Därefter visade vi att den psykologiska beskrivningen av det grundläggande felet med människorna inte har sina rötter i trauman tidigt i livet, vilka måste återupplevas ett efter ett, för att man ska kunna få sann mental hälsa. Snarare ligger det grundläggande felet med människan i ett bubbelt problem med synd – arvssynd och den strukturella synd som är en naturlig produkt av den. Ett sådant perspektiv är unikt för den kristnes världssyn, hämtat från bibeln och stadfäst i hans eget liv. Många troende har blivit så vana vid att dricka från Egyptens källor på andra områden av deras liv, att när det gäller ”mentalhälso”problem, är deras första instinkt att göra på samma sätt och buga sig för vitrockarnas världsliga vishet, ”professionella” skicklighet och andliga blindhet. Följaktligen hävdar vi, att psykoterapi inte bör ha någon plats i den troendes liv som har den helige Ande inneboende.

Det kommer att bli ytterligare ändamålsenlig debatt och kritik av ”kristen” psykoterapi i andra avdelningen av ”häxeriets lärlingar”, när vi stannar till för att undersöka tillämpningen av mind-sciences (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”, övers. anm.) i den kristna världen. På dessa sista sidor av denna avhandling, räknar vi upp sju viktiga orsaker till varför troende inte bör betrakta psykoterapi som ett effektivt botemedel för beteende- och känslomässiga störningar.

1. Psykoterapi är fullständigt obefintligt i bibeln

Om den troendes helgelse innebär, vilket de kristna psykoterapeuterna påstår, att man grundligt undersöker och avreagerar sig tidiga minnen, varför finns då inte dessa metoder omnämnda i bibeln? Varför har miljontals kristna män och kvinnor under århundradena bakåt varit tvungna att leva sina liv utan fördelarna av dessa saker? Var den helige Ande beroende av att Freud och hans skyddslingar trädde fram för mer effektiva former av helgelse? Varför dröjde det nästan två tusen år för denna till synes livsnödvändiga hjälp till helgelse att bli ”upptäckt” och påprackad en naiv och till stora delar okunnig kyrklig krets? Från fakta i bibeln står det klart, att denna metod aldrig användes av Herren Jesus Kristus under hela hans verksamhet. Inte heller finns någon hänvisning till den eller vittnesbörd om dess bruk i de andra skrifterna i nya testamentet eller verk av den tidiga församlingen. Om avreagerande psykoterapi är så livsnödvändig för kristen tillväxt, skulle det helt säkert omnämnas någonstans i NT:s skrifter, men det finns inte ens en indirekt antydning. Orsaken till detta är att Jesus och hans lärjungar inte var så angelägna om att ordna upp enskilda människors känslomässiga fixeringar, som om behovet av andlig pånyttfödelse och den påföljande fortsatta tillväxten i helgelse. I det kristna livet sker känslomässig tillväxt naturligt när man blir medveten om andlig tillväxt (t. ex. 2 Kor 5:17: Rom 12:2).

2. Psykoterapi bortser från Guds suveränitet.

I psykoterapin bortser man från Guds suveränitet när det gäller att ge bedrövelse och tuktan, som är bestämd av försynen för hans folk, inklusive hans rättighet att ta bort den enligt hans vilja. Det tas för givet av alla psykoterapeuter, att alla har en omedelbar rätt till det som de anser vara fullkomlig mental hälsa. Ändå är den kristnes mentala tillstånd helt i Herrens händer, snarare än i någon psykoterapeuts. För inte bara har han makten att hemsöka en människa med plötslig fysisk sjukdom enligt hans vilja (4 Mos 12:9-10; 5 Mos 24:9), utan det är också i hans domsrätt att störta var och en av hans skapelser in i extrem mental vånda vid varje bestämt tillfälle, om han – i sin outgrundliga vishet – så önskar (t. ex 1 Sam 16:14-15; Dan 4:16-17).

Israels barn blev varnade för att om de bröt förbundet ”skall HERREN slå dig med vanvett , blindhet och sinnesförvirring ” (5 Mos 28:28). Han har också makten att befria någon från sådana hemsökelser, när han så befaller (1 Sam 16:16, 23; Dan 4:34-37). Såvitt vi vet kan den ”törntagg i köttet ” – som gavs av Herren och förmedlades genom hans omedvetna tjänare Satan – som plågade Paulus, mycket väl ha varit något som vi skulle anse som ett obehaglig psykologiskt lidande. Men, vad det än var, ansåg Herren att det var lämpligt att han skulle fortsätta att bli plågad av den, just därför att den skulle gynna hans helgelse snarare än att hindra den (2 Kor 12:1-10).

Detta innebär inte att den kristne som lider, ska vägra att söka medicinsk hjälp eller hjälp från sin pastor på grundvalen att ”det är Guds suveräna vilja att jag ska vara sjuk ”. Sådan fatalism är mycket avlägsen från huvudinriktningen i den bibliska sanningen. För Herren har också ordnat så att det ska finnas medicinsk experthjälp tillgänglig närhelst det är nödvändigt. Vi får aldrig anta att sjukdom alltid kommer som en gudomlig tuktan. Men när den gör det, ska vi känna igen den som sådan och förstå vad det är som Herren vill att vi ska lära oss av erfarenheten.

Det skulle aldrig falla den ”kristne” terapeuten in, att Herren faktiskt kan vilja att en människa blir mentalt eller fysiskt sjuk, i avsikt att hjälpa till med hennes slutliga kristna tillväxt. Ändå måste vi medge detta, om vi ska försvara ett vittnesbörd om Guds suveränitet över alla hans skapelser i förening med en förståelse av visdomen i gudomlig tuktan, genom vars hjälp Guds sanna barn fostras (Hebr 12:5-11). Men vilka bedrövelser och svårigheter han än förordnar för en av sina människor, kan vi vara säkra på att han också kommer att förse med motsvarande styrka för att bära den (1 Kor 10:13), och en rik belöning för att hon uthärdar den (Rom 8:8; 2 Kor 4:17).

3. Psykoterapi förnekar kraften och tillräckligheten i Guds Ord

En tredje varning för att den kristne ska hänge sig åt psykoterapi, är att den underminerar bibelns auktoritet. All undervisning och information som är nödvändig för den troendes personliga tillväxt finns i Guds ord, bibeln. Ett av de stora kännetecknen på bibeln är dess förmåga att göra en gudsmänniska fullt färdig och väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:17). Vi struntar i detta anspråk på egen risk. Varför bestämma sig för helt underlägsna alternativ som är framställda av människor, när Gud redan har ordnat det allra bästa? Den är den mest storslagna vägledning för psykologi och själavård som en människa kan ha. När Paulus skriver till hebréerna att bibeln är:

”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr 4:12),

måste vi tillämpa det på vår herdetjänst och inte begränsa det till en evangelistisk uppmaning. Ett vanligt problem idag är att den av Gud inandade bibeln har blivit så insvept i läderinbundna gratisförpackningar med översättningar som konkurrerar med varandra, att den utomordentliga, dynamiska andliga kraften i Guds ord har förvandlats till bara ytterligare en handelsvara på marknaden. Många bekännande kristna idag tror att bibeln har överträffats i dess insikter av nutidens sekulariserade vetenskapliga och psykologiska upptäckter. Ett mer djupgående misstag kan inte göras. Både evolutions- och psykoanalysteorierna har utspytts av Satan i dessa sista dagar av historien som sätt att underminera den sanna principen om Sola Scriptura .

Detta innebär inte, att man inte kan lära sig något av sekulariserade tillvägagångssätt för själavård. Man kan t.ex. läsa i en själavårdshandbok av Rogers, att själavårdaren måste ”lyssna till musiken bakom orden ” hos den som behöver själavård, eftersom det problem som framställs sällan är den grundläggande svårigheten. Insikter som dessa är mycket värdefulla. Men se upp… För det första är den musik som den kristne själavårdaren lyssnar efter, mycket annorlunda än den som hans sekulariserade motsvarighet försöker höra. För det andra är det ett faktum, att varje nyttig insikt i sekulariserad själavård redan har en biblisk motsvarighet. Rogers visdomspärla ovan – att en människas framställning radikalt kan skilja sig från det som är i hennes hjärta – kan också upptäckas på många ställen i bibeln (t. ex. Ps 28:3; 55:21; Ordspr 5:3; 26:24). För det tredje, om du fördjupar dig själv i ett terapiutbildningsprogram av Rogers i stället för bibeln, måste du ta emot en fullständigt obiblisk världssyn. Så varför bestämma sig för undervisning som – även om den innehåller välgrundade mänskliga insikter – inte bara är ofullständig, utan troligen också leder den som inte har urskiljning in i allvarlig villfarelse?

Om du fördjupar dig i bibeln som din själavårdhandledning och använder dess insikter i alla dina relationer, kommer du verkligen att bli en vis själavårdare – mycket, mycket visare än någon sekulariserad psykoterapeut, och mycket mer genomträngande än någon terapeut, som klätt ut den sekulariserade psykoterapins teorier i vissa till det yttre tilltalade kristna kläder.

4. Psykoterapi upphäver mänskligt ansvarstagande

En fjärde varning för att den kristne ska söka psykoterapi för sina inre svårigheter, är att den förnekar individens personliga ansvar för sina handlingar inför Gud. Den stora majoriteten av psykoterapier innefattar en deterministisk ideologi, som försöker frita konfidenten/patienten från att acceptera ansvar för hans svårigheter. Så mycket bekvämare det är att skylla på våra föräldrar eller vår omgivning för följderna av arvssynden, och den strukturella syndens yttringar som härleder från den. Ett av de bästa hjälpmedlen för att bli frisk från ”sinnessjukdom”, är att vi börjar acceptera att vi själva – under Guds helige Andes inneboende kraft och ledning – ska ta ansvar för våra liv nu när vi tillhör Kristus (Fil 2:12-13). Ingenting kan vara mer skadligt för det andliga livet eller nonchalant mot den mentala hälsan, än att jaga efter de otaliga dolda minnena från trauman under vägledning och suggestion av en psykoterapeut. Människor går till terapeuter i förhoppning om att de ska kunna rikta in sig på något utanför dem själva, med vilket de ska kunna förknippa skulden för deras tillstånd. Men Jesus uppmanar oss att undvika en sådan uppfattning om människans synd, när han påstår att

”ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan (det som kommer från hjärtat), det orenar henne” (Mark 7:15 och Matt 15:11).

Det verkliga ursprunget till vår ”mentalsjukdom” (om det inte har en organisk orsak) är vår egen synd – inte våra föräldrars synd när de behandlade oss fel, som de avreagerande psykoterapeuterna hävdar, utan våra egna syndiga gensvar på den. Tills vi är beredda att ta ansvar för detta, kommer vi att fortsätta att lida i onödan och söka onödig hjälp för att bli av med detta.

5. Psykoterapi är jag-centrerad i stället för Kristus-centrerad

Det slutliga syftet med nästan alla psykoterapimetoder är att bygga upp själv -känsla i klienten/patienten. Men denna inställning är den direkta motsatsen till det slälavårdssätt som förespråkas av bibeln. Den sanne lärjungen till Kristus måste värdera sig själv mindre än andra, förödmjuka sig själv, förneka sig själv och dagligen ta upp sitt kors. Han känner till den stora andliga hemligheten (dårskap för världen) att förödmjukelse och ödmjukhet alltid leder till upphöjelse, medan den som försöker att upphöja sig själv skall bli förödmjukad (Matt 23:12; 16:25; Luk 14:11; 17:33; 18:14; Joh 12:25; jmfr Fil 2:3-11).

Ett vanligt uttryck som används i psykoterapeutiska kretsar är ”personlig tillväxt”. Vi erkänner öppenhjärtligt att inre tillväxt är nödvändig för en människa för att hon ska mogna. Psykoterapeutens uppfattning om personlig tillväxt är emellertid mycket skild från den kristnes. Den icke-troende terapeuten får en människa att växa genom att fokusera på jaget, uppmuntra självkänslan att stoltsera – alltså blir jaget både målet och objektet för alla försök till förbättring. Den ”kristne” psykoterapeuten efterapar också sin sekulariserade motsvarighet genom att nära en liknande uppfattning om personlig tillväxt. ”Självkänsla ” är ett av de populäraste uttrycken i den ”kristna” psykoterapilitteraturen. Vägen till kristen tillväxt är emellertid genom en helgelseprocess, som innebär att man fokuserar uteslutande på Jesus (Herbr 12:1-3) och söker att efterlikna honom, snarare än att vi blir upptagna med oss själva.

Hade Mose, Gideon, Job och Jesaja låg självkänsla, när de bekände sig själva vara som ingenting inför Herren (2 Mos 3:11; 4:10; Dom 6:12-15; Job 40:4; Ps 51:2-5; Jes 6:5)? Nej. De hade helt enkelt en realistisk uppfattning om sig själva – ett hjärta av sann ödmjukhet. Bibeln kallar oss inte till falsk blygsamhet eller nihilistisk nedvärdering av oss själva, men vi förväntas bilda oss en realistisk inställning till den mänskliga naturens onda hjärta, och insikten att allt gott den kristne har är en gåva från Gud. Det är av denna orsaks som aposteln Paulus kan säga: ”Ty jag vet att i mig , det vill säga i mitt kött , bor inte något gott ” (Rom 7:18). Himlen bevare oss från självkänslans krämare, vilkas uppfattning om dem själva hindrar dem från att inse deras medfödda ovärdighet. Till sådana människor ropar en handfull märgfulla frågor från bibeln högt:

”Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4:7)

Den kristne måste låta Kristus vara i centrum av hans liv, inte han själv. För han kan säga med stark förvissning: ”Ja är korsfäst med Kristus , och nu lever inte längre jag , utan Kristus lever i mig ” (Gal 2:19-20). Han hör sin Mästare säga dessa ord: ”Ty jag lever , och ni kommer att leva ” (Joh 14:19).

Den kristne måste inte bara avstå från att göra sig själv till fokus i sitt liv, utan han måste också undvika att sätta någon terapeut på en piedestal. Vi har redan hänvisat till en kraftfull terapeutisk påverkan som kallas ”överföringen”, genom vilken konfidenten blir som besatt av terapeuten som en auktoritetsgestalt. Men i en äkta relation till sin herde, ska den kristnes tro och lydnad bli överförd till hans Frälsare, snarare än till någon terapeut. I varje relation till herden – om det ska bli sann andlig tillväxt – måste fokus alltid vara på Kristus, hans läror och hans ord. En sann kristen själavårdare eller pastor kommer alltid att visa sin konfident i den riktningen. Han är vår definitiva ”rollmodell” (2 Kor 3:18). När Paulus uppmanade andra troende att följa hans exempel, var han noggrann med att tillägga orden ”liksom jag följer Kristi exempel ” (1 Kor 11:1). Psykoterapin röjer sina verkliga rötter, genom att fokusera på jaget hellre än på Kristus. Det gör människan till en liten gud.

6. Psykoterapi förnekar verket i Kristi kropp

Försvarandet av psykoterapi för beteeende- och känslomässiga problem hos den kristne professionaliserar en process, som i själva verket skulle äga rum inom Kristi kropp. ”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni bli botade (Jak 5:16); ”Bär varandras bördor , så uppfyller ni Kristi lag (Gal 6:2). Här finns ingen terapisoffa! Kristna ska betjäna varandra – och är speciellt utrustade för att göra det (Gal 6:1). Fastän alla i församlingen kan själavårda i viss utsträckning, har vissa bröder fått speciella gåvor av Herren, till att vara mycket skickliga på detta (Rom 15:1). Det tillkommer de kristna pastorerna/äldstebröderna att ha uppsikt över själavårdsbehoven i den lokala församlingen, och säkerställa att de med speciella gåvor har möjlighet att utveckla dem. Det är väsentligt att alla problem som diskuteras i detta studum skall, när de drabbar människor i vår församling, behandlas inom Kristi kropp som gemensamma problem, så långt detta är möjligt. När en lem lider, ska hela kroppen känna det.

Många viktiga bidrag kan ges av medlemmarna i församlingen för själavårdsprocessen. T. ex. kan en broder eller syster i akut tillstånd av depression, eller som lider av vad som populärt beskrivs som ”schizofreni”, behöva bo hos en familj i församlingen. Detta kommer att ordna ett tillfälle för den som har gästfrihetens gåva, liksom för att man utvecklar känslighet i den färdighet som är nödvändig för själavård i en sådan situation.

Ofta är det ett problem, att så fort som någon i familjen får ett så kallat problem med ”den mentala hälsan”, skyndar sig många personer – p.g.a. deras begripliga ängslan och okunskap om dessa ting – att två sina händer för allt, genom att omedelbart överlämna personen till sjukvårdsmyndigheterna för att de ska bli bra. Det är vår uppfattning, att detta tillvägagångssätt för den kristne är att avsäga sig ansvar för att bröderna hjälps åt. Därmed är det inte sagt att allopatisk medicinering aldrig bör användas. Förvisso kan sådana eventualiteter vara lämpliga, under vägledning av en läkare, när det gäller problem i ett akut skede. Dessutom är största taktkänsla nödvändig, när man har att göra med de olika hälsomyndigheter som kan bli (eller önskar bli) involverade. Men där det är möjligt måste kristna, utan att bryta landets lagar eller riskera hälsa eller trygghet, ha tillsynen över en medlem i deras gemenskap som lider.

Vi inser att det kräver stort mod för en gemenskap, att inlåta sig i att hjälpa varandra i denna process av dödande och inbördes själavård. Många troende inom samfund är så fastlåsta i ett verksamhetsmönster, som förnekar det allmänna prästadömet och ger en människa alltför mycket makt i församlingen, att stora förändringar i hjärtat är nödvändiga, för att livet i församlingen ska förbättras. Den rådande infantilismen i församlingarna, som har sin orsak i sådan obiblisk församlingsordning, håller inte bara tillbaka många troende från att växa upp till de fullfjädrade kristna de skulle vara, utan är ofta ansvarig för att orsaka känslomässiga problem hos dem som lider i händerna på auktoritära ledare.

Vi behöver finna nya och kreativa sätt för att ta itu med dessa problem, så att en fullständig kristen lösning – och ett alternativ till den ohelgade terapi som staten erbjuder – kan erbjudas dem som behöver andlig själavård, under det att vi ger andra troende möjligheter att utveckla sina egen färdigheter som tjänande själavårdare.

