“Innehållet i den här boken hör till det viktigaste jag läst på senare år. Boken ser liten och tunn ut, men banbrytande tankar är ofta enkla när man väl tagit del av dem. Edin Lövås är känd i Norge som en erfaren och ömsint själavårdare. Det ämne boken tar upp kan dock inte beskrivas i enbart ömsinta termer. Boken handlar nämligen om hur makten förstör den människa som börjat hungra efter makt. Vidare beskrivs hur sådana personer drabbar omgivningen med sin makthunger. Skådeplatsen är Kristi församling, men ganska snart förstår man att samma problem kan äga rum i familjen, på arbetsplatsen, i politiken, affärsvärlden, det akademiska livet etc.” (Sven Reichmann i bokens förord).

Det verkar som om kristna församlingar och miljöer hör till de områden där dessa människor har lättast att utöva sin makt. Och det finns all anledning att fråga sig varför. Paulus var också förvånad över detta. Till korintierna skriver han, som redan nämnts i förordet: ”Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet” (2 Kor. 11:20).

En av de viktigaste förklaringarna måste vara att maktmänniskan här kan kräva kärlek, ödmjukhet, tålamod och tolerans. En församling kan i många år ha fått grundlig undervisning om dessa goda Andens frukter. Präster och predikanter har hamrat in att kärleken, tålamodet och förståelsen är gränslös. De har inte nyanserat, inte förklarat att man kan löpa risk att bli skamligt utnyttjad i kärlekens och toleransens namn.

När maktmänniskan startar sina härjningar och någon börjar undra om denna person uppträder riktigt rätt, kommer han strax med krav på kärlek och förståelse. Maktmänniskorna kan även be om förlåtelse, men aldrig annat än som spel för galleriet. De kan böja sig för motstånd, men bara av taktiska skäl och för en tid. Medan de armbågar sig fram, möter de mjuka, fina människor som fostrats till värme, godhet och fördragsamhet. Detta är en av anledningarna till att det ofta går så lätt för dem.

En annan anledning är att folk i alltför hög grad har vant sig vid att vara åskådare i kyrkan. De lever i en miljö, där det mesta av kommunikationen är envägskommunikation. Den kommer från podiet, altarringen eller nattvardsbordet – och i synnerhet från predikstolen. De flesta accepterar utan vidare vad predikanten säger. Visst förekommer det kritik och diskussioner, men i dessa deltar bara en liten grupp. De allra flesta uppfattar sig som får som följer herden, och det betyder i sammanhanget inte Jesus utan prästen, pastorn eller föreståndaren. Guds barn är över huvud taget oerhört godtrogna. De ser de fina och positiva orden i bibeln, de hör det goda och kärleksfulla budskapet från predikstolarna och räknar inte med att det finns falska apostlar och lögnprofeter. De flesta är fostrade så att de inte kan fatta att somliga ”söker strid och predikar Kristus av orena motiv” (Fil. 1:17).

Många av oss har också i många år läst bibeln på så sätt att vi har fäst oss vid de goda, positiva orden utan att lägga märke till de negativa. Det faller en slöja för ögonen, när vi kommer till det avsnitt som beskriver falska, svekfulla och lögnaktiga människor. När en maktmänniska uppenbarar sig i vår egen församling, ska det väldigt mycket till innan folk ser honom sådan han verkligen är. ”Visst är han lite originell. Han uttrycker sig lite olämpligt. Han vållar viss oro, men han är nog god innerst inne. Hör bara vilka himlastormande böner han ber och hur han kan utlägga skriften. Låt oss bara ha lite tålamod så blir allt bra”. Så resonerar man bland Guds folk i allmänhet i kyrkorna. I denna miljö med godtrogna och toleranta människor kan en maktmänniska manövrera sig långt fram mot en inflytelserik position innan någon kommer på honom.

En ytterligare anledning till att maktmänniskorna så lätt tillskansar sig makt i kristna kretsar, är att de ofta använder bibeln i sin argumentation. De är ju som regel mycket intelligenta och har lätt för att studera. En sådan person kan snabbt snappa upp en mängd skriftställen som stödjer hans egna tankar. Guds folk är vana att böja sig för Guds ord. Trohet mot bibeln är för många det yppersta budet. Blotta tanken på trolöshet mot bibeln ger dem skuldkänslor. Vad många inte ser är att maktmänniskan använder bibeln som slagträ. Han använder den mot folket, inte för dem. I familjen och små grupper kan bibelns mest sublima avsnitt användas för att vidmakthålla en situation av psykisk och andlig terror. Och då måste man verkligen säga att Guds ord missbrukas.

Maktmänniskan bygger också ofta upp ett enkelt, teologiskt lärosystem med en mängd orubbliga principer. Detta system tvingar han sedan på folk och kräver deras absoluta lydnad under sken av trohet mot den rätta läran, den rätta teologin och de rätta principerna. Eftersom han utstrålar makt, injagar han fruktan och krossar därigenom allt motstånd. De han på detta sätt får i sitt våld upplever det som att de står emot Gud den Allsmäktige om de protesterar.

I sin strävan att inpränta lärosystem och sina principer har maktmänniskan god hjälp av tidens jäkt och förvirring. Många människor (även kristna) blir trötta och oroliga av det myller av intryck som möter dem. Det finns så många krav och erbjudanden att ta ställning till. Det är så många och så mycket som påkallar deras uppmärksamhet. Även i kyrkorna är verksamheten och påverkan så varierande att Guds folk lätt blir förvirrade och nervösa, trötta och uppgivna. När en ledare framträder med ett enkelt teologiskt lärosystem och klara regler i förening med ett erbjudande om starkt ledarskap, då blir människor lätt fascinerade. Tjugo, trettio bibelställen och ett antal specialuttryck, som fungerar som slagord, får dem att tro att de hittat det centrala i skriften så att de nästan inte behöver mer. Det är så sekter föds, och det är så sektledare får makt.

Mot bakgrund av detta måste vi konstatera att Guds folk runt om i kyrkorna, trossamfunden och församlingarna behöver väckas ur sin godtrogenhet, även om det blir smärtsamt att det finns ledare som är ”onda människor och bedragare” som ”skall göra framsteg – till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna” (2 Tim. 3:13). I stället behöver de fostras att följa församlingsledare som Gud har satt att tjäna och som avsäger sig allt hemligt och skamligt och inte använder knep eller förfalskar Guds ord (jfr 2 Kor. 4:2).

12. De angriper de svagaste

Maktmänniskorna angriper oftast de svagaste i en grupp. Offren utsätts för ständiga attacker. Detta håller dem i konstant spänningstillstånd, och de ägnar ofta all sin energi åt att försvara sig. Många orkar till slut inte längre. Så kallade utmattningsdepressioner kan bero på just detta.

De som är starka orkar i längden inte se på, utan tvingas efter hand in i ett virrvarr av konflikter. Jag vet människor som är mycket kärleksfulla, fridsamma och ödmjuka naturer, och som har hamnat i en häxkittel av stridigheter just på grund av detta. De kan ju sin bibel. Den är deras rättesnöre. Och där står det att de ska ställa upp för de svaga och olyckliga. Jesus Kristus är deras föredöme, och han ställde sig ju aktivt på de svagas sida. De upplever det som om Anden driver dem. Deras samvete tycks tvinga dem. Och så rycker de ut, även om det går stick i stäv mot deras fredliga natur.

Men ingen av dem jag har talat med, som ställt upp till försvar för bröder och systrar, har haft den ringaste aning om vad de gett sig in på. Nu vänder sig maktmänniskan mot dem. Detta är nämligen vad han har väntat på. Dag och natt kan diskussionerna pågå. Maktmänniskan är en mästare på att formulera sig. Han vinner nästan alla diskussioner. Han kan tala för sig som ingen annan. En sunt tänkande, förnuftig och fredlig människa kan i allmänhet inte fatta att en annan människa, som till och med kallar sig kristen, inte ska kunna talas tillrätta, för de vill inte ha några lösningar. De vill bara hålla igång de ändlösa diskussionerna. För dem är natten bästa tiden på dygnet, för då har folk en benägenhet att uttala sig skarpt och kategoriskt. Det uppstår ju oftare dramatiska situationer på natten när alla är trötta. Och dramatik är något som maktmänniskan älskar. Eftersom sömnförbud är en av de värsta tortyrmetoder som finns, förstår vi att detta är ett mycket farligt vapen.

Dessa fredliga, snälla och starka Guds barn, som kommer till sina svagare bröders och systrars undsättning, vinner sällan striden. De är nämligen inte helt och hållet inriktade på kampen. En vanlig kristen splittrar sig på många intressen. Maktmänniskan däremot ägnar sig bara åt maktkampen. Han satsar allt i sina attacker, och han är som regel alltid skickligare, slugare, starkare och framför allt mera uthållig än sina motståndare.

Vad som sagts här låter säkert som ren och skär överdrift för dem som inte själva har upplevt det. Men jag har lyssnat till så många lidande människors beskrivning av dessa ting, att jag anser mig ha täckning för vartenda ord i den här framställningen.

I detta sammelsurium av ändlösa samtal, uppgörelsemöten och brevskriverier blir vanliga människor ibland så förvirrade att de börjar förebrå varandra. Ofta sker detta i samband med diskussioner om hur man ska förhålla sig till maktmänniskor. Sålunda kan de bästa vänner bli bittra fiender. Följden blir otrivsel både i församlingen, på arbetsplatsen och i hemmet. En av de mest demoniska aspekterna av maktmänniskornas verksamhet, är att de har makt att skilja den ena människan från den andra utan att man kan göra någonting åt det.

Om maktmänniskan har sunda och starka ledargestalter i sin omgivning, kommer han att följa den gamla parollen: söndra och härska. En ledare för en kristen institution var ute på en längre resa. När han kom tillbaka, uppsöktes han av en man om också var anställd på platsen. Vederbörande anlade en bekymrad min och förklarade att den som hade varit ute på resa nu måste göra allt för att återvinna sitt anseende bland dem som arbetade där. Alla var nämligen emot honom. Det visade sig att mannen hade rätt. Under ledarens frånvaro hade mannen så illistigt och grundligt baktalat honom, att praktiskt taget alla vände honom ryggen. (det grekiska ordet för djävulen är diabolos – baktalaren, anklagaren). Det tog lång tid för ledaren att förstå hur det förhöll sig, och det fordrades mycken kamp innan förtroendet återvanns och maktmänniskan avslöjades.

Ibland tar dessa människor med sig en hel hjord, bryter sig ur gemenskapen och bildar ett nytt sammanhang, präglat av underkastelse och lydnad. Men lyckligtvis underskattar de ofta trögheten i en församling eller institution. Jag vet fall där maktmänniskorna tydligen trodde att de flesta skulle bryta upp från sin gamla miljö, men där det till slut bara blev en handfull som följde med. Men ibland lyckas de. En framträdande kyrkoledare i USA skriver: ”Några som inte alls förstod en herdes hjärta använde herdeprincipen och byggde små riken för att regera och utnyttja Guds folk”.

