https://www.facebook.com/groups/defriafaren

OJ, VEM KAN VARA OBERÖRD AV ALLA DESSA VITTNESBÖRD?

Känner igen mig i mycket, eftersom jag (för länge sedan) blev offentligt brännmärkt p.g.a mina varningssignaler för trosrörelsens förgrundsgestalter (Kenneth Copeland & Co). Denne svenske pastor inom en trosrörelseförsamling fick jag förlåta och har nu en bra relation med.

I dom många inläggen ser vi att upplevd skuldbeläggning från både Gud och människor, är ett återkommande begrepp som många av dessa f.d. kyrkomedlemmar, de “fria fåren”, för fram.

Så väsensskilt detta framstår jämfört med min egen vandring mot frälsning i Jesus Kristus, där ett år efter år alltmer intensifierat behov av syndernas förlåtelse växte fram, tills jag en dag lutad mot motorhuven av min bil, till sist insåg att jag inte kunde fortsätta mitt liv i synd.

Då, direkt, blev detta behov så akut, att min första prioritet blev att jag bara måste få syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Per omgående.

Min undran är nu, har alla dessa “fria får” aldrig subjektivt fått ta emot syndaförlåtelsen som vår Skapare erbjuder i Jesus? Har dom ingen egen personlig erfarenhet av detta? Det är nämligen här det nya livet startar. Det är här djupa känslor av frihet kan välla fram ur en människans inre. Tacksamhet. Frihet från syndens slaveri.

Kan detta vara huvudorsaken till alla deras problem? För om man fått förlåtelse, så är det möjligt att förlåta andra människor, även om det inte alltid är en engångsföreteeelse, utan kan behöva återkommande initiativ från den förorättades sida.

Och: Erbjöd och fokuserade alla dessa kyrkor, främst inom pingst/ trosrörelsen, på något annat än syndernas förlåtelse, fördelar av olika slag för den som ville “tro på Jesus”?

Om inte den rätta grunden blir lagd i en människas liv. kommer bygget att rasa. Jesus själv är ju den som lär oss denna princip.

Har kyrkorna förkunnat frälsning genom enbart “tro” utan omvändelse?

Är detta vad som drabbat de “fria fåren”? Dom fann kyrkornas gemenskap attraktiv och behövde inte vända om för att få syndernas förlåtelse? Och dom köpte smidigt och lätt in sig på det konceptet?

Om svaret är ja, kan vi ju bara förvänta oss sabbade människoliv, tragedier i den kristna religionens fotspår, ett livslångt lidande där dom “fria fåren” behöver all hjälp dom kan få, för att kunna leva ett liv med nya möjligheter för framtiden.

Har inte hela bilden. Synpunkter och tillrättalägganden uppskattas därför.

PRIVATE GROUP • 720 MEMBERSDe fria fåren – Vi som dekonstruerar, lämnar eller förändrar vår tro

Like

Comment

Share

“Att mötas” är bara lovvärt om det är med sanna lärjungar som inte driver en trend, eller stödjer en auktoritär pastor, eller upprätthåller en sekt, eller hänger sig åt falska eller skadliga läror och sedvänjor.

Att möta legalistiska, liberala eller galna “kristna” kommer egentligen inte att göra dem mycket gott och kommer definitivt inte att hjälpa dem att undvika avfall, utan kommer bara att förvärra deras problem.

Det är viktigast att skilja mellan “den stridande församlingen” (namnet som traditionellt ges till den dolda kropp av lärjungar som för andlig krigföring i denna onda värld, det jag kallar Ekklesia) och den “synliga” kyrkan – den som offentligt presenterar sig för världen, med all dess falska auktoritet (Vatikanen och andra centra för konfessionell makt, såsom Canterbury), religiösa seder, teatraliska kläder, ritualer och artificiella bestämmelser.

Tror du på allvar att Jesu Kristi Ekklesia verkligen representeras av den globala synliga kyrkan idag? Det är en villfarelse som bara den kan ha, vars sinnen inte kan se bortom det som bara kan ses med ögonen.

Den synliga kyrkan idag – med vilken jag menar ”kyrkans” offentliga ansikte, som de som inte är lärjungar följer genom media och via sina viktigaste informationskällor – är till stor del en teater för kastrering, kompromisser och bekräftelse av det sataniska världssystemet, och är olämplig att ha någon del i den motkultur som är vad “den stridande församlingen” egentligen borde vara idag.

Det som folk kallar “kristendom” borde vara den enda sanna motkulturen mitt i ett världssystem, som de heliga texterna tydligt visar vara under Satans makt (Johannes första brev, kapitel 5, vers 19).

Om en lokal församling av bekännande ”kristna” inte är en del av den motkulturen, då kommer äkta lärjungar inte att vilja vara en del av den, och inte ens om man slår dem i huvudet med Hebreerbrevet 10:25 kommer detta att tvinga in dem där. Jag kan garantera att författaren till det brevet skulle bli förskräckt över att upptäcka, att den här versen av honom missbrukas så mycket.

Alan Morrison

(Utdrag från artikeln “Do Not Shrink Back! An Exposition of Hebrews, chapter 10, verses 19-39.)