7. Psykoterapi förkastar den helige Andes verk

Kanske är den viktigaste orsaken till att den troende bör undvika psykoterapeutiska metoder som en väg till ”mental hälsa”, att den fullständigt förkastar den helige Andes verk i den troendes liv. Faktum är att terapeuten i psykoterapin blir ett substitut för den sanne kristne själavårdaren – den helige Ande. Jesus sa att han skulle se till att hans folk inte skulle bli lämnade faderlösa i hans frånvaro, utan att han skulle sända dem ”en annan parakletos ”, som skulle förbli i dem (Joh 14:16-18). Detta grekiska ord parakletos kan på olika sätt översättas som tröstare, rådgivare, hjälpare, förkämpe, förebedjare. Det är sammansatt av två grekiska ord, para : bredvid, och kaleo : att kalla. Den helige Ande är bokstavligen Någon som är kallad till att vara alldeles bredvid den troende i alla hans prövningar och vedermödor – som om Han var efterföljaren till Guds bäste vän. Så den förste själavårdaren som den kristne vänder sig till i händelse av känslomässiga eller psykologiska svårigheter är Själavårdaren – Guds helig Ande – för att hjälpa honom att upptäcka och döda synden, som kanske kan vara roten till hans problem. Och det första den som lider bör tänka på, när han går igenom någon av dessa svårigheter, är att – tillsammans med en kristen själavårdare, om detta behövs – be att den helige Ande ska uppenbara varför detta händer honom, och vilken tillrättavisning Herren vill att han ska ta emot (jmfr Hebr 12:11).

För den andligt opånyttfödda människan framställer psykoterapin ett försök att gå in i fårfållan genom en annan dörr. För den troende kristne är den ett förnekande av föreskrifterna i Guds ord och ett förkastande av den helige Andes verk. Om du i sanning är ledd av den helige Ande, har du inget behov av att stå under en terapeut!

SAMMANFATTNING

För många troende kommer det som vi har sagt i denna avhandling att vara mycket nytt, och det praktiska genomförandet av dessa upptäckter kommer inte att bli lätt att utföra – med tanke på trycket från professionella inom ”mental hälsa” och hur många med-troende går till väga. Men det kommer inte att vara första gången som de som är trofasta mot Herren, har varit tvungna att försvara sig mot världen. De många svalg som skiljer Guds församling från människans värld håller på att erodera i vår tid. Svalget mellan psykoterapi och biblisk själavård är inget undantag. Som Bobgans har sagt på ett utmärkt sätt:

”Det psykologiska tillvägagångssättet har sitt ursprung i människan, använder metoder som är uppfunna av människan och slutar med människan. Det andliga tillvägagångssättet har sitt ursprung i Gud, har Andens gåvor och frukter i sin tjänst, och leder en människa till en större medvetenhet om Gud och sig själv som skapad av Gud… Det psykologiska tillvägagångssättet är en kombination av metoder och teorier, men det andliga tillvägagångssättet är en förening av kärlek och sanning… Det psykologiska tillvägagångssättet omfattar föränderliga normer och flexibel moral. Det andliga tillvägagångssättet följer den oföränderliga normen och auktoriteten i Guds ord… Det psykologiska tillvägagångssättet har jaget i centrum, medan det andliga tillvägagångssättet är Kristuscentrerat… Det psykologiska tillvägagångssättet försöker förändra en människas tänkande och beteende genom sinnet, viljan och känslorna. Det andliga tillvägagångssättet förändrar en människas tänkande, känslor och beteende genom hennes ande”. (98)

Många kristna skulle säga att psykoterapi ”verkar” och därför måste det vara gott. Man kan visserligen genomgå en process under påverkan av kraftig suggestion och manipulation av en terapeut, i vilken man återupplever upplevelser från tidiga år och uppnår psykokatharsis och befrielse från speciella ”neuroser” eller andra problem. Men det gör bara slut på ett speciellt symptom av den undeliggande strukturella synden. Den sträcker sig inte på långt när till att man dödar själva synden – som lever vidare, alltid beredd att förleda på något annat sätt i ens liv.

En viktig sak att komma ihåg här, är att bara för att något ser ut att ”verka”, innebär inte det att det är välgörande. En av de bibliska varningarna med avseende på en falsk profet är att, även om hans tecken eller under kanske inträffar, det kommer att leda människor in i avgudadyrkan (5 Mos 13:1-3). På liknande sätt leder psykoterapi – även när den ser ut att verka – dess offer in i ett virrvarr av annat ogudaktigt (ofta ockult) inflytande, framkallar en falsk känsla av välmående och åstadkommer ett förnekande av den helige Andes ledning och kraft. Det föreliggande problemet gav i själva verket en unik möjlighet för ett stort kirurgiskt ingrepp på dess grundläggande orsak. Med cancerogent språk är psykoterapin verksam på en metastas, och lämnar rotcancern ifred att fara vilt fram på en massa dolda sätt. Kristet dödande å andra sidan ser sjukt beteende som ett tecken på djup inneboende synd, vilket kommer att kräva verkligt andliga hjälpmedel om dess verkan ska bli upphävd.

Det är tragiskt att så många kristna attraheras av världens tillvägagångssätt, och saknar bedömning för att skilja mellan det andliga tillvägagångssättet och det psykologiska tillvägagångssättet. Genom påverkan av mind-sciences – av vilket psykoterapi bara är en del – inrättas världen snabbt, på ett inre plan, för att ta emot den mest fenomenala bluff som framställts av Satan sedan han åstadkom syndafallet i Eden. Det sorgliga är att bekännande kristna arbetar alldeles vid sidan av honom inom området för mind-sciences – en utveckling som vi ska undersöka detaljerat i vårt kapitel om ”kristnad” ockultism. Om vi söker efter orsakerna bakom detta, är det sannerligen inte någon tillfällighet att uppsvinget för den ”kristna” psykoterapirörelsen har varit en världslig motsvarighet till nedgraderandet av Guds ord och avfallet i troheten mot ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga ” inom den apostoliska församlingen.

För nästan 2000 år sedan varnade Herren Jesus Kristus sina lärjungar för att falska messiasgestalter och falska profeter skulle försöka bedra även Guds utvalda (Matt 24:24). Så sorgligt det är att denna varning till största delen inte har beaktats i så många församlingar idag.

Alan Morrison

Noter

97. Långt innan den här författaren blev frälst, när han var anställd som socialarbetare i en klinisk undervisningsgrupp för barnrådgivning, som medhjälpare i terapigrupper och höll på att arbeta med ”problem”barn, kom han till slutsatsen – genom att läsa böcker av Dr. Thomas Szasz och andra ”anti-psykiatriker” – att sinnessjukdom är en myt som skapats av västerländsk kultur, och att psykoterapi av den strängt objektiva modellen var en bluff. Det var desto mer överraskande, efter omvändelsen, att upptäcka att kristna slukade dessa sekulariserade teorier utan åtskillnad. Detta var åtminstone lika häpnadsväckande som att andra bekännande kristna inte trodde på Jesu Kristi bokstavliga, kroppsliga uppståndelse!
98. Martin & Deidre Bobgan, The Psychological Way: The Spiritual Way (Bethany House, 1979), sid 176-177.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Men den sanna omvändelsens omvälvande upplevelse kan låta (eller snarare, borde låta) det allra värsta framträda i en människa, och detta är en livslång process. Att bli kristen innebär att bli friköpt från varje laglös gärning och renad som Jesu speciella folk (Tit 2:14). Fastän det är sant att vi redan är renade – i det avseendet att våra synder räknas som att de blivit lagda på Kristus på korset – är faktum att ”var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren ” (1Joh 3:3). I det som följer på en äkta omvändelseupplevelse, borde alla de mörka skrymslena i våra personligheter – de där otrevliga, tidigare gömda sidorna av våra naturer som framkallar skam – gång på gång uppenbara sig själva för att dödas, en viktig del av denna livslånga process för en uppriktig lärjunge till Kristus. Den ”terapeutiska” modellen för den kristne är därför dödande .

Detta är den sanna vägen till ett friskt sinne och beteende, och det innebär att man dräper och klipper av av de syndiga problemen vid rötterna, snarare än att bara angripa deras symptom. Dödande är att man tar bort allt som skapar en stötesten för vårt andliga framåtskridande, och som hindrar vår gemenskap med Kristus (Rom 8:13; Kol 3:5). Dödande – en viktig del av vår helgelseprocess – är antagligen den mest försummade kristna doktrinen på senare tid. Vad innebär den? För det första, den djupaste önskan att bli av med din synd, hur liten den än verkar vara (när allt kommer omkring dog Kristus även för den minsta av våra synder). För det andra, ett rop från hjärtat till Herren att hjälpa dig att övervinna synden genom kraften i hans Ande. För det tredje, att du tar till bestämda åtgärder för att hugga bort det från ditt liv, att ”döda det” för alltid. För det fjärde, att du tillkallar dina bröder och systrar i Kristus för att hjälpa dig med visa och rättfärdiga råd (Gal 6:2). Denna process är den mest storslagna terapin i världen – en terapi som världen inte vet någonting om. Terapi för sinnet. Terapi för det inre. Terapi för själen.

Vad de flesta kristna underlåter att inse, är att all sekulariserad psykoterapi är ett försök att förfalska denna Ande-ledda process genom mänskligt uttänkta metoder: Den försöker att skapa ”en ny människa” genom att bara omforma den ”gamla människan”, medan den bibliska förvandlingen ingenting mindre kräver än ”avklädandet ” av den gamla människan och ”dödandet ” av köttet – en handling som sker genom tro om som endast kan initieras av Gud genom hans Ande (Rom 6:6; Kol 3:5-10; Ef 4:22-24).

När vi sagt allt detta måste den största kärlek, omsorg och känslighet visas mot dem som lider av ett sådant förödande uppror från deras inneboende synd. De kan ha fallit sönder i sådan grad, att de är oförmögna att klara av att leva utan ständig hjälp och uppmärksamhet – och detta bör medtroende ordna med. Ibland kan sådana problem påskyndas av en oerhörd börda efter en känslomässig chock (t.ex. dödsfall), allvarlig olycka eller en nyligen inträffad försvagning p.g.a. sjukdom, vilka alla kan föra upp vanligen oupptäckta problem till ytan. Man bör också betänka möjligheten av direkt demonisk aktivitet – kanske p.g.a. ockult inblandning, sexuell perversion eller annat extremt syndigt beteende, nuvarande eller tidigare – i dens liv som är drabbad av detta. Med tanke på den hysteri som har framkallats i vissa kretsar av församlingen angående detta ämne, bör emellertid tilläggas att detta bör utforskas på ett känsligt och osensationellt sätt. Men vad än som är orsaken till beteende- och känslomässiga problem, får aldrig de som lider brännmärkas eller uppfattas vara mer syndiga än andra, som inte uppvisar sådana störningar. Vi är alla lika benägna till synd. Det är bara så att vissa – kanske p.g.a. ovarsamt åsidosättande, trauma, gudomlig tuktan eller bara en uppenbar brist på uppdagande av en djup synd – är drabbade på ett speciellt förödande sätt. Detta kan hända vem som helst av oss när som helst. Sådana händelser ger tillfälle för sann själavård och föranleder en möjlighet att (personligen) tillväxa i den exklusivt kristna konsten att dö.

Inget av det som vi säger här är nytt. För över tre hundra år sedan skrev en av Oliver Cromwells kaplaner, John Owen, en utförlig avhandling om syndens inneboende natur och behovet av att den dödas. Han trodde också att synden är grundorsaken till vansinne, att den:

”förmörkar sinnet, utplånar övertygelser, detroniserar förnuftet, stör kraften och inflytandet på alla faktorer som kan sättas in för att hindra detta och bryter igenom allt till en eld”. (96)

Bruket av psykoterapi för att behandla dessa explosiva utbrott av inneboende synd är baserat på samma falska föresats, som fick vissa män i den äldsta församlingen( t. ex. Origenes), att kastrera sig själva för att tillintetgöra icke tillåtet sexuellt begär. En sådan längtan kommer från människans sjuka hjärta – hennes i grunden syndiga struktur – och kan aldrig utplånas genom någon yttre handling. Som Jesus sa: ”Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren ” (Mark 7:23). Han kände alltför väl till den sanna naturen i människans syndiga struktur (Joh 2:24-25). Sekulariserad psykoterapi har kommit till stånd p.g.a. en fullständig okunnighet om synden och dess strukturella natur. Kristen psykoterapi har utvecklats i de sammanhang som har en beklagligt bristfällig doktrin om synd. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Sju varningar för psykoterapi”. (övers. anm.)

Alan Morrison

Noter

96. W.H. Goold (utg.), The Works of John Owen (Banner of Truth, 1967), Vol. VI, sid. 28. Se också sid. 206. Detta band är väsentlig lektyr för en flitig kristen, fastän språket onekligen är svårt.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

De störningar som klassas som ”mentalsjukdom” i västerländsk kultur, är i grunden följden av människans fallna tillstånd. Som vi har sett predisponerar arvssynden, på ett universellt plan, människorna för sådana svårigheter (1 Mos 3:16-19). Men helt åtskilt från de ontologiska problem som människan har genom att hon har syndat ”i Adam”, utgör de beteendemässiga och perceptuella problem som västerländsk psykologi kallar ”metalsjukdom” mycket ofta ett handlingsmönster, som direkt har sin grund i personlig synd. Vad världen inte vet (och många kristna underlåter att inse), är att synden inte så mycket är ett utvärtes beteendeproblem utan ett strukturellt dilemma. Synden beskrivs av aposteln Paulus som om den var ett verkligt väsen – en tvingande kraft som är innesluten i själva uppbyggnaden av en människa och som driver fram alla hennes yttre handlingar (Rom 6:6). Herren Jesus sa också:

”Hör på mig allesammans och förstå: Ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan, det orenar henne. Hör, du som har öron att höra med!” (Mark 7:14-16).

Jesus fastställde att det orenande ”som går ut ur människan” var sådana störda beteenden som
”onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, högmod och dårskap” (Matt 15:19 och Mark 7:21-23).

Nutidens psykoterapeuter vill försöka lägga skulden för dessa saker på våra trauman tidigt i livet – på händelser utanför oss själva – men Jesus säger: ”Allt detta kommer inifrån och gör människan oren ” (Mark 7:23). Det finns inte en antydning i Jesu undervisning, om att vårt beteende ytterst är följden av andras synd som påverkar våra liv. Jesus fastställde här det mänskliga syndafördärvets faktum, den strukturella synd som är verksam i vår ursprungliga syndiga natur – den som kan fortsätta att plåga den kristne, även om den inte längre har herraväldet över honom (Rom 7:17-18, 23 och 6:14).

Det är visserligen sant att många störningar i denna natur (fobier, oro, depression, morbida tankar och känslor, hjärtklappning, smärta, anfäktelser, hallucinationer, falska föreställningar, o.s.v.) kan påskyndas av organisk sjukdom (d.v.s. hormonell och kemisk obalans, hjärtinfarkt, genetiska fel, Parkinsons sjukdom, o.s.v.); och sådana möjligheter bör grundligt undersökas av lämpliga medicinska experter, när sådana beteendeproblem visar sig. Det är dessutom sant att sådana svårigheter kan orsakas av bristfällig mathållning, otillräcklig motion, allergier, kemiska tillsatser i mat och dåliga sömnvanor. I alla dessa fall kan behandlingen vara relativt enkel och ordnas snabbt.

Men i de fall när dessa eventuella faktorer har bortsetts från, eller vid organisk sjukdom vederlagts, finns inget som helst behov för oss att ta till den strängt objektiva, medicinska förebilden för att diagnostisera, förstå eller ta itu med framställningen av känslo- eller beteendemässiga problem. Vi tror i själva verket att den medicinska modellen eller den strängt objektiva inställningen till dessa lidanden i sådana livsomständigheter är ett allvarligt misstag – den oundvikliga produkten av en kultur som inte vill ställas inför dess andliga försummelser, ansvar och brister. Således uppfattar vi dessa problem som i grunden andliga snarare än strängt objektiva – de har sina rötter i människans strukturella synd, snarare än i hennes upplevelser under tidiga år, vilka föregås av den.

Om en person t. ex. utvecklar en handtvättningsritual som måste utföras osvikligt var femtonde minut för att få bort en känsla av straffdom, kallar psykoterapeuten den en ”tvångsneuros”. Men ett sådant beteendeproblem är i själva verket en yttring av vidskepelse, som har tillåtits att slå djupa rötter i personligheten. Det är den fullvuxna motsvarigheten till barndomens magiska föreställning att undvika sprickor i trottoaren! En sådan människa litar till sin egen kraft för att rädda henne från straffdomen, snarare än att ha tro på Herren Gud (jmfr Jes 31:1). Det är synd . På samma sätt, om en människa utvecklar en starkt otillbörlig fruktan, kallar västerländsk psykoterapi den en ”fobi” och vidtar åtgärder för att söka efter en deterministisk orsak. Men en sådan beteendestörning är i själva verket orsakad av brist på tro och en oförmåga att förstå Guds omslutande armar. Det är synd . Detta gäller den icke-troende p.g.a. att han från början inte har någon tro, men för den troende innebär det en i hög grad väsentlig brist på tro på de löften och fasta övertygelser, som han på ett så överflödande sätt har fått i Guds ord (Rom 8:15; 2 Tim 1:7).

Vidare om någon befinns äta stora kvantiteter mat på hemliga ”fester” följt av självframkallade kräkningar, ofta för att kontrollera vikten, kallar psykiatrin detta sjukdom och ger det benämningen ”bulimia” (bokstavligen en oxes aptit, från grekiskans bous , en ”oxe” och limos , ”hunger”). Men detta visar på en extrem glupskhet, frosseri och själveftergivenhet som allt är i den personliga fåfängans intresse. Det är synd (jmfr Ordspr 23:20-21). Detta slag av orgiastiskt ätande och meningslösa hängivelser hör till den gamla ”världsliga” naturen och betecknas av aposteln Paulus som en form av avgudadyrkan, som bestämt ska ”dödas” genom den unikt kristna ”dödandets” konst (Kol 3:5). Vidare, om en människa hävdar att han eller hon är Gud eller Kristus, hävdar västerländsk psykologi att detta är kännetecknande för ”schizofreni” eller en ”psykotisk inbillning”. Men ett sådant bisarrt beteende är i själva verket ett extremt framvisande av kardinalsynden, till vilken våra första föräldar frestades i Eden – tron på deras egen ”gudomlighet” (1 Mos 3:5-6). Det är synd – den ultimata synden!