Det är inte alls säkert att det alltid är fel med splittring. Det är inte heller alltid orena motiv som ligger bakom bildandet av nya församlingar och trossamfund. Men när det sker splittringar som resulterar i sekter, därför att en maktmänniska vill tillfredsställa sitt maktbegär, då är det ett Satans verk. Då har också folket som lämnar sin församling i sällskap med maktmänniskan förletts till att ”hålla sig till villoandar och onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten” (1 Tim. 4:1-2).

Det kan också hända att maktmänniskan vinner maktkampen så totalt, att han slår ner allt motstånd i församlingen och stiger fram som en envåldshärskare. Det finns en skildring i 3 Joh. 9-10 som tycks beskriva en sådan situation. Sålunda skriver aposteln Johannes: ”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra. Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver dem ut ur församlingen”. Diotrefes hade tydligen manövrerat sig in i församlingsledningens centrum. Han hade splittrat hjorden, fått fanatiska anhängare och var på väg att krossa motståndarna, bland annat genom att utesluta dem ur församlingen. Så suverän hade denne man blivit i sin maktställning, att han till och med tog upp kampen med de apostlar som Herren Jesus själv hade kallat och insatt.

Det värsta är att Guds folk bedras och förförs. Aposteln Petrus skriver om detta med orden: ”Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig. Många skall följa dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas. I sin girighet kommer de att med falska argument sko sig på er” (2 Petr. 2:1-3).

13. De har gett sig hän åt maktruset

Då djävulen förde Jesus högt upp på ett berg och i ett ögonblick lät honom se alla riken i världen, var Jesus plötsligt inne på det farligaste område man kan tänka sig.Låt oss komma ihåg att Jesus var en sann människa. Frestelsen var verklig. ”Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig”, sa djävulen till honom, ”ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill”. Därför skall allt vara ditt om du tillber mig” (Luk. 4:6-7). Men Satan räknade fel. Jesus avvisade frestelsen. Då lämnade djävulen honom, och Jesus vacklade uthungrad ur öknen, stöttad av änglar. Då hade han fastat och varit i andlig kamp i fyrtio dagar.

Djävulen visste precis var han skulle sätta in stötarna. Hans eget fall från den himmelska härligheten ner i avgrunden skedde nämligen på just detta område. Vi har flera gånger citerat Judas korta brev i den här boken, och det är riktigt att en del av texten i brevet är dunkel. Men jag tolkar den först och främst som en beskrivning av Satans fall från värdigheten hos en högt uppsatt ängel och sedan som en text om maktbegär. Brevet skildrar bland annat ”änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist” (vers 6). Till detta kan vi lägga Petrus ord: ”Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden” (2 Petr. 2.4).

Judas skriver också om människor som djävulen har utsatt för samma frestelse som Jesus, men som har fallit som djävulen själv en gång gjorde. Om dessa människor heter det: ”De är träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna. De är vilda havsvågor, som kastar upp sina skändligheters skum, de är irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat för evigt” (Jud. 12-13).

Varför använder denne brevskrivare så drastiska bilder? Det beror på att de människor han skriver om har fallit på samma sätt som djävulen själv. De har gett sig hän åt det maktrus som Jesus avvisade, när han stod med djävulen uppe på det berg dit den onde hade fört honom.

Här befinner vi oss i skärningspunkten mellan det gudomliga och det djävulska. Detta är syndens brännpunkt. Maktruset är djävulens energi, hans drivkraft och enda njutning. När människor ger sig hän åt det, är inga bilder för dramatiska, för starka och för skarpa i beskrivningen av deras synd och belägenhet.

Detta är vad torterade känner när de pinar sina offer. Detta är det rus som Nero upplevde när lejonen slet de kristnas kroppar i stycken på arenan. Även en del maktmänniskor tar till fysiskt våld för att uppleva detta rus. När mannen slår sin hustru i golvet och hon ligger där full av ångest och smärta framför honom, upplever han det mest djävulska av alla rus.

Det absurda är att när detta skildras i profana sammanhang, framställs det som om det vore en naturlig följd av en kristen hållning. Tvärtom var det detta Jesus gav sitt liv för att bekämpa. Det var för att besegra de krafter som ligger bakom sådana handlingar som Jesus utgjöt sitt blod. Men hur beklagligt det fysiska våldet än är, så är det psykiska våldet långt mer framträdande då maktmänniskan får herravälde över människor. Det är först och främst makten över människors själar, inte deras kroppar, som de är ute efter.

Låt mig ge ett litet exempel för att belysa vad det handlar om: En Herrens tjänare hade i åratal varit använd av Gud som förkunnare, skribent och själavårdare. Dessutom hade han organiserat sitt arbete på ett utmärkt sätt. Mannen berättade för mig att han råkade i klorna på en maktmänniska. Inom loppet av några få år hade maktmänniskan berövat honom all sund självkänsla, all naturlig värdighet och gjort honom till en odugling. Men utvecklingen hade skett omärkligt. Han fråntogs sin självständighet medan han för varje dag knöts allt närmare maktmänniskan i en känsla av beroende. I ett förtroligt ögonblick sa denne följande:

”Du vet ju att du inte kan hålla en ordentlig predikan”. Jo, det höll han med om. ”Du är väl också medveten om”, fortsatte kollegan, ”att du inte kan skriva”. Ja, det var han också på det klara med. ”Och du kan inte ge själavård”. Inte heller det kunde han. Det kände han instinktivt. ”Och”, avslutade den andre, ”du kan inte organisera eller få ordning på någonting”. Den stackars undertryckta människan var totalt överbevisad. Detta var sanningen. Han var ingenting. Han kunde ingenting. Han tog ett steg närmare sin beskyddare och ”vän” och viskade mycket försynt: ”Vad kan jag då göra?” Svaret kom kort och bestämt: ”Du kan göra som jag säger”.

Maktmänniskan såg triumferande på sin kollega. Säkerligen sjöd och kokade maktruset i honom. Det sände vällustiga förnimmelser genom hela hans kropp. Han hade fått en slav som han kunde göra precis som han ville med. Han hade blivit gud för denna människa. Hädanefter skulle han ge ris och ros, uppmuntran och straff, vilket är nödvändigt för att hålla slaveriet i gång. Samtidigt skulle han använda slaven för att främja sina mål, för att lägga allt fler människor under sig.

Denna skildring är hämtad ur en episod som har berättats för mig, men liknande saker sker runt om i hemmen och församlingarna över hela landet.

”Detta!, sa en känd svensk församlingsledare till mig, ”är kanske vårt största problem, vårt minst förstådda problem och det vi minst av allt vet vad vi ska göra med”. Han talade om situationer som själasörjare gång på gång ställs inför och som de flesta av dem varken förstår eller vet hur de ska hantera, om de över huvud taget förstår någonting av det som hänt.

Jag upprepar: Maktruset är det mest fördärvliga och det mest djävulska av alla rus.

Jag måste lägga till en sak i det här kapitlet. Den maktmänniska som hade fört sin kollega till en punkt, där han trodde sig ha vunnit fullständig seger, hade likväl gått för fort fram. Han borde ha väntat ett halvår eller så före det avgörande slaget. Hans kollega berättar nämligen att när han ensam gick ut i vinternatten, klarnade det i hans omtöcknade hjärna. ”Märkligt”, tänkte han, ”jag har ju predikat många gånger förut. Jag har skrivit artiklar, jag har gett själavård och jag har organiserat mitt arbete”. Detta gick sakta upp för honom medan han vandrade vidare. Tankarna trängde sig igenom känslan av förnedring och maktlöshet. Han började be, och Gud kom till honom. Från den stunden började en lång och mödosam vandring mot friheten.

14. Faran att använda begreppet maktmänniska

Jag vill säga något om mitt bruk av begreppet maktmänniska. Från början hade jag en helt annan inställning än den jag har i dag. ”Människor är olika”, tänkte jag. ”Guds barn är olika, varenda ett. Åtminstone har jag aldrig träffat en ’vanlig’ människa. Syndare är också väldigt olika. Alla som jag ser omkring mig är original. Om det finns sådana maktmänniskor som det påstås, då är de väldigt olika. De har olika attityder, olika metoder och olika mål, även om de alla är ute efter makt”.

Men jag blev mer och mer förvånad allteftersom åren gick och offren för dessa människor började beskriva sina plågoandar. Den ena gråtande kvinnan efter den andra, och den ena bleka och skräckslagna församlingsledaren efter den andra, satt framför mig och berättade nästan exakt samma historia. Gång på gång växte samma mönster fram ur deras berättelser. Som regel började de tämligen förvirrat mumla någonting om att även de hade sina brister. Sedan förklarade de att det fanns ingen som förstod dem. Några hade sökt upp prästen, pastorn, själasörjaren, familjerådgivaren, socialsekreteraren, psykologen eller psykiatern. De flesta hade talat lite med nära vänner, och nästan alla hade uppmanat dem att göra upp och försonas. Därefter tecknade de bilden av en man som hela tiden påpekade fel. Han pumpade dem fulla av skuldkänslor. Han måste hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten. Annars inträffade dramatiska händelser som gjorde att alla började prata om honom. De berättade om splittringar, om vänner som blev bittra fiender i diskussionerna. De beskrev hur de själva och andra hade kommit under dennes välde och blivit slavar. Och nästan alltid beskrev de honom som lysande intelligent, duktig och charmerande. Men vederbörande visade alltid en sida utåt och en annan inåt. På orten eller i kyrkan kunde han ofta vara en aktad man. Han lyckades dölja sin självupptagenhet och sitt maktbegär. Om det inträffade något som uppfattades som klandervärt, var det alltid andras fel.

Motvilligt måste jag erkänna att samma mönster gick igen hela tiden, och efter hand har jag blivit övertygad om att det bara finns en typ av maktmänniskor. De uppträder alla förvånansvärt lika. Beskrivningen ovan grundar sig på erfarenheter från fyrtio års själavårdande arbete. Min framställning kan tyckas ensidig, men den motsvarar precis de intryck jag har fått.

Mitt förhållande till det bibliska materialet har varit ungefär som förhållandet till dem som har sökt upp mig som själasörjare. Jag måste tyvärr erkänna att jag tidigare inte såg att bibliska författare i skarpa och dramatiska ordalag beskriver den här sortens maktmänniskor. Jag vågar påstå att jag är en positiv människa. Min uppmärksamhet har varit ensidigt inriktad på de ljusa, glada och positiva avsnitten i bibeln. Högst motvilligt och med djup olust har jag börjat stryka under de mörka partierna och tagit mig för att granska dem. Men samtidigt har jag känt det som en bekräftelse på att jag varit på rätt väg i min rådgivning, när jag har upptäckt att Paulus, Johannes, Petrus, Jakob, Judas och självaste Jesus kämpade med precis samma problem. Maktmänniskorna hör till den bibliska verkligheten, och de förekommer i kyrkohistorien, lika väl som i våra dagars kyrkliga och kristna liv.

Men givetvis finns det faror med en bok som denna. När en sund kraftnatur går ut i Herrens strid mot förfall och omoral eller går fram med kraft för att främja Herrens verk, kan han snabbt stämplas som maktmänniska av sina motståndare.