DIAKRISIS-PROJECT.COM

Do Not Shrink Back! An Exposition of Hebrews, chapter 10, verses 19-39

PROLOGUE: What the Letter to the Hebrews is Really All About THE LETTER TO THE HEBREWS is a beautifully constructed collection of truths and principles, written around thirty years after the death,…

En besynnerlig och besvärlig vägg är upprest mellan människor alltsedan Jesus Kristus kom och gjorde anspråk på människans innersta tron- och tomrum för sig själv. Hans egna ord är så träffande: “Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och var och en får sin familj till fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig är inte värdig mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig mig. Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det. Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.” Matt 10:34-40

Ofta frågar jag mig hur detta går ihop med “försoningens ämbete”, hur det “går att hålla fred med alla, så långt det beror på oss”och erfara den “Andens enhet som bevaras genom fridens band”. Nog är det också en av alla de paradoxer som vi lever med. Hur går det ihop med det nuvarande missbruket av ordet kärlek? Hur kan vi säga att vi älskar Gud om vi är skilda åt från till och med vårt eget kött och blod genom Andens svärd? Om Kristus har kommit för att kalla ut sin framtida brud kan inte alla vara del i bruden. Allt sedan Golgatas trolovning är detta svärd verksamt. Och det är med mycken sorg i hjärtat som detta att “hålla sig till Herren” också fjärmar oss från våra egna som inte vill ha med Kristus att göra.

Är det en olöslig konflikt, månne?

Är det egentligen alls möjligt att “inte älska världen”när de som är oss närmast i kött och blod inte tycks “älska annat än världen och all dess lust?”Hur är det att vara gift med en icke troende där svärdet ju även klyver äkta säng? Hur går det till att försöka göra ett av Kristus och Belial (dvs Satan)? Kan olja och vatten hindras från att separera? Det gör ont att skiljas från dem vi naturligen har kärlek till men som avvisar vår tro och vår vilja att främst ordna våra liv utifrån den goda nyheten om att Gud i Kristus har försonat oss med sig själv på bekostnad av släkt och vänner? Att de inte förstår det är ju inte märkvärdigare än att vi inte heller förstår det, men lider av den lydnaden ändå. Det hela hänger på den skillnaden i perspektiv som är den verkliga stötestenen. Vi lever vårt jordliv med evigheten för ansikte.

Majoriteten av dem som vi ville vinna med dit har inget behov av att tänka en millimeter bortom tid och rum. De har immuniserats mot evigheten av tingens tingeltangel och de kortsiktiga belöningarnas rus. De skyr minsta tanka på att avkrävas räkenskap när livet här nått vägs ände.

Vi är en surkart i deras äppelmos. En vinäger i glaset istället för moget vin. Vi är för dem den hand som skriver “Mene Mene Tekel Ufarsin”på väggen mitt under den mest uppsluppna festen. Vår mödosamma vandring mot segerkransen är bara en irriterande sten i deras skor. Minsta ansats till helgat liv ses av dem som skenhelighet och teater. Och om de känner oss alls är det mest våra fel och brister de framhåller. De tror om oss att vi tror oss vara så mycket bättre än de själva, när vi i själva verket inte vaknar till en enda dag utan att vara medvetna om att frälsning bara räcks oss för att vi behöver den, var morgon ånyo!

Inte heller vill de veta av annan synd än någon annans än deras egen.

Och framför allt vill de bara tro att Gud finns för att kunna ifrågasätta Hans agerande i världen, eller om sanningen skall sägas, på bristen av Hans handlande enligt deras uppfattning. De vill gärna tro på en ond och blind gud som det går att anklaga för allt mellan himmel och jord, men om denne Gud dristar sig ett enda ord om deras synd är audiensen över. Vi medger att det är svårt att komma till Gud om man har för sig att Han måste ta intryck av vår uppläxning av Honom för det vi ser som Hans tillkortakommanden.

Nalkas Gud och du ramlar in i den spegel som obarmhärtigt visar dig ditt eget ansikte. Det kräver nåd att överleva det sanningens ögonblick. “I mig, I mitt kött, finns inget gott.” Är det verkligen sant! “Min Gud jag sjunker ner, vid korsets fot och dör.” Men det är ju just den springande punkten, det är pudelns kärna! De vill inte dö de heller fast det är det enda som återstår om man föraktar det erbjudna livet. De vill leva för sig själva, som de själva vill utan inblandning av vare sig gudar eller människor. The Self made man vill inte tro att “self” inte når fram till Gud. Detta ego måste dö på väg mot livet. Annars lever det bara till döden.

Maria, Jesu mor hade svårt att begripa sig på sin snickare till son. Kunde han inte stanna hemma vid hyvelbänken? Det blir så rörigt i Nasaret om han skall trampa omkring och göra messianska under. Han stör den allmäna ordningen. Nå jo visst! Men hon glömde då och då att Sändebudet Gabriel hade varslat henne om just det: “Ett svärd skall gå igenom din själ också.” Antingen separar din son dig från dig själv eller från sig.Välj klokt nu mor! När vi ser henne igen är det vid korsets fot och sedan bland bedjarna inför pingstdagens eldbad. Hon valde den bättre delen. de som gör min himmelske Faders vilja.”

Om vi för grannsämjans och släktskapetsskull måste sälja vår förstfödslorätt för världens godaste grynvälling går vi hellre hungriga.

Inte gör det så mycket för släktfriden men är en del av den eviga friden redan här och nu.

“Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst.”

Teddy Donobauer

Bibeln har i alla tider utsatts för övergrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår bibeln som otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, dom förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga skrift.

