem är en kristen? Den som genom tron har dött med Kristus och genom pånyttfödelsen tagit emot Kristi uppståndelseliv, genom sitt dop har klätt av den gamla människan med sina krav och rättigheter, synder och självcentrering och iklätt sig den nya gestalten.  Kristus i dem och tillika de iklädda Kristus. Inte längre naken, fattig och blind, utan klädd i rättfärdighetens vita klädnad, rik på alla Guds gåvor och visdomar och en som ser Gud för att Kristus kom för att de som har sett honom skall också ha sett Hans Gud och Fader.

Klart att detta inte kunde få bli oemotsagt! Klart att denna kompromisslösa målning måste laveras om så att allting flyter ut och konturerna försvinner. Klart att tusen alternativa sanningar om detta med hast måste spridas. Så av en livsväg blir det kristendomliga imperiet. Av en livslära blir det teologiska institutioner. Av en levande Kristus i oss blir det en bekräklad och bemitrad ställföreträdare och alternativ sanning om Kristus med säte i Rom. Av ett liv i och med Honom blir det en serie temagudstjänster om allt mellan himmel och jord, men bara inte om Honom som är det kristna livet.

Av ett ultimatum: “Om vi inte blir födda på nytt kan ni inte se Guds rike” blir det ett fräckt och osant: “Var och en blir salig på sin tro!” Det vore sant om alla hade den tro som en gång för alla var meddelad till alla de heliga. Men det har de inte.

Den som inte tror att Kristus har uppstått från de döda har heller inte hans uppståndelseliv. Vad återstår då annat än en from formel med innebörden :” Jag gör så gott jag kan, det får Gud nöja sig med. Eller ännu enklare  sagt:”Ära vara Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”. 
 En annan grund för det kristna livet än den grund som är lagd av apostlarna och profeterna kan ingen lägga. Hörnstenen i den byggnaden, den kyrkan, det templet, är bara Jesus Kristus. Ingen annan. Bygg utan den och din kristna tro är byggd på lösan sand och kommer inte att stå kvar när den eld kommer som prövar  och testar allt vi gjort.

Alla kyrkor gör rätt som förkunnar Kristus, men gör fundamentalt fel när de inte också ser till att Kristus tar gestalt i dem som säger sig tro. De döper, men gör inga lärjungar, evangeliets texter läses, men innebörden att Kristus är det kristna livets enda möjliga ‘dynamis’ och förutsättning förtiges.
Det är fullständigt omöjligt för köttet att bli delaktig av Anden. Det kristna livet är en total omöjlighet för alla andra utom Kristus själv. Klart att vi misslyckas vara det vi inte är, om vi inte får del av Honom.

För att förhindra att allas ögon vänds till Jesus har ‘ovännen sått sin vildhavre’ och den fördunklar den kristna trons enda anledning att kalla sig kristen alls; Jesus Kristus, Guds enfödde son, som har givit sig själv för mig och till mig i utbyte mot att jag ger honom allt,allt. “Så bönfaller och uppmanar jag er bröder, vid Guds barmhärtighet att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst, tempeltjänst.”  (Rom 12:1-2)

Skall man då kalla sig kristen alls? Inte om man inte är det. För det vore falsk marknadsföring.  Och han som äger namnet ‘Kristus’, han Messias, kommer att be om redogörelse för hur vi kunde stjäla hans namn och av det göra något det aldrig var avsett för. Men om det nu bara är ett öknamn för avarter av det ursprungliga? Ja då är det ju ännu mindre sant. Då finns ännu mindre anledning att kalla något kristet.. I den s k  milleniepsalmen skrev Ylva Eggehorn: “Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde Du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér, vi byggde katedraler upp mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.”

“Med himmelriket är som med  den man som hittade en pärla i en åker och som gick och sålde allt han ägde och köpte åkern så att pärlan blev hans”. Det blev kanske att torka av intorkad lera från pärlemorskimret. Men oavsett det den legat för fäfot och i jorden är den en pärla. Att kalla sig kristen är idag förenat med omkringbärandet av ett lexikon av förklaringar för vilken slags kristen man inte är. Föreställningarna om vad en kristen är är lika många som de demoner som for ut ur en människa och in i en svinajord. De kallade sig  ‘Legion’.

Jesus frågade en gång sina lärjungar; Vem säger människorna så där i gemen att jag är? De svarade med en flod av olika rykten och föreställningar som kommit till uttryck. Sen frågar han dem: men vad säger ni? Petrus viftade genast med handen och visste svaret: “Du är Messias, den Högste Gudens son. Jesus säger då, att det där har du inte kommit på själv, men min Fader har uppenbarat det för dig, för kött och blod kan inte fatta vare sig vem eller vad jag är.”

“Sådan han är så är vi i världen”, “Om ni älskar mig, så håller ni er till mina bud, Fadern kommer att älska er, och tillsammans med honom kommer jag och bosätter mig hos er. Den som inte älskar mig håller inte mina bud, men de ord ni hör av mig är inte mina utan dens som har sänt mig.” (Joh 14:22f)
Det kan vara värt att avstå från ‘kristenheten’ för att få tillhöra Jesus Kristus. Den dagen kommer då vi kanske för det Namnet skull skall mista våra liv, vi som inte kan vara toleranta mot att Herrens namn missbrukas. Nå då så. Vi har dött med honom en gång redan, nästa gång går vi in i den eviga gemenskapen med Honom. Döda kroppen kan man, men inte det liv som är Hans.
Till sista andetaget: Han är min starkhet och min lovsång. Mitt enda liv.

Teddy Donobauer, Doncaster, känd av en  Herde som gett sitt liv för sina  får..och till dem!

Artikeln publicerad med författarens tillstånd.

När jag var liten grabb på 50-talet, brukade jag ibland gå med min mamma till ”Statskyrkan”. Väl inne i kyrkorummet kunde jag se besökare med huvuden böjda i vördnad inför himmelens och jordens Skapare. Vet inte om detta ens förekommer någonstans i vårt land längre.

Tyvärr är väl läget sådant, att vördnad inför en helig och rättfärdig Gud inte precis är vad vi ser människor prioritera och uppvisa idag. Det verkar vara så att respekt, högaktning och ödmjuk tillbedjan inte längre flödar fram från människors inre. Ett generellt påstående givetvis, och jag hoppas undantagen är fler än vad jag själv uppfattar.

Om vi just nu skulle lämna Svenska kyrkans miljöer och sätta vårt fokus på den övriga kristenheten, så verkar vi tyvärr inte finna många böjda huvuden inför vår Herre där heller. Istället finner vi att anpassningen till samhällets alltmer antikristliga normer bara verkar accelerera.

Människans jag verkar sitta på tronen. Det är styrka som gäller. Svaghet och tårar verkar långt borta. Man skulle kunna komma till slutsatsen, att många kyrkomänniskor är präktiga, självgoda och allmänt nöjda med sig själva.

Samma sak verkar i alltför hög grad gälla i det land jag f.n.är bosatt i. Här kan vi läsa på både tricycles och T-shirts att ”Jesus is my Savior”. I de allra flesta fall innebär detta att filippinos vill ha Guds beskydd i trafiken och på andra områden, han/hon vill ha hjälp av Gud ekonomiskt och på annat sätt.

Men sina synder och gamla vanor vill man alltför ofta leva kvar i. Och kyrkan ställer givetvis upp på det här konceptet, med erbjudande om förlåtelse om och om igen via det upprepade mässoffret.

Var vi än befinner oss i världen kan vi finna samma förhållanden. I länder där Kristi efterföljare är satta under press och får lida förföljelse är förhållandena givetvis andra. Sant kristna karaktärer mejslas fram hos dessa syskon.

Tillbaka till västvärlden och frågeställningen om kyrkorna av nutidsmänniskan upplevs som kärlekfulla miljöer, som fredade zoner, där godhet och medkänsla flödar syskon emellan?

Är detta den bild som allmänheten har?

Eller kan det kan vara en korrekt bedöming, att Sveriges kyrkor mer eller mindre är på väg att urarta till rena serviceinrättningar för egofixerade hedonister i full färd med att förverkliga sig själva, …

…ostört, utan att något tal om förkrosselse/sinnesändring/omvändelse får finnas med i bilden.

Tycker du att jag uttrycker mig för starkt?

En snabbfix på eventuellt begångna synder är i alla fall inte vad som förvandlar en människas inre, och kan omöjligen kan beröra hennes hårda hjärta på djupet och ta bort den fiendskap som finns mellan henne och himmelens och jordens Skapare.

Har du någon gång snuddat vid tanken på att kyrkorna kastrerat sig själva?

Det tunga skuldmedvetande och djupa förkrosselse, som bakåt i historien präglat och förberett sökande invider för en underbar nåd uppenbarad i en dyrbar Frälsare ser vi alltför litet av. Och det menar jag är ett klart understatement.

Istället har man inga problem med att gå direkt på med hela arsenalen av resurser för att föra kyrkomänniskorna in i ett tillstånd av förväntningar på ”hur detta besök kyrkolokalen kan berika mitt liv här och nu, hur jag med Guds hjälp kan få det perfekta liv som jag alltid drömt om och varit på jakt efter”, vi pratar alltså om hur jag som individ kan få den maximala optimeringen av mig själv som människa i kristen tappning och version.

Och detta är naturligtvis orsaken till att vi möter så få förvandlade och kristuslika människor i den svenska kyrkovärlden. Den helige Ande har alltså aldrig fått utföra sitt verk i människans inre, aldrig fått ta henne med på en resa in i djupet av henne själv, där hon fått sitt hjärtas tillstånd manifesterat, och den bekännande kristne har därför aldrig personligen och subjektivt fått uppenbarelse om vad som finns därinne, i djupet av hans/hennes själ.

Men hur skulle det kunna vara något annat, när Kristi försoningsverk reducerats och förpassats enbart till en bakgrundkuliss, i kontrast till den stora scenens väsentligheter, framförda av proffsiga Jesus-estradörer, som vet exakt hur man för sina åhörare in i ett subjektivt mottagligt sinnestillstånd, där dom religiösa motivationscoacherna får fritt tillträde för att visa på hur smidigt man får Gud på sin sida.

Man ger folket vad dom vill ha.

Låt oss därför inte för en sekund inbilla oss, att Guds välbehag vilar över dom olika kyrkliga spektaklen.

I total omedvetenhet om bibelns beskrivning av människans tillstånd och uppror mot Gud, fortsätter man med sitt upphöjande av hennes godhet, utan att ägna en tanke åt sanningen om hennes fallna tillstånd.

Det som våra pastorer avsiktligt tonar ner för att behaga människor, för att dom ska kunna fortsätta i sin förmenta godhet, finner vi tydligt uttryckt i den heliga Skrift, och vi kommer inte undan, inte en enda av oss.

Det här är en del av den djävulskap vi människor är kapabla att utföra och utför.

”Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud.

Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar.

Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.

De är snabba på foten till att utgjuta blod.

Förödelse och elände råder på deras vägar,

och fridens väg känner de inte.

De har inte gudsfruktan inför sina ögon.” (Romarbrevet 3:10-18)

Här i denna beskrivning möter vi den totala punkteringen av människan med hennes imaginära godhet.

Men tyvärr kan syndernas förlåtelse, denna i vår tid sekundära och snabbt avklarade företeeelse, idag via den kyrkliga inrättningen snabbt erhållas, utan att individen på något sätt behöver vända om från sitt tidigare liv med sig själv i centrum.

Istället verkar det helt OK att människor drar med sig hela det i Guds ögon avskyvärda, världsliga livet in i den kyrkliga miljön. Det eventuella dilemma som detta koncept skulle kunna förorsaka ordnas då till, genom att man helt enkelt låter tron på Jesus täcka över det gamla, utlevda syndalivet, som man sedan med dom kyrkliga ledarnas tysta överseende obehindrat kan fortsätta att leva i och åtnjuta.

Vi talar alltså här om en tro, som ses som en oantastbar garanti för att ingen omvändelse, inga styng i hjärtat behöver inträffa.

Vad man här gjort sig skyldig till, är att man lagt all betoning på begreppet ”tro”, oftast och enbart en försanthållande tro, som har sitt urprung i människans hjärna, och som inte på något sätt behöver beröra hennes inre, hennes hjärta.

Skulle någon ge sig på att ifrågasätta hela detta baksluga och förfalskade koncept, blir han/hon snabbt nedtystad och klassad som en dömande person.

Här har kyrkorna alltså fullständigt ignorerat den mönsterbild som bibeln ger varje sanningssökande människa:

”När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ‘Bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. …’” (Apg. 2:37-38)

Utan förkunnelse av denna omvändelse, mina vänner, denna sinnesändring, har den kristna församlingen absolut noll att erbjuda människor i vår samtid.

Och ännu värre, om kyrkorna fortsätter att ignorera Jesu egna ord, när han förkunnade Guds glädjebudskap med orden “omvänd er och tro evangelium”, så har dom inget som helst existensberättigande inför en helig och rättfärdig Gud.

Och samstämmig med Jesus är aposteln Paulus som i sitt tal på Aeropagen predikade “Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig.” (Apg. 17:30)

Låt oss därför inte leva på en lögn, låt oss inte heller förmedla lögn till våra medmänniskor. I nuläget sviker dom inrättningar, som kallar sig själva kristna, Gud själv och bedrar människor med sitt falska evangelium, som inte är något evangelium, något glädjebudskap, alls. Låt oss därför inte följa i deras fotspår.

Per-Arne Imsen citerar i sin predikan bl.a. ur Frank Mangs bok ”Är du en kristen?”, som han skrev under väckelsen i Oslo på 30-talet, som var den största väckelsen i Norden de senaste hundra åren, då tusentals människor blev frälsta.

Frank Mangs skrev:

”Man tror ibland att man kan ta syndernas förlåtelse och slopa sinnesändringen… Du kan inte ta nåden och lämna sanningen. Du kan inte ta löftet och lämna villkoret. Detta är mycket modernt i våra dagar (skrivet på 30-talet). Man klyver gudsordet mitt itu. Man tar det som passar och lämnar resten. Och så får man någonting avtrubbat, halvt och delat, som man ger namnet – evangelium, men som i verkligheten inte är någonting annat än en mjuk kudde för obotfärdiga själar på deras väg mot förtappelsen. Himlens Gud har förenat nåden och sanningen, sinnesändringen och tron, löftet och villkoret. Och vad Gud har förenat må människan inte åtskilja. Människa förstår du inte att om du slopar det ena och tar det andra så lever du inte på nåd utan på en lögn.”

Låt oss inse faktum, den svenska kyrkovärlden inte alltid är en vacker och uppbygglig miljö att vistas i.

Exempel på detta finner vi i ett uttalande från pingspastor Emanuel Barkenbom som nyligen blivit arbetsbefriad för sitt ställningstagande för omvändelsens nödvändighet för frälsning.

”Jag framhöll att vi i kyrkan omvänder alla till Jesus och att det är helt frivilligt. Efter mitt inlägg blev jag först arbetsbefriad och nu från och med 1 december 2022 uppsagd på grund av arbetsbrist.”

Inblandad i denna smutsiga härva är i högsta grad pingstledaren Daniel Alm.

Alms generella agerande och hans uttalanden kan bara klassas som ren ynkedom. Kolla in Barkenboms redogörelse i nedanstående länk. (Texten börjar med “Uppsagd och kommer bestrida. Här är varför!”)

https://www.facebook.com/josefemanuelbarkenbom

Det blir alltmer tydligt, att uvecklingen går mot en splittring mellan dom efter denna tidens tänkande anpassade trendförkunnarna inom svensk kristenhet och sanna efterföljare till Jesus Kristus.

Och den här splittringen är nödvändig för att visa vem som verkligen tillhör vår Herre och Frälsare och är villiga att följa honom.

När förkunnelse om personlig omvändelse inte bara sätts på undantag, utan direkt motarbetas inom förment bibeltrogna kyrkor, då har den gräns passerats, som för dom kristet religiösa institutionerna in i den falska religionens värld, där människorna förvränger Guds evangelium och därmed hamnar under Guds förbannelse.

…samtidigt som ryggdunkandet inom dom kyrkliga kompisklubbarna intensifieras, när man i sin passivitet inte lyfter ett finger, utan applåderar och välkomnar utvecklingen.

Vill du förena dig med mig i striden för ett evangelium i biblisk originalversion, i kampen för den tro som en gång för alla blivit meddelad åt de heliga, i avslöjandet av kyrkornas falska förkunnelse,

…när man förklarar människor som sant kristna, utan att någon som helst förvandling ägt rum i deras hjärtan, när man förkunnar frälsning genom försanthållande tro, utan att några som helst kärleksgärningar blir följden av denna tro, när man förklarar att ingen omvändelse är nödvändig för att människan ska frikännas på domens dag?