Överkänsliga människor kan också börja misstänka att de själva är maktmänniskor. De tycker sig känna igen vissa drag hos sig själva. De ser exempelvis tendenser till självupptagenhet, lust att hävda sig, behov av att bestämma, och så grips de av syndanöd. Vad man kan säga till sådana människor är att om de vore maktmänniskor av det slag som har beskrivits ovan, skulle de aldrig ha erkänt att de hade sådana karaktärsdrag. Framför allt skulle de aldrig ha gripits av syndanöd.

I det stora hela är farorna med att använda begreppet maktmänniska små i jämförelse med vilken nytta vi har av att använda det.

Men är inte farorna med att använda begreppet maktmänniska, så som vi gjort i den här boken, så stora att man hellre borde låta saken bero? Nej, detta skulle vittna om likgiltighet för offren och överdrivna och orealistiska förväntningar på deras möjligheter att försvara sig. Så här kan det låta: ”Frågan är om man låter sig tyranniseras av dem”. Ett sådant uttalande är ett hån mot tusentals fysiskt och psykiskt knäckta människor.

Visst finns det människor som är så starka och som har ett så massivt stöd i sin omgivning, att man kan uppmana dem att slåss för att stoppa maktmänniskan eller åtminstone behålla sin självaktning. Det finns underlydande som har möjlighet att vinna en strid mot sin maktsjuke chef, och det finns möjlighet för en församling att utestänga en maktmänniska som har nästlat sig in. Men all erfarenhet visar att ingen får ta lättvindigt på saken.

Vi som ger råd får absolut inte vara för snabba att komma med simpla förmaningar. Det är lätt att säga till en stackars människa: ”Håll ut bara, jag ska be för dig, det blir nog bra”, o.s.v. Men det räcker inte med goda råd om att stå emot och att inte låta sig brytas ner. Den som använder den tonen och skickar iväg en maktmänniskas offer med en klapp på axeln, trycker bara denne ännu längre ner i skorna.

Men gudskelov finns det möjlighet till räddning även för många som inte orkar ta upp kampen. Att fly har varit lösningen för de flesta. Och det är en lösning som inte heller är främmande i skriften. Josef och Maria tog med sig Jesusbarnet och flydde för en despot.

15. Räkna inte med någon bättring

Lösningen är alltså inte att vänta på någon förändring eller bättring hos dessa maktmänniskor. Den kände norske psykiatern Tollak B Sirnes säger: ”De flesta kontrollerade undersökningar av vad behandlingen av psykopater har gett för resultat, visar att det finns små utsikter till avgörande förbättringar”. (Här är det viktigt att notera att Sirnes användning av psykopatbegreppet sammanfaller med beskrivningen av maktmänniskan. Övers. anm. )

Detta är fruktansvärt svårt att acceptera för många människor. Barn önskar av hela sitt hjärta att pappa ska bli snällare. Mamma väntar och hoppas. Folk ber och tror. Och hos själasörjaren ställer man tveksamt men hoppfullt frågan: ”Gud kan väl göra under?” Visst kan Gud göra under. Jesus säger till och med att om vi har tro och inte tvivlar, ska vi kunna säga till ett berg: ”Lyft dig och kasta dig i havet”, och det ska ske (Matt. 21:21). Men då krävs också ett väldigt mirakel. Så djupt, så stort och så fruktansvärt är det som vi har att göra med, att ett under på det här området knappast kan jämföras med en vanlig helbrägdagörelse. Även med en levande tro och en betydande insats i bön, fordras ett osedvanligt Guds ingripande, om det ska ske någon avgörande förbättring hos en sådan människa. Sett ur kristet perspektiv beror detta på att själva kärnan i ett sunt kristet sinne är på väg att ödeläggas eller helt trampas sönder.

En känd och aktad kristen psykiater angrep mig en gång på grund av liknande synpunkter. Det skedde offentligt. Efteråt sökte jag upp honom och var naturligtvis ytterst lyhörd för vad han hade att säga både som fackman och mogen kristen. När vi hade samtalat en stund frågade jag honom, om han kunde ge mig något exempel på att han hade kunnat märka någon förbättring hos någon maktmänniska som han hade behandlat.

Här måste det inflikas att det är ytterst få maktmänniskor som kommer under behandling. Det beror helt på att de saknar sjukdomsinsikt. De känner sig inte sjuka. De saknar motivation, som det heter. När själasörjare säger så om en människa som de inte kunde hjälpa, beskylls de ofta för att bara komma med ursäkter. Men kräver inte till och med Gud motivation? En maktmänniska skulle bara gapa av förvåning om någon skulle komma på något så fantastiskt som att föreslå en behandling av dem. I deras ögon är det snarare de som är omgivna av hypernervösa människor. Deras äkta hälfter är halvtokiga, och deras motståndare i församlingen är förryckta idioter. Själva är de balanserade, friska och starka.

Psykiatern jag talade med satt länge och funderade innan han svarade. Jag kunde läsa i hans ansikte att han letade febrilt i minnet för att hitta något hållbart att komma med. Till slut sa han lite generat: ”Jo, en gång hade jag en man på behandling i femton år. Då tyckte jag mig se spår av viss förbättring”. Jag avslutade samtalet med några allmänna kommentarer till detta och lämnade hans kontor tämligen skakad. Femton år, och så ”spår av viss förbättring!” Det verkade som om denne annars så kloke och kunnige man fullständigt hade glömt offren. Han såg bara patienten. Hans ambition att hjälpa och förstå honom var naturligtvis lovvärd, men var fanns verklighetsförankringen? Hur hade maktmänniskans offer haft det under dessa femton år, hur annorlunda hade situationen blivit efter ”en viss förbättring”, som kanske ingen annan än läkaren kunde upptäcka? Dessutom finns det vissa maktmänniskor som lugnar ner sig på ålderns höst. Kanske patienten hade hunnit bli gammal när de femton åren hade gått.

Det råd som man kan ge, även om det låter brutalt, är alltså följande: Räkna inte med någon bättring av praktisk betydelse, och lägg upp förhållningsregler efter detta.

16. När de avslöjas

Det finns en nådegåva som kallas förmågan ”att skilja mellan andar” (1 Kor. 12:10). Sanna Herrens profeter har fått den gåvan. Därför heter det i skriften: ”Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs” (1 Kor. 14:29). När det gäller en som är otroende, kan han bli ”avslöjad av alla”. Till och med ”hans hjärtas hemligheter uppenbaras” (1 Kor. 14:24-25). Samma sak kan ske med maktmänniskor som uppträder i församlingen. Många kan låta sig luras och fyllas av beundran för dessa människor. Men den helige Ande kan avslöja dem genom de tjänare som han har gett nådegåvan och förmågan att skilja mellan andar och avslöja falskhet. Sådana människor märker att tungotalet är falskt, att uttydningen är arrangerad och att det profetiska budskapet är konstruerat för att stödja maktmänniskans egen uppfattning, vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Så småningom börjar många uppleva att det är någonting som inte stämmer. De kanske inte kan klä det i ord, men de känner tomheten och falskheten i sin ande. Det beror på att dessa maktmänniskor inte bara smider sina ränker utan också är tomma. I de länder där bibeln kom till betyder regnet mycket. Utan regn ingen gröda och följaktligen ingen mat. Därför används torkan och de tomma skyarna ofta som bilder för detta tillstånd. Judas skriver om herdar som liknar moln utan regn som drivs förbi av vinden. Och aposteln Petrus använder följande beskrivning: ”Dessa människor är källor utan vatten och moln som jagas av stormvinden” (2 Petr. 2:17). Aposteln Paulus manar oss till besinning så att vi inte alltför snart sätter vår tro till människor: ”Mina älskade”, skriver han, ”tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I Uppenbarelseboken får en församling följande budskap: ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare” (Upp. 2:2).

I våra dagar är många alldeles för snabba att ta framgång i denna världen som bevis för äkthet. ”Han är framgångsrik, därför måste Gud vara med honom”. ”Rörelsen växer, därför måste det vara Anden som ger växten”. ”Denne undergörare måste vara Herrens utvalda redskap, för det sker mäktiga ting genom hans händer”. (Jfr. Matt 24:24).

Somliga tar till och med motståndet som en del personer och rörelser möter som tecken på äkthet. ”Allt nytt som kommer från Gud möter motstånd. Därför måste allt nytt som möter motstånd vara av Gud”. Detta är en logisk kullerbytta. Bibeln och kyrkohistorien innehåller många exempel på personer och rörelser som mötte motstånd och hade framgång, men som blev till stor olycka för Guds sak. Därför måste vi vara vakna och avslöja de falska ledarna och deras anhängare innan de har nått sina mål.

En maktmänniska ska inte bara avslöjas inför församlingen, utan även inför de enskilda människor som har blivit dennes offer. Däri ligger största delen av räddningen. Sirnes hävdar att maktmänniskornas taktik inte längre går hem när de blir avslöjade. ”Det är ingen vits att bli arg när ingen blir rädd”, säger man på en del håll. De lever ju på en hemlig taktik. De opererar bakom kamouflagenät och döljer hela tiden sina verkliga avsikter.

Många gånger har jag suttit med offer för maktmänniskor och sett hur dimman lättat och slöjan dragits undan. Som regel behövs inte många ord. Ofta behöver själasörjaren inte säga någonting alls. De som ges tillfälle att skilda kaoset, och detta inför någon som inte är skeptisk utan tvärtom är förstående och mottaglig, får ganska ofta sammanhanget klart för sig. Att de får känna, kanske för första gången i livet, att någon tar deras ord på allvar, att det sitter någon och lyssnar som verkligen tror det otroliga som de berättar, kan ha en så frigörande inverkan att det är nästan så att man kan höra stenarna falla från deras hjärta. En stund senare kan själasörjaren glädjas åt att se muskelspänningar försvinna medan den stackars plågade människan flyttar sig allt längre in på stolen och börjar slappna av. Inre spänningar släpper och knutar löses upp. Så småningom kommer orden: ”Nu förstår jag. Är det så det hänger ihop! Det är ju ett helt system, en enda stor maktapparat! Jag har varit fångad i hans nät!”

Några brister i gråt av glädje. Andra ler med hela ansiktet.

En del behöver hjälp under längre tid, men det finns exempel på människor som på några få minuter har befriats ur fångenskapen efter ett sådant avslöjande.

17. Avbryt förbindelserna med dem

I Matt. 15:13 säger Jesus: ”Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall rycks upp med roten”. Johannes döparen säger: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nedhugget och kastat i elden” (Matt. 3:10). Aposteln Paulus skriver följande ord till galaterna: ”Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:9). I Apg. 13:6ff berättas det: ”Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. Men Elymas, trollkarlen – det är vad hans namn betyder – gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. Saulus, som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom och sade: ”Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen”. I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära”. (Notera att Barjesus var en falsk profet). Till tessalonikerna skriver Paulus: ”Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss” (2 Tess. 3:6). Timoteus får flera liknande, stränga förmaningar av sin uppfostrare och lärare Paulus. Bland annat skriver han om människor som bär fromheten som en mask, men inte vill veta av dess kraft. ”Håll dig borta från dem”, är Paulus uppmaning. I brevet till galaterna ger han också exempel på hur han själv har tagit konsekvenserna av sin hållning. Han skriver om falska bröder och säger: ”Men inte ens för ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss” (Gal. 2:5).