Följande citat av Peter Halldorf är ganska typiskt för denna kritiska hållning till det folk som alltjämt betraktar bibeln som den enda säkra grunden för den kristna tron:

”Det olyckliga var det motsatsförhållande som uppstod under tidigt 1500-tal mellan skrift och tradition. Dessa två, som under den odelade kyrkans tid betraktats som oskiljaktiga, kom nu att glida isär. Med parollen Sola Scriptura, skriften allena, formulerades en hållning som separerade bibeln från historien. Det skrivna Ordet åtskildes från Andens fortgående verk i kyrkans liv. Därmed var det fritt fram för var och en att bli sin egen bibelguide. När var och en blev sin egen auktoritet låg snart vägen öppen för en utveckling som skulle leda till ständigt nya avknoppningar. Den som menade sig läsa bibeln i större trohet mot ursprungskristendomen än andra uppfattade sig ha mandat att bilda egen kyrka. Det protestantiska hjärtat, plågat av ensidighetens defekt, var fött.”

Ordet ”defekt” betyder på svenska något som är behäftat med fel och som inte fungerar. Enligt Peter Halldorf kommer vi alltså fel om vi håller oss till skriften allena. Men då uppstår frågan: Hur är det med de kyrkliga traditionerna? Kommer vi alltid rätt om vi utan förbehåll godtar deras innehåll? Om kyrkliga traditioner är nödvändiga som komplement till bibeln, så borde de väl i varje fall inte motsäga bibelordet. Finns det ingen måttstock enligt vilken också traditionerna kan bedömas? Hur fungerar egentligen traditionerna i förhållande till varandra och till bibeln? Vi skall några konkreta exempel ge svar på de frågorna.

Kyrklig tradition är upphov till lärosatser som är fullständigt okända i den heliga skrift

Enligt den katolska kyrkans tradition föddes jungfru Maria utan synd, hon begick heller aldrig någon synd under sitt liv och efter tre dagar i graven uppstod hon och uppsteg till himlen, där hon kröntes till himmelens drottning. En katolsk text omtalar hennes himmelsfärd i följande ordalag:

”Vi vet inte när och var Maria dog. Enligt gammal tradition dog hon på Sions berg i Jerusalem. Men det är mer sannolikt att hon dog i Efesus, om vi skall bygga på privata uppenbarelser från den heliga Birgitta från Sverige eller Anna Katarina Emmerich, vilket bekräftats av nya arkeologiska upptäckter.
Legenden förtäljer att då tiden för Marias död hade kommit blev apostlarna på mystiskt vis inkallade till Jerusalem och samlades vid hennes bädd. Ett himmelskt ljus fyllde rummet. Apostlarna föll på knä och himmelen öppnade sig. Där såg de Människosonen stå på en ljus sky och medan Marias ansikte strålade av moderskärlek, sprang hennes själ in i hennes sons armar. Nästa dag lindades hennes kropp in i en dyrbar linneduk, och apostlarna bar henne på sina skuldror till Getsemane örtagård och sänkte hennes kropp ner i graven. I tre dagar vakade de och bad vid graven. Då visade sig Herren för dem åtföljd av en härskara av änglar, som hälsade dem. Marias själ förenades då med hennes kropp, hon uppstod ur graven och fördes upp till himlen, ledsagad av änglaskaran. I tillbedjan av den heliga Treenigheten mottog Maria en strålande stjärnekrona och kröntes till himmelsdrottning.

Marias himmelsfärd blev dogm först 1950, men traditionen som omtalar den, sägs gå tillbaka till 300-talet och finns nu bara i etiopisk översättning. Flera apokryfer omtalar händelsen, bland annat syriska texter av senare datum. I några versioner blir händelsen som sagt förlagt till Efesus och inte till Jerusalem. Här har vi alltså ett exempel på vad man förkunnar som sann troslära, trots att den bara bygger på gamla traditioner, legender och apokryfiska texter, det vill säga texter vars äkthet inte är bevisad.

För att sätta tro till denna typ av legender måste man givetvis också tro att den Katolska kyrkan av Gud fått makt och myndighet att ur traditionens gömmor plocka fram det som är sant. Man accepterar alltså att bli totalt beroende av kyrkan för att få kunskap om sanningen. Den nuvarande påven, som tidigare var ansvarig för övervakning av den rätta läran inom kyrkan, berättade om en katolsk teolog, som naturligtvis visste om att Marias himmelsfärd var totalt okänd i den heliga skrift. ”Men jag godtar den, för kyrkan är visare än jag,” konkluderade han. Men om nu apostlarna verkligen var ögonvittnen till Marias himmelsfärd, är det då inte märkvärdigt att de inte nämner ett ord om den i sina skrifter? Tänk att ha fått se den förhärligade Frälsaren på en ljus sky och sedan ha sett Marias kropp stå upp efter tre dagar i graven! Och tänk att ha bevittnat hur hon kröntes till himmelens drottning där ovan! Allt detta måste ju ha varit minst lika hänförande och spektakulärt som Jesu himmelsfärd! Och den ”glömde” apostlarna verkligen inte att berätta om!

Vi har tidigare konstaterat att apostlarna givetvis inte kunde skriva ned allt de sett och hört i detalj. Men de skrev helt säkert ned det som var viktigt och väsentligt. Eftersom de inte säger ett ord om Marias himmelsfärd finns det bara två möjligheter. Antingen ansåg de att denna händelse saknade betydelse. Därför var det ingenting att skriva om. Eller också är hela händelsen, som texten själv säger, ingenting annat än en from legend.

Kyrklig tradition omtolkar ofta tydliga utsagor i den heliga skrift

Då här skriver den katolske teologen Per Beskow:
För de kristna före reformationen var det självklart att bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Kyrkan hämtar sin tro ur bibeln men också bibeln måste tolkas utifrån kyrkan apostoliska tro.