En massa andra exempel skulle kunna ges. Men dessa visar tydligt att de beteendemässiga och perceptuella problem, som västerländs psykoterapi kallar ”mentalsjukdom”, i själva verket är sidor av strukturell synd som finner sitt utlopp i extrema och ofta bisarra former. Detta är inneboende synd som visar sig själv ”i allra högsta grad”. Alla människor är av naturen vidskepliga, falska, blint beundrande, glupska och bedragna angående deras tillstånd i världen. Sådana strukturella synder fortsätter emellertid normalt att verka i en människa bakom kulisserna, ger näring åt alla deras handlingar, men utan att nödvändigtvis dra till sig världens uppmärksamhet med sådana utbrott av grymhet. Men när sådan synd bryter ut i dessa störande yttringar, uppfinner världen – som är i den ondes våld (1 Joh 5:19) – en teori för att säkerställa att den ska anses som en ”sjukdom”, som härleder från en utvärtes källa snarare än den inneboende synden, som är en ursprunglig del av den fallna naturen.

Vi inser att precis som att den kristne – trots hans pånyttfödelse och andliga förvandling – kommer fortsatt att vara utsatt för fysisk sjukdom och avtynande, kommer han också fortsatt att vara under mental och känslomässig påfrestning och benägen till att lida av olika ”psykologiska problem”. För den troende orsakas de former av bundenhet som västerländsk psykoterapi kallar ”tvångsneuros” eller ”fobi” eller ”storhetsvansinne” av att köttet uppreser sitt fula huvud, emellanåt understött av djävulen och hans bundsförvanter. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln ”Dödande: den ultimata kristna ’terapin’” (övers. anm.)

Alan Morrison

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

”Vi terapeuter är liksom Kristus mänskliga kanaler. Vi försöker att efter bästa förmåga utveckla de kunskapens-, förståelsens-, intuitionens- och omsorgens gåvor som vi har fått. Den helige Ande kan inte verka genom oss som terapeuter, om vi inte använder våra hjärnor till att fortlöpande föröka och fördjupa vår insikt i den mänskliga naturen och vår kunskap om hur personligheten utvecklas, så väl som vår förståelse av de saker som kan bli fel. Vi får inte anta att Gud kommer att göra hela jobbet själv. Ibland behöver han en mänsklig kanal, men vi måste inse att vi är en kanal eller en katalysator för att hjälpa en människa att växa och bli helad från tidigare känslomässig skador”. (84)

Det är uttalanden av detta slag som vilseleder så många kristna idag. För de obetänksamma låter detta så omtänksamt och trovärdigt. Men Herren Jesus Kristus är inte rätt och slätt, som terapeuten, en ”mänsklig kanal”. Han är Guds Son av evighet (Joh 8:58), genom vilken allt skapades (Kol 1:16-17). Vidare är inte den helige Ande beroende av något i människan för att Han ska verka inom människor, i annat fall skulle ingen frälsning av människor finnas! Det är sant att Herren ofta använder mänskliga instrument för att hans verk ska bära frukt, men det finns inte ens en antydan i bibeln att psykoterapi eller dess utövare är bland dem.

I samma artikel ges exempel på människor i evangelierna med påstådda ”känslomässiga problem” som Jesus hjälpte terapeutiskt: människor som den förlorade sonen, hans bror och far, den rike ynglingen, kvinnan med alabasterflaskan, Sackeus, kvinnan vid brunnen i Samarien, o.s.v. (85) En sådan tolkning av dessa liknelser och berättelser har inget samband med den verkliga avsikten hos dem, som blev gudomligt inspirerade att skriva ner dem för oss. Uppfattningen att berättelserna i evangelierna förser oss med en modell för kristen psykoterapi skulle vara skrattretande, om den inte var så nedbrytande för bibelns verkliga mening. Denna psykoterapeut påstår, tillsammans med många andra idag, att han följer Kristus genom att göra människor ”hela” genom

”att upprätta en relation till den som lider, som är så djup att den når tidiga känslomässiga skador, så pålitlig och kärleksfull att dessa tryggt åter kan väckas till liv, ibland återupplevas och sedan bli helade genom kärlek”. (86)

Detta slag av avreagerande terapi som framställs här, är en ofta använd metod i vilken patienten, genom hypnos eller kraftig suggestion av terapeuten, förs tillbaka till tidiga händelser i livet – t.o.m. till födelsen och tillståndet inne i livmodern – i avsikt att ”upphäva” det skadliga inflytande de påstås utöva på vårt beteende. Den ”djupa ” relationen med den som lider, som åsyftas av denna terapeut, är det som Freudianer kallar ”överlåtelsen”, ett betydelsefullt stadium i den terapeutiska processen, i vilken den som får terapi, till terapeuten överför den kärlek och auktoritet som normalt skulle känneteckna hans relation till sina föräldrar. Detta ställer konfidenten/klienten i en mycket sårbar position, i viken han lätt blir manipulerad och öppen för alla sorters suggestioner av terapeuten – inklusive uppfattningen att han behöver återuppleva tidigare oförrätter för att bli ”botad”. Denna manipulation av sinnet, som innefattar suggestionens makt, avslöjades tydligt i en nyligen publicerad artikel i tidningen ”Time”, som hävdade att ”terapin som behandlar förträngda minnen skadar människor , ödelägger familjer och förstärker motreaktionen mot utövande psykiatriker ”. (87)

Teorin bakom all avreagerande terapi är att traumatiska upplevelser i ens formbara år (d.v.s. föräldrarnas skadliga förhållande till fostret i livmodern, en obstetrisk snarare än en naturlig födelse, grymhet mot barnet, allt som inte fullkomligt uppfyller barnets behov) bygger upp försvarsställningar som tegelstenar i en mur, tills han eller hon är avspärrad och avskuren från det verkliga livet. Neuroser är sprickor i den muren. Mer allvarliga sjukdomar (kända som schizofreni eller psykoser) inträffar när muren börjar rasa ner. Avreagerande psykoterapi innebär att man systematiskt raserar dessa murar i människor genom olika metoder. (88)

Denna terapi far runt under olika namn som primalterapi, regressionsterapi, psykodynamisk terapi, återfödelse, bioenergi, strukturell integrering o s.v. Inom kristna kretsar har samma tankar bara serverats i ny form, blandats med det elementära i kristendomen, och bjudits ut under de sammanfattande rubrikerna ”inre helande” (initiativtagare Agnes Sanford: ”Healing of the Memories”, testamenterad till Metodistpastor David Seamonds) och ”klinisk teologi” (uppfunnen av Dr. Frank Lake). (89)

Vi måste emellertid förstå att psykoterapi inte tillräckligt tar hänsyn till den dynamiska djupet i den förvandling, som åstadkoms i dens liv som blir befriad ut från mörkrets makter in i Guds rike. Tidigare obildade människor blir vishetens barn med en outsläcklig hunger efter kristen litteratur och förmågan att läsa den. De som förr var våldsamma ligister blir lugnade som stormen på Galileiska sjön och mannen med legionen av demoner. De kroniskt blyga förändras till öppenhjärtliga skapelser, fyllda med entusiasm. Förhärdade missbrukare av alla slag blir befriade från träldom till ett kärleksfullt liv i frihet. Sådan är Guds förvandlande makt, vilken är lika kapabel till att förvandla mental och känslomässig förvirring i en människa – förutsatt att det är hans vilja att göra detta och att de bibliska riktlinjerna för behandlingen följs.

När det gäller icke-kristna är början till ett ”botemedel” för mentala och känslomässiga problem, att komma till Kristus i ånger för ens synder. Alla andra former av befrielse kommer att lämna den människan i ett värre tillstånd än det första – även om psykoterapin ger henne en falsk föreställning om hälsa. Därefter måste hon underkasta sig Guds ord och söka hjälp av sina nyvunna bröder och den nyligen inneboende helige Ande. Omvändelsen innebär emellertid inte en ögonblicklig lindring av beteendestörningarna. Men den nyomvände kommer nu att ha en biblisk ram, i vilken han undersöker sin smärta och en gudomlig strategi med vilken han kan börja ta itu med den.

Medan den icke-troende allmänt söker sitt eget omedelbara välbefinnande i dessa omständigheter, måste den kristne först och främst försöka att förstå Guds vilja i varje situation av sitt liv. Alltså innebär början till ett ”botemedel” för den kristne som lider av psykologiska problem, sinnesstörningar eller beteendeproblem, att han erkänner att hans liv nu styrs av det faktum att han är en ny skapelse i Kristus , snarare än att han är en person som själv bestämmer över sitt liv.

Eftersom han inser detta underliggande faktum, kommer den kristne som lider av psykologiska besvär – förutsatt att orsaken till hans problem inte är en organisk sjukdom – att söka hjälp, om nödvändigt, av andra kristna , hellre än av icke-troende. Och dessa kristna av vilka han söker hjälp behöver inte vara utbildade i den sekulariserade psykoterapins lärdomsgrenar; inte heller kommer de att tillhandahålla en blandning av detta och något otydligt bibliskt tänkande. Det är vår övertygelse från hjärtat och baserat på bibeln, att västerländsk psykoterapi inte förmår att diagnostisera den icke-troendes verkliga problem, för att nu inte nämna den troendes, i vilken den helige Ande bor. Det har vederhäftigt visats, att psykiatrisk diagnos är ett helt och hållet otillförlitligt tillvägagångssätt, som brännmärker människor för livet med värdelösa stämplar. (90) Av dessa orsaker har den troende, när han blir beroende av en så kallad ”kristen” psykoterapeut, som helt enkelt har serverat sina motsvarande sekulariserade teorier i ny form, sålt sin förstfödslorätt för en riktig grynvälling.

Vi kommer att gå djupare in i den bibliska själavårdens förfaringssätt senare i vårt studium. Först lägger vi fram de verkliga orsakerna till beteendestörningar i livet. Om vi inte har en fullständig förståelse av de allmängiltiga bakomliggande orsakerna till mänskliga störningar, kommer vi att fortsätta att fantisera ihop lösningar som är baserade på falska eller otillräckliga premisser.

III. DET GRUNDLÄGGANDE FELET

Detta för oss nu till ett väsentligt och i högsta grad avslöjande resultat. På det tidiga 70-talet dök för första gången en liten bok upp, som fick stor påverkan i de psykoterapeutiska kretsarna. I boken av psykiatrikern Michael Balint med titeln ”The Basic Fault” (Det grundläggande felet), skildras hans övertygelse att bakom alla neuroser, psykoser eller schizofrena rubbniningar, finns en grundorsak som kan spåras tillbaka till antingen fostrets upplevelser i livmodern, själva födelsens trauma eller de livshotande upplevelserna under livets första dagar. (91) Det finns ett växande antal kristna psykoterapeuter som också instämmer i denna teori – och som dessutom vidhåller att dessa upplevelser hindrar utvecklingen av en tillfredställande relation med Gud. Psykoterapibehandlingen påstås därför inte bara leda till känslomässigt helande, utan också till den förmåga som medför att man kan glädja sig åt en närmare relation med Gud. Men når denna teori – om vi för ett ögonblick antar att den är sann – in till det grundläggande felet med mänskligheten? Detta ska vi nu undersöka. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln ”Arvssynd”. (övers. anm.)

Alan Morrison

Noter

84. Barbara Gage, Channels: Journal of the North of England Christian Healing Trust , september 1985, sid 8
85. Ibid., sid 7.
86. Ibid., sid 8
87. Time Magazine , 29 november 1993.
88. Filmen ”The Wall ” av rockgruppen Pink Floyd var en tematisk framställning av denna teori, eftersom gruppens ledare Roger Waters hade blivit passionerat förtjust i psykoterapi. De framförde en speciell musikshow från filmen i Berlin efter att Berlinmuren tagits bort. Dagens esoteriker och nygnostiska psykoterapeuter tror att deras verksamhet medför ett gradvis nedbrytande av de psykologiska spärrarna inom människor, genom vilket de hoppas åstadkomma att fysiska, nationella, geografiska och religiösa skiljemurar mellan människor bryts ner – vilket allt leder till åskådningen om en enda värld med en global, interaktiv tro, som de så gärna vill ha.
89. Undervisningen från dessa helbrägdagörare, tillsammans med andra avvikelser inom församlingen, kommer under intensiv prövning i vår avhandling om ”kristnad” ockultism.
90. För bevis för detta, se Martin & Deidre Bobgan, The Psychological Way: The Spiritual Way (Harvest House, 1979), sid 53-63.
91. Michael Balint, The Basic Fault: Therapeutic Aspects of Regression (Routledge & Kegan Paul, 1973, 1990.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

För att förstå hur detta har inträffat, måste man först förstå att all sekulariserad psykologi handlar om att efterforska och samla ihop data om det beteende som aposteln Paulus kallade ”den gamla människan ”. Detta är den fallna syndiga naturen i dess icke-pånyttfödda tillstånd, som är ”fiendskap mot Gud ” (Rom 5:12; 8:7). Sålunda lider människan och förorsakar lidande. Hennes tillstånd av bortvändhet från Gud hindrar henne att ha del i hans frälsande nåds förmåner. När våra första föräldrars syndafall ägde rum, förordnade Herren själv att den mänskliga existensen skulle bli fylld med vedermöda (Gen 3:16-19). Alltså skulle problem av alla slag uppstå: mentala, kroppsliga, personliga, miljöbetingade – med andlig och fysisk död som det centrala i detta tragiska scenario.

I grunden är psykoterapins verksamhetsområde en omdaning av ”sinnets” problem och det tribut som de utkräver av individens känslomässiga välbefinnande. Det är emellertid en världsvid skillnad mellan detta slag av gudlös, humanistisk omdaning och den sanna ögonblickliga pånyttfödelse som initieras av den helige Ande i dem som har blivit kallade enligt hans plan. På samma sätt som mysticismen innebär att man använder sig av vissa utövanden, för att framkalla upplevelsen av en falsk pånyttfödelse i en människa, så har psykoterapin hittat på många olika metoder för att åstadkomma något som liknar helgelse. I motsats till detta är sann andlighet ”inte född av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud ” (Joh 1:13).

Både mystiska utövanden och psykoterapeutiska metoder är utformade för att åstadkomma en falsk upplevelse av de djupa andliga förändringar, som äger rum i den kristne som är väckt till liv av den helige Ande. Fastän det är sant att psykoterapi verkligen kan åstadkomma förändringar i personligheten och beteendet hos en individ – och vi kommer senare att se i vad dessa förändringar består – förvandlar sann pånyttfödelse de delar av en människa som psykoterapin aldrig kan nå. Vidare är inte det verk Gud gör i dem som han frälser på minsta sätt beroende på någon föregående terapi eller behandling. I själva verket kan den Ande-ingivna pånyttfödelsens process äga rum i hjärtat hos den värste psykopat som är på väg till helvetet. Hur ditt tillstånd än är – vare sig du är bombarderad med neuroser, nervösa ryckningar, fobier, anfäktelser eller varje annat personligt problem – om Herren söker dig, kommer han att få dig!

P.g.a. dessa åtgärder kommer den icke-pånyttfödda naturen – det som nya testamentet kallar ”den gamla människan ” – hos den som blivit omvänd på detta sätt, att ögonblickligt och oåterkalleligt förvandlas till ”den nya människan ” (Kol 3:9-10). Han eller hon kommer att bli ”en ny skapelse ” i Kristus (2 Kor 5:17). På detta sätt har Herren i sanning ordnat med det mest anmärkningsvärda botemedlet för den fallna människans sjuka personlighet. Detta är kärnan i evangeliets budskap. De som har tro att kalla på hans Namn kommer att bli andligen förvandlade, och förda tillbaka till gemenskap med sin Skapare (2 Kor 5:18-21; 2 Petr 1:4), eftersom deras bortvända, fallna naturer kommer att bli korsfästa med deras Frälsare (Rom 6:6).

En sådan förvandling gör att psykoterapin, i jämförelse, verkar som ett sämre spel där deltagarna bara får varandra att känna sig bättre – eftersom ”känslor” alltid är den viktigaste angelägenheten inom detta område. Bekännelse utan syndaförlåtelse är vad det handlar om. Med psykoterapi tapetserar man över sprickorna och polerar upp glansen hos en människa, men hon blir bara som huset som är ”tomt och städat och pyntat … Så blir det för den människan det sista värre än det första ” (Matt 12:43-45). Med andra ord kommer den förblivande effekten av en psykoterapeutisk ”rening” av den icke-pånyttfödda människan, att bli att man lämnar henne i ett tillstånd av mottaglighet för en förrädisk men ännu mer kraftig form av bundenhet, än den hon var i före terapin. Endast den pånyttfödande kraften i den helige Ande har förmågan att sätta i gång ett fullständigt upphävande av syndafallet i dess ontologiska inflytande på människans personlighet.

Detta innebär emellertid inte att alla den troendes problem, anledningar till fruktan, sjukdomar och elände omedelbart försvinner. Långtifrån. Bibeln talar inte om en mäktig upplevelse som på ett ögonblick raserar alla de problem, som har samband med att ha en förgänglig kropp och att leva i en fallen värld. Men det innebär att när en man eller kvinna blir en ny skapelse i Kristus, då börjar ett helt nytt sätt att ta itu med alla problem som visar sig i den troendes liv – och som medför de förenade processerna av helgelse och dödande , om vilka vi ska tala mer inom kort. Fastän det är sant på ett plan, att den kristne har blivit ”helgad en gång för alla” – d.v.s. renad och avskild från världen – genom hans eller hennes pånyttfödelse (jmfr Ef 2:5-6), finns en efterföljande livslång förvandlingsprocess i den troendes personlighet och liv, under vilken han eller hon måste vandra varje (ofta smärtfyllt) steg på vägen under den helige Andes ledarskap och ledning (jmfr Rom 8:12-17; Gal 5:16-18; Fil 2:12-13).

Fastän det är sant från en andlig ståndpunkt, att den kristne redan har ”korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär ” (Gal 5:24), fortsätter han att existera, från en antropologisk ståndpunkt, i köttet – vilket visar sig av det faktum att Paulus uppmanar de kristna i Galatien att inte använda sin kristna frihet ”så att den onda naturen får något tillfälle ” (Gal 5:13; jmfr 1 Petr 2:16). P.g.a. detta fortgående tillstånd – som härrör från rikets ”ännu-inte”, som hittills kommer endast i nåd men ännu inte i härlighet – kan den kristne befinna sig själv i rätt avsevärd oro om han inte utövar biblisk självkontroll (Ordspr 25:28; Gal 5:23; 1 Kor 9:27; Rom 6:11-14; Jak 4:7).