…om nu en domens dag ö.h.t finns med i bilden i kyrkomänniskornas tänkande.

Om du är villig, kommer du garanterat att få möta motstånd från den kyrkliga världen. Du gör väl i att vara beredd på, att man kommer att försöka marginalisera dig och tysta ner dig.

För egen del är min inrktning klar sedan decennier. Jag kommer aldrig någonsin att sälja min själ till det kristet-religiösa falsariet som förs fram, inom dom kyrkliga inrättningarna.

Om du hänger på, kommer vi förhoppingsvis att få vara redskap till att många människor räddas från evig död till ett evigt liv tillsammans med Jesus i himmelsk härlighet.

Jan Johansson

Ordet evangelium kommer från grekiskans evangelion, som betyder goda nyheter. Men du vet själv hur det är med ord och begrepp. Betydelsen kan förändras med tiden. Ett ord behöver inte innebära samma sak idag som det gjorde för 100 eller 200 år sedan. Men så är det INTE med bibelns frälsningsbudskap, evangelium. Guds evangelium kan aldrig förändras och har därför inte heller förändrats. Det är ett budskap som alltid har varit exakt detsamma genom alla århundraden sedan Jesus och hans apostlar först började predika det för 2000 år sedan.

Evangelium omtalas i bibeln som Guds kraft till frälsning. Men låt oss inte ta för givet att vi känner till vad detta evangelium innebär. En sak är säker: Det innebär inte att Gud är kärlek och har en underbar plan för ditt liv, bara du tror på Jesus. Det innebär inte att Gud redan är på din sida och att han ställer upp för att du ska kunna förverkliga dig maximalt under ditt korta liv på jorden, om du bara ber Jesus komma in i ditt hjärta. Det innebär ingenting av detta. Istället innebär det något helt annat.

Kan det vara så att evangelium, dom goda nyheterna, innebär något som vi först uppfattar som dåliga nyheter? Kan det vara så att människan inte är god, utan tvärtom fördärvad till sin natur?

Låt mig mycket kortfattat presentera Guds evangelium i fyra punkter:

1) Gud är helig och har skapat människan. Därför att han har skapat oss, så äger han oss. Vi är därför skyldiga att lyda honom som Herre i allt vad vi gör. Vi har inte rätt till någon oberoende existens, där vi själva kan bestämma i våra liv.

2) Genom vår synd har vi gjort uppror mot vår Skapare. Du och jag har själva velat vara herrar i våra liv. Guds vredesdom vilar därför över oss. Det är en rättvis dom och den bara väntar på att få verkställas. Det är faktiskt så att människan är en fiende till Gud och behöver försonas med honom.

3) I det här prekära läget, det här krisläget, kommer dom verkligt goda nyheterna. ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” Jesus Kristus tog det straff som vi skulle fått. Han utstod Faderns vrede i vårt ställe. Hans blod utgöts för syndares frälsning. Han försonade människan med Gud, han dog, han uppstod från de döda, han uppsteg till himlen.

4) Du och jag uppmanas till omvändelse och tro på Jesus Kristus som ett gensvar på vad han gjort för oss. Jesus sa: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” Omvändelse är avgörande viktigt för frälsning och innebär att man ger upp allt hopp om att rättfärdiga sig själv och kapitulerar för Jesus Kristus.

Ingen människa har någonsin blivit frälst genom något annat evangelium än detta. Det storslagna är att den som tar emot detta evangelium får personligen erfara att den Gud som tidigare var vred har förvandlats till min kärleksfulle far, som vill välsigna och vägleda mig i livet.

Det är så att den helige Ande, som är sanningens Ande, inte bekänner sig till något annat än detta ursprungliga, autentiska evangelium, som finns bevarat i bibeln. Det är detta evangelium som Jesus själv bad oss att förkunna över hela världen. Endast genom detta evangelium kan en människa bli född på nytt, få nytt liv. Endast i evangeliet i originalversion finns kraften till att förvandla en människas liv. Jag säger detta utifrån egen personlig erfarenhet. Det här evangeliet vill Gud uppenbara för dom som inte är visa och kloka i sina egna ögon. För det handlar inte om intellekt, det handlar om ett ödmjukt hjärta.

Jan Johansson

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

När evangeliet predikas riktigt, så uppenbarar det sanningen, och avslöjar det som är falskt. Evangelium kan definieras, särskiljas och identifieras. Det är inte ett godtyckligt budskap som lämnas åt människors subjektiva tolkningar och ideer. Det är inte olika budskap för varje människa. Det är samma budskap för alla människor. Evangeliet lägger inte vikten vid olika delar i läran, vid olika tidpunkter. Evangelium enkla budskap , kan man finna mycket i, men själva kärnan i budskapet, evangeliets hjärta är en specifik uppenbarelse från Gud. Evangelium är Guds löften. Det kommer ur nådens eviga förbund, vilket är ett löftets förbund (Gal 3:14-29). Evangeliet är predikan av allt som det förbundet innehåller, därför är det Guds löfte om en evig frälsning och slutligt kommande härlighet, som är grundat enbart i Jesus Kristus. Det talar om för hjälplösa, fördärvade, och fördömda syndare, att Gud vill frälsa syndare, enbart p g a vad Kristus gjort.

Evangeliets förkunnelse, innesluter alla delar av människans naturliga tillstånd, såsom fullständigt fördärvad syndare, främmande för Gud, och i behov av en rättfärdighet som han inte kan producera. Evangeliet både avslöjar vår fördömelse i Adam, och hur onda våra bästa ansträngningar är, för att få bort Guds vrede, och förtjäna Hans välbehag (Joh 3 : 18-19). Evangelium innehåller allt om Jesu Kristi Person, Hans tjänst, och hur Han fullbordade frälsningen. Hur Han fullständigt tillfredsställde Guds lag och rättvisa för en oräknelig mängd skyldiga, syndare som förtjänade helvetet. Evangelium är löftet om Kristi rättfärdighet, vilken uppenbarar Guds rättfärdighet, den enda grunden för frälsning. Detta är Kristi tillräknade rättfärdighet. Varje man som menar sig vara sänd av Gud till att förkunna evangelium, borde fråga sig själv: ”Framhåller jag verkligen att löftet om frälsning, enbart är grundat på Kristus och Hans rättfärdighet, när jag predikar?”

Evangeliets budskap uppenbarar, särskiljer och identifierar den Sanne Guden och Frälsaren, som den som rättfärdigar de ogudaktiga, grundat på Kristi tillräknade rättfärdighet. Det uppenbarar och särskiljer den sanne Kristus, som den som var sänd av sin Fader, för att uppfylla alla villkor för frälsning, åt sina får. Det uppenbarar hur Han genom sin lydnad och död, såsom Ställföreträdare för sina får, upprättade en evig rättfärdighet, av obegränsat värde, genom vilken Gud Fader kunde vara rättvis, och ändå rättfärdiggöra syndare. Det befaller, och ger alla anledningar till, att syndare ska tro Guds löfte om frälsning genom Kristus, och att vända om ifrån tidigare avgudadyrkan och döda gärningar

Evangeliet håller fram och urskiljer sanningen, med en frälsande tro och omvändelse som mål. Men för att syftet med evangelium ska bli verkliga, genom Guds Andes kraft, så måste man predika löftena. Aposteln Paulus beskriver sin tjänst för de äldste i Efesus så här: ”Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apg 20:21).
Det här bevisar ju, att det allra första gensvaret på evangelium, är att man omvänder sig till Gud, och tror Herren Jesus Kristus. Tro och omvändelse är oskiljbara. Omvändelse till Gud är målet med att predika evangelium.

”Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena, att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.” (2 Petr 3:9).

Medlet som vi når målet med, är en frälsande tro på Herren Jesus Kristus.

”Ty av nåden ären I frälsta genom tron och det icke av eder själva, Guds gåva är detn icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:9-10).

Evangeliets löfte, och en tro som rättfärdiggör

Tro är grundnåden, och det första sätt som tron uppenbaras på, är omvändelsen. Båda är de gåvor ifrån Gud, som genom den helige Andes verkar i oss, genom predikan av evangeli löfte.

”Men vi för vår del äro pliktiga att alltid tacka Gud för eder, käre bröder, I Herrens älskade, därför att Gud från begynnelsen har utvalt eder till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på sanningen. Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi härlighet.” (” Tess 2:13-14).

En frälsande tro, betyder att man tror på Guds löften om en evig frälsning, och en kommande härlighet i himmelen, vilket har sin grund enbart i Kristus, och att vi fritt och för intet får tillräkna oss Kristi rättfärdighet, genom tro, enligt Guds löfte. Tillsammans med en frälsande tro, kommer alltid omvändelse. Den börjar med att man får förändrade tankar om vem Gud är, och vad det kostar att blidka Honom. I en frälsande tro, så ser vi att inget annat än att vi får tillräkna oss Kristi rättfärdighet, vilket avvänder Guds vrede ifrån oss och vänder Honom till oss. Vi ser, att Gud endast kan rättfärdiggöra syndare p g a Kristi rättfärdighet. I en sann omvändelse så ser vi att alla våra försök till religion, moral, bättring och förändring, inte var något annat än ett försök till att göra oss en egen rättfärdighet. Vi ser att det var egna försök till att avvända Guds vrede och förtjäna Guds favör. Alltihop var döda gärningar, frukten blev död och onda gärningar, för de var alla gjorda i otro. Vi får upp ögonen för att den gud som godtar sådana gärningar, är en avgud, alltså var vi avgudadyrkare. Både tro och omvändelse, hör direkt ihop med predikan och tron på evangeliets löfte.

Skriften tar Abraham som främsta exempel, för att illustrera hur tro och omvändelse hör ihop med löftet. Abraham står som modell för den troende syndaren. Efter att Paulus beskrivit Guds väg till frälsning, grundad på Kristi rättfärdighet, och fritt tillräknad, genom tro, enligt Guds löfte, så illustrerar han denna frälsning i Rom 4 med Abraham som exempel:

”Han (Abraham) tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.” (Rom 4:20-22).

Vad lovade Gud Abraham? Läs Rom 4:18-19.

”Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva en fader till många folk, efter vad som var förutsagt: Så skall din säd bliva. Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte, huru hans egen kropp var såsom död – han var ju omkring hundra år gammal- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.”

Vi ser hur det är relaterat till löftet, detta att Abraham och Sara, trots ålder, skulle få ett barn av Gud. Detta barn skulle bli Isak, löftesbarnet. Abraham trodde att universums Gud, den allsmäktige, var trofast, och att Han var kapabel att uppfylla det Han hade lovat. Detta förhärligade Gud. Abraham höll Gud för att ha alla de kvaliteter i sin karaktär, som Han verkligen har, speciellt Guds trofasthet. Ser vi nu till helheten av texten i Rom 4, så ser vi att löftet innebar mer än bara Isaks födelse. Ytterst, så innebar löftet Guds väg till att frälsa skyldiga syndare. Detta bevisas i många olika verser. Vi börjar med Rom 4:1-5:

”Vad skall vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke p g a nåd, utan p g a förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.”

Aposteln Paulus handskas här med frågan om Abrahams eviga rättfärdighet inför Gud, och på vilket sätt det gick till. Blev han förklarad rättfärdig p g a sina gärningar, eller var det p g a nåd, där frälsningen hängde på Abrahams ersättare? Paulus bevisar att det helt säkert var av nåd. Han har innan i Rom 1-3 visat, att det är helt omöjligt för någon syndare att bli rättfärdig genom laggärningar (Rom 3:19-20).

Guds löfte till Abraham som återges i 1 Mos 12 och 15, var både för det tillfället, och för evigheten. Från allra första början, gjorde Gud skillnad på Abrahams naturliga säd, och Abrahams andliga säd. Löftena till Abrahams naturliga säd, fick sin tillfälliga fullbordan här på jorden. Men ännu viktigare är, att det är, och kommer att bli, ett evigt förverkligande av löftena till Abrahams andliga säd, alla de som är ”arvingar enligt löftet” (Gal 3:29).

Löftesarvingarna består av både judar och hedningar, en skara av skyldiga syndare, som är utvalda av Gud före världens begynnelse. De är friköpta av Kristus, kallade till tro och omvändelse av den helige Ande, genom att de hör evangelium, Guds löfte om en evig frälsning och kommande härlighet, grundad enbart på vad Kristus gjort.

Vi börjar se hur allt detta hör ihop, när vi inser, att det är genom Isak, löftessonen, som Messias (Kristus, kvinnans säd) skulle komma, efter köttet. Genom att uppfylla löftet till Abrahams naturliga säd, Israels barn, ville Gud ytterst visa, att Han skulle vara trofast i att uppfylla löftet till Abrahams andliga säd, alla de av nåden utvalda, alla de som tror Guds evangelium, Hans löfte om frälsning genom Kristus.

Vi ser, att både det tillfälliga och det eviga löftet var, och är begränsat. Det tillfälliga löftet var begränsat till Abrahams naturliga säd, Israels barn. Det var till dem, genom Abraham, som alla de tillfälliga löftena var ställda. På samma sätt, så är de eviga löftena, begränsade till Abrahams andliga säd. Gud har aldrig lovat, att frälsa alla utan åtskillnad. Gud har aldrig sänt Kristus till världen, för att frälsa alla utan åtskillnad.

Läran om en universiell frälsning, och en obestämd försoning, är inte biblisk. Den går emot evangelium, emot löftena. Den förminskar Guds kärlek, och Kristi lydnad och död, till något utan egentligt värde i sig själv, när det gäller syndares frälsning. Den upphöjer människans vilja och försök. Den gör frälsningen beroende av syndarens tro, omvändelse, och/eller bevarande, vilket är en frälsning av gärningar. Gud har lovat och lovar att frälsa alla syndare, som kommer till Honom genom tro på Kristus. De som tror på löftena om en frälsning, som är beroende av endast Kristus och Hans rättfärdighet. Men tron är varken orsaken till, eller grunden för deras frälsning. Detta ser man i löftena, och alla de som vägrar att tro dessa löften, kommer att förgås. Galaterbrevet 3:16 säger:

”Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans säd. Det heter icke: och åt dem som komma av din säd, såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: och åt din säd, vilken är Kristus.”

Löftet gavs åt EN, en ställföreträdare. Abraham, representerade den naturliga säden, Israels barn. Men den går bortom det tillfälliga, och in i det eviga. ”Och åt din säd, vilken är Kristus”. Kristus representerar den andliga säden, alla arvingar enligt löftet. Sanningen om ställföreträdandet, representationen, vilken är mycket viktig, ser vi styrkan av i evangelium. Det eviga löftet gavs åt en Medlare och Säkerhet (Kristus). Alla villkor för löftets uppfyllelse lades på Honom. Han representerar många. Huvudet representerar kroppen, vilket är Församlingen. All förtjänst av hela Hans frälsningsverk blev tillräknat Abraham, som den enda grunden för Abrahams frälsning.

Detta ger oss lite insikt i vad Paulus skrev i Rom 4:22. När det handlar om hur det löfte är, som blev givet till Abraham, så står ordet ”det” inte för Abrahams tro, utan för förtjänsten av Kristi hela frälsningsverk. Tron är given av Gud, p g a nåd, och den helige Ande tillämpar den på oss. Den är subjektiv, och kan inte bli oss tillräknad. Liksom fördömelsen p g a Adams synd, blev tillräknad alla dem som han representerade, så blir meriterna av Kristi lydnad och död, tillräknad alla dem som Han representerar (Rom 5:18-19).

Därför hänvisar ordet ”det” till att Abraham fritt fått tillräkna sig Kristi rättfärdighet, genom tro. Guds förbund med Abraham, var av nåd, ett oåterkalleligt och ovillkorligt löfte. Gud ställde alla villkor för Abrahams frälsning på den utlovade Messias, Kristus, Abrahams Ställföreträdare! Kristi rättfärdighet och att Han fullständigt tillfredsställt Guds lag och rättvisa, tillräknades Abraham, som den enda grund för Abrahams frälsning.

När Skriften talar om att Abraham trodde Gud, så hänvisar den till dessa löften, främst det som gäller Abrahams eviga frälsning, som är grundad i Kristus och endast Honom. Alla de andra löftena, så även löftet om Isak, är underordnat detta. Förstod Abraham allt detta? Det fanns mycket angående den kommande Messias som Abraham inte förstod. Många ting hade ännu inte uppenbarats. Men Abraham förstod att han var en syndare, som var i behov av en rättfärdighet, som han inte själv kunde åstadkomma. Han förstod att Gud är helig och rättvis, och omöjligt kan rättfärdiggöra en människa, grundad på människans handlande och uppförande. Han förstod, att Gud hade givit ett löfte, om en evig frälsning, och kommande härlighet, som var grundad i en kommande Messias, som skulle vara både Gud och människa. Han visste att Messias skulle, genom sin lydnad och död, upprätta en evig rättfärdighet, genom vilket en rättvis Gud, kunde rättfärdiga de ogudaktiga. Därför trodde Abraham på ”Honom som gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom 4:5). Abraham förstod att frälsningens grund är Kristi rättfärdighet, som fritt tillräknas, och mottages i tro.