Man kan alltså inte vara säker på att förstå bibeln rätt om man inte vägleds av kyrkan och dess läroämbete. Låt oss nu som exempel ta några utsagor i skriften som är väldigt tydliga och som knappast kan förstår på mer än ett sätt. Sedan skall vi ser hur den katolska kyrkan i sin tradition har ”tolkat” eller snarare omtolkat dessa tydliga utsagor.

Aposteln Petrus, som av katolikerna räknas som den förste påven, var en gift man. Evangelierna omtalar nämligen hans svärmor, som Jesus helade från en febersjukdom. Och aposteln Paulus skrev:

”Har vi inte rätt att föra med oss en troende hustru, vi liksom de andra apostlarna och Kefas (Petrus).”

Vidare säger skriften att en församlingsledare skall vara en enda kvinnas man (1 Tim. 3:2), ty äktenskapet skall hållas i ära bland alla (Hebr. 13:4). Slutligen sägs det också att somliga skall avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars lära, vilket bland annat handlade om att förbjuda äktenskap (1 Tim. 4:1-3).

Allt detta är väldigt klart och tydligt. Perus och de övriga apostlarna samt urkristna församlingsledare var i allmänhet gifta män. Tvångscelibat omtalas som villfarelse och onda andars lära och äktenskapet bör hållas i ära av alla. Allt detta kan knappast förstås eller tolkas på mer än ett sätt.

Låt oss nu göra som Per Beskow rekommenderar. Vi ber att påvekyrkan utifrån sin apostoliska tro ger oss den rätta tolkningen av dessa bibliska utsagor. Vad finner vi då? Jo, efter århundraden av diskussioner instiftade påve Gregorius VII år 1074 celibattvånget för den katolska kyrkans prästerskap. Då hade kyrkans lärde kommit fram till att alla kyrkans präster, inklusive biskopar och påvar, måste vara ogifta. Detta skulle då vara kyrkans apostoliska tro! Men först tusen år efter apostlarnas tid fick man fram den rätta tolkningen av bibelordet på detta område. Naturligtvis uppstår ett jättestort och olösligt problem med en sådan tolkning. Hur kan kyrkans apostoliska tro innebära raka motsatsen till det som så tydligt står skrivet i apostlarnas skrifter?

Detta är emellertid inte allt om kyrkliga traditioners villovägar. Enligt Wikipedia gäller följande bestämmelser inom den Romersk katolska kyrkan:

”Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta som oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster” Utan kommentarer! ”I de östligt ortodoxa kyrkorna är endast klosterandliga och höga prelater förbundna till celibat. Det lägre prästerskapet däremot äger ej endast rättighet, utan är förpliktigat att gift sig.”

Både katoliker och ortodoxa håller sina traditioner väldigt högt. Den ena kyrkans tradition förbjuder prästerna att gifta sig, den andra påbjuder dem att göra det. Båda traditionerna har tydlige drabbats av den ”ensidighetens defekt”, som Peter Halldorf bara ser hos protestanterna. I traditionernas virrvarr känns det skönt att återvända till apostlarnas enkla och klara budskap i den heliga skrift.

Kyrklig tradition kan även ha ett rent blasfemiskt och hädiskt innehåll

Här ska jag berätta vad en fransk pastor upplevde för några år sedan. Det hela började med en bokutgivning på förlaget Saint-Paul (Paris-Fribourg). Boken var en ny upplaga av skriften ”Marias härligheter”, skriven av ingen mindre än den italienske teologen Alphonse de Ligouri, som dog 1787 och senare blev helgonförklarad (kanoniserad) av påven. Han är också upphöjd till att inneha titeln kyrkolärare. Ärkebiskopen i Lyon satte kyrkans ”imprimatur” (utgivningstillstånd) på boken. Denna s.k. ”imprimatur” är en garanti för att bokens innehåll, både moraliskt och läromässigt, godkänns av katolska kyrkan.

Under läsningen av boken upptäckte pastorn att innehållet faktiskt var en lång rad av hädelser i förhållande till biblisk tro och riktade mor Herren Jesus Kristus själv. Först blev han chockerad över uttalanden i stil med:

”Man kan be till Gud om många ting utan att bli bönhörd. Ber man mycket till Maria får man bönesvar.” Eller följande: ”Att be utan Maria är som att försöka flyga utan vingar.”

Men höjden av skändligheter nåddes då följande text dök upp:

”Broder Leon såg en dag två stegar, en röd som Jesus Kristus stod på, och en vit där Maria stod. Han såg att de själar som försökte gå upp på den röda stegen klarade att gå upp några trappsteg men föll sedan tillbaka. De försökte på nytt men föll alltid ned igen. Då fick de rådet att försöka den vita stegen och då gick det uppåt, för Maria tog dem vid handen, och de nådde lyckligt fram till paradiset.”

Nu hade pastorn fått nog. Inte kan man vara kristen och skriva under på sådana vederstyggligheter, tänkte han. Därför skrev han till Kardinal Ratzinger (nuvarande påven) som då var prefekt för troslärokongregationen i Vatikanen och frågade om han som trons övervakare kunde godta sådana kätterska påståenden. Kardinalen svarade genom sin sekreterare:

”Herr pastor, Ert brev har nått fram till Hans Höghet Kardinal Ratzinger, som har ålagt mig att bekräfta detta. Kardinalen har inte haft möjlighet att läsa den bok Ni citerar och kan alltså inte besvara er fråga. Har föreslår att Ni tar kontakt med ärkebiskopen i Lyon eftersom det är ahn som har get utgivningstillstånd för denna bok till förlaget Saint-Paul.”