Från en andlig ståndpunkt är därför inte den viktigaste angelägenheten, att finna sätt för att bli fri från livets trauman, utan att upptäcka hur man ska möta dem med andlig vishet och accepterande – att vandra i tro i stället för åskådning (Rom 8:18; 2 Kor 4:17; 5:7). Under den apostoliska församlingens tid torde majoriteten av barnen ha haft traumatiska upplevelser under tidiga år, oskyddade från livets och dödens svåra prövningar. Ändå var apostlarnas huvudsakliga fokus på att fostra fram andlig tillväxt, oavsett livets psykologiska problem och trots alla tidigare trauman. Det finns faktiskt ingen redogörelse för att en troende sökte eller tog emot något slag av psykologisk terapi för sina störningar. Det ”förnekande av sig själv” som föreskrevs av Kristus, står i fullständig motsättning till den upptagenhet av jaget som kännetecknar all psykoterapi.

När Paulus bad Herren att ta bort ett störande problem (den berömda ”törntaggen i köttet ”), skickades han inte iväg av honom till närmaste shaman eller helbrägdagörare. I stället fick han svaret: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet ” (2 Kor 12:9). Det borde få Herrens folk att stanna upp och tänka, när det blir aktuellt att springa iväg till terapeuter för minsta problem som dyker upp. Det enda verkligt sunda sinnet är det som har ”Kristi sinne ” (1 Kor 2:16). Ett sådant sinne kan säga med förvissning: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft ” (Fil 4:13). Den troendes fokus måste vara på Herren Jesus Kristus som sin ”rollmodell”, i stället för på honom själv eller hans terapeut (Hebr 12:1-3).

Den obehagliga sanningen är att oavsett hur super-upprättade vi kan tro oss ha blivit genom mind-science-metoderna (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”) – även om vi lyckas omdana oss själva till en avbild av en renässansmänniska i den nya tidsåldern (New Age) – är vi i den suveräne Gudens ögon andligt orena, tills vi har kommit till korsets fot och bedit om den nåd och förlåtelse som endast finns i Herren Jesu Kristi frälsande blod (Joh 3:3-6). OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Den stora kristna terapibluffen” (övers. anm.)

Alan Morrison

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Detta tragiska, starkt för-hypnotiska tillstånd inom mänskligheten och dess förmåga att bli manipulerad, har t.o.m. blivit officiellt erkänt inom psykoterapins område – fastän inte som en tragedi, utan som ett område moget för ytterligare exploatering. En äldre psykoterapeut har under en sammankomst för utbildning i hypnos för andra terapeuter gjort ett avslöjande uttalande:

”En av de mest fascinerande sakerna ni kommer att upptäcka, när ni är fullt kompetenta att använda de ritualistiska begreppen inom traditionell hypnos, är att ni aldrig behöver göra om det. Ett utbildningsprogram i hypnos är inte för era klienter. Det är för er, eftersom ni kommer att upptäcka att sömngångaraktig trance snarare är regel än undantag under människors dagliga ´vakna verksamhet´”. (78) (betoning i original)

Här erkänns öppenhjärtligt av en professionell utbildare av psykoterapeuter att ”trance” är det opånyttfödda sinnets normala tillstånd. Med andra ord är ett sådant sinne på många känsliga punkter mottagligt för hypnotisk suggestion. Det finns ett övermått av psykologisk undersökning som styrker detta fenomen. I ett sådant studium upptäckte en psykolog, att han inte kunde finna en enda sak inom den yrkesmässiga etikens gränser, som normala, vakna försöksobjekt inte skulle göra under suggestionens kraft. (79) Och det är detta helt genomgripande tillstånd som har fått mind-sciences (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”, övers. anm.) i dess många former att blomstra i sådan utsträckning – även inom kyrkans värld. I ett extraordinärt medgivande angående psykoterapins sanna natur, fortsätter ovanstående terapeututbildare med att ge följande verkligt apokalyptiska råd till sina studerande:

”Ni kommer att upptäcka, att de flesta metoder inom olika typer av psykoterapi är ingenting annat än hypnotiska fenomen”. (80)

Här finns en äldre psykolog som avslöjar sanningen om sin skicklighet, som visar den manipulation som ligger bakom mind-sciences – illusion och suggestion som verkar i harmoni med varandra. ”Ingenting annat än hypnotiska fenomen ”. Det är det suggestionsmottagliga, trancelika, hopplösa beroendetillståndet i det fallna mänskliga sinnet, som utgör den mottagliga grundvalen på vilken psykoterapins hypnotiska metoder kan verka. Och detta är metoder som många kristna har blivit lurade in i, i tron att de är i harmoni med bibeln, medan vi nu kan se att de mer överensstämmer med olika former av list inom shamanism och forntida häxkraft.

Vad vi här i själva verket behandlar, är ett tricksande med sinnet i stor skala. För den samlade opånyttfödda inbillningskraften är en enorm obegränsad duk, på vilken ”härskaren över luftens välde”, i samarbete med världens fördärv, kan måla vilken föreställning som helst, vilken iakttagaren, genom sin egen inneboende synd, är öppen för att ta emot – vare sig den är en bild i stil med hans religiösa traditioner, illusionen av en uppnådd ”gudomlighet”, tron att ens ben har förlängts på möte där man praktiserar helande genom tro, driften att mörda eller stjäla, en återkommande sexuell anfäktelse, att man återupplever ett trauma under tidiga år, eller (som varje annonssäljare kan intyga) längtan efter att köpa ett speciellt märke av bönor! Vad som än är en människas böjelse, så kommer den att utnyttjas till fullo och lägga grundvalen för skötesynder, så väl som en massa ursäkter för dem. Det är av denna orsak som aposteln Paulus råder de troende i Efesus att ”inte ge inte djävulen något tillfälle”, genom att tillåta syndig vrede att stanna kvar och därigenom bli inbyggt i personligheten (Ef 4:26-27). (81) Han visste mycket väl, att den demoniska sfären ger näring åt det syndiga sinnets benägenhet för mänsklig svaghet.

Det är inte utan betydelse för vårt studium vid denna punkt att t.o.m. vetenskapsmännen har börjat inse dessa saker, när de blir involverade i parapsykologi och forskning om överlåtelse till en annan person – fastän deras slutsatser skiljer sig avsevärt från de som den bibliskt kristne drar. T. ex är Dr. Elmer Green på Menninger Foundation en ledande nerv-psykiatriker i USA som har arbetat femton år som fysiker på raket- och missilforskning. Han var en av pionjärerna beträffande överbryggandet av svalget mellan västerländsk vetenskap och österländsk mysticism, som en följd av hans forskning 1970 av psyko-fysiologiska tillstånd inom yoga, när han använde den indiske gurun Swami Rama som sitt försöksobjekt. I en redogörelse som behandlar utforskandet av tillstånd som uppstår när man överlåter sig till en annan person, skriver han:

”Enligt vad som meddelats på olika sätt görs den som ihärdig forskar inom dessa… sfärer… uppmärksam på inhemska varelser som under normala omständigheter ägnar föga uppmärksamhet åt mänskliga varelser… Om han inte är förhållandevis fri från orenhet i personligheten, sägs det att de kan hemsöka honom med olika tvångsbeteenden för deras eget nöjes skull och i extrema fall störa nervsystemets normala funktion, genom att kontrollera hjärnan genom Chakras (kraftcentran i Tantrisk anatomi). (82).

Trots det vilseledande delarna i detta uttalande (d.v.s. att dessa ”varelser” ägnar föga uppmärksamhet åt mänskliga varelser), är det ett bekräftande från en ledande västerländsk psykiatriker, att onda icke-kroppsliga väsen kan nå in i det mänskliga psyket. Som vi redan har lagt märke till i andra redogörelser, är det nödvändigt för god kommunikation mellan den demoniska sfären och mänskligheten, att en människas inre liv eller föreställningsförmåga (medvetande) ska vara maximalt ”utvidgat”, alltså att skapa en mottaglighet för manipulation. Detta faktum svarade för den väldiga ökningen av användandet av ”sinnesvidgande” droger under de senaste årtiondena, och alla de andra metoderna som används för att vidga medvetandet och skapa illusionen av förverkligad gudomlighet. Som en psykolog med rätta hävdade för mer än femton år sedan:

”Enligt min erfarenhet och uppfattning har den enda stora företeelsen, som tvingat fram denna utveckling (av psykologi som innebär överlåtelse till en annan person), varit det omfattande bruket och missbruket av psykedeliska eller sinnesmanifesterande ämnen som marijuana, LSD och meskalin (en hallucinogen mexikansk kaktus)… De psykedeliska drogerna gav obestridliga bevis för att förändrade medvetandetillstånd var verkliga och att vägar till transcendent upplevelse fanns… Vi jagar efter sätt att hålla oss höga för alltid och föra hem det nya Jerusalem, den hela jorden”. (83)

Det ”psykedeliska sextiotalet” banade, som vi har visat, vägen för den tilltagande vågen av global demonisk manipulation. Vid samma tid gjorde österländsk mysticism ett stort anfall på västvärlden, genom att haka på denna nya transcendentala filosofi. Inom några år började också vetenskapen i västvärlden att uppmana oss att ”lämna våra sinnen vid dörren tillsammans med våra skor ”, när vi gick in på deras område. Sådana utövanden har bidragit till skapandet av en Ny Medvetenhet, som är fininstämd med den demoniska sfärens diktat. Det är på grund av denna utveckling som det finns ett stort behov av ett rationellt, urskiljande sinne och det kristna konceptet om objektiv verklighet, vilka har blivit sådana objekt för missaktning i denna nya gnosticismens anda.

I ljuset av den västerländska psykoterapins stamträd, som vi har spårat i denna undersökning, tror vi att kristna ska fly undan all inblandning i dess metoder. Bortsett från det betydelsefulla faktum, att det inte finns någon redogörelse för något slag av psykoterapi för den kristne i bibeln, måste vi ägna oss åt att upptäcka det som skulle vara svaret för den kristne på mänskliga problem, som allmänt kännetecknas som ”känslomässiga-” eller ”mentalhälso”-frågor. Låt oss därför undersöka några viktiga samband som påverkar människans sinne. (OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln ”Allt existerar i sinnet”, övers. anm.)

Alan Morrison

Noter

77. Vi syftar inte speciellt här på situationen i Nazi-Tyskland under det andra världskriget. Eftersom de flesta människor skulle säga: ”vi skulle aldrig göra det”, skulle det vara mer avslöjande att citera ”Milgram Experiment”. Under 1970-talet utfördes ett experiment på City University i New York av Professor of Psychology Stanley Milgram. I ett undersökningsprogram som var utformat för att upptäcka om till synes goda människor kan utföra illdåd, ordnade han till en fejkad situation i ett laboratorium, där frivilliga från ”respektabel” bakgrund förorsakades att (felaktigt) tro, att de gav elchocker till andra experimentobjekt i ett näraliggande rum. Förvånande nog var majoriteten av dessa människor beredda att ge dödliga chocker till objekten (som ofta kunde höras skrika om nåd) i vetenskapligt syfte, när de blev ombedda att göra så av en till synes respektabel akademisk vetenskapsman. I USA fullföljde 62%, medan sådana procenttal i Rom, Sydafrika och Australien var mycket högre. I Tyskland var det häpnadsväckande antalet 85%! En utförlig redogörelse av detta kontroversiella men mycket avslöjande experiment publicerades i Obedience to Authority: An Experimental View (1974) och i en artikel med titeln ”Behavioural Study of Obedience” i Journal of Abnormal and Social Psychology , Nr 67, 1963, sid 371-378.

78. Richard Bandler och John Grinder: Frogs into Princes: Neuro-Linguistic Programming (Real People Press, 1979), sid 100. Det bör läggas märke till att ”Neuro-Linguistic Programming”, en raffinerad form av hypnosterapi, har blivit kultförklarad inom den engelska socialarbetar- och psykologiverksamheten – efter att ha varit populär i de så kallade ”omsorgs”yrkena i USA under många år tidigare.

79. M.T. Orne: ”On the Social Psychology of the Psychological Experiment”, i American Psychologist ”, nr 17, 1962, sid 776-783.

80. Richard Bandler och John Grinder, op. cit., sid. 100.

81. Det grekiska ordet som översatts med ”rum” här är topos . En annan i högsta grad passande översättning skulle vara ”fotfäste” eller ”tillfälle” (som i Svenska Folkbibeln, övers. anm.) Det som Paulus säger, är att om du inte tar itu med din syndiga vrede, ger du djävulen ett direkt fotfäste eller tillfälle i ditt liv.

82. Dr. Elmer Green: On the Meaning of Transpersonal, Journal of Transpersonal Psychology, Vol. XIII, nr 1, 1971.

83. John Heider: ”Catharsis in Human Potential Encounter”, Journal of Humanistic Psychology, nr 14, 1974. Citerad i John Rowan: ”Ordinary Ecstacy: Humanistic Psychology in Action”, (Routledge & Kegan Paul, 1976), sid. 103.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Alltsedan skapelsen av våra första föräldrar har mörkrets makter, med Herrens tillåtelse, hela tiden verkat för fullständigt herravälde över världen, för att göra den till Satans rike snarare än att vara under Guds herravälde. Att Satan ansåg sig själv kunna utöva sådant herravälde, visas genom han erbjöd Herren Jesus Kristus i öknen alla riken i världen (Luk 4:5-7). Detta försök till herravälde hölls på två plan: för det första, genom det politiska läget i nationerna, rikena, överheterna och myndigheterna i världen, och för det andra, genom den andliga utvecklingen i nationerna. Vid två anmärkningsvärda tillfällen har Gud gripit in övernaturligt i världen, för att hindra detta demoniska herravälde och ondska från att bryta ut fullständigt, först med syndafloden (1 Mos 6:5-7, 11-13) och sedan vid Babel (1 Mos 11:1-9).

Men när Herren Jesus Kristus vann sin seger på Golgata kors, blev Satan bortdriven från sin roll som ”denna världens furste/härskare ” (Joh 12:31; Kol 2:15). Sedan denna tidpunkt har djävulen smugit fram i jordens omgivningar med ett rytande lejons vrede och sökt efter vem han skall sluka (Upp 12:12; 1 Petr 5:8), i rollen som den inkräktande fursten utan något verkligt rike, i avvaktan på det domsutslag som slutligen ska fastställas för honom (Upp 20:10). Trots det har han och hans med-demoner, fastän Satan grundligt och i sanning har blivit besegrad, fortfarande viss medgiven makt att verka i världen under detta tidsgap mellan Kristi himmelsfärd och hans andra ankomst, evangeliets tidsålder – en period i tiden som bibeln kallar ”den sista tiden ” (Apg 2:17; Hebr 1:2; 2 Petr 3:3). Men djävulen hålls tillbaka från att verka allmänt bland nationerna (som han gjorde före korset) i öppen fiendskap mot Gud och hans folk (Upp 20:1-3) – vilket är orsaken till att evangeliet har kunnat haft så stor framgång. Han har därför tvingats verka på ett mer hemligt sätt.

Satans ockulta verksamhet under evangeliets tidsålder har alltså rört sig både på ett politiskt och andligt plan. Politiskt har den bedrivits oavbrutet bakom kulisserna, för att åstadkomma en världsregering med stater i förbund och ett ekonomiskt system, som kommer att vara i öppen fiendskap mot den ende sanne Guden och hans Messias. Andligen har den drivits genom den opånyttfödda mänsklighetens gemensamma sinne och föreställningsförmåga – speciellt genom utvecklandet av ockulta metoder och utövanden som förändrar medvetandet och leder till ett slags elementär undervisning som innefattar två liknande illusioner om gudomlighet och odödlighet (jmfr 1 Mos 3:4-6: ”Ni skall visst inte dö… ni blir som Gud ” ). I tidigare kapitel har vi något detaljerat pekat på dess tvivelaktiga metoder: upprepandet av mantran och andra former av självhypnos, mysticism och meditationsmetoder, framkallandet av masstrancetillstånd genom kraftiga suggestionshandlingar, droger som förändrar medvetandet, häxkraft o.s.v. Dessa tillämpningar ingår som ett betydande inslag i de mer esoteriska sidorna av alla kulter och religioner i världen.

För att förstå betydelsen av den strid vi här framlägger, måste vi inse att Satan och hans med-änglar (demoner) från syndafallet till vår tid, har låtit ett ”täckelse” falla över mänskligheten, genom vilket människors sinnen är förblindade för den andliga sanningens verklighet och förledda till ett otyglat liv. Sådan andlig blindhet är det mänskliga sinnets naturliga villkor i dess opånyttfödda tillstånd (Joh 14:17a; 1 Kor 2:14). En sådan människa kan inte ens ”se” Guds rike (Joh 3:3), eftersom hennes sinne är ”förmörkat ” (Ef 4:18). Det är i ett sammanhang som detta som Paulus bestämt påstår att ”är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen ” (2 Kor 4:3-4).

Vem är ”denna världens gud ” som förblindar sinnena hos dem (icke troende) som går förlorade? Det är ingen annan än Satan – den onde som Paulus kallar ”härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner ” (Ef 2:2), medan hela det demoniska sfären gemensamt omnämns som ”världshärskare här i mörkret ” (Ef 6:12). Återlösning genom Kristus innebär att detta täckelse lyfts av och sinnet befrias från det hårda greppet från mörkrets makter (Kol 1:13). Det är därför som Paulus talade om sig själv som sänd till hedningarna av Kristus, för att ”öppna deras ögon , så att de vänder sig från mörker till ljus , från Satans makt till Gud ” (Apg 26:17-18). Som ett eko av detta faktum sa Paulus till de troende i Efesus: ”Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren ” (Ef 5:8). Profeten Jesaja förutsa denna frälsningens gåva när han sa: ”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas ” (Jes 35:5). En kristen är någon som både ser och hör sanningen.

Det som står klart här, är att andlig pånyttfödelse innebär att man reser sig från ormens tvingande, hypnotiska makt in under korsets kärleksfulla, skyddande skugga. Det faktum att otro är en motsvarighet till att vara i ett hypnotiskt tillstånd nämns på flera ställen i bibeln. Ibland befäster Herren en människa i detta blinda otrostöcken med avsikt att döma. Jesaja säger t. ex. när han riktar sig till de olydiga israeliterna:

”Häpna och förundras, stirra er blinda, ja, var blinda. De är druckna, men inte av vin, de raglar, men inte av starka drycker. Ty HERREN har utgjutit över er en ande med djup sömn och tillslutit era ögon” (Jes 29:9-10).