En del av dessa skriftställen handlar inte om sådana som kan betecknas som maktmänniskor, utan bland annat om villolärare och sådana som inlåtit sig i omoral. Men exemplen har anförts för att visa att det ibland kan vara både rätt och nödvändigt att bryta med människor även i den kristna församlingen, gemenskapen eller familjen.

Visst är det helt naturligt och riktigt att man i det längsta drar sig för något så drastiskt som att avbryta förbindelserna med en människa som kallar sig kristen. Men har man kommit till full klarhet om hur det förhåller sig, är mitt råd trots allt följande: Ställ maktmänniskan utanför, men gör det inte via uppgörelsemöten, diskussioner och förklaringar. All erfarenhet visar att det bara gör saken värre.

Man ska inte heller skriva långa brev. Jag kan inte räkna alla de brev som jag har läst eller hört läsas upp. I dessa redogörelser lägger skrivkunniga, ärliga och redliga kristna människor fram sina argument för maktmänniskan. Denne läser dem med ett leende på läpparna. Han stormtrivs. Det är ju om honom man skriver! Han stryker noga under olyckliga eller oförnuftiga formuleringar för att ha dem som ammunition vid nästa sammandrabbning. ”Man har skrivit brev till mig. I dessa antyder man att jag är kärlekslös och högmodig. Man påstår att jag skapar splittring. Det är nästan så att jag får intryck av att man vill frånkänna mig det kristna namnet och kalla mig en djävulens hantlangare. Låt mig citera vad NN dristar sig att säga”. Så fiskar maktmänniskan upp ett tjockt brev ur innerfickan, medan brevskrivaren hukar sig och tänker: ”Det var ju inte så det var menat. Jag skrev det ju bara för att skapa en grund för fred och försoning”.

Nej, det som sägs måste vara ett kort besked, och det som skrivs måste vara en officiell uppsägning, uteslutning eller avstängning. Detta förfarande finns beskrivet i Guds ord och anbefalls där.

Man måste absolut se till att vad som görs är formellt och juridiskt hållbart och oantastligt när det kommer till beslut i styrelsemöten, årsmöten och liknande. Ett av maktmänniskans vapen är detta: ”Bara det formella är i sin ordning, så är allt tillåtet”.

Hur blir det då med hemmen och äktenskapen? Jag är i likhet med många andra själasörjare djupt bekymrad över att så många kristna skiljer sig. Jesus hade all anledning att inskärpa vikten av trohet mellan makar. Trots detta har jag efter moget övervägande och i bön till Gud känt mig tvungen att anbefalla skilsmässa i äktenskap där en maktmänniska härjar.

Jag har samtalat med gråtande, kristna kvinnor som en gång lät sig luras av en snygg, belevad, attraktiv man, men som senare (ofta omedelbart efter bröllopet) förstod att det var något helt galet i förhållandet. De har efter hand systematiskt brutits ner och i vissa fall misshandlats brutalt, tills all naturlig värdighet och självkänsla har brutits. Lägger man därtill att både fackfolk och erfarna själasörjare kan intyga att det finns litet hopp om bättring, anser åtminstone jag att det finns tillfällen då jag måste ge följande råd: ”Fly för livet. Det är inte ett äktenskap du lever i utan en tortyrkammare. Det är inte en äkta make du har fått utan en tyrann”.

Likaså har jag ibland uppmanat barn som haft möjlighet att lyda mitt råd: ”Packa väskan och ge dig av. Håll dig till din mamma. Var trogen mot henne. Stöd och hjälp varandra för att hitta tillbaka till ett normalt liv”.

Hur kan det bli så fel?

Ja, så fel det kan bli! Och det blir inte bättre av att en del av kyrkans folk rider på ord och blundar för verkligheten.

I församlingen är det ledarna som måste fatta besluten och bära ansvaret. När det gäller äktenskap som inte levs i vad som kan betecknas som ett hem utan snarare en tortyranstalt, är det som regel den erfarne själasörjaren eller kristne psykiatern/psykologen som måste fälla avgörandet och bära ansvaret. Jag har sett barn och hustrur, ibland också män, komma ut i friheten och hört dem glädjestrålande berätta om ett helt nytt liv och om genomgripande andliga förnyelser sedan de befriats ur slaveriet. Att se detta är belöning nog för en själasörjare. Det är värt all möda, kamp och strid mot de onda makterna.

Ska barn och äkta makar förlåta sina plågoandar? Ska terroriserade församlingsmedlemmar förlåta dessa maktmänniskor?

Ja, det ska de! Jesus har lärt oss att förlåtelsen är gränslös. Men anser man att det är nödvändigt att uttrycka förlåtelsen i ord till maktmänniskan själv, ska man akta sig mycket noga för att ge honom ett nytt redskap i sin maktkamp. När offret sätter sig till motvärn, får hon höra: ”Du lovade att förlåta allt. Du sade att du skulle vara tolerant. Visa nu ödmjukhet! Är det slut på ditt kristna sinnelag nu?” Så kan han hålla på.

Ska vi be för dem?

De som är eller har varit i deras våld ska inte be för dem, för då uppehåller de en känslomässig bindning. Om de ska bli befriade, måste de skära av även den förbindelsen. Men de kan uppmana andra att be. I hela denna process kan de tillämpa det bibelord som uppmanar oss att stå fasta och inte låta någon lägga på oss slavoket igen.

18. Vad blir domen över dem, och har de något värde som människor?

Om domen vet vi lite eller ingenting. Den är Guds. Men vissa bibelord är fruktansvärt stränga. En positiv människa som hela sitt liv har gett akt på alla bibelord om kärlek, nåd och barmhärtighet kan inte annat än rygga tillbaka när hon öppnar ögonen och ser vad som verkligen står skrivet. Men vi bör ändå vara mycket försiktiga med att uttala oss kategoriskt om dessa människors eviga öde. Det kan ju finnas omständigheter, brister i deras utveckling och karaktär, som de själva inte råder över eller omedvetet har gått in i. Gud känner det mänskliga sinnets alla irrgångar. Han känner alla motiv och bevekelsegrunder, och han tar emot, förlåter och frälser en människa vid den yttersta gränsen. Rövaren blev räddad på tröskeln till helvetet.

Har dessa människor något värde för Gud och i förhållande till andra människor? Ja, trots att denna personlighetstyp och de omständigheter som har beskrivits ovan betecknas som ”det allra svåraste” av fackfolk med lång och gedigen erfarenhet, så är det möjligt att se positiva aspekter. Det kan finnas situationer där en totalt orädd människa kan uträtta saker som vi andra normalt aldrig skulle klara av. I en katastrofsituation kan en maktmänniska ta befälet, bringa ordning och reda i saker och ting och utföra stordåd. En del av dem kan också frambringa konstverk av hög kvalitet. Framför allt måste vi som kristna hålla fast vid att de har ett oändligt värde i Guds ögon, för det har alla människor på jorden.

19. Herren har kallat oss att vara tjänare, inte herrar

I Joh. 13 skildras den märkliga och fantastiska historien om när Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Ska man fatta djupet i denna berättelse, måste man börja redan i vers 3. Här berättas att ”Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud”.

Jesus låg alltså till bords med sina lärjungar, och hans själ var uppfylld av tanken på den storhet som Fadern hade gett honom. Hans sinne var till brädden fyllt av medvetandet om att han var den Allsmäktige. Allt hade lagts i hans händer. Han tänkte på sitt ursprung och sin upphöjda ställning i den evighet som varit, och han såg framåt, bortom korset, uppståndelsen och himmelsfärden, mot den ställning han skulle inta som himlens och jordens herre. Han visste att han snart skulle vara omgiven av änglaskaror som skulle kretsa omkring honom i evig tillbedjan.

Då, står det, steg han upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han bundit om sig. Han åskådliggjorde vad han hade sagt om sig själv vid ett tillfälle: ”Och ändå är jag här mitt ibland er som en tjänare” (Luk. 22:27). Med denna enkla handling visade han alla oss som senare skulle bli hans efterföljare att vi är kallade till att vara tjänare. Också vi vet något om vår höga ställning. Vi är Guds barn. Vi är Kristi lärjungar. Och vi kommer att bli lika honom när vi kommer hem i härligheten. Detta ger oss en inre resning och råg i ryggen. Samtidigt är vi kallade till ödmjukhet och till handlingar som att tvätta varandras fötter.

Syftet med denna tjänst och detta liv är att förhärliga, ära och glädja Gud. Aposteln Paulus uttrycker det så, att han inte mer lever för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för honom, Herren Jesus Kristus. Kristi kärlek lämnade honom inget val. Han reste över land och hav och utstod de svåraste strapatser och lidanden utan tanke på sig själv. Hela tiden hade han bara detta för ögonen: att helt förena sig med sin Herres intressen i världen och kämpa för att glädja honom.

Det var denna kärlek som Jesus också sökte hos Petrus, han som sattes att leda den första kristna församlingen. På stranden, efter det att lärjungarna hade stigit i land efter en misslyckad natt på sjön och Jesus hade utfört undret med fiskefångsten, tog han Petrus åt sidan, blottade den innersta nerven i hans själsliv och borrade in orden om kärlek, inte bara en gång utan tre gånger: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Till slut utbrast den fallne aposteln: ”Herre, du vet allt, Du vet att jag har dig kär” (Joh. 21:15ff). Därmed var det klart. Vägen låg öppen. Han kunde ta över ledningen av den första församlingen.

Detta, mina vänner, drar upp konturerna till en helt annan livsstil och en helt annan värld än den som har beskrivits i den här boken. Låt oss värna om detta liv, både i oss själva och i våra församlingar. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp.

Edin Lövås

Dessa 19 kapitel publiceras med tillstånd av författaren och bokförlaget Libris. Boken finns i sin helhet på Libris med titeln ”Den farliga maktmänniskan” med ISBN 91-7195-274-8.

Innehållet i den här boken hör till det viktigaste jag läst på senare år. Boken ser liten och tunn ut, men banbrytande tankar är ofta enkla när man väl tagit del av dem.

Edin Lövås är känd i Norge som en erfaren och ömsint själavårdare. Det ämne boken tar upp kan dock inte beskrivas i enbart ömsinta termer.

Boken handlar nämligen om hur makten förstör den människa som börjat hungra efter makt. Vidare beskrivs hur sådana personer drabbar omgivningen med sin makthunger. Skådeplatsen är Kristi församling, men ganska snart förstår man att samma problem kan äga rum i familjen, på arbetsplatsen, i politiken, affärsvärlden, det akademiska livet etc.

I boken används begreppet maktmänniska. Är det riktigt att använda ett sådant begrepp? Ja, det kan vara praktiskt viktigt att göra det. Vi gör det i alla möjliga andra sammanhang. Vi talar om alkoholister, väl vetande att det finns människor som dricker då och då, utan att de (ännu) blivit beroende. Vi vet också att de flesta människor ljuger någon gång ibland. Ändå har vi ett särskilt ord för den lilla grupp människor som lever i ett vanemässigt ljugande – mytomaner. I båda fallen använder vi ett speciellt uttryck bl. a. för att kunna reda ut de sociala komplikationer som uppstår i dessa människors omgivning.