Sagt och gjort. Pastorn skrev till ärkebiskopen. Svaret kom på årets första dag.

”Herr pastor, jag kan förstå att ni är chockerad. Men alla texter måste placeras i sitt historiska och kulturella sammanhang. Alphonse de Ligouri är en pionjär och endast ett vittne. Hans liv var exemplariskt. Gott nytt år!”

Till sist undrar pastorn:

”Vad skall man tänka om svaret från kardinal Ratzinger? Är det inte lite grovt att påstå att han inte känner till Ligouris skrifter? Denne är ju moralteologernas skyddspatron och citerades nyligen av påven. Vad gäller ärkebiskopen i Lyon så borde man väl kunna vänta sig bättre av en så stor prelat. Svaret från en sådan ”höjdare” inom fransk katolicism är en stor besvikelse. Egentligen frågade jag ju bara om en sak. Det var om de båda i denna ekumenikens tidsålder kunde skriva under på Ligouris lära.”

Eftersom pastorn aldrig fick något klart svar, konkluderade han: ”Som det kända ordstävet säger: Den som tiger han samtycker.”

Allt vad apostoliska fäder, kyrkofäder och teologer har skrivit under seklerna hör till den kyrkliga traditionen, som både innehåller rika värden och farliga villospår. En del religiösa författare anses ha gett ett speciellt viktigt bidrag till den katolska kyrkans tradition. Till dem hör Alphonse de Ligouri. Vi har nu smakat lite på vad han var kapabel att skriva. Peter Halldorf och många med honom beklagar idag att reformationen skapade ett motsatsförhållande mellan skrift och tradition. Men hur ska vi undvika att konfronteras med detta motsatsförhållande? Det står ju bara där som ett orubbligt faktum, som inga fromma eller finurliga fraser kan bortförklara. Därför står det klart att endast ”skriften allena” ger oss fast mark under fötterna.

Stig Andreasson

Artikeln är hämtad från tidningen Midnattsropet, nr 6, 2011 och publiceras med författarens tillstånd.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Med detta häfte vill vi visa att Jehovas vittnen är en farlig sekt, men också att det finns en väg ut ur den. Vi vill ge läsaren förmågan att kunna reda ut det förvrängda sätt på vilket Jehovas vittnen tolka Skriften och sedan på ett effektivt sätt kunna vittna om den sanne Jesus och det sanna evangeliet.

Jag skall nu inrikta mig på några av de underliga och felaktiga läror som finns inom Jehovas vittnen. Först kommer jag att tala om vilka dessa är och sedan förklara hur det kommer sig att de kan tro på dessa felaktigheter. Längre fram i avsnittet, ”Tala sanningen i kärlek” kommer jag att på ett systematiskt och Bibliskt sätt gå emot dessa felaktigheter.

Några av deras många falska läror

De tror att Herren Jesus Kristus egentligen är ärkeängeln Mikael. De ser ärkeängeln Mikael som en Gud som den allsmäktige Gud, Jehova har skapat.

De tror inte att den helige Ande varken är gudomlig eller personlig. De menar att den helige Ande bara är en kraft, ungefär som elektricitet.

De tror att Vakttornets organisation är Guds profet på jorden idag och att bara de kan uttyda Skriften korrekt. De menar att alla som förnekar Vakttornets undervisning kommer att förgås och att alla kristna kyrkor är hedniska och satans tjänare.

De menar att Jesus inte avrättades på ett kors utan på en upprätt rak påle, med händerna över huvudet och att en enda spik höll dem vid pålen.

De säger att blodtransfusion är av ondo och inte ens barnen tillåts detta.

Det är bara 144,000 som kommer att vara i himmelen och dessa är naturligtvis Jehovas vittnen.

Exempel på annan falsk undervisning inom Jehovas vittnen är att de förnekar att Jesus uppstod fysiskt. De säger att Jesu kropp avdunstade som gaser och att det bara var som ande han uppstod. Att lärjungarna och andra kunde se Honom så, menar dom berodde på att Jehova skapade en tillfällig kropp åt Jesus som var identisk med den äkta. Den hade även sår efter spikar och svärd.

Som alla andra sekter så förnekar dom den bibliska läran om Treenigheten. De säger även att det inte finns något helvete (liksom en del liberala ”kristna” säger). De menar att när en som inte är ett Jehovas vittne dör så bara försvinner hans själ liksom hans kropp.

Deras frälsningslära förnekar Guds nåd till fördel för deras dörr till dörr verksamhet och den strikta lydnaden till deras sanna gud – Vakttornets organisation.

De insisterar också på att kalla Gud för Jehova och menar att böner kan inte bli besvarade om man inte kallat på Jehovas namn. Detta är ganska ironiskt då de har kommit till insikt om att namnet Yahweh är mer rätt.

YHWH

I det Gamla Testamentet uppenbarades Guds namn genom fyra konsonanter. Den svenska motsvarigheten blir YHWH. I hebreeiskan är Jehova utan mening. Efter att vi undersökt roten, substantiven och verben i namnet Yahweh så ser vi att det betyder Jag Är, den Jag Är och Jag kommer att vara och göra allt efter som jag själv vill. Ingen annan kan ge Gud direktiv eller order, Han ensam, den Treenige Guden är allsmäktig.

Judarna tycker det är bra när hedningar använder namnet Jehova. De anser nämligen att namnet Yaweh är för heligt för att använda och väljer att säga ”Ha-Shem”, vilket betyder ”Namnet”.