Och åter, när han talar om avgudadyrkare:

”Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting, ty deras ögon är tillslutna, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de ingenting begriper” (Jes 44:18).

Sådan förblindelse från Herren hindrade många av judarna från att tro på Kristus, när han vandrade bland dem i Israel. Vid ett tillfälle påpekade Jesus för fariséerna, att han hade kommit som en dom till denna världen ”för att de som inte ser skall se och för att de som ser skall bli blinda ” (Joh 9:39). Han sa här, att de som ödmjukt bekänner sin andliga blindhet ska få andlig syn, medan de som stolt menar sig själva ha denna synförmåga av naturen bara kommer att göras mer blinda. Johannes bekräftade detta faktum när han citerade från Jesaja:

”Han (d.v.s. Herren) har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig” (Joh 12:39-40; jmfr Matt 13:14-17; Mark 4:10-12). är i detta sammanhang om förblindelse- och förhärdelsedomar som hedningarna – när de vänt sig från att tillbedja Gud Skaparen till att tillbedja det skapade – sägs ha blivit ”utlämnade (av Gud) åt ett ovärdigt sinnelag ” (Rom 1:28). På liknande sätt kommer Herren, när icke troende fullt ut tror på och lyder Antikrist, att ”sända en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen ” (2 Tess 2:11). Att vara under Satans makt och vilseledd av falska doktriner är detsamma som att vara hypnotiserad – vilket är orsaken till att Paulus frågar de vilseledda galaterna: ”Vem har förhäxat er ”, så att ni inte lyder sanningen? (Gal 3:1).

Tragedin i denna världen är att Satan och hans demoniska sfär utövar ett slags masshypnos över alla dem som inte blir frälsta genom Kristi makt. Svalget mellan frälsta och ofrälsta belyses kraftigt av aposteln Paulus, när han som en av de utvalda skriver till sina bröder och systrar i Kristus. Han säger: ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes (d.v.s. Satans)våld ” (1 Joh 5:19). Den pånyttfödda människan som har funnit frälsning i Kristus, har blivit räddad från att vara under detta den ondes våld, frigjord av sanningen (Joh 8:32), befriad från mörkrets välde (Kol 1:13), förnyad till ande och sinne (Rom 12:2; Ef 4:23), har fått ”Kristi sinne ” (1 Kor 2:16), det sinne ”som var i Kristus Jesus ” (Fil 2:5) – ett sinne som inte kan hypnotiseras av mörkrets makter eller deras jordiska representanter (jmfr Matt 4:1-11), ett sinne som är så ”sunt ” (2 Tim 1:7) att det inte kan ”kastas hit och dit av vågorna och föras bort av varje vindkast i läran , när människorna bedriver sitt falska spel ” (Ef 4:14). För en sådan människa har HERRENS arm blivit uppenbarad (Jes 53:1). Uppenbarad betyder avslöjad, från latinets revelare , att dra bort täckelset – täckelset med vilket Satan förblindar sina undersåtars sinnen och hjärtan, på samma sätt som han själv har blivit förblindad för vetskapen om sin egen synd (jmfr Jes 44:20).

2. Kampen om sinnet

Allt detta kanske verkar vara en avvikelse från ämnet i ett studiom om psykologi och mind-sciences (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”), men vi håller i själva verket på med själva kruxet i frågan, som är detta: Att den opånyttfödda mänsklighetens gemensamma sinne och föreställningsförmåga är under Satans och den demoniska sfärens onda makt och herravälde. Detta har djupgående följder för varje studium av det mänskliga sinnet, därför att det i sitt opånyttfödda tillstånd, är ett sinne som fasthålls patologiskt i ett förnedrande självbedrägeri och mörker, ett sinne som verkligen är vansinnigt , eftersom det är bortvänt från ”andarnas fader”. Med andra ord har vi att göra med ett sinne, som lätt kan bli psykiskt kontrollerat och programmerat av mörkrets makter. Sådant är det sinne som psykologin försöker att kartlägga och psykoterapin att behandla.

Vi lever i en tidsålder där det har blivit allt lättare att kunna programmera sinnet hos den stora massan av mänskligheten. Användandet av media som television, tidningar, tidskrifter, filmer och annonsering har förmörkat sinnet för andliga sanningar, och samtidigt befrämjat att man i nästan varje hem tar emot alla slags sataniska säregenheter som våld, pornografi, ockultism, förlöjligande av biblisk kristendom, promiskuitet, nedsättande uppfattningar om äktenskap och familj, synkretism, evolutionsteori o.s.v. I sanning har just att man ser på television och filmer en stegrande hypnotisk effekt, som befrämjar att man utvecklar ett passivt sinne – en själslig soptunna, som är programmerad att utan urskiljning ta emot allt det som fienderna till sanningen kan kasta i den. Ett gudfruktigt kristet hem som försöker uppfylla sitt ansvar mot barnen, borde absolut upphöra med att låta dagens television ha sin stolta plats i vardagsrummet.

Det står klart från bibeln, att hela den mänskliga historien är uppbyggd runt en strid som innefattar ”världshärskare här i mörkret ”, ett väldigt panteon av onda andeväsen av varierande klasser och duglighet, under ledning av den en gång mäktiga, men nu fallna änglavarelsen (Ef 2:2; 6:10-18). Dessa onda väsen har invaderat mänsklighetens tankeliv på varje plan – av vilket mycket är sådant som vi bara tar för självklart – genom att fresta, pervertera, förvränga och vilseföra och framställa sig som ljusets änglar för att kunna uppnå sina mål i denna onda tidsålder. Detta innebär inte att människor kan lägga skulden på demoner för deras syndiga beteende, på samma sätt som de tycker om att lägga skulden för deras ”neurotiska” beteende på trauman tidigt i livet eller deras föräldrar. Men eftersom världen väljer, genom dess egna syndiga natur, att kasta sig ännu djupare in i utsvävningar och gudlöshet, så utlämnas den av Gud till ett fördärvat sinne och, som en följd av detta, utökat slaveri för demoniska krafter.

Det råder föga tvivel om att mind-sciences håller på att utvecklas till ett fenomen som är accepterat över hela världen. Det är därför som psykoterapi, terapi med hjälp av hypnos, hallucinogena droger, österländsk meditation och parapsykisk forskning har blivit sådana populära utövanden även inom den vetenskapliga ”församlingen”. Av samma orsak håller också shamanism, spiritism, återfödelse, psykologi som innebär överlåtelse till en annan person och teosofi – med deras ande-guider, upphöjda mästare, syner och andra demoniska manifestationer – på att bli så vitt spridda, även i etablerade kretsar. Genom detta, tillsammans med användandet av media, håller världen på att svämmas över av levnadsvanor, ideologier, utövanden och metoder, vilka kommer att försätta den i ett idealiskt för-hypnotisk tillstånd av extrem mottaglighet för suggestion, för att det sista stadiet av det sataniska världsriket ska genomföras. Den oundgängliga verkligheten är att just när världen faller ännu djupare i storhetsvansinne och synd, kommer den att bli alltmer förhärdad och utlämnad, till att bli kontrollerad med ännu större kraft av dessa ondskans makter – fastän alltsammans kommer att ske under kamouflage av ljusets änglar. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Det för-hypnotiska tillståndet i världen”, (övers. anm.)

Alan Morrison

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Sann psykologi (d.v.s. ”utforskningen av själen”) kan utföras endast av kristna, eftersom kristna har möjligheterna för att förstå och omskapa själen. Det sekulariserade kunskapsområdet inom psykologi är baserat på gudlösa antaganden (4) och evolutionistiska grunder och har möjlighet att endast ytligt behandla människor och endast temporärt. Puritanerna uppfattade sin tjänst, långt före den gudlösa psykologins framträdande, som ”arbete med själen”.

Bibeln är manualen för allt ”arbete med själen”, och är så omfattande i diagnosen och behandlingen av varje andlig sak att detta, genom den helige Andes kraft i den troende, medför att man blir lik Jesus Kristus. Detta är processen för biblisk helgelse.

Det är logiskt för människor att söka medicinsk hjälp för ett brutet ben, en njure som inte fungerar, hål i tänderna eller andra fysiska åkommor. Det är också förståndigt av dem som är alkoholiserade, drogberoende, oförmögna till arbete eller har fått trauman av våldtäkt, incest eller är illa medfarna, att söka hjälp för att försöka klara upp sina trauman.

Vissa metoder inom mänsklig psykologi kan hjälpa till med att minska trauma eller beroende och ändra beteenden på samma sätt för kristna och icke kristna. Det kan också finnas vissa typer emotionella sjukdomar, där grundorsakerna är organiska och där medicinering kan behövas för att stabilisera en annars farlig person. Sådana problem är relativt ovanliga emellertid, och bör inte användas som exempel för att rättfärdiggöra det omdömeslösa bruket av sekulariserade psykologimetoder för huvudsakligen andliga problem. Att behandla de psykologiska och emotionella livsfrågorna på sådant sätt är inte helgelse.

”Kristen psykologi” som uttrycket används idag, är ett oxymoron (oförenlig motsats av idéer). Ordet psykologi uttrycker inte längre en utforskning av själen. Istället beskriver det ett menageri av terapier och teorier som i grunden är humanistiska. Förutsättningarna och de flesta av psykologins lärosatser kan inte framgångsrikt integreras med kristen sanning. (5) Dessutom har införandet av psykologi i församlingens undervisning suddat ut gränsen mellan beteendeförändringar och helgelse.

Vägen till att bli hel är den andliga helgelsens väg. Det är dåraktigt att byta ut honom som är Underbar i Råd, det levande vattnets källa, mot den jordiska köttsliga visdomen och behaviorismens stillastående vatten. Herren Jesus reagerade på ett fullkomligt och heligt sätt mot alla frestelser, prövningar och trauman i livet – de svåraste som något mänskligt liv någonsin kan uthärda. Det borde stå klart, att fullständig seger över alla livets problem måste vara följden av att bli som Kristus. Ingen ”själsarbetare” kan lyfta någon annan över den andliga mognadsnivå han själv är på. Så den allra viktigaste egenskapen hos psykologer borde vara kristuslikhet.

Om någon i sanning är en kristen psykolog, måste han utföra arbetet med själen inom det område som är djupheterna i Ordet och Anden och inte låta sig ledas av ytligheterna inom beteendeförändringens område. Varför skulle en troende välja att hålla på med beteendeförändringar, när han har redskapen för andlig omvändelse? Det skulle vara som om kirurg som ställde till förödelse med en smörkniv istället för att använda en skalpell. Den skickligaste rådgivaren är den som mest noggrant, samvetsgrant och i bön tillämpar de gudomliga andliga resurserna i helgelsens process, när han formar ännu en person till Kristi avbild. Paniken i att omfatta den sekulariserade psykologins doktriner, kan vara det allvarligaste hotet mot församlingens liv idag. Dessa doktriner är en massa mänskliga uppfattningar, som Satan har fört in i församlingen som om de var mäktiga sanningar från Gud, som kunde förändra liv. De flesta psykologer utgör ett koncentrat av nygnosticism, när de påstår att de har hemlig kunskap för att lösa människors verkliga problem. Vissa av dem påstår också att de brukar en terapeutisk metod som de kallar ”kristen rådgivning”, när de i verkligheten använder sekulariserade teorier med tillagda bibliska referenser för att behandla andliga problem.(6)

Följden har blivit att pastorer, bibellärare och omtänksamma troende som brukar Guds Ord blir föraktade som varande naiva, förenklande och helt och hållet otillräckliga rådgivare.(7) Bibelläsning och bön blir ofta förringat som ”lätta svar”, ofullständiga lösningar för personer som kämpar med depression eller ängslan.(8) Bibelordet, den helige Ande, Kristus, bön och nåd är de traditionella lösningarna som kristna rådgivare har riktat människors uppmärksamhet på. Men den genomsnittlige kristne idag har kommit att tro att inget av detta verkligen erbjuder botemedlet för människors sorger och lidanden. (9)

HUR VETENSKAPLIGA ÄR BETEENDEVETENSKAPERNA?

Psykologi är inte ett enhetligt ämne inom vetenskaplig kunskap, som termodynamik eller organisk kemi. Fastmer innebär den ett komplext menageri av uppfattningar och teorier, av vilka många är motsägelsefulla. Psykologin har inte visat sig kunna behandla den mänskliga naturen och de mentala och känslomässiga processerna. Följaktligen kan den inte anses som en vetenskap.

Många har invändningar mot att klassificera psykologi som en pseudo-vetenskap (10), men det är precis vad den är — det nyaste inom mänskligt påfund avsett att förklara, diagnosticera och behandla beteendemässiga problem utan att ta i tu med moraliska och andliga frågor. För litet mer än hundra år sedan handlade debatten om ett annat slag av ”beteendevetenskap” som kallades frenologi. Frenologi ansåg att personlighetstyper bestämdes av formen på någons skalle. Frenologernas diagram var kartor över huvudet med specifika områden uppmärkta, som visade vilket område av hjärnan som bestämde en särskild känsla eller utmärkande drag. En frenolog kände på människors skallar, och diagnosticerade deras problem genom att lokalisera knölar på deras huvuden. (11)

Om du tror att beteendevetenskapen har gjort stora framsteg sedan dess, så fråga dig själv hur förnuftigt det är att lägga en vuxen människa i fosterställning med kuddar, så att hon kan återfå kontakten med sin ängslan och oro före födelsen. (12) Om man fick välja, verkar det bättre att knacka någon i huvudet.

Moderna psykologer använder hundratals modeller och metoder för rådgivning, som är baserade på en myriad av motstridiga teorier, så det är omöjligt att tala om psykoterapi som om det vore en enhetlig och konsekvent vetenskap. (13) Men följande uppfattningar som framställs av psykologin, har sipprat in i församlingen från den lagrade smörjan i den psykologiska cisternen och har en djupgående och oroande påverkan på dess försök att hjälpa människor:

1.Den mänskliga naturen är i grunden god.

2. Människor har svaren på sina problem inom sig själva.

3. Nyckeln till att förstå och rätta till en persons attityder och handlingar ligger någonstans i hans förflutna.

4. Människors problem är följden av det som någon annan har gjort mot dem.

5. Mänskliga problem kan vara uteslutande psykologiska till sin natur – inte ha samband med något andligt eller fysiskt tillstånd.

6. Djupgående problem kan endast lösas genom professionella rådgivare som använder terapi.

7. Bibeln, bön och den helige Ande är otillräckliga och förenklade resurser för att lösa vissa typer av problem.

Ironiskt nog började de som var bäst insatta i psykoterapi, att ifrågasätta om den alls är en vetenskap, redan innan församlingen blev så förblindad av ”beteendevetenskap”. Psykologin är inte mer vetenskap än den ateistiska evolutionsteori på vilken den är grundad. Liksom teistisk evolution är kristen psykologi ett försök att sammanföra två motstridiga tankebanor som är förbundna med varandra. Nutidens psykologi och bibeln kan inte blandas ihop utan allvarliga kompromisser med eller fullständigt avståndstagande från principen om bibelns tillräcklighet.

Fastän den har blivit en lönande affärsrörelse, kan psykoterapin inte lösa någon människas andliga problem. Som bäst kan den emellanåt bruka mänsklig insikt för att ytligt förändra beteendet. Den lyckas eller misslyckas för kristna och icke kristna i lika hög grad, eftersom den bara är en tillfällig anordning – en sorts mental kiropraktik. Till och med experter medger att den inte kan förvandla det mänskliga hjärtat.

DEN ”KRISTNA” PSYKOLOGINS MISSLYCKANDE

Men under tiden är inställningen inom församlingen, att man ska acceptera psykoterapin mer än någonsin. Om kristen media tjänar som en barometer på hela församlingen, sker en dramatisk förändring. Kristen radio t. ex., som en gång var en bastion för bibelundervisning och kristen musik, har blivit överkörd av samtalsprogram, populärpsykologi och möjlighet att ringa in för att få psykoterapi. Att förkunna bibeln är passé. Psykologer och radiorådgivare är de nya hjältarna inom den evangeliska rörelsen. Kristen radio är det främsta medlet för reklam, vilket har gjort psykologin extremt lönande.

Församlingen tar därigenom in tunga doser av dogmer från psykologin, tar till sig världslig ”vishet” och försöker helga den genom att kalla den kristen, och omtolkar därigenom förkunnelsens mest fundamentala värden. ”Mental och känslomässig” hälsa är det nya inneordet. Det är inte ett bibliskt begrepp, fastän många tycks jämställa det med andlig helhet. Synd kallas sjukdom, så människor tror att de behöver terapi, inte omvändelse. Syndiga vanor kallas böjelser eller tvångsmässigt beteende, och många inbillar sig att dess lösning är medicinsk vård i stället för moralisk tillrättavisning. (14)

Mänskliga terapier tas emot mest ivrigt av de andligen svaga, de som är ytliga eller okunniga om biblisk sanning och som är ovilliga att acceptera den lidandets stig som leder till andlig mognad och djupare gemenskap med Gud. Den olyckliga effekten är att dessa människor förblir omogna, och hålls tillbaka genom ett självpåtvingat beroende av någon viss pseudo-kristen metod eller psyk-kvacksalveri som i själva verket kväver verklig tillväxt.

Ju mer sekulariserad psykologi påverkar församlingen, desto mer går människor bort från ett bibliskt synsätt på problem och lösningar. Den ena efter den andra terapeuten ersätter Ordet, Guds främsta nådemedel (1 Kor 1:21; Hebr 4:12). Den rådgivning dessa professionella ger, är ofta andligen förödande. Nyligen lyssnade jag bestört på radio, när en kristen psykolog gav en person, som ringde in till programmet, rådet att visa sin ilska mot sin terapeut genom att göra obscena gester mot honom. ”Stå på bara!”, sa han till den som ringde. ”Det är ett ärligt uttryck för dina känslor. Försök inte att hålla din ilska inom dig”.

”Men mina vänner då?”, frågade den som ringde. ”Ska jag reagera på det sättet mot dem alla när jag är arg?”

”Absolut!”, sa rådgivaren. ”Du kan göra det mot vem som helst, närhelst du känner för det. Utom dem som du inte tror skulle förstå – de skulle inte vara bra terapeuter för dig”. Detta är en parafras av samtalet, vars utsändning finns på band. I själva verket föreslog rådgivaren något mycket mer uttryckligt, men det är olämpligt att skriva.