Så är det också i denna bok. Avsikten är att utreda vad som händer med den miljö där maktmänniskan verkar. Alla är vi mer eller mindre intresserade av att utöva en viss makt, t. ex. i form av medbestämmande. Men maktmänniskan har ett särskilt kännetecken som Edin Lövås lyfter fram. Maktmänniskan älskar konflikter för deras egen skull . Livet blir outhärdligt, grått och trist om han eller hon inte får ha lite ”krig” på gång. Finns det inget krig att engagera sig i, så skapar han ett – eller gärna flera. Konflikter är inte till för att lösas. Maktmänniskans önskan är att de underhålls, så att han kan få ut så mycket som möjligt av dem.

Församlingen erbjuder speciella poänger för en sådan människa. Den behöver ledare, och i dess ”program” ingår en målsättning att konflikter bör undvikas. Här öppnar sig stora möjligheter för maktmänniskan.

Edin Lövås understryker att maktmänniskor sällan ändrar eller omvänder sig. I alla konflikter och allt tumult kan det uppstå situationer där maktmänniskan blir pressad. Då ser man ibland att han böjer sig för motståndet, och det kan också hända att han ber om förlåtelse. Men det är sällan detta signalerar en bestående förändring. Oftast följer bara ett byte av taktik.

Normala människor avskyr konflikter och förstår därför sällan hur maktmänniskor fungerar just i deras kärlek till själva konflikten. Därför blir många maktmänniskor beundrade för sitt ”mod” och blir betraktade som hjältar. Hjälte kan dock bara den vara som avskyr en konflikt men ändå inte smiter från den, om den faktiskt måste tas.

Boken är inte skriven för att vi ska få en etikett att klistra på varandra. Den är till för att hjälpa människor att ta sig ur sammanhang av maktmissbruk, splittring och konflikter. Ingen ska lättvindigt klassas som maktmänniska, men vi ska lära oss att känna igen de situationer och relationer som aldrig kan normaliseras, därför att det finns någon som har sin glädje i att konflikterna fortsätter.

Sven Reichmann

Författarens förord om något skrämmande.

Efter fyrtio år av själavårdande arbete förfäras jag över allt det lidande som maktmänniskor åsamkar kristna individer, grupper och församlingar. Samtidigt förfäras jag över att det så sällan talas i klartext om detta bland dem som både är kristna och fackmän på området.

Såvitt jag förstår tas maktmänniskornas offer sällan på allvar. Skulle de våga söka hjälp och deras förtryckare får reda på det, manövreras de ofta ut redan i inledningsskedet.

I Andra Korintierbrevet skriver Paulus om falska apostlar, och han beskriver den förlamning som församlingen och dess ledare har gripits av gentemot dem. ”Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar er och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet” (2 Kor. 11:20).

Detta är vad som sker med bröder och systrar i Kristus runt om i hemmen, i de kristna gemenskaperna och församlingarna. Gång på gång har jag frågat mig själv: Gäller inte herdetjänsten även för maktmänniskornas offer? Det står ju ”var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den” (1 Petr. 5:2). Det står ju också att vi ska ta oss an de svaga (1 Tess. 5:14) och att ”vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter” (Rom. 15:1).

Enligt min mening är detta ett stort problemområde som är höljt i dunkel. Det verkar som om ledarna har gripits av förlamning. Ibland undrar jag om inte herdarna är lika rädda som hjorden, och i så fall klandrar jag ingen. För ingenting (utom djävulen själv) är så skrämmande som när dessa ”rovlystna vargar” tränger sig in (jmfr Apg. 20:29).

1. Vad är kärnan i en maktmänniskas själsliv?

De maktmänniskor som det talas om i denna bok har en livssyn, en människosyn, en hållning som gör att de ständigt är ute efter makt. Det bästa de vet är att härska. De har ett omåttligt behov av att regera andras hjärtan och tankar. Kristna kretsar och församlingar är arbetsfält där de kan utöva sin makt. Maktmänniskor är i regel intelligenta och charmerande, och de använder allt sitt inflytande och lägger ner all sin energi på maktkampen. De arbetar hela dagarna med att hitta metoder och argument som kan befästa deras ställning.

Är dessa människor sjuka?

Jag vet inte säkert. Det är möjligt att deras själsliv liknar en bil som har blivit skev i chassit. Men enligt min mening är det mer fråga om en permanent handlingsberedskap, en ”syndens kontinuerlighet” (Kierkegaard). I Jak. 1:14-16 talas det om frestelse till synd. Så här står det: ”Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död”.

Vilken slags synd är det i så fall fråga om här? Tittar vi i Jakob 3:16 och 4:1-2, ser vi att han skriver om självhävdelse, maktbegär och den oordning och strid som följer av detta. Och detta är pudelns kärna. Vissa mäniskor är disponerade för maktbegär, precis som andra är disponerade för andra synder. Alla människor har sina svagheter. Därför skriver också Paulus: ”… håll er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen” (1 Petr. 2:11). När en människa med ett latent maktbegär leker med detta i sina tankar och känslor, blir begäret havande och föder synd. I detta fall betyder det att man överlämnar sig åt den värsta formen av rus: maktruset. Fortsätter man att älska maktruset, blir man så småningom slav under det. För ”det man besegras av är man slav under” (2 Petr. 2:19). Från min kristna och själavårdande synpunkt sett är det oftast så en maktmänniska formas.

Kan en sådan människa vara kristen?

Jag ska vara mycket försiktig med att döma, i synnerhet då det finns människor som inte är utpräglade maktmänniskor. De har vissa tendenser till maktbegär. Det är bara en del drag i deras livshållning som stämmer med den typiska bilden av en maktmänniska. Men samtidigt är det allvarligt när Jakob lägger till orden ”och när synden är fullmogen föder den död”. Det rimmar med vad aposteln Johannes skriver i 1 Joh. 5:16-17: ”Det finns synd som är till döds… All orättfärdighet är synd, men det finn synd som inte är till döds”. Aposteln Paulus berättar också om människor som går under genom sitt förfall (2 Petr. 2:12).

En maktmänniska kan alltså under så lång tid ge sig hän åt maktruset att det börjar behärska hela själslivet. Då finns det också risk för att den andiga döden inträffar.

2. De vill stå i centrum för uppmärksamheten.

Maktmänniskorna vill hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten. De älskar en situation där alla i omgivningen talar om dem. De njuter av att se folk stå i hörnen och viska. Det spelar mindre roll om folk talar positivt eller negativt om dem, bara de kan behålla intresset kring sig själva.

Om situationen lugnar ner sig och de av någon anledning kommer ut ur rampljuset, vantrivs de oerhört. Då lägger de manken till för att skapa någon dramatisk händelse som på nytt vänder blickarna mot dem och får folk att börja prata. Gäller det en församlingsledare, kan han ju sätta igång intriger och skvaller. Beskyllningarna kan hagla. En sådan ledare kan plötsligt resa sig upp i ett församlingsmöte, där allt är till synes frid och fröjd, och börja tala om att han ska riva masken av vissa och avslöja snuskigheter. Han ser flisan i de andras ögon men märker inte bjälken i sitt eget.

Men maktmänniskorna kan också göra precis tvärtom. De kan uppträda så ”andligt” och spela så stora profeter och helgon att folk börjar prata om dem för den skull. Jesus sa någonting om fariseerna som stämmer exakt in på dessa människor: ”Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi” (Matt 23:5-7). Därmed ville inte Jesus säga att de bästa kristna är de som syns minst, utan han ville inskärpa att motivet för en kristens handlande aldrig får vara att knyta intresset kring sin egen person för att njuta av uppmärksamheten. När Paulus och Barnabas utropades till gudar i Lystra och folk ville offra till dem, blev de så förskräckta att de (efter tidens skick) rev sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: ”Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni” (Apg. 14:8f). Hela syftet med deras liv och gärning var att upphöja Kristus och förkunna hans evangelium. Vi får inte glömma att vi människor bara ger ifrån oss ”månljus”. Solljuset kommer från Kristus. Det som Paulus och Barnabas gjorde här skulle en maktmänniska aldrig ha kommit på. Han skulle i stället ha spunnit av välbehag och njutit till sista droppen av upphöjelsen. Helst av allt vill han ju dyrkas och åtlydas som gud.

3. De är alltid stridslystna

För att behålla människors uppmärksamhet och kunna manövrera sig fram till allt bättre maktpositioner, är dessa maktmänniskor ständigt beredda till strid. Det är ingen som helst ansträngning för dem. Det är ju deras naturliga sätt att leva.

Naturligtvis finns det sunda, stridbara naturer. Dessa skildras både i Gamla och Nya testamentet och i kyrkohistorien. Det behövs sådana. Det behövs människor med framåtanda och handlingskraft både i kyrkorna, trossamfunden och de kristna institutionerna. Det är också naturligt att stridbara naturer av det här slaget tilldrar sig uppmärkamhet. Vi läser om dem i tidningarna, lyssnar till dem på radio och ser dem på TV. Vissa går lite väl långt i kampen för den goda sakens skull, för vad de anser vara den rätta läran. Ibland saknar de balans i sin framställning. Vissa gånger behandlas motståndarna också alldeles för hänsynslöst. Taktiska metoder är man inte heller främmande för.

Ändå är detta något helt annat än den maktsjukes kamp och stridslystnad. Visserligen kan det se vackert ut, men skrapar man på ytan i ”frågan” eller ”läran”, märker man tydligt att maktmänniskan är ute efter något helt annat än de sunda kraftnaturerna. Han vill knäcka motståndarna för att röja väg för sig själv. Han vill beröva offren all naturlig självkänsla för att lättare kunna föra befälet.

I en församling vill äldstekåren, styrelsen eller församlingsrådet ha fred och arbetsro. Men de förvånas över de ständigt nya intrigerna och allt skvaller som försiggår bakom kulisserna. De försöker med förmaningar och uppgörelsemöten. Det tycks också hjälpa. Alla är glada, och församlingsledarna är nöjda. Några förbehållsamma troende antyder att de känner oro på grund av en viss person, men de blir lugnade.

Efter en kort tid av skenbart lugn blossar det emellertid upp igen. Nya uppgörelsemöten kommer till stånd, några författar skrivelser, uppenbarligen under inre press. Församlingsprästen eller pastorn och de främsta ledarna manar till enighet. ”Det är aldrig ens fel att två slåss”, säger de.

Så kan det hålla på i åratal. Hela tiden arbetar maktmänniskan vidare, under det att han skrämmer och manövrerar ut dem som hotar hans maktposition. Ibland slutar dessa människor med ordförandeklubban i handen, och då ska det mycket till för att få bort dem. Då har de nämligen fått anhängare som övats till hat och motvilja mot alla som anses vara konkurrenter. Ibland följer rättssaker i spåren av sådana omständigheter. ”Jag ger mig inte förrän jag har omgärdat hela egendomen med domar från högsta domstolen”, sa en som låg i ständig tvist med grannarna. Många journalister älskar ju sådana saker, och tidningsskriverier är oundvikliga. Då trivs maktmänniskan som allra bäst. Då har han möjlighet att dra till sig uppmärksamheten även från den allmänna folkopinionen. För han har ”en sjuklig lust att diskutera och strida om ord. Sådant väcker avund, kiv, smädelser och misstankar och leder till ständiga tvister” (1 Tim. 6:4-5).