Det som är viktigt när det gäller detta är att Jesus som är den andra personen i Treenigheten och jämställd med Yaweh (vilket jag skall bevisa senare) kallar oss att vara HANS VITTNEN. De sanna troende i det Nya Testamentet började kallas för kristna i Antiokia. De började inte kallas för Jehovaiter eller Jehovas vittnen. Evangeliet är centrerat runt vad som hände med Herren Jesus Kristus och därför talade inte Petrus om Jehova eller det sanna namnet Yaweh i Apg 4:10, 11, utan han talade om Jesus. I vers 12 fortsätter han att säga:

”Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.”

Trots att Jesus var fullkomlig Gud så var Han även helt och fullt människa, en perfekt och syndfri människa och såsom detta var Han det enda offer för syndare som Gud kunde acceptera. (2 Kor 5:21).

Varför Jehovas vittnen tror som dom gör
Först och främst låt oss tänka på att inte lägga skulden på kött och blod, utan på själva källan, d v s djävulen som är lögnens fader (Joh 8:44). Djävulen använder människor till att predika falska evangelium med en annan Jesus (2 Kor 11:4). Ingen annan Jesus än den sanne har makt att frälsa. Paulus skriver till Timoteus i 1 Tim 4:1:

”Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.”

I Paulus andra brev till Timoteus skriver han i 2 Tim 4: 3, 4:

”Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.”

Johannes skrev i 1 Joh 4: 1:

”Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen.”

Jesus sade i Matt 24:11 att många falska profeter skall komma och förvilla många.

Vakttornets Bibel- och traktatsamfund – Vakttornets organisation (V.T.O)

Ett Jehovas vittne är en efterföljare av V.T.O Han accepterar bara deras tolkning av bibeln som den rätta.

De tror att V.T.O är Guds språkrör, Guds profet och talesman som är kanaliserad hit till jorden. Bara för att de har denna felaktiga tro så vördar de allt skrivet som publiceras i V.T.O två tidskrifter; Vakttornet och Vakna. De ser detta som gudomligt inspirerat och jämställt med Bibeln.

Jehovas vittnen ger sitt fulla stöd till V. T. O som i realiteten blir deras av- gud. V. T. O med sin lära, är herre över Jehovas vittnen istället för Herren Jesus Kristus. De är fångar under falsk påverkan.

Därför tror Jehovas vittnen det dom tror för att de är totalt underkastade V. T. O. De är fullständigt övertygade om att V. T. O aldrig kan ha fel och att de är de enda som har fått rätt förståelse för vad Bibeln säger. Detta gör V. T. O till deras Frälsare, Herre och Medlare och är det starka fäste över deras sinne som måste brytas ned (2 Kor 10:4-5).

V. T. O har sitt huvudkvarter i Brooklyn, New York. De är extremt rika. De äger 30 stora byggnader till ett värde av miljarder dollar! I deras byggnader finns stora fabriker där de producerar sin litteratur och sina tidskrifter. Under New Yorks trafikerade gator finns det ett nät av tunnlar som sammanlänkar deras olika byggnader.

Ifrån deras tryckpressar har den mest kultiska litteratur kommit, som någonsin tryckts. Deras falska profetior, villfarande tolkningar, falska Biblar – alla har de sitt ursprung härifrån. Denna underliga sekt är en kombination av lagiskhet och gnostisk uppenbarelse.

Kortfattad historik

Deras grundare och förste president var Charles Taze Russel. Han föddes år 1852 i Pennsylvania, USA.

Russel drogs till många olika grupper som alla var fascinerade av olika profetiska data, t ex sjundedags-adventisterna. Dessa grupper blev mycket populära, speciellt efter det att ”dispensationalismen” dök upp under 1830-talet. Från denna tid började många grupper felaktigt förutsäga datum för vissa händelser, såsom den andra tillkommelsen, uppryckandet och Harmageddon. Hela denna företeelse med att förutsäga datum för vissa händelser är något vi allvarligt bör ifrågasätta. Herren Jesus själv förutsade Jerusalems förstöring, men han sade aldrig att det skulle ske år 70 e. Kr.

En av dessa datumställare som influerade Russel var en man vid namn William Miller. Han sade att Jesus Kristus skulle återkomma år 1844. När detta inte inträffade sade Russel att det skulle ske år 1874 och han förutsade sedan att Harmageddon skull ske år 1914.

År 1879 publicerade han en tidskrift vid namn ”Sions vakttorn och härold för Kristi tillkommelse (Zions Watchtower and Herald of Christ Coming)”.

Här kommer några utmärkande datum ur Jehovas vittnens historia.

1881 V. T. O grundades inofficiellt

1884 V. T. O grundades

1899 Russel började göra upp en plan för att distribuera milliontals av vakttornets traktater. Många ”kristna” lämnade sina kyrkor och blev anhängare.

1910 Jehovas vittnen säger att Bibeln inte är den slutliga auktoriteten för sanning och får inte läsas för sig själv.

1914 Inget Harmageddon eller slut på världen enligt Russels förutsägelse.

1916 Russel dör.

1917 Ny president blir Joseph Rutherford. En ny falsk profetia uttalas om att Gud ska förstöra alla kyrkor under år 1918.