I Johannes 8:56 säger Herren ”Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.” Abraham hade en full förvissning, om att Gud skulle uppfylla sitt löfte, om en evig frälsning, som var grundad i den kommande Messias rättfärdighet. Abraham trodde alla andra löften, även de tillfälliga, som hörde ihop med detta främsta löfte. När alltså Rom 4:5 säger att hans tro räknades honom till rättfärdighet, så säger den inte att själva tron blev tillräknad Abraham till rättfärdighet. Tro är förlänad, inte tillräknad. Robert Haldane skriver i sin kommentar över Romarbrevet att, det grekiska ordet som översatts med det engelska ”for” i detta uttryck, och i vers 3, skulle mer riktigt översättas ”unto” som i Rom 10:10. Då blir meningen denna: Hans tro är redskapet till att motta rättfärdighet.

Själva tron är inte grunden för frälsning, och har ingen del av den heller. Tron vänder inte bort Guds vrede, och förtjänar Hans välbehag. Detta fatala misstag begår mängder av bekännande kristna, vilka i verkligheten tror ett klurigt förklätt system av gärningar, vilket går under namnet nåd. Rättfärdighet vänder bort Guds vrede och förtjänar Guds välbehag, därför att det fullständigt tillfredsställer både Guds lag och Hans rättvisa. Rättfärdighet är vad vi måste ha, för att bli rättfärdiga. Tron är medlet med vilket vi mottager den rättfärdigheten. Det har redan blivit klart för oss i Rom 1:17 att rättfärdighet och tro är två skilda saker, med olika betydelse. Men bägge återfinns alltid, i dem som är rättfärdiggjorda.

”Men att det så tillräknades honom, det är skrivet, icke såsom gällde det allenast honom, utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom 4:23-25).

I Rom 4:23-25 talar aposteln om för oss, att Gud lovat, att tillräkna samma rättfärdighet, till alla dem som tror på samma löfte som Abraham. ‰terigen, så hänvisar detta till löftet om en evig frälsning, grundat enbart på Kristus. Gud måste handla strikt rättfärdigt och sant. Han måste förbli helig och rättvis i allt sitt handlande. Han kan inte låta en syndare få del i det eviga livet, på bekostnad av sin helighet, lag och rättvisa. Så, den eviga välsignelsen av löftets arvingar, Abrahams andliga säd, beror på att Kristus har tillfredsställt alla villkor för nådens Förbund, vilket är ett förbund enligt löftet.

Genom att Kristus har tillfredsställt alla villkor, så är det möjligt för Gud att vara rättvis och helig när Han rättfärdiggör de ogudaktiga. Alla de, som har Abrahams tro, och gör de gärningar Abraham gjorde (Joh 8:39), kommer att be om Kristi rättfärdighet som den enda frälsningsgrunden. De kommer att vända om ifrån tidigare avgudadyrkan och döda gärningar. Där rättfärdighet är tillräknad, ges alltid tro med en gång, så att man kan ta emot den. Vi kan inte åtskilja den tillräknade rättfärdigheten med den frälsande tron. Tron kommer av att man hör Guds Ord (Rom 10:17). Detta Ord är evangelium, vägen till frälsning, genom Kristus enbart, enligt Guds löfte.

Detta visar att Gud har lovat att frälsa ett visst antal syndare, och att Han är kapabel att göra det också. Kristus kom, för att frälsa sitt folk ifrån deras synd. Det gjorde Han genom en verkningsfull och definitiv försoningsakt. Som deras Ställföreträdare, så led Han och dog. Genom det så måste Hans folk rättfärdiggöras, helgas och komma in i härligheten. Gör det faktum, att Gud lovat att frälsa ett visst antal syndare, och att Kristus gjort en definitiv försoningsakt, att syndare som hör evangeli löften och som vill bli frälsta av nåd, blir utestängda ifrån Himmelriket? Blir någon utestängd, som verkligen vill lära känna Gud, och behaga Honom, genom en frälsning som förhärligar varje del av Guds heliga karaktär, och upphöjer Kristus som Medlare, och som utestänger all stolthet hos syndare? NEJ! Det kommer inte att finnas någon syndare i helvetet, som säger att de sökte Gud enligt Hans löfte, men kunde inte finna Honom, för att Gud inte tillät dem. ‰ andra sidan, så kommer det inte att finnas någon frälst syndare i Himmelen, som säger att de är där, p g a något i dem själva. Det är Kristi rättfärdighet som den uppenbaras i evangelium, som berättigar en syndare till hela Guds nåd.

Varje syndare som hör detta löfte, blir uppmanade. De får se Guds nåd, och bjuds in att fritt mottaga den. De får vila på Guds väg att frälsa och förkastar alla falska läror. Om någon syndare stängs ute ifrån Himmelen, så är det p g a sin självrättfärdighet, självkärlek och religiösa stolthet, i det han håller fast vid att frälsningen beror på syndaren, vilket är i strid med löftet.

”Och han sade till dem: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.” (Mark 16:15, 16).

Kristus gav lärjungarna uppdraget att predika evangelium. Evangelium är Guds löfte om en evig frälsning, grundad enbart på Kristi meriter. Den skall predikas till alla, utan åtskillnad. Gud lovar, i sin trofasthet, att alla som tror detta speciella löfte, ska bli frälsta. Dopet är den utvärtes bekräftelsen på, att en överbevisad syndare redan har fötts på nytt, och omvänt sig, och att han tror, har tagit emot, och underordnat sig Guds sätt att frälsa i Kristus. Alla de som tror ska bli frälsta. Denna frälsning är följden av, ett definitivt och ovillkorligt löftes-förbund. Evangeliet i sin tur, är predikan av detta löfte.

Om detta löfte predikas rätt och riktigt, så kommer de syndare som tror det, förväntansfulla till Fadern, i full förvissning, om att Gud, som är trofast, uppfyller sitt löfte. Alltför många presenterar frälsningen, som om Gud vore nyckfull, när det gäller syndares frälsning. Alltför många tror att de upphöjer Guds allsmäktighet när de säger ”Kom till Kristus, så får du se om Gud vill frälsa eller ej”. Detta är tvärt emot Guds löfte och Hans allmakt och trofasthet, när det gäller Hans frälsning av syndare p g a Kristi rättfärdighet.

”Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag; jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket. Så hören nu på mig, I stormodige, I som menen, att hjälpen är långt borta. Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta, och min frälsning dröjer icke; jag giver frälsning i Sion och min härlighet åt Israel.” (Jes 46:9-13).

Gud visar att hela Hans allsmäktiga och heliga karaktär, är engagerad i att frälsa syndare, på grund av Kristi tillräknade rättfärdighet. Gud är trofast, och frälser varje syndare som förväntar sig frälsning, på denna enda grund. Vi kan inte säga till alla människor utan åtskillnad, att Gud älskar dem, och att Kristus har dött för dem. Det vore detsamma som att säga till alla människor, att deras frälsning är säkrad utan vidare. Vi kan, och vi ska, säga till alla människor, att de är långt ifrån rättfärdighet, den rättfärdighet som svarar emot de krav som Guds lag och rättvisa ställer, och att de omöjligt kan producera en sådan.

Däremot så kan vi, och är skyldiga att säga till alla människor, att Gud fört en sådan rättfärdighet till oss, genom att Han sände Kristus i världen såsom vår Ställföreträdare, för att upprätta den enda rättfärdighet, genom vilken Gud kan frälsa oss. Vi är också skyldiga att säga till alla människor, att frälsningen väntar inte. Det är farligt att vänta, och tro att det går bättre att bli frälst senare. Vi ska också tala om för alla människor att Gud placerat frälsningen i Sion, för Israels Hans härlighets skull, och att Gud själv verkar för att frälsa alla dem för vilka Kristus levde och dog. Vi ska också tala om för alla, att Gud vill frälsa syndare, all dem som söker denna frälsning, i Kristus. Vi vet, att alla de som söker denna frälsning, har Gud sökt först.

Evangeliets löfte och en sann omvändelse

Vi har sett, att det första beviset för frälsning, är tro på evangelium, löftet. Detta är en tro som rättfärdiggör, vilket är en gåva ifrån Gud, som kommer genom den helige Andes kraft vid den nya födelsen. Det andra beviset för frälsning, är också direkt relaterat till löftet. Det är omvändelse. Alla sanna troende vet, enligt Guds vittnesbörd, att vi av naturen är i ett tillstånd av avgudadyrkan, liksom Abraham var, innan Gud frälste honom. Detta tillstånd beskriver Bibeln på många sätt: ”ogudaktiga”, ”Guds fiender”, ”främmande för Gud”, ”köttsliga”, ”under mörkrets makter”, ”under lagen”, ”syndens tjänare” o s v. Alla dessa termer beskriver utan undantag, naturen före frälsningen, hos alla kvinnor och män. Dessa fraser beskriver de religiös, liksom de icke religiösa, de moraliska såväl som omoraliska. Bibeln lär oss både i lagen och evangeliet, att före frälsningen är vi fördömda, och alla våra försök till religion och moral är alltigenom onda och döda gärningar (Joh 3:18-19).

De är inte onda p g a att vi är för omoraliska eller oseriösa. Det finns många som innan de är frälsta, tar sin religion på största allvar. Nej, gärningarna är onda för att personen som gör dem är i ett tillstånd av fördömelse och avgudadyrkan, och i okunskap om Guds verkliga helighet. En sådan person vet inget om den enda grunden för frälsning, och därför är alla hans försök till religion och moral, i olika mån, försök till att avvärja Guds vrede och förtjäna Guds välbehag. Detta strider emot Guds förhärligande i frälsningen, och emot att Kristus ensam är mäktig att frälsa. Det strider emot Guds löfte om frälsning av nåd.

Ibland de människor som lever i ett tillstånd av avguderi, finns det många olika personligheter, raser och kulturer. Där finns både män och kvinnor, moraliska och omoraliska, religiösa och icke religiösa människor. Det är alltså många olikheter ibland dem, men ett har de gemensamt. De är alla under fördömelse, i saknad av en frälsande kunskap om den sanne levande Guden, och Jesus Kristus som Han har sänt. De saknar alla en rättfärdighet, som svarar mot vad Guds helighet kräver. De söker alla efter frälsning och Guds välbehag, på sätt som vanärar Gud, skämmer ut Kristus, och ger syndaren utrymme att förhäva sig (Rom 3:10-12).

Om man säger att människor i detta tillstånd inte är uppenbara avgudadyrkare, så går man emot vad Gud uttryckligen vittnar om. Gud säger att ”han som har Sonen, han har livet”, och ingen av oss, av naturen eller p g a vad vi gör, har Sonen. Av naturen har vi varken Fadern eller Sonen. Av naturen har vi inte den rättfärdighet som Gud kräver, och vi kan omöjligt producera den. Av naturen har vi ingen kunskap om Gud, och är därför i ett tillstånd av avguderi, såsom Abraham var när han bodde i Ur i Kaldeen.

Detta är vad en sann omvändelse består av. Det är detta som gör att Gud befaller varje syndare som hör evangeli löfte, att förändra sitt sinne. Att tro evangelium, att följa Kristus och vända om till Gud, är lika med att man bryter banden till det gamla livet. Det är också att man håller med om, att innan man hört och trott evangeli löfte om en frälsning, som enbart är grundad på Kristi rättfärdighet, så var alla våra försök av ondo och avgudadyrkan. Det är det här som är allra svårast för en syndare.

Om det inte sker i Guds Andes kraft, så är det en omöjlighet för människan att bli född på nytt. Om vi tror evangelium, fruktar Gud och älskar Kristus, och om vi önskar att se syndare bli frälsta, så måste vi predika evangelium, klart och tydligt. Vi får inte ge något rum för syndare att sätta sin egen definiering av vad Guds löfte är. Gud drar alla slutsatser för oss, annars drar vi av naturen fel slutsatser. Syndare måste få höra vad en sann omvändelse innebär, och de måste förstå, att var och en som inte omvänder sig, förgås.

Det är genom att predika evangelium, som man når fram till detta. Av naturen, så vet vi ingenting om en tillräknad rättfärdighet. Av naturen vet vi att ”gör och lev, var olydig och dö”. I vårt naturliga tillstånd, så vet vi att det är synden som är vårt dilemma när det gäller vår relation med Gud, och vi tror på allvar att våra försök till moral och godhet ställer allt till rätta. Det är ifrån dessa tankar vi måste omvända oss. Genom tron på Kristus, måste vi ändra våra tankar om vem Gud är, och vad som är den enda grunden på vilken Han vill frälsa oss, bevara oss, och föra oss till himmelen. Vi måste ändra tankarna om oss själva, och inse, att det är en omöjlighet för Gud att frälsa oss på grundval av våra religiösa och moraliska försök. Vi måste ändra våra tankar om vem Kristus är. Vi måste inse att Han är den segrande Frälsaren, som uppfyllt alla villkor för vår frälsning, och att Han har säkrat vår kommande härlighet, genom sin rättfärdighet enbart.

Genom att vi predikar evangeliets löfte om frälsning med grunden enbart i Kristus, klart och tydligt, så vidhåller vi syndarens ansvar att tro evangelium, omvända sig ifrån avgudadyrkan och döda gärningar, och att bevaras i tron. Några har fördömt detta, och sagt att om man framhåller för syndaren att han måste tro och omvända sig, så är det lagiskt. Men vad dessa personer inte förstår är, att själva evangeliet, löftets budskap, tar bort allt som kan verka lagiskt och få oss att tro att syndaren måste uppfylla vissa villkor. Tro är nödvändig för att bli frälst, men inte som en merit till att förtjäna frälsningen, utan som ett medel till att ta emot, och bli förenad med Kristus.

Tron, tror på Guds löfte om frälsning baserad på Kristus enbart! Kunskap är nödvändig, eftersom tron kommer av predikan, predikan enligt Guds Ord (Rom 10:17). Kunskapen som är nödvändig är, om evangeliets löfte. Omvändelse är nödvändig av samma anledning, och det innebär förändrade tankar om evangelium. Vi måste omvända oss ifrån alla tankar som handlar om att frälsningen hänger på något i oss. Vi ska fortsätta att hålla oss kvar, och tro att den kommande härligheten är klar för oss, inte p g a vissa tillstånd och omständigheter vi möter, utan enbart på grund av Kristi tillräknade rättfärdighet.

I omvändelsen ifrån döda gärningar och avgudadyrkan, som sker vid frälsningen, börjar all sann omvändelse. All omvändelse som skett före, är lagisk och frukt av vårt naturliga samvete (2 Kor 7:9-10). Under tiden som vi växer i nåden och kunskapen, så ändras ju inte hela tiden vår uppfattning om vem Gud och Kristus är, och vad som är den enda grunden för frälsning. Däremot så kämpar vi ständigt emot vår synd, emot rädsla för lagen och tvivel. Vi får ständigt omvända oss ifrån dessa saker, allteftersom vi ser mer och mer av vår egen syndfullhet och Guds helighet och kärlek. Detta är den sida av omvändelsen som sker kontinuerligt. Vi kan kalla den en Guda-given sorg över synden. Vi skäms över vår synd, utan att vara rädda för straff, eftersom vi vet att Guds vrede för evigt har avvänts ifrån oss, genom Kristi blod. Vi har några utmärkta exempel på detta i Jobs och kung Davids liv (Job 42:5-5; 2 Sam 12:1-16); Ps 51; Ps 130:3-4).

Detta är bevis för att en syndare verkligen fruktar Gud. Detta är att vörda och respektera Guds karaktärs ära, såsom den uppenbaras i Hans löfte om frälsning med grund i enbart Kristus. Det är detta som för fram till en sann kärlek till Gud och till bröderna. Vi som tror vet att vi kommer till korta när det gäller just kärleken. Men vi kan se att vi har en kärlek som vi inte haft tidigare. Det är en kärlek som kommer ifrån en frälsande tro och en sann omvändelse. Vi älskar nu våra bröder i Kristus, bristfälligt och inte så som vi önskar vi kunde. Vår kärlek kan inte på något sätt göra oss stolta. Men vi har kärlekens princip inom oss. Det är det här som gör att vi vill stå på samma sida som våra bröder, emot alla system av läror som vanärar Gud, förminskar Kristi person och verk, och ger syndare tillfälle till förhävelse. Det här gör, att vi vägrar att tala frid till syndare som inte tror evangelium.