4. Skuldkänslan är deras främsta vapen

Skuldkänslan är maktmänniskornas främsta vapen. Eftersom de är skarpa iakttagare, håller de hela tiden ögonen på offren för att hitta sprickor i moralen eller uppträdandet. Hela tiden kretsar de runt dem för att se om de gör det allra minsta fel. Maktmänniskorna kommer sällan med falska påståenden. De angriper verkliga fel, men de dramatiserar och överdriver. De är experter på att ljuga med hjälp av ”idel sanningar”.

De flesta kristna är ju fostrade till känslighet för det som är oriktigt och fel. De är rädda för att synda och oroliga för att handla orätt eller göra fel. Får de då ett par skarpa ögon på sig och får höra att ”det där var dumt gjort” och liknande, så sätter det skräck i de flesta. Kristna människor är också många gånger fostrade till en ödmjukhet som gör att de är sena att försvara sig. När de ständigt utsätts för dramatiska beskyllningar och tillrättavisas för minsta småsak, blir de så småningom hudlösa och bryter ihop bara maktmänniskan skärper tonen det minsta. Till slut får de sjukliga skuldkänslor som får dem att känna sig orena till kropp, själ och ande.

Men kommer någon med helt oberättigade anklagelser, bör vi fråga oss själva: Kanske det snarare är tvärtom? En oberättigad misstanke är nästan alltid ett självporträtt. Det demoniska innehåller alltid det sanna omvänt.

Många skulle ha klarat sig bättre mot sådana anklagelser om de hade fått undervisning om att en kristen har rätt att försvara sig. Det var vad Jesus gjorde: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” (Joh. 8:46). Han gick till och med emellan när fariséerna anklagade en kvinna som verkligen hade syndat, inte därför att hon hymlade om synden, utan därför att han ville skydda kvinnan. Paulus försvarade sig ofta. Han tillbakavisade onda människors beskyllningar och gick in i svaromål. Visst finns det situationer när det är klokare att hålla tyst än att ge igen, men när man har med dessa maktmänniskor att göra, utnyttjar de bara den som har en förbehållsam och ödmjuk inställning och är rädd för att ta strid. Maktmänniskor föraktar de hänsynsfulla men kan ibland bli helt svarslösa när de får höra at de kommit till fel person med sina anklagelser.

De skuldkänslor som sårbara människor uppfylls av när de har utsatts för en maktmänniskas behandling kan skapa ett sjukligt och direkt skadligt behov av att få dennes förlåtelse. Offren kan börja att be till sin plågoande i stället för till Gud. Ett liknande beroendeförhållande uppstår ibland mellan en som torterar och den som torteras. Maktmänniskor kan använda samma metod mot svaga kristna som torterade använder mot folk de vill bryta ner. Tidvis lättar de på trycket. Då visar de i stället någonting som liknar ömhet och kärlek. Sedan sätter de igång att klandra och anklaga igen. I växlingen häremellan uppstår en längtan efter förlåtelse och vad den plågade kan uppleva som ömhet.

I denna process glömmer många kristna bort vad bibeln säger om syndernas förlåtelse. Det är ju den helige Ande som visar vad synd, rättfärdighet och dom är (Joh. 16:8). Framför allt glömmer offret att det är Gud som förlåter och befriar. Det är bara hos honom som vi kan befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss (Hebr. 12:1). Det är bara han som skänker syndernas förlåtelse. Det är bara han som renar. Det är bara han som rättfärdiggör, och det är bara av nåd.

Men dessa maktmänniskor förkunnar inte Guds nåd, hur mycket de än predikar med bibeln i hand. De är fullt upptagna med att bedriva moralisk upprustning av andra. De är obarmhärtiga i sina avslöjanden, och de har alltid ”gott samvete” när de sätter in sina grymma attacker. ”Moralistens största glädje är att vara grym med gott samvete”, hävdade Bertrand Russel.

Maktmänniskans livssyn och självuppfattning kan utläsas när hon gravallvarligt säger: ”Jag kan inte förstå att folk har så svårt att bekänna sina synder. Hade jag haft minsta synd, skulle jag ha bekänt den meddetsamma”.

5.De bryter ner självkänslan

Maktmänniskornas iver att påpeka fel har flera syften. Bland annat vill de bryta ner självkänslan hos offren, och målet är fortfarande detsamma: att knäcka allt motstånd så att de kan föra befälet och regera. Därför avslöjar de obönhörligen minsta avvikelse. De håller såren öppna. De spelar på människors mindervärdes- och osäkerhetskänslor.

En gång såg jag en husmor som skulle tända ett par ljus på bordet. Hon höll tändstickan i den ena handen och asken i den andra. men hon darrade i hela kroppen som om hon hade hög feber. Ögonblicket senare lugnade hon sig och sa med ett generat leende: ”Jag måste gå in till min man och fråga om han vill ha levande ljus”.

Han hade fått henne dit han ville. Så ofta hade han påpekat fel med städningen, matlagningen, dekoreringen, hennes uppträdande inför gäster och vad hon sagt eller inte sagt, att hon inte längre kunde fatta ett självständigt beslut ens om en så liten sak som att ha levande ljus på bordet.

En annan kvinna hade med tiden kommit att känna sig så nedbruten inombords att hela kroppen var påverkad. Mannen behövde bara ge henne en sträng blick, så rasade hon ihop på golvet. Uppenbarligen älskade han de stunder då han måste lyfta upp henne och bära henne i säng. På så sätt kunde han visa både för henne och för deras umgängeskrets hur beroende hon var av sin omtänksamme man.

Vad diktatorn eftersträvar gentemot ett helt folk strävar maktmänniskan efter att uppnå på arbetsplatsen, i församlingen och inte minst i hemmet. Det är naturligtvis viktigt för honom att få barnen över på sin sida. Ändå är det förvånansvärt många barn och ungdomar som lyckas göra uppror. Behovet av frigörelse från föräldrarna och andra auktoriteter uppstår ju naturligt i tonåren. Och det bidrar säkert. Många flyr som vingklippta fåglar från ett hem fyllt av strid och oenighet. Många får också men för livet. De som stannar kvar hemma riskerar att knäckas.

Hittills har vi mest talat om maktmänniskan som ”han”. Som regel är personen i fråga också en man. Men det finns även kvinnor som regerar efter samma mönster såväl hemma som i församlingen. Det finns män som var starka, friska och harmoniska när de gifte sig med en vacker och charmerande maktmänniska, men inom loppet av ett par tre decennier har de förvandlats till vrak. Somliga har systematiskt baktalats av grannar och vänner. Därigenom har de isolerats och förnedrats så till den grad att de varit tvungna att sluta sitt arbete, söka förtidspension och sedan gå hemma, fulla av självförebråelser och skamkänslor. Sådana män betraktas ofta som ett skämt av både sig själva och andra.

En del män går det annorlunda för. De blir så påverkade av sin maktsjuka hustru att de agerar som om de själva vore maktmänniskor. Det finns nog inte många män som blir slagna och misshandlade av sin hustru. Men det finns män som drivits till sådan desperation att de utnyttjat sin fysiska överlägsenhet och slagit sina plågoandar. När det blir så, riskerar de naturligtvis att knäckas för alltid. Därefter kan hustrun hota med vad hon vill – även polisen. Hon kan visa upp blåmärken, som ofta kommer av att mannen hållit fast henne för att hindra henne att slå honom i ansiktet.

Här vill jag tillfoga några personliga ord.

Det är med djup olust jag skriver den här boken. I synnerhet känner jag inre motstånd mot beskrivningen i detta avsnitt. Men någon måste tala om att detta händer även i kristna kretsar. Även där finns det människor som inte känner annat än sin egen oskuld. Därmed blir allt tillåtet. De lever i syndens onda cirkel. Judas fanns med i lärjungaskaran. Men för den skull komprometteras varken apostlarna eller Jesus. Judas bar själv ansvaret för att han lät sig behärskas av penningbegäret, och maktmänniskan är helt och hållet själv ansvarig för att han eller hon har överlämnat sig åt någonting ännu värre, nämligen maktruset.

6. De förstår inte andras behov

I Mark. 8:34-37 står några ord som vi har särskild anledning att lägga på minnet. Här finner vi nämligen det mest citerade Jesusordet i Nya testamentet. Det lyder så här: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?”

Detta budskap är viktigt, eftersom det rör själva kärnan i omvändelsen. När en människa omvänder sig, vänder hon sig nämligen från en hållning där hon själv står i centrum till Kristus för att han ska bli centrum i livet. Den som på så sätt kommer till tro och omvänder sig till Herren Jesus blir född på nytt. Gud handlar i tron, dopet och omvändelsen. Men det är inte allt. Normalt förenar sig den nye lärjungen med Jesus Kristus och hans intressen i världen. Jesus kallar detta att mista sitt liv för hans och evangeliets skull.

En sådan tanke är helt obegriplig för maktmänniskan. Han kan nog fatta den teoretiskt och till och med tala både varmt och fängslande över texten, men den strider så totalt mot allt som styr hans eget själsliv, att den aldrig når in under ytan i hans tänkande. Han förstår inte detta med att leva för Jesus och fattar ingenting av andra människors behov.

Jag har själv gapat av förvåning inför en man som levde i frosseri på dyra restauranger, medan hans familj levde på svältgränsen. Han måste få kompensation för allt sitt lidande, svarade han när jag frågade hur detta gick ihop. Hans egen stora mage måste fyllas med allehanda läckerbitar, medan ungarnas späda kroppar inte fick tillräckligt med näring. Jag tror inte att han fattade att det var fel. I hans medvetande existerade bara han själv. Alla andra – till och med hustu och barn – var som skuggor långt ute i periferin.

Detsamma gäller många maktmänniskors sexliv. ”Hur tror du att jag ska klara mig med bara min hustru”, sa en sådan man till mig. Uppenbarligen ansåg han det otänkbart att just han kunde vara trogen, han som hade så stora sexuella behov. Vad hans hustru tänkte, eller vilka behov hon hade, rörde honom inte. I hans liv var hon bara den som han utnyttjade och förde befälet över. I stället klagade han bittert över hur lite hon hade att ge honom på alla områden och hur han fick lida. Detta är precis vad Judas skriver i sitt brev: ”De knotar och klagar och följer sina begär” (vers 16).

Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när en sådan människa manövrerar sig in i ledarställning i en församling eller kristen gemenskap. Där uppträder de som herdar som ”tar för sig” (”bara tänker på sig själva”) (Jud. 12). De ser inte vad församlingen behöver. De förstår inte att folk behöver hjälp, tröst och uppmuntran. I stället utnyttjar de den kristna miljön för att tillfredsställa det maktbegär som de bär på. De skaffar sig anhängare som betjänar dem, ställer upp för dem, rent av dyrkar dem. Och de skaffar sig helt säkert motståndare för att uppehålla ett kaos i vilket de själva kan få all uppmärksamhet, så att deras fåfänga kan bli tillfredsställd.