1922 En falsk profetia uttalas om att Abraham, Isak och Jakob ska återuppstå och komma tillbaka till jorden.

1927 Det byggs en fabrik i New York för att trycka och publicera Vakttornet.

1931 Man förbannar vaccinationer och säger att de aldrig har förhindrat smittkoppor!! Man kallar vaccinationer ”en stor ondska”. Det är också första gången som namnet Jehovas vittnen börjar användas av V. T. O.

1935 V. T. O säger nu att bara 144,000 Jehovas vittnen kommer till himmelen. Andra Jehovas vittnen, kallade den stora massan, ska leva kvar på jorden efter att de överlevt Harmageddon.

1941 Profetia om att Harmageddon ska ske inom bara några månader.

1942 Rutherford dör och Nathan Knorr blir president.

1944 Man förbjuder blodtransfusion.

1950 New World Translation (N. W . T.) är Jehovas vittnens egen Bibel. Den publiceras i en liten upplaga.

1961 N. W. T. ges ut.

1966 Harmageddon förutsägs till år 1975.

1967 Man förbjuder organtransplantation.

1968 V. T. O fördömer ironiskt nog andra som förutsagt falska datum för någon händelse.

1975 Harmageddon sker inte.

1977 Knorr dör och Fred Franz blir den fjärde presidenten.

1980 Organtransplantation blir nu en personlig sak att ta ställning till.

1988 Profetia om världens slut år 1989.

1992 Med stora bokstäver stod det på framsidan av februarinumret år 1992 av Vakttornets tidning – SE UPP FÖR FALSKA PROFETER.

Vi ska nu titta närmare på de felaktigheter jag nämnde om tidigare. Vi tar itu med dem en och en och gör en noggrann biblisk analys av dem. Men först vill jag återigen påminna om att vi måste gå varligt fram med ett Jehovas vittne.

De Jehovas vittnen som kommer till din dörr behöver få höra evangelium som alla andra. Tack gode Gud för kristna som har bjudit in Jehovas vittnen. I 1 Kor 3:5-6 kan vi se att en har planterat ett frö i ett Jehovas vittne, sedan blir detta Jehovas vittne inbjudet av någon annan kristen som vattnade fröet, från detta ger Gud växten och på så sätt har Jehovas vittnen kommit till Kristus.

Jehovas vittnen tror att dom är ensamma om att lyda Skriften när det gäller att gå ut i hela världen med ”evangelium”, genom sitt dörr till dörr arbete. Om du har evangeliserat på detta sätt kan det vara bra att säga det till ett Jehovas vittne, för det bygger en bro till dem. Jag har kommit fram till att dom tror att det bara är mormonerna som arbetar på detta sätt och Jehovas vittnen ser mormonerna som det de är, en sekt. Det minsta du kan göra är att ge ditt eget vittnesbörd till dem, det är mycket värdefullt. Jehovas vittnen har ju en avgud, Vakttornets organisation, dom vet ingenting om Jesus Kristus som frälsare.

Det är också bra att veta att Jehovas vittnen vet mer om Vakttornets lära än om Bibelns lära. Enda orsaken till deras bibelstudier är att de ska bli bättre vittnen. Därför fokuserar dom sig på speciella verser som dom använder när dom vittnar, för att ge stöd åt sina underliga läror. Se därför upp med detta. Dom är skickliga och har förberedda svar på de flesta frågor som de brukar få både av muslimer, mormoner och även pånyttfödda kristna.

En varning

De har ett sken av gudsfruktan men saknar dess verkliga kraft (2 Tim 3:5). Du måste alltså vara utrustad och på alerten när du ska ha med dem att göra, annars är det bäst att du bara ger dom ditt personliga vittnesbörd vid dörren och sedan lämnar dem med det.

Låt inte heller dom manipulera dig genom att byta ämne eller vers som du pratar om. Håll kvar deras uppmärksamhet enbart på det du talar om. Dom är mycket bra på att se lugna ut när de i verkligheten är ställda. Dom är tränade till att uppträda på det sättet. Kom också ihåg att dom är tränade på att svara på frågor. Så börja inte att förklara för dem varför de har fel och är fångade i en sekt. De kommer bara att tro att du är använd av satan.

Du måste få ett Jehovas vittne att börja tvivla, så använd frågor för att komma dit du vill, t ex: ”Skulle du kunna säga mig varför Jehovas vittnen tror att Jesus är en skapad Gud när Bibeln kallar Honom allsmäktig?” Fortsätt sedan med det som utgångspunkt och låt inte dem hoppa genom hela Bibeln för att referera till Jesus i sitt mänskliga tillstånd, t ex att Han blödde och åt.

Jehovas vittnen menar att Jesus är en skapad Gud som är ärkeängeln Mikael.

När vi är inne på detta ämne så gå inte rakt på sak med att bevisa Treenigheten. Bevisa hellre att Jesus är fullständig människa och fullständig Gud och sedan att den helige Ande inte bara är en kraft, och där har du hela Treenigheten utan att nämna namnet!

Innan jag går vidare vill jag rekommendera ett häfte ifrån Sola Scriptura som heter ”Låt inte lura er”. Den lyfter fram Kristi gudomlighet utifrån en annan vinkel. Ja, vi har många ställen att gå till för att utveckla ämnet om Kristi gudom av vilka jag har valt ut ett par stycken. Vi kan börja med att slå upp och läsa Mika 5:2 vilken är en profetia om Messias tillkommelse:

”Men du, Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.”