Sammanfattning

Visst är det fantastiskt att vi kan se Guds härlighet och visdom i ett så enkelt budskap! När vi predikar evangeliets löfte, så tar Gud bort alla lagiska föreställningar, och upprättar allt till sin rätta natur och plats, som har med frälsningen att göra. Ett av de mest förödande misstagen idag är, att man placerar själva tron, istället för enbart Kristus, som det som gör skillnad på himmel eller helvete. De flesta som bekänner sig vara frälsta idag, har aldrig ens hört evangeli löfte, eller så kan de inte ens föreställa sig att tron har någon del alls i frälsningen. De måste se, att det är omöjligt för Gud att förhärliga sig, om frälsningen är beroende av syndaren, hans tro, omvändelse eller bevarande. De måste se att den enda grunden för frälsning och frid med Gud, är enbart Kristi tillräknade rättfärdighet. Syndaren befalls att tro att Kristus gjort allt som behövs, genom att upprätta denna rättfärdighet, enligt Guds löfte. Detta är vad vi lär oss när vi läser Ef 2:8-9- ”Ty av nåden ären I frälsta genom tron och det icke av eder själva, Guds gåva är den icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig”. Kristus måste få all ära för frälsningen.

När vi predikar evangelium så upprättar vi ett välsignat faktum. Alla de uppmaningar som ges till den troende om att bevaras, lyda och leva rent och rättfärdigt i världen, är motiverade av att den kommande härligheten är garanterad p g a Kristi rättfärdighet. De troende ska inte lyda Gud för att förtjäna Hans välbehag och välsignelse, inte heller för att försäkra sig om att komma till himmelen, utan som svar på Guds kärlek och nåd, i Kristus. I en sann lydnad, ska den troende vila i Kristus och veta, att han säkert kommer till himmelen, p g a Kristi rättfärdighet, enligt vad Gud lovat. Detta är vad som menas med ”barnaskapets ande”.

Nu ser vi, att det centrala ämnet i vårt budskap, är evangeliets predikan. Det bör vara grunden för all undervisning, för all tillväxt i nåden och motivet till lydnad. Det här löftet är nu inte det enda som vi befallts att predika, men allt annat måste predikas i ljuset av detta löfte. Vi måste gå vidare in i andra områden, men utan att lämna evangeliet bakom oss. Vi ska bygga på detta centrala budskap för syndares frälsning, och kunskap för Guds folk.

B.Parker

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

(Fil. 3: 9)…och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.

Gud har valt att frälsningen skall tas emot i tro, därför att den låtsas inte att åstadkomma frälsning, eller att hjälpa till att komma in i frälsningen, men är tillfredsställd med att ödmjukt ta emot den. Tro är den tunga som ber om förlåtelse, den hand som tar emot, och det öga som ser; men är inte priset som betalar det. Tron försvarar aldrig sig själv, hon stöder alla sina argument på Kristi blod. Hon blir en god tjänarinna som frambringar Herren Jesu rikedomar till själen, därför att hon erkänner varifrån hon har tagit dom till sig, och äger den nåd allena som anförtrott henne med den.

Den mest häpnadsväckande sanningen i evangeliet om Jesus Kristus är denna: allt är av nåd. Det är ett verk av Gud, inte av människan. Det är berättelsen om en stark frälsare som återlöser sitt folk, och gör det fullständigt. Det handlar om en suverän Gud, en fullkomlig frälsare, och en fullbordad försoning.

I ovan anförda skriftställen, hör vi budskapet om livet självt. Till att börja med talas det om vår oförmåga. Om vi tror att vi genom gärningar kan förvärva något av Gud, förstår vi inte hur förlorade vi verkligen är. Den som hållar sig till gärningar tar endast emot sin lön, inte rättfärdighet. Den som kommer till Gud utan några anspråk på meriter eller förtjänst, men i stället förtröstar på den Gud som rättfärdiggör den ogudaktiga, får tillräkna sig sin tro som rättfärdighet. Det är en tro som kommer med tomma händer, kräver inget själv, men söker sitt allt i Kristus. Denna tomhänta tro är den sortens tro som resulterar i en rätt ställning inför Gud.

Därnäst talas det om Guds förmåga. Eftersom tron kommer med tomma händer, finner den i Guds nåd allt det som den någonsin behövt eller önskat. Det finns kraft i Guds nåd, och den bringar full frälsning till den själ som misströstar om allt annat än fri, oförtjänt nåd. Nåden kan inte ge sitt handslag till den som bär med sig tankar om förtjänst, eller goda gärningar, eller andra mänskliga tillägg till nåden. ”Men om det var av nåd, var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd.” (Rom. 11: 6).

Guds underbara nåd kan man inte blanda med mänsklig förtjänst. Den hand som håller på sin egen godhet, eller forsöker att smyga in en förtjänst här, en god gärning där, kommer inte att finna Guds nåds öppna hand. Endast en tom hand passar in i Guds mäktiga hand av nåd. Endast den person som i Kristus finner sin allt-i-allo vilja, och genom att göra så, kommer i ett rätt förhållande till Gud. Det är därför som Skriften säger att det är genom tro så att det må vara i överensstämmelse med nåden. Gud i sin vishet, utesluter människans stolthet(skryt) genom att åstadkomma frälsning av nåd allena.

Slutligen, ser vi vissheten i frälsningen. Eftersom Gud frälsar genom sin allsmäktiga och oförtjänta barmhärtighet och nåd, så ”garanteras” löftet om frälsning eller görs fastare och orubbligt för var och en som sträcker ut sin tomma men troende hand till hans allsmäktiga och suveräna nåd. Om frälsningen, endast ytterst litet berodde på syndaren, skulle man aldrig tänka på löftet som fast och orubbligt. Eftersom tron anser sig vara ovärdig, och eftersom nåden genom definitionen är fri och oförtjänt, så är själva frälsningen helt och hållet Guds verk (1. Kor. 1:30-31), och följaktligen är den viss, fast och kan ”garanteras”. Endast frälsning som är Guds verk i dess helhet kan passa in på denna beskrivning.

Min vän, äger du en sådan rättfärdighet som Paulus talar om i Fil. 3:9, citerad ovan? Eller har du en ställning inför Gud som är baserad på vad DU GÖR, hellre än på vad KRISTUS har GJORT i ditt ställe? Kan du förstå varför en sann kristen inte kan göra annat än förundra sig över dessa ord: ”Salig den som Herren inte tillräknar synd.” (Rom. 4: 8)? Har dina synder tillräknats Kristus, och Hans rättfärdighet tillräknats dig genom tro? Har du en aning om vad det betyder att verkligen ha Kristus som frälsare, och inte bara till namnet, så att din förtröstan helt och hållet är i Honom och inte på något du över huvud taget kan göra själv? Kan du ärligt säga att du anförtrott Honom din eviga destination, och helt och fullt tro att Han bar dina synder på korset, och skänkt sin rättfärdighet till dig, så att du kan stå inför den helige Guden? Det är min bön att om du inte kan göra anspråk på Kristus på det här sättet, så hoppas jag att du överväger dessa sanningar, och Gud kommer att vara barmhärtig mot dig och även skänka dig sann tro att omfatta Hans evangelium. Må Gud rikligen välsigna dig när du söker Hans sanning.

Allt är NÅD

Kom i håg detta; annars kan du fara vilse genom att fixera ditt sinne för mycket på tron som är kanalen till frälsning eller så glömmer du nåden som är källan och upphovet till själva tron. Tro är ett verk av Gud i oss…”Ingen kommer till mig” säger Jesus, ”utan att Fadern som sänt mig drar honom.” Så att tro, som kommer till Kristus, är resultatet av gudomligt dragande. Nåd är den enda och slutliga igångsättande orsaken till frälsning, och tron, väsentlig som den är, är endast en viktig del i maskineriet och underhålles av nåden. Vi blir frälsta ”genom tro”, men frälsningen är ”av nåd”. Låt dessa ord ljuda som en ärkeängels trumpet: ”Av nåd är ni frälsta.” Vilka glada nyheter för de oförtjänta!

Charles H. Spurgeon

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Läsning: Psalm 51
Bibelställe: 2 Korintierbrevet 7;11

”Se, just detta att ni greps av sorg efter Guds vilja, vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er, vilka ursäkter, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning! På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken ”. (2 Korinterbrevet 7:11).

Ordet ”synd” är inte precis ett som kan kallas populärt i världen idag. Men sanningen är den här, att förstå ”synd” – att veta vad den innebär och att veta vad som kan göras åt den – är den mest intressanta och givande kunskap som man kan äga! För att förstå syndens ursprung och funktionssätt, och att veta hur man tar itu med den, är frigörelse i högsta möjliga avseende.

Så, vad innebär ordet ”synd”? Bibeln säger att ”synd är brott mot lagen ” (1 Joh. 3:4), detta att synda innebär att överträda Guds lag och varje människa är genom naturen
”såld till slav under synden ” (Rom. 7:14). Paulus går t.o.m. så långt, att han säger i Rom. 7, att det är som om synden är fullständigt inrotad i en människa – att den mänskliga naturen själv är synd, att människans själva struktur är hemfallen åt synd helt och hållet (jmfr. Rom 3:11-18). Allt detta inträffade på grund av att den första människan, Adam, inte lydde Guds bud och istället vände sig till Satan (Rom. 5:12). Det var ”i Adam ” som alla dog (1 Kor. 15:21-22). Så vad är lösningen?

Vi vet att Herren Jesus kom för att göra slut på djävulens gärningar (1 Joh. 3:8). Dessa gärningar är först och främst synd och död, och det är dessa gärningar som Guds Son har kommit för att tillintetgöra. Hur då?

Herren Jesus sa: ”Omvänd er och tro evangelium ”. Vad menade han med det? 1) Inse att du är en syndare med ett problem med relationen till Gud. 2) Be om Guds förlåtelse. 3) Lova att vända om i livet med hans hjälp. När en människa blir kristen händer alltså något övernaturligt med avseende på synden. Detta förklaras i 2 Kor. 5:21: ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud ”. Därför att vi inte själva kan frita oss från synden, har Gud själv kommit kroppsligen för att ta itu med den. Fadern sände sin syndfria Son för att ta straffet för våra synder i sin egen kropp och själ på korset. Herren Jesus ”blev” synd på korset, i det att han blev behandlad som om han var en syndare av Fadern. Han kunde alltså ta straffet för våra synder på sig själv, som vår ställföreträdare. På detta sätt, efter att han kommit till tro, blir den troende ”en ny skapelse ” (2 Kor. 5:17). Synden har inte längre någon verklig makt över honom (Rom. 6:14). Detta innebär inte att den troende inte någonsin kan synda, men det innebär att synden inte har fullständig makt över honom eller henne, som den gjorde före man kom till tro.

Om jag får stödja mig på en bild av Augustinus för att belysa nådens verk i människans liv, i det som hör till återlösningens historia: För Adam var det möjligt att synda. Efter Adams fall är det omöjligt för människor att inte synda till sin natur. För den sant troende är det, i detta nuvarande liv, möjligt att inte synda. För den troende i härligheten kommer det att vara omöjligt att synda. Detta är nådens verk i människans liv i det som hör till återlösningens historia.

Men fastän det är sant att den troende inte är slav under synden, kvarstår faktum att förrän vi helt och hållet har tagits ut ur denna världens förgängelse, måste vi fortfarande kämpa mot ”vad köttet begär ” (Gal. 5:16). Det finns en kamp som fortsätter i detta livet: ”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet ” (Gal 5:17). För övrigt är det faktum att det är så, ett säkert tecken på att du är sant troende. Så om du söker frälsningsvisshet, kan du låta trösta dig med det faktum att endast de som är Guds barn har en kamp mellan köttet och Anden. Det finns inte någon sådan kamp i den icke-troendes liv. De är i köttet och kan inte vara i Anden, för de har inte Anden (Rom. 8:9b; Judas 19).

Så det finns detta problem med synden. När vi en gång har identifierat vår synd, hur ska vi ta itu med den och övervinna den? Det finns två steg här: Först måste vi omvända oss från den, för det andra måste vi tillintetgöra den. Dessa är de två stöttepelarna för att ta itu med synd. Omvändelse och kuvande, att döda synden.

I denna första del av ”Att förstå och ta itu med synden” ser vi på omvändelse. I den andra delen kommer vi att se på den förlorade kristna konsten att döda synden. När dessa två delar ses tillsammans, kommer vi att ha ett fullständigt program, som visar hur vi ska ta itu med syndens problem. En av de vanligaste frågorna som människor ställer till mig är ”Hur kan jag ta itu med min synd? ” I dess två budskap ska vi göra en resa och få svar på det. I psalmen om omvändelse, Ps. 51, säger David att sann omvändelse innebär att ha en förkrossad ande och ett förkrossat eller bedrövat hjärta. Hur kan vi öva upp en sådan sinnesstämning?

För det första måste vi vara medvetna om att omvändelse inte bara är ånger. Kain var fylld med ånger, men ändå får vi veta att han var ”den ondes barn ” (1 Joh. 3:12). Esau var full av ånger, men ändå får vi veta att han var ”ohelig (d.v.s. gudlös) ”, och att ”han blev avvisad, för han fann inte något tillfälle att ångra sig, trots att han med tårar sökte därefter ” (Hebr. 12:17, Reformationsbibeln, 2003). Judas var uppenbarligen full av ånger, och kände att han hade syndat genom att ha förrått oskyldigt blod, men ändå sa Herren Jesus uppriktigt att han var ”en djävul ” (Joh. 6:70), och att han var ”fördärvets man ”, som var ”förlorad ” (Joh. 17:12). Så det är uppenbart att det är möjligt att vara ångerfull utan att vara sant botfärdig, och man kan alltså vara ångerfull utan att någonsin bli frälst. Hur ska vi då uttrycka skillnaden mellan ånger och sann omvändelse som leder till liv?

I sitt andra brev till församlingen i Korint talar Paulus om världens sorg eller ånger och om vad han kallar ”sorg efter Guds vilja”, som medför ånger som leder till frälsning. ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död ” (2 Kor. 7:10). Sedan framställer han i nästa vers sju tecken på sann ånger: hängivenhet -ursäkter – upprördhet – fruktan – längtan – iver – bestraffning (2 Kor. 7:11). Var vänlig slå upp denna vers i era biblar, för den ska utgöra resten av vår betraktelse i denna första del. Sammanhanget i denna vers är att Paulus hade skrivit ganska hårt till dem om problem i deras församling (uppenbarligen i ett annat brev som inte finns med i Guds ord), och som en följd av detta kände de sig illa till mods:

”Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss” (2 Kor.7:8-9).

Men han bryr sig inte om, att han fick dem att känna sig illa till mods, eftersom följden av det hela blev sorg efter Guds vilja, som medförde omvändelse. Hans syfte var att bestraffa för att väcka till omvändelse. ”Det var i djup nöd och ångest, under många tårar, som jag skrev till er, inte för att ni skulle bli bedrövade utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag har till just er ” (2 Kor. 2:4). När omvändelse en gång har skett kan livet börja.

Fastän de sju tecknen på omvändelse som följer utan tvekan har direkt avseende på situationen i Korint, är de i högsta grad tillämpbara på varje situation av omvändelse och kan ses som ett tecken, en prövosten på om sann omvändelse har skett eller inte – om vi har upplev sorg efter Guds vilja eller inte, snarare än bara världens sorg.

För övrigt är omvändelsen inte något som vi ”gör” en gång under det ögonblick när vi blir troende. Omvändelse är ett sätt att leva, ett sinnestillstånd, ett hjärtats tillstånd, en inställning som aldrig lämnar oss i detta nuvarande liv. Det sju tecknen på sann omvändelse i 2 Kor. 7:11 är följden av det sättet, det tillståndet och den inställningen. Låt oss nu gå igenom dem. Det första tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

1. INTENSIV HÄNGIVENHET

Det allra första verket i ett ångerfullt hjärta är en djupt allvarlig omsorg med att fullständigt göra sig av med alla sina synder, varje aspekt av att ha brutit Guds lag. Människan som i sanning eftersträvar att omvända sig, kommer inte att vara belåten med att bara anstränga sig minimalt i sin kamp mot synden. Det kommer att finnas en dödligt allvarlig intention. Intensiv hängivenhet. En sådan strävan kan aldrig bli intensiv nog. Thomas Brooks sa: ”Den som siktar mot solen , även om han missar , kommer långt högre än den som fyrar av mot en buske ”. Vad vi behöver ta det till hjärtat! Vi måste sträva efter att få denna intensiva hängivenhet, eftersom vi alla är av naturen lata. Men det finns ingen mer storslagen ambition än denna hängivenhet – och ingen större belöning att få än den som kommer av den.
Det andra tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

2. EN IVER ATT BLI ”URSÄKTAD”

En iver att bli ursäktad (rentvådd) från skuld. Detta innebär inte ett förnekande av skuld, eller att vi ursäktar oss själva. Det innebär en nitisk bekännelse av vår synd och att vi fullständigt förkastar den. Vi gör detta mest effektivt genom att döma oss själva: ”Om vi gick till rätta med oss själva , skulle vi inte bli dömda ” (1 Kor. 11:31). När vi dömer oss själva, finns inget behov för Gud att döma oss, och Satan har ingen anklagelse mot oss. När vi dömer våra egna synder, och därigenom omvänder oss från dem, då finner vi att vi är frikända från dem genom Kristi blod. För att detta ska ske, måste det finnas en fortgående iver att bli rentvådd.
Det tredje tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

3. BRINNANDE UPPRÖRDHET

Detta är något som behöver utvecklas. Vi borde faktiskt ha en känsla av fullständigt ursinne mot synden, för den är den mest abnorma saken i universum och den mest destruktiva. Den strider fullständigt mot den kristne, som på ett speciellt sätt förstår följderna. För synden påverkar inte bara individen som begår den. Den har en påverkan som går långt bortom oss själva. Inbillar du dig att du bara kan synda tyst i ett hörn, och att bara du kommer att vara inblandad? Inte alls. Det är mycket sällan som det är så med synden.