Judas skriver: ”Det är dessa som vålla splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande” (vers 19).

Den församling och gemenskap som styrs och regeras av en sådan ”herde” får ingen andlig vård, ingen näring, ingen vägledning. Skulle någon vilja gripa in och utföra en sann herdetjänst, hindras han i sitt arbete. Maktmänniskan är nämligen rädd att hamna i skuggan av andra.

I fråga om pengar är maktmänniskor livsfarliga för församlingar och kyrkor. De kan driva igenom vansinniga projekt för att skapa monument över sig själva. Det kan resultera i ett skrytbygge av en kyrka, en överdimensionerad orgel och dyra konstverk som församlingen inte har råd med. Och alltihop kan sluta i ekonomiskt kaos och stora bekymmer. Men dessa maktmänniskor tänker inte på följderna. De har bara sitt eget storhetsvansinne för ögonen. Att församlingen behöver en ny kyrka, en lämplig orgel eller en utsmyckning som passar ekonomin, det ser de inte. Men ofta är de stora talare och debattörer. Framför allt är de taktiker. De ägnar all sin tid åt att förbereda sig. Därför får de också ofta sin vilja igenom vid församlingsmöten och årsmöten.

Förrädaren Judas har fått en hel del sympati. Somliga tycker synd om honom. Det påstås till exempel att han var besviken över Jesu bristande politiska engagemang. Men bibeln framställer det annorlunda. Det var de trettio silvermynten som drog och lockade Judas. Han hade utvecklat sitt penningbegär under flera år. Han stal ur kassan, sägs det. Han överlämnade sin själ åt mammon, penningguden. Och till slut utplånade han Jesus och de andra lärjungarna ur sitt medvetande, så att han bara såg sig själv och sitt eget behov av pengar och vad som kunde köpas för pengar.

Men Judas var ingen maktmänniska. Han ångrade sig och kom in i en så djup kris, att han slutligen tog sitt eget liv. En maktmänniska ångrar sig inte. Han upplever inte kriser som andra människor. Men han är en Judas i den bemärkelsen att även pengarna ska och måste tjäna honom och vara medel för att främja hans sak. Därför är han livsfarlig för en församling och dess ekonomi.

Dessa maktmänniskor lever alltså ett liv som är diametralt motsatt Kristi ord om att mista sitt liv för hans och evangeliets skull. De satsar i stället allt på att ”rädda sitt liv” för egen del. Därmed riskerar de att ”mista det”. De kämpar oavbrutet för ”att vinna hela världen” – så långt det går. Därmed kan de komma att mista sina liv.

7.De har stort behov av stimulans

De Andens frukter som räknas upp i Galaterbrevets femte kapitel är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning”. Paulus tecknar också ett ideal där stillsamhet är ett framträdande drag. Till församlingen i Tessalonika skriver han följande: ”Sätt en ära i att hålla er lugna och sköta ert” (1 Tess. 4:11). I Ps. 131 tecknas en förtjusande bild av ett litet barn som stilla och förnöjt ligger i sin moders famn. Barnets stillhet och förnöjsamhet använder psalmisten som en bild av sin egen själ. Han skriver: ”HERRE, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig”. Jesus säger själv i sitt avskedstal till lärjungarna: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger” (Joh. 14:27). De kanske allra vackraste orden finner vi i Fil. 4:7. Här har vi fått löfte om att Guds frid som övergår allt förstånd, ska bevara våra hjärtan och tankar i Kristus Jesus.

Men denna livshållning och grundstämning är diametralt motsatt allt i maktmänniskornas hållning. I stället är de ”som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet” (Jes. 57:20). Orsaken är bland annat att de känner sig uttråkade så fort det blir lugnt och fridfullt omkring dem. En vacker soluppgång upplevs som dödstråkig av en maktmänniska, likaså en vacker solnedgång. En fridfull semester är rena plågan. ”Jag orkar inte bara ligga och dra mig i solen utan att det händer någonting”, sa en man irriterat när hans fru förskrämt vågade komma med ett förslag om en lugn semester.

De tål inte saktmodiga och harmoniska människor. Dessa betecknas som grå, trista och torra. Blir de tvungna att umgås med dem, sätter de genast igång någon operation för att rasera deras stillsamma livsföring och inre frid. I stället verkar de trivas med ”otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant” (Gal. 5:19-21). Detta är vad Paulus räknar upp som motsatser till Andens frukter.

Det är möjligt att denna hållning beror på att maktmänniskorna ”befinner sig i ett tillstånd av hotande understimulans” (Sirnes). Men jag är inte alls säker på att det behöver vara en medfödd själslig defekt. Jag tror snarare att de har förtrampat all förmåga till varsamhet, känslighet och ömhet. De har själva ödelagt förutsättningarna för att leva det stilla liv som Paulus anbefaller. De har själva byggt upp ett effektivt hinder mot alla ömma och fina värden i livet.

När en sådan människa kommer in i den kristna församlingen eller gemenskapen, angriper hon naturligtvis inte rent ut vad bibeln kallar Andens frukter. Ingen maktmänniska är så dum att han talar nedsättande om den kärlek, glädje och frid som Anden ger. Men han börjar strax angripa vad han kallar livlöshet och död kristendom. Han sätter in stötarna mot vad han betecknar som ljumhet och slöhet. I sin attack river han samtidigt ner den atmosfär som präglar Andens frukter. Någon har inte den rätta läran, och det legitimerar ett slag under bältet. En annan är för slapp och likgiltig och tigger en örfil. En tredje saknar handlingskraft och behöver en spark i baken. Att de angripna varken är ljumma, torra eller slappa utan kärleksfulla, saktmodiga och ödmjuka, det ser inte maktmänniskan. Och gjorde han det, skulle han ändå förneka det inför sig själv. Bestämmande för hans del är att han känner sig uttråkad och gäspar käken ur led i en församling full av Andens frukter. Men just därför att kampen mot det goda förs så försåtligt, är det inte alltid lätt att genomskåda dessa attacker.

Man måste emellertid medge att en maktmänniska kan få fart på en församling just genom att främja livlighet, framfusighet, handlingskraft och effektivitet. Att några trampas ner mitt i striden märks inte så mycket i entusiasmen över framgången. Därigenom uppnår maktmänniskan tre saker som stämmer perfekt med hans målsättning: han blir själv föremål för beundran och respekt, han vinner mera makt, och han känner sig inte längre uttråkad i föramlingen, gruppen eller gemenskapen.

8. De har orimliga förväntningar

Sunda kristna människor vet att de är frälsta av nåd. De vet också att Gud älskar dem, trots att de inte är helgon utan syndar gång på gång. Motsatsen till synd är inte moralisk styrka utan tro. Guds förlåtelse och barmhärtighet kommer hela tiden Guds barn till del. Utan förvissningen att Herrens nåd är ny varje morgon (Klag. 3:22-23) skulle ingen kunna fortsätta det kristna livet.

Men det går inte att komma ifrån att vi också upplever de förväntningar som Gud har på sina barn. Bud och regler förekommer inte bara i Mose lag utan också i Nya testamentet. Jesus Kristus är vårt föredöme och exempel, det har han själv sagt (Joh. 13:15). Aposteln Paulus skriver också: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var” (Fil. 2:5).

”Beviset för att vi har förstått någonting är – o heliga enfald – att vi gör det”, suckade Kierkegaard.

Alla dessa förväntningar kommer ofta fram i predikningar och själavårdssamtal. Själva miljön ställer också förväntningar på de kristna, och de flesta satsar hårt på att motsvara dessa. De vill så gärna glädja och ära Gud, och de vill inte svika sin präst, pastor eller sina kristna vänner. Det fina är att om det går snett, så kommer både Gud och människor att förlåta dem och ge dem chansen att få börja om igen.

Så är det i varje fall när det fungerar som det ska efter skriftens ord.

Men när den maktsjuka människan träder in i handlingen, blir situationen annorlunda. Han eller hon ställer nämligen alltid orimliga förväntningar. De kräver av sina offer att de hela tiden ska ställa upp och tillmötesgå deras krav. Tillmötesgår man dem på en punkt, visar det sig att det i själva verket var något annat de ville, sedan något tredje o.s.v. När människor i omgivningen inte orkar längre, pumpas de fulla av skuldkänslor.

Har maktmänniskan vunnit en skara anhängare och det uppstår stridigheter, kräver han fullt engagemang i kampen mot de förhatliga motståndarna. Många har bittert ångrat sina ord och handlingar sedan de kommit ur maktmänniskans grepp. Men i stridens hetta är de så manipulerade och suggererade att de knappt vet vad de gör. Allt går ut på att beskydda ledaren och främja hans sak. Hela tiden utsätts de för trycket av alla förväntningar. Telefonen går varm, brevhögen växer, samtalen duggar tätt. Allt går ut på att driva anhängarna till allt större uppoffringar för att möta de ökande, orimliga förväntningarna.

Levande kristendom är något helt annat. Visst förväntar sig Gud att vi håller hans bud och följer Herren Jesus Kristus. Och visst är det så att vi ibland känner oss misslyckade, när vi inte lever upp till förväntningarna. Men när allt kommer omkring är detta inte det väsentliga. Det kan i stället uttryckas så här: Herren Jesus Kristus är absolut fullkomlig. Han är ”helig, oskyldig, obefläckad” (Hebr. 7:26). Han är den fullkomlige, och han ”är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Mitt i vår ofullkomlighet och synd kan vi alltid glädja oss åt Jesu Kristi storhet. Endast han motsvarar till fullo Guds förväntningar. Det var därför som folket på Jordanstranden och lärjungarna på förklaringsberget fick höra Faderns röst från himlen säga: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17; 17:5).

Låt oss sammanfatta: Gud har förväntningar på oss. Vi försöker motsvara dem. Men när vi misslyckas får vi förlåtelse. Och hela tiden kan vi glädja oss i Herren (Fil. 4:4), därför att han är och förblir fullkomlig.

När maktmänniskan däremot sätter sig i Guds ställe och kräver vad Gud allena har rätt att kräva, samtidigt som han pressar upp förväntningarna på orimliga höjder, utan att han har någon förlåtelse att ge utan bara väcker skuldkänslor – då har anhängarna hamnat i en situation som kan knäcka vem som helst. Befrielse från förväntningarnas grepp är också ett livsvillkor för dem som fallit offer för maktmänniskorna.

9. Lurar de flesta

Men varför avslöjas så sällan dessa människor innan de har kommit så långt att eländet är uppenbart för alla dem som vill och kan se?

Vad är det som gör att maktmänniskorna lurar de allra flesta? För det gör de.