Samma vecka hörde jag ett annat populärt kristet radioprogram som erbjuder rådgivning live över hela landet för de som vill ringa in. En kvinna ringde och sa att hon hade problem med att hon kände sig tvingad till otukt i åratal. Hon sa att hon ligger med ”alla och vem som helst” och känner sig maktlös att förändra sitt beteende.

Rådgivaren antydde att hennes beteende är hennes sätt att slå tillbaka, ett resultat av skador som orsakats av hennes passiva far och överbeskyddande mor. ”Det finns ingen lätt väg för att bli frisk”, sa denne radioterapeut till henne. ”Ditt problem kommer inte att försvinna direkt – det är en böjelse, och detta kräver omfattande rådgivning. Du kommer att behöva åratals av terapi för att övervinna ditt behov av otillåten sex”. Man föreslog sedan att den som ringde borde finna en församling som var tolerant medan hon arbetade sig igenom de ”smärtsamma skador” som ”gjorde” att hon bedrev otukt.

Vad är detta för ett råd? För det första gav rådgivaren i själva verket kvinnan tillåtelse att vara olydig mot ett tydligt bud i bibeln, ”Flyn otukten” (1 Kor 6:18; jmfr också 1 Tess 4:3). För det andra skyllde han på hennes föräldrar och urskuldade hennes hämnd mot dem. För det tredje verkade han mena att hon kunde minska ner på sin synd gradvis – under terapi, förstås.

Vidare gav han sina lyssnare över hela landet det tydliga budskapet, att han inte har något verkligt förtroende för den helige Andes makt att förvandla en människas hjärta och beteende omedelbart. Ännu värre är att han uppmuntrade församlingar att tolerera en persons sexuella synd till dess att terapin börjar ha verkan.

Den djupa enkelheten i Gal 5:16 står i motsats till radiorådgivarens båda råd: ”Vandren i ande, så skolen I förvisso icke göra, vad köttet har begärelse till”. Är det möjligt att åratal av terapi kan föra människor till en punkt, där de börjar vandra i Anden? Absolut inte, om terapeuten är någon som rekommenderar obscena gester, som försenar omvändelse, och församlingar som är toleranta mot kronisk otukt! Inget bibliskt rättfärdigande av sådan rådgivning finns. I själva verket motsäger den fullständigt Guds Ord. Aposteln Paulus instruerade församlingen i Korint att överlämna en otuktig människa till Satan genom att förpassa henne bort från församlingens gemenskap (1 Kor 5).

Vi kan tacka Gud för män och kvinnor i församlingen som förtröstar på bibeln när man ger råd till andra, för fromma rådgivare som uppmanar människor i svårigheter att bedja och som visar dem till bibeln, till Gud och till hans fullkomliga resurser för att möta varje behov. Vi har inget emot dem som använder sig av antingen sunt förnuft eller social kompetens, som en iakttagares behjälpliga plattform för att se på mänskligt uppträdande, och som tar fram medel för att hjälpa människor till att få viss yttre kontroll över sitt beteende. Detta kan vara nyttigt som ett första steg för att förse dem med ett verkligt andligt botemedel. Men en vis rådgivare inser att all beteendeterapi stannar på ytan, och är helt otillräckliga lösningar på själens verkliga behov, vilka endast kan förvandlas och få sin lösning i Kristus.

Å andra sidan bör inte de tolereras som upphöjer psykologi över bibeln, bön och den fullkomliga tillräckligheten i Gud. Människor som blandar psykologi med gudomliga resurser och saluför blandningen som ett andligt elixir bör inte uppmuntras. Deras metoder är faktiskt ett underförstått medgivande till att det som Gud har givit i Kristus, inte är tillräckligt för att möta de djupaste behoven i liv med svårigheter.

Gud själv har ingen hög uppfattning om rådgivare som påstår sig företräda honom, utan som istället förlitar sig på mänsklig vishet. Job 12:17-20 lyder:

Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt (ett tecken på förödmjukelse),
och domare gör han till dårar.
Han upplöser konungars välde
och sätter fångbälte om deras höfter.
Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
och de säkrast rotade kommer han på fall.
Välbetrodda män berövar han målet
och avhänder de äldste deras insikt.

Guds vishet är så oändligt överlägsen människans, att de största mänskliga rådgivarna görs till ett spektakel. Versarna 24-25 i Job tillägger:

Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
De famla i mörkret och hava intet ljus,
han kommer dem att ragla såsom druckna.

Om någon var tvungen att utstå dårskapen från välmenande mänskliga rådgivare, var det Job. Deras irrelevanta, värdelösa råd var lika mycket en sorg för honom som de sataniska plågorna som fick lida av.

Djupet till vilket ”helgad” psykoterapi kan sjunka är helt outgrundligt. En lokaltidning hade nyligen en specialartikel om en klinik med 34 sängar som har öppnat i södra Kalifornien för att behandla ”kristna sexmissbrukare” (15) (Artikeln förklarar inte orsaken till sängar i detta slag av klinik). Enligt redogörelsen är kliniken ansluten till en stor och välkänd protestantisk församling i området. Dess personal består av specialister, som beskrivs som ”verkliga pionjärer på området (sexmissbruk). Dessa är alla legitimerade psykoterapeuter, som råkar ha en stark kristen inriktning mot terapi”, enligt direktorn. (16)

Råkar deras ”kristna” inriktning vara gedigen nog för att dessa psykoterapeuter ska erkänna att vällust är synd? Uppenbarligen inte. Samtal med flera av dem fanns i artikeln. De använde genomgående uttrycken sjukdom, problem, konflikt, tvångsmässigt beteende och terapi . Ord med moraliska övertoner undveks noggrant. Synd och omvändelse nämndes aldrig.

Vad som var värre än detta, var att dessa så kallade experter hånade kraften i Guds ord till att förvandla och bryta den sexuella syndens slaveri. Artikeln citerade centrats direktor när han förklarade varför att han tror, att hans behandlingscenter är betydelsefull för kristna: ”Det finns vissa kristna grupper som tror att bibeln är allt som de behöver”. (17)

Det uttalande är ett eko från nygnosticismen. När de förringar de som tror att bibeln är tillräcklig, påstår dessa sista dagars ”skyar utan vatten” (Judas 12), att de är invigda i en högre, mer sofistikerad hemlig kunskap som innebär det verkliga svaret på den mänskliga själens svårigheter. Kristna ska inte behöva bli förödmjukade av deras falska påståenden. Ingen högre kunskap, ingen fördold sanning, ingenting förutom de alltillräckliga resurserna som är i Kristus finns, som kan förvandla människohjärtat.

Varje rådgivare som vill ära Gud och vara effektiv måste se målet för sina strävanden, som är att leda en människa till Kristi tillräcklighet. Uppfattningen att människan är kapabel att lösa sina egna problem, eller att människor kan hjälpa varandra genom ”terapi” eller andra huvudsakligen mänskliga medel, förnekar doktrinen om människans syndafördärv och hennes behov av Gud. Den ersätter Andens förvandlande kraft med kraftlös mänsklig vishet.

HAN SOM ÄR UNDERBAR I RÅD

Det är kännetecknande att ett av de bibliska namnen på Kristus är Underbar i råd (Jes 9:6). Han är den högste och slutlige till vilken kristna kan vända sig för råd, och hans Ord är den källa från vilken de kan hämta gudomlig vishet. Vad kan vara mer underbart än det? I själva verket är en av de mest härliga aspekterna av Kristi fullkomliga tillräcklighet den underbara vägledning och stora vishet han erbjuder i tider av förtvivlan, förvirring, fruktan, oro och sorg. Han är den som i sitt väsen är rådgivaren.

Detta är inte att förneka betydelsen av att kristna själavårdar varandra. Ett avgörande behov finns för bibliskt sunda själavårdstjänster inom Kristi kropp. Den viktiga betydelse de har, som har fått den andliga gåvan att erbjuda uppmuntran, urskiljning, tröst, råd, medlidande och hjälp till andra, är odiskutabel. Sanningen är att ett av just de problem som har medfört den nuvarande plågan av dålig rådgivning, är församlingarnas underlåtelse att ordna så bra de kunnat, för att göra det möjligt för människor med dessa gåvor att tjänstgöra effektivt. Den komplicerade situationen som råder för närvarande, gör det svårare än någonsin att ta den tid som behövs för att lyssna noga, tjäna andra genom att delta med personligt engagemang och på annat sätt ordna med den nära gemenskap som behövs, för att församlingskroppen ska åtnjuta andlig hälsa och livskraft.

Församlingarna har sökt sig till psykologi för att stoppa till hålet, men det har inte fungerat. Professionella psykologer är inte en ersättning för människor med andliga gåvor, och rådgivningspsykologins försök kan inte ersätta biblisk vishet och gudomlig kraft. Dessutom har psykologin en benägenhet att göra människor beroende av en terapeut, medan människor med andliga gåvor alltid leder människor tillbaka till alltillräcklig Frälsare och hans alltillräckliga Ord.

Kung David var en person som emellanåt sökte råd från mänskliga rådgivare, men han vände sig alltid till sist till Gud för att få svar. Som många av psalmerna uppenbarar, var han speciellt beroende av Gud allena, när han kämpade med personliga problem och svårigheter. När han drabbades av depression eller inre oro, vände han sig till Gud och kämpade i bön. När problemet var hans egen synd, var han ångerfull, nedbruten och förkrossad. Han bad: ”Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta” (Ps 26:2). De andligt mogna vänder sig alltid till Gud för hjälp i stunder av oro, betryck, förvirring eller ofrid i själen, och de får förvissning om visa råd och befrielse.

Orsaken till denna säkra befrielse är att varje behov i den mänskliga själen slutligen är andligt. Något sådant som ett ”psykologiskt problem”, som inte har samband med andliga eller fysiska orsaker, finns inte. Gud ställer upp med gudomliga resurser för att fullkomligt tillfredsställa alla andliga behov. David insåg detta. Det som han skrivit återspeglar djupet i vad en människa kan uppleva känslomässigt och andlig insikt hos någon, som till fullo upplevde livets ytterligheter. Han kände till det uppmuntrande i att gå från att vara herde till att bli kung. Han skrev om allting från fullständig seger till bitter svårighet. Han kämpade med smärta som var så djup att han knappt orkade leva. Hans egen son Absalom försökte döda honom och blev sedan dödad. Han utstod fruktansvärd skuld p.g.a. omoral och mord. Hans barn gav honom ständig sorg. Han kämpade med att förstå både Guds natur och sitt eget hjärta. Om Gud sa han: ”Stor är HERREN” (Ps 145:3), medan han sa om sig själv: ”Två mig väl från min missgärning, och rena mig från min synd” (Ps 51:2). Han sa till Gud det som han kände och ropade om hjälp, fastän han medgav att Gud hade all rätt att straffa honom.

I slutet av vissa av Davids psalmer var han förhoppningsfull, och ibland var han inte det. Men David gick alltid till Gud, eftersom han förstod Guds suveränitet och sitt eget syndafördärv.

Kristna i vår tid borde följa Davids exempel och vara förvissade om att deras alltillräcklige Frälsare har svaren på deras behov och kraften att praktiskt tillämpa dessa svar. De bör förbli övertygade om att dessa svar finns i sanningen om Gud som uppenbaras i hans Ord, vilket i sig är fullkomligt tillräckligt. Den tillräcklige Guden har uppenbarat sig själv i sitt tillräckliga Ord.

John MacArthur

Noter

1. ”Nästan alla nyare böcker om rådgivning för pastorer, även konservativa, är skrivna från ett Freudianskt perspektiv i det avseendet att de stödjer sig på den Freudianska etiken om icke-ansvar” (Jay E. Adams, Competent to Counsel (Grand Rapids: Baker, 1970, 17-18). Adams utomordentligt noggranna analys av rådgivningen bland ordets förkunnare, är nu mer än tjugo år gammal, men är mer tillämplig än någonsin. Han har givit församlingen ett oumbärligt korrektiv mot flera trender som fräter sönder och stör församlingens andliga vitalitet. Kristna ledare skulle göra väl i att fästa avseende vid hans förmaning som fortfarande är aktuell.

2. Jay E. Adams, More Than Redemption (Phillipsburg, NJ: Presbyterian and Reformed, 1979) x-xi.

3. T.ex. Gary R. Collins, Christian Counseling : A Comprehensive Guide (Waco, TX: Word, 1980) 19. Collins tror att bibeln ”inte gör anspråk på att vara eller är menad att vara Guds enda uppenbarelse om hur man hjälper människor”. Han skriver: ”Under det gångna århundradet har Gud tillåtit psykologer att få fram noggranna forskningsredskap för studium av det mänskliga beteendet och facktidningar för att dela med sig av det de funnit. Kanske hundratusentals människor har kommit för att få hjälp och professionella rådgivare har lärt sig hur människor fungerar och hur de kan förändras”;

4. Jmfr. kommentaren från en psykologirådgivare som citeras i Bobgan, Psykoheresy 5-6: ”För närvarande finns ingen godtagbar kristen psykologi, som är utpräglat annorlunda än icke-kristen psykologi. Det är svårt att mena att vi fungerar på ett sätt som är i grunden olikt våra icke-kristna kollegor”.

5. Ibid., 5-6

6. T.ex. Frank B. Minirth, Christian Psychiatry (Old Tappan, NJ: Revell, 1977) 186. Minirth ger rådgivare rådet att ”inskjuta bibeln” med försiktighet: ”Lämplig timing och villighet är viktig. När den som söker råd vet att rådgivaren verkligen bryr sig, kan man vanligtvis dela bibelord utan han blir förargad. Bibelordet måste möta det speciella behovet hos individen, och ett par versar är det som de flesta föredrar”.

7. T.ex. Larry Crabb återger en anekdot där han utmanade en vän, som höll fast vid att bibeln var tillräcklig, att föreslå hur han skulle ge råd åt en anorektisk flicka. Crabb skriver: ”Det är svårt att ge ett bibliskt svar på en fråga som bibeln aldrig tycks ta i beaktande. Min vän ändrade därför frågan från den jag (såväl som flickans föräldrar) ställde till en som, enligt hans åsikt, vi skulle ha ställt…”.

”Två bibelställen (1 Kor 3:16-17 och 2 Kor 6:16) säger oss att vi är Guds tempel. Ett ställe visar på att våra kroppar är den helige Andes tempel (1 Kor 6:19). Min vän gick till dessa versar och förklarade att aneroxia kan uppfattas som uppror mot vårt ansvar att ha omsorg om Andens tempel. Denna så kallade bibliska rådgivning fokuserar på att utveckla en respekt hos anorektikern för hennes kropp och att uppmanar henne att behandla sin kropp i enlighet med detta. I bästa fall kan följden av sådan rådgivning bli att man till det yttre rättar sig efter detta. Konfidenten blir inte befriad genom sanningen till att gå djupare in i kärleksfulla relationer med Gud och andra”.

”När vi begränsar de frågor som vi tillåts att ställa till de som bibeln specifikt besvarar, blir följden ofta en icke genomtänkt och förenklad förståelse av livet och dess problem…” (Larry Crabb, Understanding People Grand Rapids: Zondervan, 1987, 57-58).

8. Ibid., 203.

9. Crabb har uppfattningen att församlingen ”ytligt kan ställa saker till rätta” medan psykoterapeuter med eller utan biblisk grund, … gör ett bättre jobb än församlingen i att upprätta människor med problem så att de fungerar effektivt” (ibid., 129). Senare tillägger han: ”De sekulariserade tycks ibland ha en ärlighet att möta livets förvirrade och invecklade härva, medan kristna läser upp klichéer som stöter bort hjärtats verkliga frågor. Som en följd av detta hjälper icke-troende ofta människor med känslomässiga problem mer effektivt än kristna” (ibid., 211).

10. De flesta förespråkarna för psykologi förutsätter snarare än argumenterar för att psykologin är sant vetenskaplig (jmfr. Collins, Christian Counseling 19 ).

11. Leo Steiner skrev: ”Var kommer psykoanalysen att befinna sig om 25 år? … Jag förutspår att den kommer att hamna tillsammans med frenologi och mesmerism” (Leo Steiner: ”Are Psychoanalysis and Religious Counseling Compatible?”, avhandling som lästes upp för Society for Scientific Study of Religion, Harward University, nov. 1958, citerad av Adams, Competent 18-19). Uppenbarligen stämde inte Steiners förutsägelse in, men hans beskrivning av psykoanalysen var mitt i prick.

12. Primalterapi blev populär genom Arthur Janov, The Primal Scream New York: Dell, 1970). Daniel Casriel, A Scream Away from Happiness New York: Gosset & Dunlap, 1972), utvecklade Janovs idéer och formulerade en gruppskriksterapi, där medlemmarna i gruppen håller varandra i händerna och skriker åt varandra för att bli av med sina problem.

13. Sigmund Koch: ”Psychologi Cannot Be a Coherent Science”, Psychology Today (Sept. 1969) 66.

14. Adams bemöter skickligt detta slags tänkande och citerar O. Hobart Mowrer, The Crisis in Psychiatry and Religion (Adams, Competent xvi-xvii).

15. Nicole Brodeur, ”Center Aids Christian Sex Addicts”, Orange County Register (13 febr. 1989) 1.

16. Ibid.

17. Ibid.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Psykologi gör anspråk på att vara utforskning av själen. Den har i själva verket blivit erkänd som själavård. Men är inte ”själavård” bibelns område? Gud är den Ende som kan ta hand om människans andliga problem, och han har faktiskt gjort det. Bibeln påstår att Gud har givit till den troende ”allt det som leder till liv och gudsfruktan” (2 Petr 1:3). Vi behöver inte hjälp från Freud m fl..

”Kristen” psykologi påstår att vi verkligen behöver sådan hjälp, att bibeln inte har alla de svar som vi behöver, att bön, omvändelse, att bli fylld med den helige Ande och andra bibliska botemedel inte räcker till, eftersom det finns psykologiska problem som kräver något mer. Verkar det inte lite konstigt, att Gud till synes har ingivit sådana som Freud, Jung, Maslow, Rogers m.fl. de sanningar, som var okända för apostlarna och profeterna och alla ledarna under hela församlingens historia? Nej, vi får lugnande försäkringar om att det inte är konstigt alls. Det som vi behöver förstå, är att ”All sanning är Guds sanning”. Detta tvivelaktiga uttryck dras fram närhelst frågan ställs, och accepteras utan vidare eftertanke.