När Akan begravde en del av bytet i lägret som ursprungligen hade erövrats från fienden (Jos. 7:1-26), påverkade det inte bara Akan, eller ens bara Akans egen familj, eller stam. HERRENS vrede upptändes mot alla Israels barn (Jos. 7:1). Synden har biverkningar. Det är därför som aposteln uppmanade oss att vi borde ”se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas (Hebr. 12:15). Våra synder har biverkningar som går långt bortom syndarens begränsade område. ”Lite surdeg syrar hela degen ” (Gal. 5:9).

Därför måste även de som vi kan tänka på som ”små synder” få vår fulla uppmärksamhet och tas i tu med. Små synder blir till sist stora synder. Jesus dog inte bara för våra ”stora” synder, utan för all synd. Om han var tvungen att lida för vad vi tänker på som små synder, då måste vi absolut göra allt vi kan för att omvända oss från dem och ändra våra liv. Om kristna ville ägna sin tid åt att vara fyllda med förtrytelse över sin egen synd, då skulle det finnas mycket färre konflikter i församlingen idag!
Det fjärde tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

4. INTENSIV FRUKTAN

Var vänlig och inse att jag inte talar om en krypande, lismande, snörvlande, tillbakaryggande, hopkrupen, feg fruktan, utan om en helig fruktan. Det finns en ofantlig skillnad mellan de två – en som bara den troende kan förstå. En helig fruktan för Guds vrede mot synden. En helig fruktan för att missbehaga Herren. En helig fruktan för att falla i synd p.g.a. en medvetenhet om följderna. En helig fruktan för att vi skulle falla i samma synder igen. ”Salig är den människa som alltid fruktar Gud ” (Ordspr. 28:14). Det är Gud själv som lägger denna ”fruktan” i alla sina barn, för att vi ska hålla oss på den goda vägen.

För övrigt behöver vi inse, att om vi som troende syndar, har Herren bara tillåtit oss att göra det, för att vi ska lära oss sanningen om följderna och aldrig mer göra om det. Med detta menar jag inte att han uppmanar oss att synda, men att han inte ingriper för att hindra oss att synda, för att vi ska gå på en mycket brant lärdomskurva. Allt detta är en del av vår fortlöpande helgelse. Han är den som leder och kontrollerar allt, även synden. Bara detta borde fylla oss med helig fruktan. Låt oss komma ihåg detta nästa gång vi överträder hans lag.
Det femte tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

5. STARK LÄNGTAN

Det grekiska ordet som översätts med ”stark längtan” innebär att ha ett intensivt begär. Detta är en strävan att upphöja över alla andra. En passion som aldrig får kuvas. En brinnande längtan efter styrka och hjälp, så att vi inte faller igen. Har du detta begär? Är du uppfylld av denna längtan att övervinna synden? Hatar du din synd mer än någonting annat i världen? För tills vi gör detta, kommer vi inte att ha någon verklig kraft mot den. Aposteln uttryckte denna starka längtan när han sa:

”Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” (Rom. 7:22-24).

Om troende ägnade lika mycket längtan åt att söka hjälp för att bli av med sina synder, som de gör med andra saker, skulle vi alla bli så mycket lyckligare och tillfredsställda. Så ofta vi tror att vi kommer att bli tillfredsställda av någon ny bok eller konferens eller att höra någon berömd predikant. Men om vi inte har denna starka längtan i våra hjärtan att övervinna vår synd, så kommer varje aktivitet, jippo eller konstlad sak vi hänger oss åt, att visa sig vara värdelös.
Det sjätte tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

6. NITISK IVER

Även om ”nitisk iver” kanske verkar vara mycket likt ”stark längtan”, finns det viktiga skillnader. Stark längtan medför tanken på begär. Nitisk iver leder detta begär till förverkligande i hängivet handlande. Den längtan som upptänts inom oss överförs i nitisk iver i våra yttre handlingar. Det grekiska ordet här är Zelos . Seloterna var fanatiker som ville driva ut de romerska ockupanterna ur Israel. Den generella innebörden av ordet är någon som är fanatisk för något. En selot. Vi borde fanatiskt bekämpa vår synd. Vårt nit borde brinna för att göra slut på allt som står mellan oss och Gud. Vi behöver bli nitiska i hur vi fullgör allt som faktiskt verkar mot synden.

Vad tror du detta kan vara? Det första skulle vara att ödmjuka oss själva. (Högmod är ett stort problem, när vi tar itu med vår egen synd). En annan sak skulle vara att bara söka våra behov snarare än det vi längtar efter. (Det FINNS en skillnad). Ta Kristus som förebild. Vad än du gör, gör det med nit, så att det starka begäret att vara generös och ren fullgörs med nitisk iver.
Slutligen, det sjunde tecknet på sann ånger i 2 Kor. 7:11 är

7. EN ANDE AV BESTRAFFNING

En villighet att få se fullständig rättvisa utförd. Utmätandet av rättvisa. Detta handlar INTE om självrättfärdighet, om att vi ursäktar oss själva. Det grekiska ordet här är ekdikesis . Vincent´s Word Studies uppger att: ”Ordet har också innebörden av fullgörande och har innebörden av rättfärdigande ” (Vol. III. sid. 329). King James översättning är ”vedergällning”. Det här är förstklassig vedergällning mot oss själva!

Vi börjar alltså att underkuva köttet, för att hindra att det blir verksamt för synden. Detta innebär inte att vi plågar oss själva! Det innebär att vi inser att synden är en dödlig fiende, vilken vi måste fullständigt ta hämnd på. Det är vad detta ekdikesis innebär.

I brevet till hebréerna, möter vi ständigt de mest ödesdigra varningar: ”Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud . Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra ” (Hebr. 3:12-13). Det är denna syndens makt att bedra som är problemet. Vi har inte att göra med en vanlig fiende här. Satan är extremt listig. När allt kommer omkring har han haft många tusen år mer på sig, att utveckla sin konst att bedra människor till att synda, än vi har haft att utveckla vår konst att övervinna den! Därför måste vi försöka få tag i vår synd i allra högsta grad!

Detta är den process som är känd som dödande – dödandet av vår synd. Att döda den så att den blir stendöd. Och denna process, hur man utför den, är det som vi ska se på i del 2 av detta studium.

SAMMANFATTNING

Paulus säger att ”Världens sorg leder till död ” (2 Kor. 7:10). Så det är tydligen inte nog för oss, att bara vara ledsna eller ångerfulla för våra synder, på samma sätt som världen sörjer för saker. Man kan sörja över en synd – även enormt mycket – men man kommer ändå inte att ärva evigt liv. För det måste finnas dessa tecken på sann omvändelse i våra liv.

Dessa sju tecken måste finnas där vid den första omvändelsen som för oss till Kristus. När man en gång har omvänt dig, är ens synd förlåten – ett streck blir draget över det förflutna. Men omvändelsen stannar inte där. Även om det blir ”möjligt att inte synda” när du är en troende – även om du blir fri från syndens herravälde och makt när du är en troende – kommer det tillfällen när du faller. Men vi har ett botemedel:

”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er. Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Klaga, sörj och gråt. Låt ert skratt vändas i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er.” (Jak. 4:7-10).

Omvandla ert skratt till att sörja och er glädje till bedrövelse. (Naturligtvis syftar han på falskt skratt och tom glädje. Herren förbjuder inte äkta skratt och glädje). När du känner den äkta gudfruktiga sorgen, förblir du inte i det tillståndet av sorg. Vad var det Jakob sa? Gör allt det och Gud kommer att upphöja dig. Han kommer att göra det. Garanterat.

Men detta är inte en passiv utövning. Vi måste göra vår del – som vi ska se i del 2 om ”dödande”. Att bli frälst är faktiskt helt Guds verk. När det gäller pånyttfödelse, är det riktigt att säga att vi är passiva. Att tro att vi samarbetar med Herren i pånyttfödelsens verk, har alltid ansetts av ortodoxin som en villfarelse känd som synergism . Men vi kan aldrig bli frälsta genom någon gärning som vi gör. Det är sant att vi måste omvända oss, men själva omvändelsen är en gåva från Gud (Ef. 2:8). Det är genom Guds godhet som vi förs till omvändelse (Rom. 2:4). Det är Herren som ger oss omvändelse (2 Tim. 2:25). Men när vi har blivit troende, finns det mycket arbete för oss att utföra när det gäller att föra krig mot vår synd. ”Vi kan inte bi rättfärdiga genom våra gärningar, men den rättfärdiga människan gör gärningar” (J.C. Ryle).

Vilken gärning vi än måste göra, vill jag betona här att vi inte alls står ensamma i allt detta. Gud har inte lämnat oss föräldralösa. Och den helige Andes främsta verk i den troendes liv, är att få oss att hata synd. Inte bara synd generellt, utan speciellt våra egna synder – d.v.s. allt detta som kommer mellan oss och vår Gud.

Ja, straffet för våra synder har redan tagits i tu med i Kristus på korset, om vi har omvänt oss och trott. I det avseendet har vi fått ”fullkomlig helgelse”, som John Murray benämner den. Men tecknen på vår helgelse är fortgående och ständigt återkommande, och bevisar den ”progressiva helgelsen” i oss. Det innefattar ”dödande” – att ta till andliga vapen för att underkuva och besegra ”synden som snärjer oss så hårt ” (Hebr. 12:1).

Omvändelse och dödande är de två storslagna vapen som Gud har utrustat oss med och som tillintetgör djävulens verk. Syndens död och dödens död är de underbara följderna av Kristi död.

Alan Morrison

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” Också med andra ord vittnade han och uppmanade dem: ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.

Hebreerbrevet 4:12 säger att ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Guds ord är ett tveeggat svärd som tränger igenom och avslöjar hjärtats sanna tillstånd! Paulus säger: ”Tag emot…Andens svärd som är Guds ord” (Ef. 6:17). Orsaken till att Guds ord kan ha sådan makt att avslöja hjärtat är att det är Andens svärd. Det är inte människans svärd. Det har inte bara mänskligt stöd eller mänskligt makt bakom sig. Guds Ande är sanningens Ande. Guds sanna ord är hans ord, och han älskar det och ärar det och bemyndigar det.

Andens svärd högg till i hjärtat

Så när vi läser i vers 37 att det ”högg till i hjärtat” på dem som lyssnade på Petrus förkunnelse, borde vi inte bli överraskade. Petrus predikade Guds ord – Joel 2, Psalm 16, Psalm 110, Jesus Kristus! Och inte bara det, enligt vers 4 var han fylld med den helige Ande när han förkunnade. Så Guds ord var inte Petrus svärd denna pingstmorgon. Det var Andens svärd. Och Anden valde att utföra sitt genomträngande verk på ett formidabelt sätt, så att det högg till i hjärtat på 3.000 personer.

När detta skedde, ropade de till Petrus och apostlarna ”vad skall vi göra”? Så underbart det är när en människa, efter att ha hållit sig borta från Gud under många år i förnekelse och uppror, inte längre kan stå emot Ordet och Guds Ande, och helt enkelt säger: ”Vad skall jag göra? Vad skall jag göra?”

Vilket behov är det som människorna förnimmer?

Innan vi ser på svaret som Petrus ger, låt oss fråga oss vilket behovet är. När människorna frågar ”vad skall jag göra”, är det uppenbart att de känner ett behov. De säger: ”Jag behöver något. Vad ska jag göra för att få det? Petrus ger två klara svar i vers 38 på vad de behöver – vad vi behöver.

Han säger att de behöver förlåtelse och att de behöver den helige Ande som gåva. ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (det är behov #1); ”Då skall ni få den helige Ande som gåva” (det är behov #2). Låt oss ta dessa ett efter ett och tänka över dem.

Behovet av förlåtelse från Gud

Först finns behovet att få förlåtelse av Gud.

Relativism maximerar jagets oinskränkta makt

En av de tråkigaste sakerna med vår tids relativism är att den underminerar Guds förlåtelse. Jag ska förklara vad jag menar. Relativismen förringar eller förnekar ständigt Guds oinskränkta makt. Den verkar outtalat som om Gud inte hade några tydliga eller oföränderliga egenskaper – som om det inte fanns någon gudomlig måttstock för den mänskliga naturen. Relativismen passar inte bra ihop med bibliska uttalanden som ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig” (1 Petr. 1:16). eller ”Var alltså fullkomliga, såsom Er Fader i himlen är fullkomlig” (Matt. 5:48). Relativismen förringar Guds oinskränkta makt och hans vilja.

Men relativismen maximerar jagets oinskränkta makt. Den påstår att vägen till helande är att du slutar att bedöma dig själv efter yttre normer eller förväntningar, t.o.m. Guds. Var istället dig själv, utan hänsyn till Gud eller hans ord. Gör dig själv till norm för vad som är gott och acceptabelt. Ge dig själv en ovillkorligt positiv självrespekt. Den enda roll som Gud har att spela i denna relativism är att vara den gudomliga bekräftelsen på det som du själv bejakar. Gud verkar som en sorts förstärkare för jagets oinskränkta makt. Om han framställer sig som någon som har normer eller bud, då är han en del av problemet, inte en del av lösningen.

Denna relativism tillintetgör förlåtelsen

Jag påstår att det mest tragiska med denna relativism är att den underminerar härligheten i Guds nåd i förlåtelsen. Det verkar nåderikt på ytan – att säga att Gud inte har någon lag, inga normer, inga förväntningar, inga bud, inga hotelser – att han bara finns där för att bekräfta mig i allt som jag råkar vara. Det låter som nåd och frihet. Men det finns en mycket viktig hake. Den tillintetgör förlåtelsen.

Där det inte finns någon lag, inga rättfärdiga normer, inga legitima förväntningar, inget normgivande sätt att relatera till Gud eller människan, kan ingen förlåtelse finnas. Därför att förlåtelse innebär att man släpper taget om verkliga förseelser, verkliga överträdelser, verkliga brott, verkliga fel. Men om det inte finns någon lag att överträda, eller några normer att kränka, eller några förväntningar att bryta mot, eller några bud att vara olydig mot, då kan det inte finnas någon förlåtelse. Det som såg ut som nåd visar sig vara en underminering av nåden genom en underminering av förlåtelsen.

Det bibliska hoppet om förlåtelse

Därför erbjuder jag er ett bibliskt hopp denna morgon – inte ett relativistiskt. Det högg till i hjärtat på dessa människor i vers 37, därför att dom insåg att Gud hade gjort Jesus till Herre och Messias, men de hade dödat honom. Med andra ord var de fullständigt osams med Gud. De levde emot hans vilja. De var i otakt med hans natur. De var i strid mot hans Ord och hans Son. Gud var på ett sätt. De var på ett annat sätt. Och Gud hade inte bejakat dem. De skulle inte ha bejakat sig själva heller.

Det som de desperat behövde (och som vi behöver) och det som Gud i fantastisk nåd var redo att ge, var förlåtelse. De hade försyndat sig mot Gud. De hade inte lytt Gud. Och det fanns bara ett hopp – att Gud skulle finna ett sätt att vara den helige Gud han är och ändå släppa taget och förlåta. Det är exakt det han fann i sin Sons död.

Så jag tar orden i slutet av vers 40 och tillämpar dem på oss alla denna morgon med all den iver jag kan: ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” Och det mest ohederliga med denna generationen är att vi har skapar vägar till frälsning utan Gud och därför utan lag och därför utan förlåtelse – och därför fullständigt utan hopp.

Men jag förkunnar denna morgon med Guds Ord som grund att det finns en Gud, det finns en helig lag, och i namnet Jesus Kristus finns förlåtelse. Det är det främsta behovet vi har. Och Gud är redo att uppfylla det.