Det finns flera orsaker. Som själasörjare har jag anledning att tro att de är beskyddade av onda makter. Jag tror varken att det är riktigt eller särskilt klokt att förklara maktbegäret som besatthet av onda makter. Jag utesluter inte att en sådan människa kan öppna sig för onda andar, som då kan komma in och ta över kontrollen. Men oftast tror jag att det är synden och den onda, syndiga naturen som är förklaringen till dessa människors handlande. Från en annan synpunkt är det klart att djävulen ser vilka användbara redskap de är. De opererar ju på hans hemmaplan. Och han är tjuven som ”kommer bara för att stjäla, slakta och döda” (Joh. 10:10). Därför vill han gärna hjälpa och beskydda dem. Precis som han själv använder sig av kamouflage, så lär han dessa människor att uppträda så att deras taktiska manövrer är dolda för insyn. Bibeln säger: ”Satan själv gör sig lik en ljusets ängel” (2 Kor. 11:14), och likadant kan en maktmänniska omskapa sig utåt.

Vi ska komma ihåg att maktmänniskor som regel är mycket intelligenta människor. Samtidigt är de ofta charmerande och förefaller inte nervösa. De går och bär på ett inre tryck, men detta döljer de effektivt. De är i regel belevade och förtroendeingivande. Många är kvinnotjusare. Därtill är de sluga och taktiskt begåvade.

Så här kan det gå till (jag har av naturliga skäl beskrivit ett händelseförlopp som inte går att identifiera): Efter lång tid lyckas folket i en församling övertala en maktmänniska att ta med sig sin lilla hustru till ett möte, där man ska komma till rätta med ”allt detta”. Maktmänniskan seglar in med ett doft av charm. Han börjar genast att försvara sin älskade hustru. Ingen får klandra henne. Han för sin del kommer att göra allt för henne. Han lägger beskyddande armen om hennes självande skuldror, och hon klänger sig fast vid honom. I den stunden vet hon att hon inte klarar sig utan honom en sekund. Hon börjar gråta, men så tyst att ingen märker det. Hon är så vissen och tom att ingen längre ser henne. Förstående människor börjar diskutera vad man kan göra för henne. Alla har nu fullt förtroende för mannen. Han är så klok och balanserad, så omtänksam. Så småningom seglar han ut med hustrun klistrad intill sig som en klängväxt.

Utanför dörren släpper han lös triumfen. Han säger ingenting. Han bara öser hat. Väl hemma kan hon inte stå upprätt. Han bär henne till sängen, bäddar ner henne, går ut och smäller igen dörren. Hon kryper ihop under täcket och känner ångesten växa för all den orätt som hon har gjort mot honom. Tänk att ha gjort sig skyldig till att han drogs inför dessa människor. Fruktansvärt! Gud kommer aldrig att förlåta henne igen. När han kommer hem för att hämnas, vet hon att hon förtjänar alltsammans.

Ofta händer något liknande när maktmänniskor kommer till en församling eller något annat kristet sammanhang. Även här kommer de in med ett doft av vänlighet och stor charm. Utan att direkt säga det, ger de omärkligt intryck av att kunna allt, veta allt och ha alla de egenskaper som man annars väntar sig av en ledare. När de börjar sina attacker för att manövrera sig fram mot maktens centrum, sker det i början med stor försiktighet. De kommer med vissa antydningar om att vissa saker borde vara annorlunda, att den eller den personen kanske kunde ha en annan syn på saker och ting. Läromässigt kan man ju ha en annan uppfattning än pastorn/prästen o.s.v.

Dessa människor håller sig inte för goda för smicker när det tjänar deras avsikter. Folk som kanske har levt lite i skuggan av församlingens ledare och inte rönt den uppmärksamhet de förtjänar, blir självfallet upprymda och glada när de får beröm. ”Som jag ser det, har du talanger och nådegåvor som borde komma bättre till rätt i den här församlingen”. Dessa ord gör verkan. Maktmänniskorna knyter förbindelser som ser ut som vänskapsband, och de skapar förutsättningar för beroende. Judas säger att de ”är stora i orden och smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud. 16).

De stora orden och smickret ingår i dessa maktmänniskors metoder. Hitler fascinerade hela det stora tyska folket med sina tal om hur överlägsen den germanska rasen var, och om sin stora kallelse att vara dess ledare på vägen mot ära och makt. Han lurade praktiskt taget ett helt folk. De sista dagarna av andra världskriget talade jag med unga, tyska soldater som var fanatiska anhängare till denne man. I kapitulationens ögonblick var de villiga att dö för ”Furern”. ”Om Hitler inte längre styr landet utan andra tar över makten, då skjuter jag mig för pannan”, sa en ung officer till mig. Då var diktatorn redan död och kriget förlorat.

Adolf Hitler ansåg sig ha rätt att mörda miljontals människor och störta hela mänskligheten ner i avgrunden för att tillfredsställa sin fåfänga och sitt maktbegär. I mindre sammanhang eller i församlingen, går det till på precis samma sätt.

Maktmänniskorna lurar nästan alla, och det gör de därför att de är ”hycklare och lögnare” (1 Tim. 4:2).

I skarp kontrast till detta säger de apostlar som Jesus utvalde till ledare: ”Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och oförvitligt vi uppträdde bland er som tror” (1 Tess. 2:10). Aposteln Johannes säger att sanningen ”förblir i oss och skall vara med oss i evighet” (2 Joh. 2). Den sanning han talar om här är Jesus Kristus själv. Jesus sa ju att han var ”sanningen” (Joh. 14:6). Men den som smickrar och smider sina lögnaktiga ränker för att främja sin egen sak kan inte vara en Jesu Kristi tjänare.

10. De älskar underordningssystem

Frågan om underordning har vållat diskussioner och stridigheter i kyrkan. Skriftställen diskuteras och tolkningarna går isär. En del kyrkor förfäktar en hierarkisk ordning (som en pyramid). Den katolska kyrkan är det mest extrema exemplet på detta. Påven står överst. Därunder kommer kardinalerna, sedan biskoparna och så vidare ner genom hela rangskalan. Att underordna sig är här en självklarhet. Detta system avkräver respekt. Makten delegeras till den lilla byprästen som blir vänligt bemött, ofta även av kyrkans motståndare.

Den andra ytterligheten är den demokratiskt ordnade församlingen. Här är det årsmötet som är det beslutsfattande organet. Ledarna behåller sina platser så länge som folket vill ha dem. De som har inflytande i en sådan församling har det i kraft av sina nådegåvor och sin duglighet. Pastorn eller föreståndaren har en framskjuten position därför att han/hon har mer kunskap, mer tid till arbetet, många gånger också mer erfarenhet, eller helt enkelt därför att vederbörande får betalt för jobbet.

I Nya testamentet kan man finna spår av båda systemen, men också av andra ordningar. När det gäller förhållandet mellan man och kvinna, har ju diskussionens vågor länge gått höga. Frågan om kvinnliga präster och kvinnans ställning i hemmet är brännbara ämnen. Man citerar skriftens ord och presenterar olika helhetssyner på vad bibeln lär.

I denna strid är det inte svårt för maktmänniskan att ta ställning. Han eller hon väljer nämligen inte sida efter att ha utvärderat bibelns ord under bön om klarhet. Maktmänniskan tar från första stund ställning för den mest extrema formen av underordning. Detta gäller såväl förhållandet mellan föräldrar och barn som mellan man och hustru, liksom ordningen i kyrkan, församlingen eller den kristna gemenskapen. Att välja skriftställen är enkelt. Det gäller att plocka fram dem som är mest slagkraftiga i maktkampen. Utvärderingen och tolkningen är också enkel. Man väljer den uppfattning som stöder de mest extrema aspekterna av underordning.

Maktmänniskan överför sedan den här inställningen till det kristna sammanhanget. Här används bibelordet bokstavligt, strängt och nådelöst. I sitt hem tar maktmänniskan (om det är en man) fram bibeln, helst en stor utgåva, och läser upp avsnitt som säger att hustru och barn är pliktiga att lyda honom i absolut allt.

Paulus talar om detta i Galaterbrevet. (Visserligen skiljer sig de yttre omständigheterna i denna församling från våra, men maktmänniskorna var av samma slag). Han skriver om ”de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus och göra oss till slavar” (Gal. 2:4).

Dessa ”bröder” var alltså inte människor som ärligt och under bön om Guds ledning hade kommit fram till en annan uppfattning om evangeliet än apostlarna. De var inte ärliga och uppriktiga meningsmotståndare utan falska bröder. De hade nästlat sig in i församlingen, och deras motiv var att spionera på den frihet som de troende hade i Kristus. Målet var att göra dem till slavar. Detta är en exakt beskrivning av vad en maktmänniska vill göra i hemmet och församlingen.

Hemma kan de komma med mera direkta krav på underkastelse, eftersom det ofta är ganska enkelt att bryta ner en familj. I församlingen tvingas de vara mer försiktiga. Men även här kan de få det ganska lätt. Alltför många människor tycker om underkastelse. Det fritar dem från ansvar. Det är ledaren som tänker, ledaren som bestämmer och ledaren som går före. Det gäller bara att viljelöst följa efter. Baneret sticks i händerna på anhängarna, och sedan är det bara att marschera. Många känner till och med lycka och frihet i en sådan situation. Inte så sällan kan man höra underkuvade fruar eller hunsade familjemedlemmar vittna om sin lycka. De gläds till och med när de får ovett och blir straffade. Deras ord lyser av beundran och vördnad för ledaren.

Det är denna underkuvade hjord eller dessa knäckta familjemedlemmar som maktmänniskan sedan skiljer från de övriga och manar till kamp. En del av dem kan argumentera med de ord och uttryck som de har lärt sig av ledaren. Många deltar bara genom att hålla på ”den rätta personen” vid avgörande val i församlingen eller när man diskuterar problem inom familjen.

Om detta säger Jesus: ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många” (Matt. 24:11).

Befängda situationer kan uppstå när normala människor inser att de har blivit lurade och förvandlats till slavar. En ungdomsgrupp hade stått under befäl av en maktmänniska ganska många år. De levde som i en stor familj. Plötsligt förstod de hur det förhöll sig. De hade utnyttjats av en människa som åtnjöt deras underkastelse och blinda lydnad. De modigaste sa ifrån och förklarade att alla hade bestämt sig för att lämna storfamiljen. Ledaren började strax ”profetera” med ett budskap som var starkt kryddat med ”så säger Herren, den Allsmäktige”. Det handlade i stort om att de var på väg att avfalla från Gud och skulle sluta i helvetet. Enda räddningen var att de omprövade sina beslut och underordnade sig den Herrens tjänare som hade kallats att vara deras överhuvud och ledare.

Frigörelser av det här slaget kan vara oerhört smärtsamma. Den som under längre tid har kommit ur vanan att tänka självständigt, göra egna bedömningar, fatta egna beslut och ta ansvar för sitt liv, upplever ofta att världen har blivit en ytterst osäker plats att leva på. Det krävs stora inre omvälvningar. Detta kan resultera i kamp och nöd, sömnlöshet och ibland även sjukdom under den övergångsperiod som följer. Det kan till och med kännas som om man saknar anklagelserna, utskällningarna och straffmetoderna. Dessa har ju fungerat som en ventil för skuldkänslorna. Maktmänniskan var ju den som både gav beröm och utmätte straff. Det var också han som skänkte förlåtelse. Och det kan ta tid innan den underkuvade och kanske nedbrutna människan åter får en relation till Gud som Fader och till Herren Jesus Kristus som Frälsare och Herre. ( OBS! att artikeln fortsätter med del 2).

Edin Lövås