Men frågan om vad som menas med sanning ställs sällan. Talar vi om vetenskapliga fakta angående hjärnan och kroppen, eller om Guds sanning angående själ och ande? Jesus sa: ”Ditt ord är sanning ” (Joh 17:17), inte en del av sanningen. Jesus sa: ”Sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke…Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen” (Joh 14:17; 16:13). Alltså är det sanningen Ande, som världen inte kan ta emot, som leder oss in i HELA sanningen. Hur kan då en Freud, Rogers, Maslow, Jung, m.fl. , ha någon sanning för troende? — Är de inte av världen, vilken Jesus säger inte kan ta emot sanningen, än mindre leda oss in i den? De kan inte veta något alls om sanningen!

Jesus sa också: ”Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar (inte om ni förblir i Freuds ord), och I skolen då förstå sanningen och sanningen ska göra eder fria” (Joh 8:31-32). Vilken utombiblisk ”sanning” gör någonsin någon fri? Man kan få vissa fakta om naturen från utombibliska källor, men INTE sanningen som gör en fri. E=MC2 är absolut en vetenskaplig ”sanning”, men den gör inte någon fri. Inkluderar Guds sanning också Freudianska uttalanden om tvingande neuroser eller Jungs sammanställning av arketyper? Eller är Guds sanning Rogers uppfattningar om mänsklig kärlek eller B.F. Skinners behaviorism ( att människans beteende kan förklaras från naturliga orsakssammanhang, övers. anm.)? Eller är Guds sanning: ”Jag är OK, du är OK”?

Paulus skrev: ”…ingen känner vad som är i Gud, utom Guds Ande”. Det är uppenbart från sammanhanget, att han inte talar om vetenskapliga upptäckter, som gjorts av ateister genom insikt i det naturliga väsendet eller det inre samvete, som Gud ger till alla människor. Paulus syftar inte på naturliga , utan på andliga sanningar, som han uttryckligen förklarar att Gud uppenbarar för sanna troende. Bibeln gör tydligt anspråk på att vara skriven för dem som tillhör Herren, och den sanning som den förmedlar kallas ”vad som hör Guds Ande till”. Vi får i tydliga ordalag försäkran om att ”en ’själisk’ (ofrälst) människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är för henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt” (1 Kor 2:14).

Hur kan då ”Guds sanning” delges till humanister, som har förkastat skapelsens och samvetets vittnesbörd? Är sådana personer verkligen Guds utvalda redskap att uppenbara hittills oupptäckta andliga sanningar till Kristi kropp? Om en människa inte blir född på nytt genom Guds Ande genom tro på Kristus, kan hon inte ens börja att förstå ”det som hör Gud till”, just p.g.a. det måste ”utgrundas på ett andligt sätt”.

Guds sanning, säger Paulus, förstås bara av den ”andliga människan”, som har blivit född av Guds Ande in i Guds familj. Det är bara sådana människor, förkunnar Paulus, som har ”Kristi sinne” (1 Kor 2:16). Till de ofrälsta sa Jesus: ”Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud, som I icke lyssnen därtill” (Joh 8:47). Ändå ber man oss att tro att en del av Guds sanning, som hittills inte varit känd för dem som tillhör Gud, och därför har Kristi sinne, nyligen har blivit upptäckt av dem som inte tillhör Gud, och att denna nya insikt borde införlivas av församlingen i dess förståelse av Guds ord! Innan vi accepterar sådana obibliska och ologiska teser, behöver vi bättre berättigande än påståendet: ”All sanning är Guds sanning”.

Eftersom det inte finns en standardiserad ”kristen” psykologi, bestämmer varje så kallad ”kristen” psykolog själv, vilka av de många åsikterna och metoderna inom psykologin som ska utgöra hans uppfattning om ”Guds sanning”. I och med detta ställs dödliga människors subjektiva iakttagelser och partiska uppfattningar på samma nivå som Guds inspirerade ord. Kanske tror de att det som har observerats i det naturliga väsendet genom människors begränsade sinnen fullt motsvarar Guds sanning. Bibeln innehåller endast Guds rena sanning. Allt annat är förvrängt av den mänskliga uppfattningens begränsningar. Vad annat som helst, som kan man kan upptäcka om Guds skapelse är bara partiell kunskap och partiell förståelse. Det kan inte jämställas med Guds sanning.

Psykologi gör anspråk på att behandla själen och anden (den hävdar att den faktiskt är en sinnets vetenskap), ett ämne om vilket Gud har talat slutgiltigt och om vilket han påstår sig ha delgivit oss i sitt ord — hela sanningen . Det finns inga delar i denna sanning som saknas i bibeln, och som lämnats i mörker för att bli upptäckt av gudlösa teoretiker, som driver omkring i den sekulariserade världen. Att påstå att så är fallet, är att motsäga bibelns klara vittnesbörd och församlingens konsekventa undervisning sedan begynnelsen, till dess att den alldeles nyligen fördes in i det sekulariserade samhället och därifrån in i kristenheten – en församling som klarade sig mycket bra utan psykologi, som stod emot den romerska arenan och inkvisitionen och lämnade en stämpel på segerrikt kristet liv och blodet från dess martyrer på historiens sidor.

Så snart som dörren öppnades för psykologins ”sanningar” att ge mer ljus åt bibeln, började en lömsk process. Om ”all sanning är Guds sanning”, och psykologin är en del av den sanningen, då måste den få åtminstone samma auktoritet som bibeln. Naturligtvis förnekar ”kristna” psykologer detta. I all uppriktighet försäkrar de oss, att ingen psykologisk teori kommer att accepteras som motsätter sig bibeln. Men i praktiken påtvingas ”psykologisk sanning” bibeln, och blir det nya system genom vilket bibeln tolkas.

Omärkbart, men oundvikligt uppnår psykologisk teori genom denna process auktoritet över bibeln och församlingen, och alla som inte är utbildade inom psykologins nya sanningar anses okvalificerade att ifrågasätta de nya tolkningarna. ”Kristna” universitet och seminarier utvecklar omfattande och växande psykologigrenar för att hålla jämna steg med ”rådande trender”. Ingen församlingsledning av aldrig så liten storlek är längre fullständig utan åtminstone en psykolog. Pastorer börjar tro, att de inte dugliga till att vägleda från bibeln, om inte de återvänder till seminariet för att skaffa sig en hög examen i psykologi. De duger till att predika eller att undervisa Guds ord, om de har en examen i teologi, men duger inte till att vägleda från Guds ord utan en examen i psykologi. Denna nya ordning accepteras nästan utan ifrågasättande, och de av oss som ifrågasätter den som obiblisk, anklagas för att orsaka splittring eller yttra oss i okunnighet, eftersom vi inte vet tillräckligt om psykologi.

Så kallad ”kristen” psykologi kan nästan beskrivas som en kult inom våra kyrkor. Den har sitt eget språk, en ändlös ny kategori av problem med vidhäftande benämningar, som inte finns i bibeln och som varit okända för församlingen under hela dess historia. Dessa främmande nya uttryck flyter nu ledigt från pastorernas läppar, pastorer som försöker vara ”relevanta” och vill ”kommunicera” med dagens termer.

Kortfattat har denna kult sitt eget evangelium, sina egna religiösa ritualer, som förrättas av dess egna prästklass, de ”kristna” psykologerna, som har fått auktoritet över dem som endast vägleder från Guds ord, men har ansetts okvalificerade att göra det, eftersom de ännu inte har blivit invigda i psykologins inre akademiska krets. Inte heller kan någon åbropa bibeln som ett medel att rätta denna nya prästklass, eftersom bara de har hand om nycklarna till en väsentlig del av ”Guds sanning”, som medför en ny tolkning av bibeln och en ny kristendom. Det är ett genialt mästerstycke från villfarelsens stora härskarande. Och allt utförs i Herrens namn och för det förment goda för hans församling.

Det kristna livet handlar inte om att vi gnisslar med tänderna och håller andan. Det är Kristus som lever sitt uppståndelseliv i dem som har förlitat sig på honom. Att påstå att psykoterapeutiska metoder, som nyligen upptäckts av Freud, m.fl ., nu är nödvändiga för att den kristne idag ska få erfara det överflödande livet i Kristus, är fördärvligt för själva den tro som förespråkarna för denna undervisning påstår att de försöker förhöja. Detta är den oundvikliga följden av att tolka bibeln på grundval av människors förutbestämda uppfattningar som kommer utifrån. Vi behöver hänsynslöst komma tillbaka till biblisk kristendom (Jer 17:9-10; 2 Tim 3:15-17; 2 Petr 1:3).

Dave Hunt / M & D Bobgan

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Många populära böcker till självhjälp i den kristna bokhandeln fokuserar på att få personliga, känslomässiga behov och relationsbehov uppfyllda. Så kallade behov av självkänsla, att kunna älska sig själv, att något är givande, att vara betydande och övervinna underlägsenhetskänslor dominerar tänkandet hos många kristna. I stället för en hänförelse att älska, lyda och tjäna Gud som gensvar på hans ord och hans kärlek, har många som uttalar Kristi namn återvänt till att uppfylla sina egna så kallade behov. I stället för att tjäna som Guds representanter för att lära barn att älska och lyda honom, dignar föräldrarna under bördan att tjäna sina barn av fruktan för att skada deras ömtåliga psyken.

Den kristne psykologen Dobson lägger stark betoning på så kallade behov, speciellt kvinnors och barns. Han betonar kvinnors ”ouppfyllda behov”. (1) Han tror att ”egobehov” föranleder mer daglig omsorg än någonting annat. Han uppfattar personligt värde som ett av dessa centrala behov, så centralt att han säger: ”… det mänskliga sinnet söker ständigt och letar efter bevis på dess egna värde”. (2) Alltså uppmanar Dobson kvinnor och barn att tro på deras eget värde, i stället för att motarbeta sådan egoism.

Dobsons budskap är psykologiskt. I stället för att tala utifrån ett bibliskt synsätt om kärlek mellan människan och Gud och mellan människor, upprepar Dobson tanklöst den sekulariserade tron på att få behov uppfyllda. Han citerar William Glasser som säger:

”Vid varje tidpunkt i våra liv måste vi ha åtminstone en människa som bryr sig om oss och som vi själva bryr oss om. Om vi inte har denna väsentliga person, kommer vi att vara oförmögna att få våra grundläggande behov uppfyllda”. (3)

Detta är inte det evangelium som Jesus predikade. Detta är ett sekulariserat evangelium om att uppfylla känslomässiga behov, inte ett bibliskt evangelium om kärlek. Fokus är på mig och mina behov, inte på Gud och hans kärlek och min kärlek till honom och andra.

Dobson följer också de humanistiska psykologerna när han skiljer mellan hur kvinnor och män uppfyller sina så kallade behov av egenvärde. Han säger att ”män erhåller självkänsla genom att bli respekterade , kvinnor känner sig värdefulla när de bli älskade ” (4). Dobson är faktiskt så övertygad om betydelsen av få så kallade behov av självkänsla uppfyllda, att han förkunnar:

”Om jag hade makten att förmedla endast ett budskap till varje familj i Amerika, skulle jag ange betydelsen av romantisk kärlek för varje aspekt av den kvinnliga tillvaron. Den ger grunden för en kvinnas självkänsla, hennes glädje för att älska och hennes sexuella gensvar. Därför borde det stora antalet män som är involverade i tråkiga, trötta äktenskap – och finner sig själva utestängda från sovrummet – inse var problemet kanske ligger. Verklig kärlek kan smälta ett isberg”. (5) (Betoning tillagd).

Det är ett starkt påstående! Om han kunde ”förmedla endast ett budskap till varje familj i Amerika”, skulle det vara att ”ange betydelsen av romantisk kärlek för varje aspekt av den kvinnliga tillvaron”.

Uppenbarligen är en kvinnas självkänsla mer viktig för Dobson än hennes frälsning och helgelse. Hennes självkänsla måste vara viktigare än hennes vandring med Gud. Men är ”verklig kärlek” nödvändigtvis romantisk kärlek? Och vad är syftet med detta slags kärlek? Att bygga upp kvinnans självkänsla och uppfylla makens sexuella önskningar. Ja, det är det ”enda budskap” Dobson skulle ge ”varje familj i Amerika”.

Många kristna tror på den humanistiska lögnen att människorna kommer att bli goda, älskande människor, när deras behov blir uppfyllda. Genom den humanistiska psykologins påverkan tror de att människor syndar p.g.a. att deras behov inte blir uppfyllda. Vissa påstår att tonåringar gör uppror p.g.a. att deras behov inte har uppfyllts. Bibeln bekräftar inte detta. Adam och Eva hade allt. Det fanns inga behov i deras liv som inte uppfylldes till det yttersta och ändå valde de att synda, få sin vilja igenom, inte tro på Gud, tro på lögnen och älska jaget mer än Gud. De följde både Satans ord och exempel, vilken som Lucifer hade allt: skönhet, makt, auktoritet och allt som en ärkeängel kunde ha och vara. Men Lucifer ville vara Gud. Och hur var det med Israel? Ju mer deras behov blev uppfyllda, desto mindre förlitade se sig på Gud. Ju mer deras behov blev uppfyllda, desto mer syndiga blev de. Även uppfyllandet av legitima behov kommer inte att göra en människa till ett helgon eller framkalla helgelse.

Och här måste vi skilja mellan verkliga mänskliga behov, enligt bibeln, och det som humanistiska psykologer sätter i centrum som mänskliga behov. Bibeln sätter Guds vilja och syfte i centrum i stället för så kallade psykologiska behov. I sin nådiga vilja ger Jesus av sig själv, inte enligt vad psykologer godkänner som väsentliga personliga behov, utan enligt hans fullkomliga kärlek och innerliga kännedom om varje människa.

Genom hela bibeln uppenbaras panoramat av Guds plan för mänskligheten enligt hans egen vilja och syfte, som inkluderar men går bortom mänskliga behov. Men eftersom dessa psykologiska teorier tänktes ut av människor, som försökte förstå sig själva och mänskligheten åtskilda från Gud och som sökte efter lösningar som var skilda från Guds suveränitet och vilja, var deras viktigaste intresse det som de uppfattade vara mänskliga behov och mänsklig tillfredsställelse utan Gud.

Undervisning om självkänsla, baserat på premissen att egna ”behov” måste uppfyllas innan man kan komma i kontakt med Gud och andra, slutar fortfarande i jaget. I en översikt av tre av Dobsons böcker framhåller Dr. Robert Smith:

”Dobson talar också om att ett barn har ett behov av självkänsla och accepterande . Dessa filosofiska tankar har undervisats av Abraham Maslow och andra som hävdar att de är väsentliga förutsättningar för en människa att fungera på ett ansvarsfullt sätt. Med andra ord kan vi inte förvänta oss att barnet ska lyda Guds bud, förrän det har fått dessa behov uppfyllda. Detta är återigen obibliskt. Guds ord lär oss att vi måste vara det som Gud vill att vi ska vara, vi måste lyda de bibliska normerna vare sig vi har den självkänsla eller erkännande eller något av de andra saker som modern psykologi tror att vi behöver eller inte. Om vi påminner oss att bakom varje världslig psykologi finns en obiblisk människosyn, är det lätt att se hur människans uppfattning om människan, utan Guds ord, kommer fram till sådana slutsatser. Icke-troende bemöter synden i människan, men vet inte vad de ska göra med den. Men när vi antar en biblisk uppfattning om människan, ser vi att för den kristne har problemet med människans synd åtgärdats på korset”. (6) (Hans betoning).

FRÅN BUD TILL BEHOV TILL RÄTTIGHETER

Fastän kristna inte längre är under syndens och dödens lag, manar Jesus fortfarande dem till lydnad. Han säger:

”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12).

Inte dess mindre drar sig många kristna för bud. De skulle hellre vilja ha en annan orsak till att följa buden. Behovspsykologin har givit kristna nya orsaker till att agera. Alltså, i stället för att älska våra barn och uppfostra dem i Herrens förmaning endast för att Gud säger så, har vi nu en annan orsak: barn behöver bli älskade och accepterade. Alltså har buden förvandlats till behov. Och, ännu värre, behoven har ersatt buden.

Behoven har inte bara ersatt buden, utan behoven har också förvandlats till rättigheter. Det innebär att man, endast genom att vara människa, har rätt att bli älskad. Och budet att älska sin nästa som sig själv har ersatts av mänskliga rättigheter. I vårt land har människor laglig rätt till liv, frihet och strävande efter lycka. Men eftersom lycka nu är en underliggande aspekt av behovspsykologi i det att människor endast kan bli lyckliga om deras känslomässiga behov blir uppfyllda, har rättigheten ändrats från strävan efter lycka till rättigheten att bli lycklig.