Behovet av den helige Ande som en gåva

Det andra behovet, säger Petrus, är att ta emot den helige Ande som en gåva. Vers 38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna (det första behovet). Då skall ni få den helige Ande som gåva (det andra behovet).”

Vad innebär det att ta emot den helige Ande som gåva? Är detta ett löfte om att bli döpt i Anden (1:5), eller att bli uppfylld av Anden (2:4), eller att få kraft genom Anden (1:8: Luk. 24:49, eller att Anden tar sig boning i oss (1 Kor. 6:19)? Ju mer jag mediterar på dessa alternativ, desto mindre ser jag anledningar i texten att välja mellan dem. Mitt svar blir helt enkelt så här: Om du uppriktigt vänder om och blir döpt i Jesu Kristi namn, kommer du att få den helige Ande och det kommer att bli en förändring i ditt liv. Från och med den dagen kommer du att ha den helige Ande (Rom. 8:9). Och det sägs ingenting här i Apg. 2.38 som begränsar de olika sätten som han kan manifestera sig på i ditt liv.

Allt som sägs är att från den dagen då du vände om fick din identitet i Jesus Kristus, kommer den helige Ande att vara verksam i ditt liv som en gåva. Från den första dagen du kom till tro kan du veta att han är din, p.g.a. detta löfte i Apg. 2:38. Och från den dagen i ditt liv kan du börja söka hans särskilda kraftutrustning (Luk. 24:49; Apg. 1:8) och bli uppfylld (Apg. 4:31; Ef. 3:19) och få hans gåvor (Apg. 2:17; 1 Kor. 14:1).

Dessa är de stora behoven som vi alla har. Det första är att bli förlåten – att få alla överträdelser och förseelser och olydnad och synder borttagna. ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita!” (Jes. 1:18). Och det andra behovet är att Gud själv får komma in i våra liv där synden en gång härskade. Vi behöver en personlig relation med Gud genom hans Ande. Vi behöver vishet och ledning och kärlek och glädje och frid och tålamod och godhet och självkontroll. Och vi behöver speciell kraft för förkunnelse på det lokala planet och världen över. Vi behöver den helige Ande som en gåva.

Vad skall vi göra?

Slutligen, vad är svaret på frågan i vers 37: ”Vad skall vi göra?” Vad ska vi göra för att våra synder ska bli förlåtna och för att vi ska kunna ta emot den helige Ande som en gåva?

Vers 38 ger oss svaret: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn.” Låt oss betänka dessa två saker, en åt gången, först omvändelse och sedan dop i Jesu namn.

Vänd om!

Omvändelse är inte bara ånger. Det hade redan huggit till i deras hjärtan (v. 3). Och nu säger Petrus: ”Omvänd er!” Omvändelse är alltså mer än att känna sig ledsen. Det innebär att man fullföljer den övertygelsen och vänder om – att man får ett förändrat sinnelag och ett förändrat hjärta, så att man inte längre är osams med Gud utan synkroniserad med Gud. Jesus talade till Paulus i Apg. 26:18 om denna ”vändpunkt” som leder till förlåtelse och gav Paulus hans uppdrag med dessa ord, ”för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall …genom tron på mig få syndernas förlåtelse.” Där har vi det!

Detta är omvändelse: Att man vänder sig från mörker till ljus och från Satan till Gud. Det är en omsvängning av inriktningen på livet – mot Gud.

Detta är det första svaret på frågan ”vad skall vi göra?” Vänd om!

Bli döpt i Jesu Kristi namn

Det andra svaret i vers 38 är ”låt er alla döpas i Jesu Kristi namn.”

Det finns ett stort misstag som vi vill undvika här. Vissa grupper undervisar att vattendop inte bara är en vederbörlig lydnadshandling och ett uttryck för tron, utan också en grundförutsättning för att Gud ska förlåta synder. Tro är inte tillräckligt för att få förlåtelse. Man måste bli döpt med vatten innan man kan bli förlåten. Hur ska vi förhålla oss till det?

Ja, vers 38 kan visserligen innebära detta när den säger ”omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.” Men det kan också betyda ungefär så här: ”Ta emot förlåtelse för era synder genom att vända om och tro på Jesu Kristi namn, vilket ni tillkännager genom dopet.” Det skulle innebära att namnet Jesus och tro på det namnet är en grundförutsättning för att få förlåtelse, och dopet är det yttre uttryckssättet för tron på Jesu namn.

Tron på namnet Jesus i Apostlagärningarna

Är det detta som Lukas vill få oss att förstå? Jag tror det, p.g.a. alla de gånger han säger att tro (inte tro plus dop) är grundförutsättningen för förlåtelse. Till exempel:

I Apg. 2:21 citerade Petrus Joel med dessa tydliga ord: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.”

När Petrus berättar om sin tjänst för hedningarna i Apg. 15:9, säger han: ”Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan:”

Petrus avslutar sin predikan till hedningarna i Kornelius hus så här (Apg. 10:43): ”Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” (Och som en bekräftelse på vad som verkligen är grundläggande för att ta emot förlåtelse och Anden, tog hedningarna emot Anden innan de blev döpta, Apg. 10:44-45).

I Apg. 13:38-39 avslutar Paulus sin förkunnelse i Antiokia med samma slags löfte som Petrus gav: ”Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.”

När jordskalvet frigjorde Paulus och Silas från fängelset i Apg. 16, och Paulus vägrade att ge sig iväg, utropade fångvaktaren: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” De sa då: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst.”

Och när Paulus sammanfattade sin treåriga tjänst i Efesus, sa han i (Apg. 20:20-21): ”Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.”

Jag drar slutsatsen från dessa texter och andra, att grundförutsättningen för att få syndernas förlåtelse och att ta emot den helige Ande som en gåva är ett avgörande andligt beslut med två sidor: omvändelse och tro på Jesu namn. Dopet är alltså det yttre uttryckssättet av denna omvändelse och tro. Innan han lämnade jorden, befallde Jesus oss att göra lärjungar genom att uppmana till en offentlig troshandling – en tydlig identifiering med Jesus i hans död och begravning och uppståndelse. Därför har tron på Kristus och dopet mycket nära samband. Detta är vägen i Nya testamentet för att följa Kristus: Vänd om, tro och ge uttryck för detta i dopet.

Gud är redo att förlåta dig och ge sig sin Ande

Låt mig nu avsluta genom att påminna er om de närmast otroligt goda nyheterna i denna text. Den visar oss att även om du har mördat Guds Son (v.36), så står Gud själv redo att att förlåta dig! Och inte bara att förlåta dig, utan också att ge dig sin Ande! Med andra ord är han villig att stryka ut all din skuld och sedan komma för att leva med dig, och vägleda dig, och förvandla dig och ge dig kraft.

.Och detta kan du inte arbeta dig fram till. Det kan inte förtjänas eller köpas. Det är en fri gåva till alla som vänder om – som vänder sig från mörker till ljus – och kallar på Herrens namn.

John Piper

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Vi börjar med ett kapitel om omvändelse, därför att det är där som Frälsaren började. Matteus 4:17 återger början av Kristi offentliga verksamhet: ”Från den tiden (fängslandet av Johannes döparen) började Jesus predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nu här.’” Det inledande ordet i denna första predikan kännetecknade grundtanken i hela Jesu jordiska verksamhet. Vi kan också lägga märke till att han beskrev sitt eget mål så här: ”att kalla syndare till omvändelse” (Lukas 5:31). Omvändelse var ett återkommande tema i alla hans offentliga predikningar. Han stod frimodigt inför de styvnackade folkmassorna och förkunnade: ”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt” (Lukas 13:3, 5).

Kännetecknet som saknas

När var den senaste gången som du hörde evangeliet presenteras i dessa ordalag? Det är inte trendigt på tjugohundratalet att förkunna ett evangelium som kräver omvändelse. Hur blev dagens budskap så olikt evangeliet enligt Jesus? Så tidigt som 1937 konstaterade Dr. H.A. Ironside att den bibliska doktrinen om omvändelse höll på att urvattnas av dem som ville ta bort den från evangeliebudskapet. Han skrev: ”Doktrinen om omvändelse är det kännetecken som saknas i många annars ortodoxa (=renläriga) och fundamentalt sunda kretsar idag.” (1) Han talade om ”predikanter som bekänner sig till nåden som, liksom de som ville leva utan lag förr i tiden, nedvärderar nödvändigheten av omvändelse så att det inte framstår som om friheten i nåden upphävs.” (2) Dr. Ironside, själv dispensationalist, kritiserade undervisningen av de extrema dispensationalisterna, som undervisade att omvändelse var för en annan tidsålder. ”Vår Herres allvarliga ord ’Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt’ är lika viktiga idag som när de först uttalades,” skrev Ironside. ”Inga dispensationella särdrag, hur viktiga de än är för att förstå och tolka Guds tillvägagångssätt med människan, kan ändra på denna sanning.” (3)

Även på sin tid insåg Ironside farorna med en begynnande easy-believism (”det är lätt att bli frälst, det är bara att tro” – KTS-anm.) Han skrev:

”Ytlig undervisning som inte ger sig i kast med den fruktansvärda sanningen om människans syndighet och skuld, och kallar ’alla människor överallt att omvända sig’, resulterar i ytliga omvändelser; och så har vi idag myriader av dem som lättvindigt bekänner med tungan, som inte uppvisar några som helst tecken på omvändelse. Medan de svamlar om frälsning av nåd, ger de inte uttryck för någon nåd i sina liv. Medan de högljutt förklarar att de är rättfärdiga enbart genom tro, underlåter de att komma ihåg att ’tron utan gärningar är död’, och att rättfärdiggörelse genom gärningar inför människor inte kan lämnas utan avseende, som om den vore i motsats till rättfärdiggörelse av tro inför Gud.” (4)

Trots detta fortsatte många framstående dispensationalister att föra fram uppfattningen, att förkunnelse om omvändelse till de icke-frälsta kränker andemeningen och innebörden i evangeliebudskapet. Dr. Lewis Sperry Chafers Systematic Theology tog med omvändelse som en av ”de mer vanliga kännetecknen på människans ansvar som alltför ofta felaktigt läggs till det enda kravet på tro eller tilltro .” (5) Chafer framhöll att ordet omvändelse inte finns i Johannes evangelium och bara förekommer en gång i Romarbrevet. Han påpekade också att Paulus i Apostlagärningarna 16:31 inte uppmanade fångvaktaren i Filippi att omvända sig. Chafer såg det stillatigandet som ett ”överväldigande, obestridligt bevismaterial (som gör det) klart att Nya testamentet inte lägger omvändelse på den icke-frälste som ett villkor för frälsning.” (6)

Förkastandet av omvändelse

Språkrör idag fortsätter att föra fram samma uppfattningar. The Ryrie Study Bible innefattar en doktrinsammanfattning som tar med omvändelse som ”ett falskt tillägg till tro”, när det görs till ett villkor för frälsning, utom ”när (omvändelse) uppfattas som en synonym till tro.” (7) En annan inflytelserik lärare säger i grund och botten samma sak: ”Bibeln kräver omvändelse för frälsning, men omvändelse innebär inte att vända sig från synd, inte heller en förändring av hur man lever sitt liv… Biblisk omvändelse är en förändring av sinnet eller inställningen om antingen Gud, Kristus, döda gärningar eller synd.” (8) T.o.m. en seminarieprofessor skriver: ”Omvändelse innebär att ändra sitt sinne; det innebär inte att ändra sitt liv.” (9) Dessa författare och andra har sålunda omdefinierat omvändelse på ett sätt som berövar den dess andliga följder. De avfärdar den som bara en sinnesändring om vem Kristus är. (10) Detta slag av omvändelse har ingenting att göra med att man vänder sig från synden eller överlämnar sig själv. Det är fullständigt i avsaknad av någon insikt om personlig skuld, någon avsikt att lyda Gud eller någon önskan om sann rättfärdighet.

Detta är inte det slags omvändelse Jesus förkunnade. Som vi har sett gång på gång är evangeliet enligt Jesus lika mycket en kallelse att överge synden, som det är en maning till tro. Från sitt första budskap till sitt sista var Frälsarens grundtanke att kalla syndare till omvändelse – och detta innebar inte bara att de fick ett nytt synsätt om vem han var, utan också att de vände sig från synden och jaget för att följa honom. Budskapet som han befaller oss att förkunna är det samma: ”omvändelse och syndernas förlåtelse” (Lukas 24:47).

Vad är omvändelse?

Sinnesändring och ånger är en livsviktig del av omvändelsen, (12) men avfärda inte detta som bara ett annat ord för att tro. Det grekiska ordet för ”omvändelse” är metanoia , från meta , ”efter” och noeó , att förstå.” Bokstavligen betyder det ”eftertanke” eller ”sinnesändring,” men bibliskt sett stannar inte dess innebörd där. (13) När metanoia används i Nya testamentet, talar det alltid om en förändring av målet, och speciellt en helomvändning från synden. (14) I det avseende Jesus använde det, manar omvändelse till att man förkastar det gamla livet och att man vänder sig till Gud för frälsning. (15)

En sådan förändring av målet är det som Paulus hade i tankarna när han beskrev tessalonikernas omvändelse: ”Ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden” (1 Tess. 1:9). Lägg märke till tre beståndsdelar av omvändelse: en helomvändning till Gud, en helomvändning från ondskan och en avsikt att tjäna Gud. Ingen sinnesändring kan kallas sann omvändelse om den inte innefattar alla tre beståndsdelarna. Den enkla men alltför ofta förbisedda sanningen är att en sann sinnesändring nödvändigtvis kommer att resultera i en förändring av beteendet.

Omvändelse är inte bara skam eller sorg över synd, även om sann omvändelse innefattar en beståndsdel av samvetskval (ånger). (16) Den innebär att människans vilja leds i en ny riktning, den är ett målmedvetet beslut att avstå från orättfärdighet och att istället eftersträva rättfärdighet.

Inte heller är omvändelse bara ett mänskligt verk. Den är, som varje del av försoningen, en suveränt tilldelad gåva av Gud. Den första församlingen, som insåg äktheten i Cornelius omvändelse, kom fram till att: ”Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv” (Apg. 11:18; jmfr 5:31). Paulus skrev till Timoteus att han i ödmjukhet skulle tillrättavisa dem som motsatte sig sanningen så att :”Gud kanske ger dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen” (2 Tim. 2:25). Gud är den som ger omvändelse, den kan inte ses som ett mänskligt verk.

Framför allt är omvändelse inte ett försök före frälsningen att ställa sitt liv tillrätta. Kallelsen till omvändelse är inte en befallning att rätta till synden innan man vänder sig till Kristus i tro. Snarare är den en befallning att inse sin laglöshet och hata den, att vända ryggen åt den och att fly till Kristus och ta emot honom med helhjärtad kärlek. Som J.I. Packer har skrivit: ”Den omvändelse som Kristus kräver av sitt folk består i en bestämd vägran att sätta någon gräns för de anspråk som Han kan göra på deras liv.” (17)

Omvändelse är inte bara en mental aktivitet; sann omvändelse inkluderar intellektet, känslorna och viljan. (18). Geerhardus Vos skrev:

”Vår Herres föreställning om omvändelse är lika djupgående och omfattande som hans uppfattning om rättfärdighet. Av de tre ord som används i de grekiska evangelierna för att beskriva tillvägagångssättet, betonar ett den känslomässiga delen av ånger, sorg över det tidigare onda förloppet av livet, metamélomai ; Matt. 21:29-32, ett andra uttrycker omsvängning av hela den mentala inställningen, metanoéo , Matt. 12:41; Luk. 11:32; 15:7, 10; det tredje anger en förändring av livsinriktningen, ett mål som blir ersatt av ett annat, epistréphomai ; Matt 13:15 (och paralleller); Luk. 17:4, 22:32. Omvändelsen är inte begränsad till någon enskild sinnesförmåga: den upptar hela människan, intellekt, vilja och känslor… Återigen, i det nya liv som följer på omvändelsen är Guds absoluta överhöghet den princip som råder. Den som omvänder sig vänder sig från att tjäna mammon och jaget till att tjäna Gud.” (19)

Intellektuellt börjar omvändelse med en insikt om synd – förståelsen av att vi är syndare, att vår synd är en skymf mot en helig Gud, och mer precist, att vi personligen är ansvariga för vår egen synd. Omvändelse som leder till frälsning måste också innebära en insikt om vem Kristus är, tillsammans med en viss förståelse av hans rätt att bestämma över människors liv.

Känslomässigt är äkta omvändelse (ånger) ofta förenad med en överväldigande känsla av sorg. Denna sorg är i sig själv inte omvändelse (ånger); man kan vara ledsen eller skämmas utan att vara sant ångerfull. Judas t.ex. kände ånger utan att vara sant ångerfull. Den rike ynglingen gick bedrövad sin väg (Matt. 19:22), men han var inte ångerfull. Inte desto mindre kan sorg leda till sann ånger. Andra Korintierbrevet 7:10 säger: ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar.” Det är svårt att föreställa sig en sann ånger som inte innehåller åtminstone en del av förkrosselse – inte sorg över att bli ertappad; inte sorg över följderna; men en känsla av vånda över att ha syndat mot Gud. I Gamla testamentet visade man ofta sin ånger genom att klä sig i säck och aska, symbolerna för sorg (jmfr. Job 42:6; Jona 3:5-6).

Viljemässigt innebär omvändelse en förändring av inriktningen, en omvandling av viljan. Långt från att bara vara en sinnesförändring, utgör den en villighet – mer exakt, en beslutsamhet – att överge hårdnackad olydnad och att överlämna viljan till Kristus. I den egenskapen kommer sann omvändelse ofrånkomligen att resultera i en förändring av beteendet. Beteendeförändringen är inte omvändelse i sig själv, men den är det resultat omvändelsen förvisso kommer att medföra. Där ingen synlig skillnad i levnadssättet finns, kan man inte vara säker på att omvändelse har ägt rum (Matt 3:8; jmfr. 1 Joh. 2:3-6; 3:17).

Verklig omvändelse (sinnesändring, ånger) förändrar hela männskans karaktär. Som D. Martin Lloyd Jones sa:

”Omvändelse innebär att du inser att du är en skyldig, avskyvärd syndare i Guds närvaro, att du förtjänar Guds vrede och straff, att du är på väg till helvetet. Det innebär att du börjar inse att detta som kallas synd finns i dig, att du längtar efter att bli av med den och att du vänder dig ifrån den i varje form och slag. Du avsäger dig världen vad det än kostar, världen i dess böjelse och sätt att se såväl som dess sätt att leva, och du förnekar dig själv och tar upp korset och vandrar efter Kristus. Dina nära och kära och hela världen kanske kallar dig dåre eller säger att du har religiös mani. Du kanske får lida ekonomiskt, men det gör ingen skillnad. Det är omvändelse.” (20)

Omvändelse är inte en engångshandling. Den ånger och sinnesändring som äger rum vid omvändelsen påbörjar en progressiv, livslång process av bekännelse (1 Joh. 1:9). Denna aktiva, fortlöpande attityd av omvändelse medför den fattigdom i anden, sorg och ödmjukhet som Jesus talade om i saligprisningarna (Matt. 5:3-6). Den är ett kännetecken på varje sant troende.

Omvändelsens följder

När Jesus förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt. 4:17), förstod de som hörde honom budskapet. Med sitt rika arv i Gamla testamentet och rabbinsk undervisning, kunde inte hans åhörare ha blivit förbryllade angående innebörden av omvändelse. De visste att han manade till långt mer än bara en sinnesändring eller en ny syn på vem han var. Omvändelse för dem innebar ett fullständigt överlåtande av deras vilja och en ofrånkomling förändring av beteendet – ett nytt sätt att leva, inte bara en annan uppfattning. De insåg att han manade dem till att erkänna sin synd och att vända sig från den, att vända om, att avstå från sin synd och själviskhet och istället följa honom.

När allt kommer omkring var den judiska uppfattningen om omvändelse väl utvecklad. Rabbinerna ansåg att Jesaja 1:16-17 beskrev nio handlingar som hade samband med omvändelse: ”Tvätta er och gör er rena. Tag bort era onda gärningar från mina ögon. Sluta att göra det som är ont. Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak.” Lägg noga märke till progressionen: den börjar invärtes med en rening, omvändelsen visar sig sedan i attityder och handlingar.

Gamla testamentet var fyllt med dyrbar sanning om omvändelse: Hesekiel 33:18-19, t. ex., säger: ”Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva.” Andra Krönikerboken 7:14 är en välkänd föreskrift för omvändelse: ”(Om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig, och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” Jesaja 55:6-7 ger Gamla testamentets kallelse till frälsning och omvändelse är en viktig beståndsdel: ”Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.” Jona 3:10 lyder: ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.”

Se noga på den versen från Jona. Hur utvärderade Gud nineviternas omvändelse? Genom deras gärningar . Det var inte att han läste deras tankar eller hörde deras böner, även om en allvetande Gud förvisso kunde ha sett verkligheten i deras omvändelse på det sättet. Men han sökte efter rättfärdiga gärningar.

Johannes döparen krävde också att få se goda gärningar som bevis för omvändelse. Han predikade budskapet om omvändelse även innan Jesus började sin verksamhet. (jmfr. Matt. 3:1-2). Bibeln återger att när de religiösa hycklarna kom till Johannes för att bli döpta ”sa han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen’” (Matt. 3:7-8).

Vilken hälsning! Det var långt ifrån att säga: ”Mina damer och herrar, här är våra uppskattade ledare.” Vi vet inte varför de hade kommit för att bli döpta, men uppenbarligen var deras motiv felaktiga. Kanske försökte de vinna folkets gunst eller stå i samband med Johannes popularitet. Vad än orsaken var, hade de i verkligheten inte omvänt sig, och Johannes avvisade deras närmanden. Han fördömde dem istället som religiösa bluffmakare.

Varför var Johannes så hård? Därför att dessa hycklare förgiftade en hel nation med sitt fördärvliga bedrägeri. Ingenting i deras beteende tydde på att de i sanning hade omvänt sig. Det finns en livsviktig lärdom här. Om omvändelsen är äkta, kan vi förvänta att den medför synliga följder.

Vad är omvändelsens följder? Det är den fråga som publikanerna ställde till Johannes döparen (Luk. 3:10) Hans svar till dem var: ”Kräv inte mer än vad som är fastställt” (v.13). Till vissa soldater som ställde samma fråga, blev hans svar: ”Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön” (v.14).

Med andra ord, det måste finnas en uppriktig förändring i ens sätt att leva. En människa som på ett sant sätt har omvänt sig, kommer att sluta att göra ont och börja att leva rättfärdigt. Tillsammans med en förändring av sinnet och inställningen kommer sann omvändelse att börja medföra en förändring av hur man lever.

Radikal förändring var också det som aposteln Paulus såg som bevis på omvändelse. Lägg märke till hur han beskrev sin tjänst för konung Agrippa: ”Jag blev inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat… bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen (Apg.
26:19-20), betoning tillagd). Att sant troende kommer att visa sin omvändelse med rättfärdigt beteende var uppenbarligen en avgörande del av Paulus budskap.

Evangeliet och omvändelse

Omvändelse har alltid varit grunden för Nya testamentets kallelse till frälsning. När Petrus framställde evangeliets kallelse vid pingsten, i den första offentliga förkunnelsen i tidsskedet efter uppståndelsen, var omvändelse det centrala i den: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (Apg. 2:38).

Inget budskap som utelämnar omvändelse kan i egentlig mening kallas evangelium, därför att syndare inte kan komma till Jesus Kristus utan en radikal förändring av hjärtat, sinnet och viljan. Detta kräver en en andlig kris som leder till en fullständig helomvändning och slutligen en förvandling i stor skala. Det är den enda omvändelse bibeln medger. (21)

I Matteus 21:28-31 använde Jesus en liknelse för att belysa hyckleriet i en trosbekännelse utan omvändelse:

”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå idag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?”

Du kanske undrar varför Jesus inte tog med en tredje som sa: ”Jag vill” och höll sitt ord. Kanske är det för att denna berättelse kännetecknar mänskligheten, och vi kommer alla till korta (jmfr. Rom. 3:23). Alltså kunde Jesus beskriva bara två slag av religiösa människor: de som låtsas vara lydiga, men i själva verket är rebeller, och de som börjar som rebeller men ångrar sig.

Jesus berättade liknelsen för fariséernas skull, vilka inte såg sig själva som syndiga och ohörsamma. När han frågade dem om vilken son som gjorde faderns vilja, svarade de helt rätt: ”Den förste” (Matt. 21:31). Genom att medge detta, fördömde de sig själva för sitt eget hyckleri.

Så sårade de måste ha blivit av Jesu anmärkning! ”Amen säger jag er: Publikaner och horor ska gå in i Guds rike men inte ni” (Matt. 21.31). Fariséerna levde i villfarelsen att Gud gillade dem för att de ville briljera med sin religion. Problemet var att det bara var ett skådespel. De var som sonen som sa att han skulle lyda men inte gjorde det. Deras påstående att de älskade Gud och höll hans lag var det samma som noll och intet. Dessa fariséer var som många idag som säger att de tror på Jesus, men vägrar att lyda honom. Deras trosbekännelse är falsk. Om de inte omvänder sig, kommer de att gå förlorade.

Publikaner och horor har lättare än fariséerna att komma in i riket, eftersom de mer troligen inser sin synd och omvänder sig från den. T.o.m. de värsta synder kommer inte att utestänga en syndare från himlen, om han eller hon omvänder sig. Å andra sidan kommer den mest imponerande farisé som döljer sin synd och vägrar att erkänna eller ångra den, att finna sig själv utestängd från riket. Det finns ingen frälsning förutom den omvändelse som avsäger sig synden.

Många hör idag sanningen om Kristus och svarar omedelbart som den sonen gjorde, som sa att han skulle lyda men inte gjorde det. Deras positiva gensvar till Jesus kommer inte att frälsa dem. Frukten i deras liv visar att de aldrig i sanning har omvänt sig.

Å andra sidan vänder sig många från synd, otro och olydnad och tar emot Kristus med en tro som lyder. De äger sann omvändelse, som visar sig genom den rättfärdighet den medför. De är de sant rättfärdiga (1 Petr. 4:18). Och detta är den yttersta avsikten med evangeliet enligt Jesus.

John F. MacArthur, Jr

John F. MacArthur, Jr., är pastor-lärare i Grace Community Church i Sun Valley, Kalifornien och rektor för The Master’s College and Seminary. Han har tagit examen på Talbot School of Theology och hörs dagligen på radioprogrammet ”Grace to You”. Hans kassettband har nått miljoner människor över hela världen.

Noter
1. H.A. Ironside, Except Ye Repent (Grand Rapids; Zondervan, 1937), 7.
2. Ibid., 11.
3. Ibid., 10.
4. Ibid., 11.
5. Lewis Sperry Chafer, Systematic Theology (Dallas: Dallas Seminary, 1948), 3:372.
6. Ibid., 376. Detta var egendomlig avslutning på ett avsnitt som Chafer inledde med att påstå att ”så dogmatiskt… som ett uttryckssätt kan förklara, att omvändelse är grundläggande för frälsning och att ingen skulle kunna bli frälst utan omvändelse” (sid. 373). Chafers skenbara självmotsägelse hänger på hans definition av omvändelse: han såg den som bara en sinnesändring (sid. 372), att man vänder sig från otro till tro. Omvändelse som han definierade den har inget avseende på synd och förkrosselse. Han förklarade att omvändelse i samband med frälsning ingenting annat är än ”en synonym till ordet tro ” (sid. 377). I Chafers system är att kalla människor till tro på Kristus samma sak som att förkunna omvändelse. Man drar slutsatsen att Chafer skulle ha föredragit att ta bort ordet omvändelse från framställningen av evangeliet helt och hållet, och sålunda undvika att röra ihop ”nådens saligheter” i tankarna på dem som uppfattade omvändelse som något mer än bara tro (sid. 378).
7. Charles C. Ryrie, The Ryrie Study Bible (Chicago: Moody Press, 1976), 1950.
8. G. Michael Cocoris, Lordship Salvation – Is It Biblical? (Dallas: Redención Viva, 1983), 12.
9. Thomas L. Constable, ”The Gospel Message,” Walvoord: A Tribute (Chicago: Moody Press, 1982), 207.
10. Charles C. Ryrie, Balancing the Christian Life (Chicago: Moody Press, 1969), 176.
11. Lägg märke till att detta är Lukas redogörelse för vår Herres missionsbefallning. Lukas är den ende av evangelisterna som återger Jesu ord om innebörden i det budskap han gav lärjungarna fullmakt att förkunna. Omvändelse är uppenbarligen kärnpunkten i det evangelium han gav sina lärjungar fullmakt att föra ut i hela världen.
12. Berkhof skriver: ”Sann omvändelse existerar aldrig utom i samband med tro, medan å andra sidan, var än sann tro finns, där finns också verklig omvändelse… De två kan inte skiljas åt; de är helt enkelt kompletterande delar av samma process” (Louis Berkhof, Systematic Theology (Grand Rapids: Eerdmans, 1939), 487.
13. Den övervägande intellektuella förståelsen av metanoia som en sinnesändring spelar mycket liten roll i NT. Snarare betonas hela människans beslut att omvända sig. Det är uppenbart att vi varken har att göra med en omvändelse enbart till det yttre eller bara med en intellektuell förändring av uppfattningar” (J. Goetzman, ”Converson” i Colin Brown, allm. utg., New International Dictionary of New Testament Theology (Grand Rapids: Zondervan, 1986, 1:358).
14. W.E. Vine, Vines Expository Dictionary of Old and New Testament Words (Old Tappan, N.J.: Revell, 1981, 3:280).
15. Den kräver radikal omvändelse, en förvandling av naturen, en definitiv helomvändning från ondskan, en resolut helomvändning till Gud i fullständig lydnad (Mark. 1:15; Matt 4:17; 18:3)… Denna omvändelse är en gång för alla. Man kan inte gå tillbaka, bara gå framåt och ta ansvar för sin utveckling på den väg man nu har slagit in på. Den påverkar hela människan, först och grundläggande det personliga livets centrum, sedan följriktigt hur hon uppträder vid alla tidpunkter och i alla situationer, hennes tankar, ord och handlingar (Matt. 12:33ff. par.; 23:26; Mark. 7:15 par.) Hela proklamationen av Jesus… är en proklamation om ovillkorlig omvändelse till Gud, om ovillkorlig omvändelse från allt som är emot Gud, inte bara det som är fullständigt ont, utan det som i en given situation gör en fullständig omvändelse till Gud omöjlig ( Matt 5:29f., 44; 6:19f.; 7:13f. par.; 10:32-39 par.; Mark. 3:31ff. par.; Matt. 14:33, jmfr.. Mark. 10:21par.)” (J. Behm, ”Metanoia ” i Gerhard Kittel, utg., Theological Dictionary of the New Testament (Grand Rapids: Eerdmans, 1967, 4:1002).
16. Thayers grekiska lexikon definierar metanoia som ”den sinnesändring hos dem som har börjat avsky sina synder och missgärningar, och har beslutat att slå in på en bättre inriktning av livet, så att den innefattar både en insikt om synden och en sorg över den och bättring av hjärtat, av vilken bevisen och följderna är goda gärningar” (Joseph Henry Thayer, övers., Greek-English Lexicon of the New Testament (Grand Rapids: Zondervan, 1962, 406).
17. J.I. Packer, Evangelism and the Sovereignty of God (Downers Grove, Ill.: InterVarsity, 1961), 72.
18. Jmfr. Berkhof, Systematic Theology , 486.
19. Geerhardus Vos, The Kingdom of God and the Church (Nutley, N.J.: Presbyterian and Reformed, 1972), 92-93.
20. D. Martyn Lloyd-Jones, Studies in the Sermon on the Mount (Grand Rapids: Eerdmans, 1959), 2:248.
21. Omvändelse som Jesus avser med den… är mer än en brytning med den gamla naturen… Den omfattar hela människans vandring som det gudomliga herraväldet gör anspråk på… ”Att bli omvänd” innefattar allt som början av Guds rike kräver av människan” (J. Behm, ”Metanoia ,” 4:1003).

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ”göra alla folk till lärjungar….lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder” (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset – som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ”Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ’Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk’”(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

”Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn – ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ”namnkristendom”. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt”.

En kristen är inte någon som bara köper en ”brandförsäkring”, som ”tar emot Kristus” bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna följer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

”Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen….
”Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ”Lärjungen är icke förmer än sin mästare”. ”En lärjunge” betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv – eller åtminstone elva av dem – redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord – i ännu starkare uttryck – som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ”apostlar”. Det betyder ”utsända”. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge, inte apostel. Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Verserna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ”Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen”. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ”Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

”Att bekänna” betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ”inför människor”. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ”Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst”. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ”Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud”. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ” Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ”hemlig lärjunge”, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ”Denne tillhör mig”. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ”Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen” (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar – människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ”Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig” (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ”Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig”.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ”Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ”Hedra din fader och din moder” (2 Mos 20:12) och ”I män, älsken edra hustrur” (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ”därtill ock sitt eget liv” (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer – och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) – att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse – t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ”Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig”, innebär det inte att bära ”korset” i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata – Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ”ta sitt kors på sig” till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ”Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 10:39). ”Den som finner sitt liv” tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtryckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig”. Lägg märke till tillägget av två ord: ”var dag”. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ”Ty – så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder – jag lider döden dag efter dag” (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ”pröva Jesus” är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap – tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

John F. MacArtur, Jr

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Men vilken teologi finns bakom allt detta? Vilka andliga realiteter behöver vi vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen – speciellt i de evangelikala och även fundamentalistiska kretsarna?