BEHOVSMORAL

De flesta kristna tänker inte efter när någon säger att människor drivs av inre behov. Tony Martin säger i sin bok Need: The New Religion :

”Det är trendigt att följa vissa psykologers uppfattning att jaget är en massa behov och att personlig tillväxt har att göra med att fortlöpande uppfylla dessa behov. Många kristna lever med sådan tro”. (7)

Walter kallar denna upptagenhet med behov för en ”ny moral” och säger:

”Ett kännetecken på den nästan totala framgången för denna nya moral är att den kristna församlingen, som traditionellt varit angelägen om att döda köttets begärelser, om att korsfästa jagets behov i strävan efter det andliga livet, ivrigt har tagit till sig talet om behov för egen del… vi hör nu att ’Jesus kommer att uppfylla alla dina behov’, som om han vore en gudomlig psykoterapeut eller gudomligt renande medel, som om Gud endast skulle finnas till för att betjäna oss” (8)

Men Walter hävdar att ”mänskliga behov aldrig har varit centrala i kristen teologi. Det som var centralt var Guds nåd, inte mänskliga behov. Sann kristendom är Guds-centrerad, inte människo-centrerad”. (9)

Psykologiska system är emellertid människo-centrerade, inte Kristus-centrerade. De utvecklades som alternativa sätt för att förstå människans tillstånd och brottningskampen med livets problem. Humanistiska värderingar omarbetade till behov ersatte Guds lag. Och på något sätt verkar de stämma överens med det som Dobson hänvisar till som jude-kristen etik. Egenvärde, självkänsla och självförverkligande är moraliskt rättmätiga behov. Och medan humanistiska psykologer har tagit bort det som man borde och skulle från den yttre morallagen (som bibeln), har de framställt sin egen behovsmoral. Walter säger:

”… det mänskliga projektet i form av att ständigt få sina mänskliga behov uppfyllda har avslöjats. Det är en världslig religion, eller åtminstone en världslig moral. Jag föreslår att ateister och agnostiker som skryter om att de själva har kunnat reda sig utan moral och religion, skulle tänka efter om de inte har släppt in båda två genom köksdörren”. (10)

Med dess tydliga appell för självkänsla och egenvärde har behovspsykologin moralens kraft och religionens makt. Men Walter kännetecknar denna nya moral och nya religion som icke förenlig med kristendom. Han säger:

”Det finns ett drag hos vissa av de mest betydande böckerna om behov som pekar på behov som en form av moral. Marx, Fromm, Maslow och andra har lagt märke till oförenligheten mellan att människor inriktar sina liv på att uppfylla sina behov och en traditionell kristendom som brukade förneka jagets behov och brukade ge kärlek till andra, inte för att deras behov gav dem rätt till det, utan av ren osjälvisk kärlek… Livet som ett projekt att få behov uppfyllda blir nästan en förklädd surrogatreligion”. (11)

Bibeln framställer inte självkänsla, egenvärde, egenkärlek, självförtroende eller självförverkligande som behov som måste bli uppfyllda för att dana dugliga, älskande, välanpassade människor. Bibelns inriktning är i själva verket bort från jaget och mot Gud och andra. Jaget ska inte upphöjas eller tillfredsställas. Självkänsla nämns inte ens. Å andra sidan varnade Paulus för att kristna ”inte ska ha högre tankar om er själva än ni bör ha” (Rom 12:3). Och när det gäller högaktning säger Paulus: ”… sätt andra högre än er själva” (Fil 2:3). I det bibliska sammanhanget är den fallna naturen redan inställd på jaget. Kärlek till oss själva finns redan där, annars skulle Jesus inte ha givit oss budet att älska andra såsom vi (redan) älskar oss själva (Matt 22:39).

Kristna ska inte älska världen eller det som är i världen (1 Joh 2:15-16). Behovspsykologi och rörelsen för självkänsla är världens erbjudanden. Och om barn och vuxna uppmuntras till att uppfylla sina så kallade behov av självkänsla, egenkärlek, självaccepterande och självförtroende, följer de världens sätt. De gör sig skyldiga till begärets-, avundens- och högmodets synder och kommer inte att finna sann tillfredsställelse. De så kallade behoven kommer alltid att skrika, eftersom de är av den fallna naturen. Kristna måste se upp med att inte falla tillbaka i världens sätt och köttets sätt. Dessa saker är inte från Gud, även om man för in Gud som källan till självkänsla, egenkärlek, självaccepterande och självförtroende.

Jesus kallar människor till gemenskap med honom själv, vilken är så djupgående att han uppfyller varje verkligt behov: behovet att bli frälst och utrustad med kraft för att vandra i Anden för att utföra hans vilja, hans öskningar, hans plan. Andrew Murray föreslår, när han kommenterar William Laws bok Freedom from a Self-Centered Life/Dying to Self , just raka motsatsen till det som humanistiska psykologer undervisar. Han säger:

”Låt oss lära oss, oavsett vad vår erfarenhet av jagets kraft är, i fråga om dess synd eller dess oförmåga att besegra synden, i fråga om dess öppna utbrott eller dess dolda kraft, att inse att här finns det enda botemedlet – att omedelbart i stillhet sjunka ner inför Gud i ödmjukhet och bekänna dess intighet, i den ödmjukhet som böjer sig under och tyst uthärdar den skam vi känner, i ett tålamod som väntar på Guds säkra befrielse och en underkastelse som ger sig fullkomligt till hans vilja och kraft och barmhärtighet”. (12)

Det är genom att dö från sig själv som Andens frukt kommer, och det är långt mer dyrbart än något slag av självkänsla, självaccepterande eller egenkärlek,

Dobson har invändningar mot detta slags maskteologi som att man sjunker ”ner inför Gud i en ödmjukhet som tillstår dess intighet”, p.g.a. att han sammanblandar att man inser sin egen intighet och syndafördärv med att hata sig själv och avsky sin egen person. Han säger:

”Ingenstans finner jag ett bud att jag ska hata mig själv och leva i skam och avsky för min egen person. Tyvärr känner jag till många kristna som är kuvade av underlägsenhetskänslor. En del har lärt sig denna uppfattning av sin församling”. (13)

Medan att kräla i stoftet i sin egen värdelöshet kan vara lika självcentrerat som att gå omkring och ståta i högmod, är inte att fokusera på personligt värde vägen ut från jaget. I samma artikel uppmuntrar Dobson både till ett medvetande om värde (självkänsla) och ”att värdera andra högre än oss själva”. Men att försöka sammanföra bibelns bud med världens sätt, är som att försöka göra det som behagar Gud genom köttsliga medel. Hela saken hänger på om man vill vandra i Anden eller i köttet.

OVILLKORLIGT ACCEPTERANDE

Bland de känslomässiga behov som starkast framträder hos den humanistiska psykologin är ovillkorligt accepterande , ovillkorlig självaktning , ovillkorligt själv-accepterande och ovillkorlig kärlek . Den vanliga innebörden av ordet ovillkorlig är ”utan villkor eller reservationer; absolut”. (14) Den praktiska tillämpningen av ovillkorlig kärlek är en tillåtande attityd och en moraliskt icke-begränsande atmosfär. Den innebär inga villkor eller begränsningar inom barnuppfostran, själavård eller andra mänskliga förhållanden. Eftersom föräldern eller själavårdaren ska ge ovillkorlig kärlek, måste det vara en absolut kärlek som inte är begränsad av mänskliga känslor eller brister, eftersom själva innebörden av ordet är ”absolut”. Men om det finns någon absolut när det gäller kärlek, är det att mänsklig kärlek är begränsad. Den är inte vad den ursprungligen skapades att vara, även hos de bästa människor och omständigheter, utom när Jesus själv låter sin kärlek nå in i och genom en människa.

Adler och Maslow ansåg att dessa ”ovillkorligheter” var grundläggande mänskliga behov, väsentliga för människans välbefinnande. De undervisade att människor behövde bli älskade och accepterade ovillkorligt – utan några villkor för hur man uppträder. Alltså undervisar deras efterföljare att föräldrar måste älska och acceptera sina barn ovillkorligt. Dessutom uppmuntrar de alla människor att älska och acceptera sig själva ovillkorligt.

Adler, Maslow, Rogers och andra trodde att en människa kommer att finna svaren på sina egna dilemman och naturligt blomma ut till sitt bästa jag i en atmosfär av ovillkorlig kärlek och accepterande, med vilket de menade en tillåtande, ostrukturerad atmosfär. Inte dess mindre, hur gärna de än ville tro att de själva älskade sina klienter ovillkorligt, är sanningen om detta: människor kan inte älska ovillkorligt.

Ovillkorlig kärlek är en myt. Det är p.g.a. att det mänskliga är naturligt påverkat av jaget och människohjärtat är så svekfullt att man kan lura sig själv att tänka att man älskar ovillkorligt, när man faktiskt har alla slags villkor. Vilket slags ovillkorlig kärlek och ovillkorlig positiv uppmärksamhet är t.ex. verksamma när klienten inte längre kan betala för tjänster och terapin avbryts? Vidare uttrycker även de mest icke-vägledande själavårdare gillande eller ogillande på subtila, om än inte direkta, sätt. (15)

Uppfattningen att människor gör framsteg i sina liv i en atmosfär av ovillkorlig kärlek är grundad på förutsättningen att människor är födda goda och att deras naturliga benägenhet till det goda hindras av omgivningen (huvudsakligen föräldrar). I ett sådant system är jaget ett offer för samhället, men finner räddning, frihet och når full utveckling genom egenkärlek och självaccepterande. Ovillkorlig kärlek kan inte baseras på uppträdande, annars skulle den inte vara ovillkorlig. Därför måste den vara baserad på människans inneboende värde. Paul Brownback förklarar det på det här sättet i sin viktiga bok The Danger of Self-Love :

”… beträffande ovillkorlig kärlek talar vi om kärlek på grund av att vara snarare än att göra. En slutsats av denna undervisning är den värdighet och upphöjdhet som den ger människan. Jag är älskvärd bara för att jag är mänsklig. Därför att jag är mänsklig, oavsett vad jag gör med min mänsklighet, måste det i sig själv medföra att jag har något sorts oberoende värde eller förtjänst. Det är i sig själv en tillräcklig rätt för att bli respekterad och uppskattad”. (16)

Alltså är alla, enligt dessa teorier om jaget, födda med rättigheten att ta emot ovillkorlig kärlek och ovillkorligt accepterande under hela livet, vad än må vara!

Fastän Dobson inte tror på eller undervisar den humanistiska psykologins alla bakomliggande förutsättningar, tror han att alla människor behöver ovillkorlig kärlek. Dobson säger:

”Jag är övertygad om att människoanden längtar efter detta slags ovillkorliga kärlek och upplever något som liknar ”själslig hunger” när den inte kan uppnås. (17)

Sedan förs Gud in som en extra bonus som den viktigaste personen, som ger ovillkorlig kärlek och accepterande. ”Guds accepterande är ovillkorligt ”. (18) Han är inte ensam om denna slutsats. En massa högt respekterade kristna ledare beskriver Guds kärlek som ovillkorlig.

Pastorer som har överlåtit sig till att vakta Guds hjordar, skulle ha varit vakna för de bedrägliga spetsfundigheter som vänder en troendes ögon från Gud till jaget. Men tyvärr har många av herdarna förenat sig med psykologerna i stället för att varna fåren, och tagit till sig deras undervisning om ovillkorlig kärlek och ovillkorligt accepterande. Grunden till att de så ivrigt omfattar detta, är en missuppfattning av Guds kärlek som övergår allt förstånd. De likställer ovillkorlig kärlek och accepterande med det faktum att Guds kärlek är ofantlig, oändlig och oförtjänt. Sedan fortsätter de med uppfattningen att om Gud älskar och accepterar människor ovillkorligt, ska också de älska och acceptera sig själva ovillkorligt. Fastän detta verkar låta som en logisk följd, finns det vissa allvarliga problem med de grundläggande förutsättningarna. Därför måste vi rikta in oss på frågan: Är Guds kärlek ovillkorlig? Finns det några villkor som måste uppfyllas för att man ska kunna ta emot hans kärlek?

Paulus bad att de troende i Efesus skulle kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet av Guds kärlek. Han ville att de skulle lära känna Kristi kärlek, som går längt utöver vad någon kan förstå, så att de skulle bli uppfyllda av all Guds fullhet (Ef 3:16-19).
Den vida omfattningen av Guds kärlek har varit evangeliets ämne genom tiderna, för att känna hans kärlek är att känna honom. Därför är varje skäl till hans kärlek högst betydelsefullt och måste grundas på hans uppenbarelse om sig själv, snarare än människors förställningar.

Ända sedan uppkomsten av sekulariserad humanism i detta land och särskilt efter den humanistiska psykologins införande, har det populära, ”relevanta” uttrycket för att beskriva Guds kärlek varit ovillkorlig . Betoningen av detta ord i humanistisk psykologi har varit både att ge och att förvänta ovillkorlig kärlek från varandra utan några följder förknippade med detta. Fastän ovillkorlig kärlek och accepterande antas frambringa förändring och tillväxt, ställer de inga krav. Men Gud som är kärlek kräver förändring och får sina barn att växa till i rättfärdighet. Han älskar sina barn för mycket för att lämna dem i det tillstånd de är.

I humanistisk psykologi är alltid föräldrarna och samhället de anklagade. Eftersom de tror att varje människa är född med inneboende värde och medfödd godhet, hävdar psykologerna att en viktig orsak till att människor upplever känslomässiga och beteendemässiga problem, är p.g.a. att de inte har tagit emot ovillkorlig kärlek från sina föräldrar. Som en följd av denna tes har kristna fått uppfattningen. att det bästa slaget av kärlek är ovillkorlig kärlek. Den är den högsta kärlek sekulariserade humanister känner till. Den som en kärlek som inte ställer några krav och inte har några villkor, även om de som befrämjar den ovillkorliga kärlekens dravel, skulle säga att ovillkorlig kärlek inte behöver innebära att man underlåter att tillämpa disciplin.

Eftersom uppfattningen om ovillkorlig kärlek genomsyrar samhället och eftersom den ofta uppfattas som den högsta formen av mänsklig kärlek, är det naturligt för en kristen att använda detta uttryck för att beskriva Gud. När allt kommer omkring är hans kärlek långt större än någon mänsklig kärlek som vi kan föreställa oss. Guds kärlek till människosläktet är så stor att ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). O, vilket kolossalt pris! Vi kan inte utgrunda hans kärlek, fastän själva vår andedräkt är beroende av den! Hans kärlek når verkligen till höjderna och djupen. Inte dess mindre, är Guds kärlek verkligen ovillkorlig?

Guds kärlek är tillgänglig för människor endast genom nåd. Det finns inget som människan kan göra för att förtjäna den kärleken. Det finns ingen god gärning som vare sig krävs eller är möjlig. Gör detta att den är ovillkorlig? Guds kärlek är tillgänglig för en syndare oavsett hur mycket han har syndat, om han bara tar emot den. Och fastän detta att man tar emot Guds förlåtelse och kärlek inte är en gärning och bara är en handling från en stackars tiggare som håller fram sin hand, är detta det enda sätt på vilket Guds kärlek och föråtelse tillämpas på en människa. ”Om någon vill” är inte en gärning, men det är ett villkor. Annars skulle vi hamna i universalism (alla människor frälsta) i stället för frälsning av nåd som tas emot genom tro.

Vi måste också fråga oss om Guds kärlek gäller för den människa som har syndat mot den helige Ande, genom att vägra att ta emot hans nåd under hela sin livstid och som är på väg mot helvetet? Gud utväljer den som han vill skänka sin kärlek och privilegierna av hans kärlek. Antydde Jesus någonsin att Guds kärlek är ovillkorlig? Han sa till sina lärjungar:

”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom” (Joh 14:21).

Man kan emellertid hävda att berättelsen om den förlorade sonen bevisar ovillkorlig kärlek. Den visar verkligen omfattningen av Guds kärlek, förlåtelse och långmodighet. Sonen omvände sig emellertid. Om han hade fått ett framgångsrikt liv i ondska, kanske han inte hade omvänt sig. Och fastän fadern skulle ha väntat och hoppats, skulle han inte ha förökat sin kärlek. När allt kommer omkring gick han inte ut och sökte efter honom för att understödja hans dårskap. Fram till en viss punkt verkar detta tyda på ovillkorlig kärlek, och ändå väntar inte Gud ovetande om det som de för vilka hans Son dog håller på med att göra. Han vet, och det kommer en tidpunkt när de som har förkastat hans erbjudande om kärlek och förlåtelse dör och möter domen. Det är svårt nog att förstå Guds kärlek utan att lägga till uttrycket ovillkorlig kärlek som är laddat med sekulariserade, humanistiska, psykologiska bibetydelser. Berättelsen om den förlorade sonen undervisar om nåd, förlåtelse och barmhärtighet – men ovillkorlig kärlek? Nej!

Fastän Gud älskar med en större kärlek än människor kan begripa, måste också hans helighet och rättvisa beaktas. Därför är uttrycket ovillkorlig kärlek inadekvat för att beskriva Gud. Det räknar inte med Guds motstånd mot uppblåsta människor som smider planer mot honom och hans Smorde. Psalmisten går så långt att han säger:

”Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem. Han talar till dem i vrede, i glödande harm förskräcker han dem” (Ps 2:4-5).

Och hur gick det med Lots hustru när hon vände sig om för att se på de rykande städerna? Och hur förhöll det sig med Jesu ord till städerna som vägrade att omvända sig?

”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska. Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara… För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig” (Matt 11:21-24).

Låter det som ovillkorlig kärlek?

Men kanske kan man säga att Guds kärlek till den kristne är ovillkorlig, eftersom den kristne har del i hans kärlek och nåd genom tro? Skulle det inte vara bättre att säga att villkoren har uppfyllts? Jesus uppfyllde det första villkoret, att tvätta bort den synd som Gud hatar. Den troende uppfyller det andra villkoret av nåd genom tro. Eller kanske skulle det vara bättre att säga att Guds kärlek som ges till en människa, är beroende av hans plan att ge evigt liv till dem som tror på hans Son. Villkoren för Guds kärlek finns inom honom själv.

Det finns en stark frestelse att använda vokabulär som är populär i samhället för att få kristendomen att låta relevant. Kristna har något som är långt bättre än det som världen erbjuder, men när de yttrar sig om dessa goda nyheter gör de människor förvirrade genom att använda ord, som redan är laddade med humanistiska bibetydelser och tankebyggnader. Det skulle vara bättre att inte använda uttrycket ovillkorlig kärlek när man beskriver Guds kärlek. Det finns en massa andra bra ord.

Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom (1 Joh 4:9,10,16).

Martin och Deidre Bobgan

Noter

1. James Dobson. What Wives Wish Their Husbands Knew about Women . Wheaton, IL:Tyndale House Publishers, Inc., 1975, sid 12-13.
2. Ibid ., sid 28.
3. Ibid ., sid 63.
4. Ibid ., sid 64.
5. Ibid ., sid 117.
6. Robert D. Smith: ”Book Reviews”. The Journal of Pastoral Practice , Vol V. nr 1, 1981. sid 50.
7. Tony Walter: Need: The New Religion . Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 1985, förord.
8. Ibid ., sid 5.
9. Ibid.., sid 13.
10. Ibid ., sid 161.
11. Ibid ., sid 111.
12. Andrew Murray i William Law´s Freedom from a Self-Centered Life/Dying to Self . Minneapolis: Bethany Fellowship, 1977, sid 79.
13. James Dobson: ”Dr. Dobson Answers Your Questions”. Dr. James Dobson´s Focus on the Family Bulletin , Mars 1990.
14. Webster´s New Universal Unabridged Dictionary , andra upplagan, 1983.
15. Jay Haley, Strategies of Psychoterapy . New York: Grune & Stratton, Inc., 1963, sid 71, 82.
16. Paul Brownback: The Danger of Self-Love . Chicago: Moody Press, 1982, sid 66.
17. ”Dr. Dobson Answers Your Questions”. Focus on the Family , Okt 1988, sid 5.
18. James Dobson: Preparing for Adolescence . New York: Bantam Books, 1980, sid 143.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com