Den första andliga realiteten som vi behöver vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen är:

1. DEN OFULLKOMLIGHET SOM EXISTERAR ÄVEN I DE FRÄLSTAS GEMENSKAP

Det första som behöver betonas är att alla kristna troende kommer att synda emellanåt. Vi ska inte räkna med att kristna beter sig fullkomligt – fastän de förvisso är kallade till det av Herren Jesus Kristus (Matteus 5:48). Trots det faktum att alla sant troende har blivit förlåtna för sina synder och förts in i Guds rike, har de fortfarande mycket att kämpa mot i detta livet som kan få dem att synda. När allt kommer omkring har vi alla de problem som har att göra med en jordisk kropp, men vi är också underställda härjningar från mörkrets makter (Ef. 6:10ff). Alltså kommer vi att synda, men inte frivilligt. Synden har ingen verklig fortgående makt över den sant troende (Rom. 6:14); men den kan fortfarande ställa till med vissa skadliga inbrytningar i våra liv.

Men även de mest trofasta kristnas ofrånkomliga oavsiktliga eller avsiktliga syndafall förklarar ändå inte tillfredsställande det förhärdade utövandet av ondska, som så ofta kan – speciellt i den nuvarande tiden – hemsöka den bekännande kristna församlingen. För den sant troende är öppen för tillrättavisning, t.o.m. söker den, och är förfärad över varje beteende – speciellt hans eller hennes – som skulle verka stötande på Herren och skada hans mänskliga skapelse. Ändå beter sig så många bekännande kristna idag – när de blir konfronterade med sin ondska – ännu mer ondskefullt mot dem som har genomskådat dem eller avslöjat dem. Hur kan vi förklara att det står till på detta sätt?

Detta för oss till den andra andliga realiteten som vi behöver vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen:

2. FALSKA TROSBEKÄNNELSER

Nyckeln till allt detta finns i ordet ”bekännelse”. Det är en enorm skillnad mellan att bara bekänna att man är kristen och att verkligen vara en sann troende. Det är ett sorgligt faktum att det alltid har funnits – och kommer att finnas tills slutet av denna nuvarande onda tidsålder – många människor som finns i församlingen av egna anledningar, som inte har frälsande tro, eftersom de aldrig uppriktigt ångrat sig och blivit omvända av Guds makt i Jesus Kristus. Herren Jesus Kristus omnämner detta problem, när han talar om ”vetet” och ”ogräset” i en liknelse i Matteus 13:24-32. Vetet representerar sant troende, medan ogräset (ett slags växt som är mycket likt vete, tills den är mogen för skörd) representerar bekännande kristna, som inte är sant troende. I sin uttydning av denna liknelse i versarna 36-43, visar Jesus hur den fallna ängeln Satan har varit ansvarig för infiltreringen av sådana psudo-kristna in i församlingen. Ibland kommer dessa ”ogräs” att förbli inkognito hela sina liv och kommer aldrig riktigt att visa sin rätta färg (fastän urskiljande människor ofta kan undra över dem). Andra kommer att bli upptäckta för vad de är, när de öppet börjar visa sin ogudaktighet.

Vi måste här påminna oss om ett mycket allvarligt uttalande som Herren Jesus Kristus gjorde: ”Gå in genom den trånga porten . Ty den port är vid , och den väg är bred som leder till fördärvet , och det är många som går fram på den . Och den port är trång , och den väg är smal som leder till livet , och det är få som finner den (Matt. 7:13-14). Den skräckinjagande sanningen här är att det är (och alltid har varit) förhållandevis få människor som är sanna lärjungar till Jesus Kristus. Det är därför som Herren Jesus lite senare i samma kapitel av Matteus betonar, att det blir många falska ”kristna” som kommer till honom på domens dag och förväntar sig att bli mottagna i himmelen, bara för att finna att dörren blir orubbligt stängd framför deras ansikten (versarna 21-23). De kan ha utgett sig själva för att vara troende genom att komma till kyrkan, men de var aldrig faktiskt i Kristi sanna kropp.

Det var samma sak i Gamla testamentets Israel. Den stora majoriteten var aldrig – fastän den var en del av den teokratiska gemenskapen – faktiskt Guds folk i sina hjärtan. Det är därför som det alltid fanns sådan sönderdelning och avfall i den gemenskapen. Det fanns, inte desto mindre, alltid en ”kvarleva”, ett litet antal människor som inte hade böjt sina knän för Baal. Och den kvarlevan var alltid förföljd, underkuvad och förlöjligad av majoriteten av de ofrälsta människorna i Israel och Juda.

På samma sätt är det också i församlingen idag. De ofrälsta som är ”kristna” genom bekännelse tar över Guds andliga gemenskap och förföljer och underkuvar de ”få” som har funnit ”vägen till livet”. Falska trosbekännelser av religiösa bedragare är en av de andliga realiteterna inom de kristna sammanhangen, inte bara i vår tid utan från den nytestamentliga församlingens början. ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas. Men onda människor och bedragare skall göra framsteg – till det sämre . De bedrar och blir själva bedragna ” (2 Tim. 3:12-13).

Detta för oss till nästa andliga realitet, som vi behöver vara medvetna om när vi försöker förstå all den ondska, som finns inom de kristna sammanhangen idag:

3. GUDS DOM KOMMER ATT BASERAS PÅ VÅRA GÄRNINGAR SNARARE ÄN VÅRA TROSUPPFATTNINGAR

Detta är för många bekännande kristna en verklig stötesten, vars fulla innebörd skulle revolutionera deras liv. För många tror att enbart intellektuell tro på Gud och Kristus är nog för dem, för att de ska vara på väg till himlen. Så är det inte. Så är det inte alls. För även varelserna i den demoniska sfären tror intellektuellt på Guds verklighet (Jakob 2:19).

Så vad är det avgörande provet på tro? Hur kommer Herren Jesus Kristus att bedöma vår tro när domens dag slutligen kommer? Kommer han att be oss att perfekt återge någon trosbekännelse? Kommer han att förhöra oss med en massa frågor angående vår insikt i systematisk teologi? Kommer han att testa vår kunskap om bibeln med ett prov som tar fyra timmar? Hur kommer han uppenbara inför änglarna och män och kvinnor i kosmos vad som är våra hjärtans sanna tillstånd?

Detta finns klart uttalat i Matt. 25:31-46. Låt oss se på detta något i detalj. Var vänlig slå upp detta bibelställe i era biblar och läs speciellt verserna 33-35 och 41-43. Vad är det nu exakt som Herren Jesus menar med dessa ord? Säger han att bara du lever ett medmänskligt liv, går med i Rotary eller Lions, gör allmänt gott o.s.v., så kommer det att föra dig till himlen för evigt? Är det vad som sägs här? Inte alls. Hemligheten här ligger i orden ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder ” (v. 40) och ”allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta … (v.45). Herren Jesus säger här tydligt att människor kommer att gå till antingen ”evigt straff ” eller ”evigt liv ”, på basis av om de har eller inte har visat praktisk kärlek och omsorg om dem som han omnämner som sina ”bröder ” (v. 40).

Detta medför att vi måste ställa den intressanta frågan: Hur känner man igen Kristi ”bröder ”? Vilka är de? Förvisso får vi svaret i Matt. 12:46-50:

”Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och ville tala med honom. Någon sade då till honom: ’Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig´. Han svarade: ’Vem är min mor och vilka är mina bröder?’ Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ’Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor’”.

Vi läser samma tankar i Luk. 8:19-21:

”Jesu mor och bröder kom till honom, men de kunde inte ta sig fram för folkmassans skull. Man sade då till honom: ’Din mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig’. Han svarade dem: ’Min mor och mina bröder är de som hör Guds ord och handlar efter det’”. (Jmfr. Hebr. 2:11)

Med andra ord, när allt kommer omkring bevisas sann frälsande tro – som belyses med Guds familj som exempel – genom kärleksfullt uppträdande mot ens bröder och systrar i tron. Ingen kan verkligen älska en troende utom en sann troende. Och sådan kärlek påvisas av Kristus vara det viktigaste beviset på tro (jmfr. Gal. 6:10, göra gott ”framför allt mot dem som delar vår tro ” ).

Det är ingen tillfällighet att detta avsnitt, om att tron bevisas genom gärningar, kommer omedelbart efter liknelsen om talenterna (Matt. 25:14-30). Det sätt på vilket vi har använt våra jordiska gåvor är ett test på om vi är ämnade för riket och passar för himmelsk tjänst. ”Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon , vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? ” (Luk. 16:11).

Andra ställen i bibeln undervisar samma sak. Johannes säger uttryckligen: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet , ty vi älskar bröderna ” (1 Joh. 3:14). Att älska sina bröder och systrar i tron är ett säkert tecken på frälsning. Att inte vara kärleksfull mot dem ifrågasätter därför förvisso vår frälsning. Sammanhanget med denna broderliga kärlek är entusiasmerande:

”På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. Ty detta är det bud som ni har hört från början, att vi skall älska varandra och inte likna Kain, som var den ondes barn och mördade sin bror. Och varför mördade Kain honom? Jo, därför att hans gärningar var onda men hans brors rättfärdiga. Bröder, var inte förvånade över att världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta” (1 Joh. 3:10-19).

”Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder” (1 Joh. 4:20-21).

Det är DETTA som håller församlingen full av liv. Denna kärlek är ett säkert tecken på frälsning. ”Ty i Kristus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna , utan om vi har en tro som är verksam i kärlek ” (Gal. 5:6). Är verksam, är verksam, är verksam. Tron är faktiskt verksam i kärlek. Tro som inte är verksam på detta sätt är DÖD. Det kan inte finnas någon äkta tro som inte är verksam på detta sätt som bevis på frälsning. Det är av denna orsak som Herren Jesus påvisar, att den avgörande faktorn på domens dag inte kommer att vara vår fasthet i doktrinen, utan om vår tro har varit verksam i kärlek eller inte. Så enkelt är det.

Naturligtvis kan aldrig gärningar, i och av sig själva, göra att någon blir fritagen från skuld (rättfärdig) inför Gud; men den som har blivit rättfärdig inför Gud genom frälsning i Kristus är faktiskt ”verksam”! Och som Herren Jesus påvisar i Matt. 25:31-46, kommer det att vara på basis av om den tro som vi bekänner oss till är verksam eller inte, som kommer att bestämma var vi kommer att hamna för evigt. Alltså kommer det inte att vara vår ”teologiska fundamentalism” eller ”exakta bekännelsetrohet” som kommer att rädda oss in i härligheten på domens dag. Det kommer istället att bli om våra handlingar genomgående har bevisat verkligheten i vår tro eller inte. Du kan vara en ”teologisk fundamentalist” eller en ”exakt bekännelsetrogen”, men om denna kunskap i huvudet inte har omdanat sig själv i dina relationer, så att du blir en kärleksfull, omtänksam människa, då är du en djupt ignorant människa som en dag kommer att få höra Herren Jesus Kristus ryta in i dina egna öron med orden: ”JAG HAR ALDRIG KÄNT DIG!” (Matt. 7:23; jmfr. 2 Tim. 2:19). Det kommer att vara på basis av om den tro som vi bekänner oss till är verksam i enlighet med Guds vilja eller inte, som kommer att bestämma var vi ska hamna för evigt.

Detta upprepas på ett fulländat sätt i Jakobs brev. Jakob säger faktiskt något mycket förvånande i sitt brev. Han skriver: ”Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro ” (Jak. 2:24). WOW! Det är ett uttalande som får tanken att svindla hos många, för det ser ut att vara i direkt motsats till Paulus ord: ”Eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus ” (Gal. 2:16) och ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar ” (Rom. 3:20) och ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron , inte av er själva , Guds gåva är det , inte på grund av laggärningar , för att ingen skall berömma sig ” (Ef. 2:8-9).

Det finns emellertid ingen som helst motsättning här. Man måste förstå det som Jakob säger, genom att se 2:24 i ljuset av resten av kapitlet. Han förklarar, t. ex.: ”Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar . Nu säger kanske någon: ’Du har tro.’ – Ja , men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar , så skall jag visa dig min tro GENOM mina gärningar ” (2:17-18). Sedan avslutar han med att säga: ”Liksom kroppen utan ande är död , så är tron utan gärningar död ” (2:26).

Det som man behöver förstå är skillnaden i sammanhanget mellan Paulus och Jakob. Paulus talar om trons realitet – Jakob talar om trons beskaffenhet (kvalitet). Paulus talar om den underliggande orsaken till rättfärdiggörelsen och har därför ingen plats för gärningar i sin framställning. Jakob talar om det som rättfärdiggörelsens innebörd (resultat) uppnår och gör därför stor affär av den och visar att tron bevisas genom gärningar, och därför är gärningar det som vår tro kan dömas efter. Sammanfattat säger Paulus och Jakob detta:

1. Var och en som vill bli accepterad av Gud måste vara rättfärdig.
2. Sådan rättfärdighet kan inte finnas i någon människa av naturen (Rom. 3:10).
3. En sådan rättfärdighet kan endast finnas i Kristus (Rom. 3:22-26).
4. Denna rättfärdighet blir vår genom tro på honom.
5. Trons rättfärdighet blir sedan synlig genom den påföljande beskaffenheten (kvaliteten) i våra gärningar – tro som är verksam i kärlek (Gal. 5.6; Ef. 2:10).
6. En människa kan alltså bli förklarad rättfärdig av Herren p.g.a hans eller hennes bevisade gärningar (Jakob 2:21-23; Matt. 25:31-46).

Det är till exempel inte så att Abraham faktiskt blevgjord rättfärdig p.g.a. sin lydnad i fråga om Isak, utan att han kunde påvisas vara rättfärdig – förklarad vara rättfärdig – på grund av sin lydnad. Hans lydnad bevisade hans rättfärdighet, inte så att den gjorde honom rättfärdig (jmfr. Rom. 4:3). Ser du skönheten i detta?!?

Vi kan nu förstå att Guds dom slutligen kommer att baseras på våra gärningar snarare än bara våra trosuppfattningar. När man kommer under många bekännande kristnas giljotin idag, kan man få uppfattningen att det bara är det som vi tror i våra huvuden (och speciellt om vi samtycker med dem!), som kommer att bestämma var vi kommer att hamna för evigt. De tror att allt man måste göra, är att man är en ”fundamentalist” och att detta kommer att vara nog för att frälsa dem. Men detta är ett tragiskt misstag och förklarar varför så många ”fundamentalister” är så formella och otrevliga i fråga om hur de personligen uppträder mot andra och är så frusna känslomässigt. Det är inget fel i att kalla sig själv ”fundamentalist” eller att hålla fast vid vad man anser är fundamentalistiska trosuppfattningar. Men om din ”fundamentalism” har blivit ett slags andligt högmod och ett medel för att se ner på andra, som kanske inte är så doktrinärt ”vattentäta” som du är – eller om din ”fundamentalism” har gjort dig till en isolationist som undviker en normal mänsklig umgängeskrets – eller om din ”fundamentalism” har gjort dig överdrivet misstänksam mot andra eller t.o.m. paranoid – med andra ord, om din ”fundamentalism” har blivit din religion, då har du upphört med att leva ut grunderna för din tro och du är, i verkligheten, inte längre en sann ”fundamentalist”. Om inte människor inser att detta att vara en fundamentalist innebär mycket mer än att hålla fast vid en rad trosuppfattningar, kommer de att misslyckas med att vara sanna fundamentalister. Det är denna realitet som undgick de skriftlärda och fariséerna som därför förföljde Herren Jesus under hans verksamhet på jorden. Och om de förföljde honom, kommer de förvisso att förfölja dig. (Joh. 15:18-19).

Detta har varit bara några av de andliga realiteter, som vi måste vara medvetna om för att förstå det faktum, att så många bekännande kristna verkar vara så obarmhärtiga, skarpt kritiska och hårdnackat rigida i sitt tänkesätt. Medkänsla och barmhärtighet har inget att göra med att man är ”mesig” eller ”ineffektiv”; men allt detta har att göra med att man är trogen mot Guds ord.

Den stora frågan är: Hur kan vi utveckla den ömsinthet och deltagande som borde vara i centrum av allt kristet handlande? Hur kan vi följa Paulus önskan när han säger: ”Låt alla människor se hur vänliga ni är” (Fil. 4:5). Hur kan vi på ett fruktsamt sätt bära den ”vänlighet, godhet (och) mildhet”, som är Andens naturliga frukt? Hur kan vi göra detta och ändå fortfarande förbli vaksamma, bedömande och urskiljande, sanningssägande och intoleranta mot ondska?

Alan Morrison

https://karlektillsanningen2239.live-website.com