Jehovas vittnen undervisar om att Jesus är en skapad Gud och inte den allsmäktige evige Gud. Men här i Mika kan vi läsa att Messias som skulle komma utifrån Betlehem har existerat sedan forntidens dagar (eng. everlasting), alltså före sin födelse. Mika slutade inte med att säga att Messias härkomst var ifrån förgångna åldrar vilket kan ge utrymme för att han kan vara skapad, nej han tillägger att Han var till ifrån forntidens dagar ( everlasting), vilket betyder ifrån evighet. Jesus är, som vi kan se här lika evig som Fadern och jämställd med Fadern.

Jehovas vittnen lär att Jehova är en allsmäktig Gud och att Jesus är en mäktig Gud. Men Mika visar oss att Jesus omöjligt kan vara skapad eftersom Han är evig!!! Om vi läser i Uppenbarelseboken 1:7-8 så ser vi att Jesus här kallas den Allsmäktige. Om vi sedan sammanfattar Jehovas vittnens trossystem så ser vi att där finns två olika Gudar i himmelen, en allsmäktig och en mäktig.

Läs nu Jesaja 44:6, 8. I andra halvan av v.8 kan vi läsa detta: ”Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.”

Vi kan se detta på många håll. Läs till exempel Upp 22:3 där det står att Jesus och Fadern delar tron i himmelen. Du kan också gå till kap. 5:11, 12 där vi kan läsa om hur änglarna i himmelen prisar och lovar Jesus och i v. 13 ser vi att Fadern och Sonen mottar samma tillbedjan. I samband med detta kan vi läsa i 2 Mos 34:14 att man endast får tillbedja Gud och ingen annan.

Uppenbarelseboken 1: 17-18 talar om att Jesus är den förste och den siste, Han var död men lever. Jehovas vittnen skulle säga att den förste och den siste är Fadern-Jehova. Fråga när Fadern-Jehova då dog?

Du kan gå olika vägar för att bevisa Kristi gudom. Men låt aldrig ett Jehovas vittne gå ifrån den vers du håller på med och börja citera något oklart eller som jag sade tidigare, något om Kristus såsom människa (att Han törstade eller blev trött).

Det är viktigt att vara rak gentemot dem men inte otrevlig. Dom är ju vana vid att få dörren i ansiktet av människor. Dom ser detta och annan förföljelse av dem, (t ex att man i Dalarna 1998 brände ned deras Rikets Sal), som förföljelse för Jehovas skull och detta gör att de ännu mer tror att dom har rätt.

Ett annat bra ställe att gå till är Johannes kapitel 20. Där läser vi att lärjungarna kom tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna (v.19). Då kom Jesus och stod mitt ibland dem, Han visade sina sår och lärjungarna gladdes. Vi läser i v. 24 att Thomas inte var med dem när Jesus kom. I vers 26 läser vi att Jesus kom igen till dem och då var Thomas med dem. Jesus bad Thomas att känna på Hans sårmärkta händer och i Hans sida så att han inte skulle ha otro utan tro. I v. 28 svara Thomas, min Herre och min Gud.

I nästa vers säger Jesus dessa utmärkande ord: ”Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro.”

Vad uppmanas de, som inte har sett, att tro? Jo, att Jesus kroppsligen har uppstått. Då Thomas i v. 28 säger ”min Herre och min Gud” blir han inte tillrättavisad av Jesus. Se även Matt 8:2; 9:18; 14:33; 15:25; 28:9 angående andra som tillbad Jesus som Gud.

Jehovas vittnen har i sin Bibel ändrat ordet tillbedja till andra ord såsom hylla och ära. I grekiskan är det ordet ”Proskuneo” som används. Varje gång de används för Fadern så har de gjort rätt översättning för tillbedjan.

Jehovas vittnen har sin förutfattade förklaring till Thomas bekännelse, nämligen att Thomas talade till Jehova i himmelen och inte till Jesus när han rörde vid hans sår. Men gå nu tillbaka till vers 28 så ser du att Thomas svarade och sade till honom-Jesus.

Är Jesus ärkeängeln Mikael?

Ingenstans i hela Bibeln finner vi att Mikael kallas för Jesus eller att Jesus kallas för Mikael. Jesus har mängder av namn i Bibeln och bara för att nämna några så är det bl a:

Världens ljus: Joh 9:5
JAG ÄR: Joh 8:58
Livets vatten: Joh 7:37
Den förste och den siste: Upp 22:13
Skapare: Hebr 1:10-12
Frälsaren: Apg 4:12
Konungarnas Konung och Herrarnas Herre: Upp 19:16

När vi läser i Kol 1:16-17 så ser vi att det står att Jesus är skaparen av allt, synligt såväl som osynligt, att Han är till före allting, vilket betyder att Han har en evig existens innan han skapade allt.

Änglar är huvudsakligen osynliga förutom när Gud i sin allsmäktiga vilja gör dem synliga inför människor för sina speciella ändamål. Vi kan läsa att Jesus är skaparen av allt osynligt vilket inkluderar änglar.

Varje gång ett Jehovas vittne citerar en vers för dig, läs då verser som står innan och kommer efter (sammanhanget). Låt inte ett Jehovas vittne ta en vers ur sitt sammanhang! Jehovas vittnen citerar nämligen även ifrån Kolosserbrevets första kapitel. De tar vers 15 där det står att Jesus är förstfödd och tolkar det som att Jesus därför omöjligt kan vara evig. Då kan du visa dem de kommande två verserna.

Hur kommer det sig alltså att Jehovas vittnen kallar Jesus för ärkeängeln Mikael? Ta med Jehovas vittnet till Hebreerbrevets första kapitel. Till en börja med kan vi se hur vers 6 talar om för oss att alla änglar tillbeder Honom, vilket måste inkludera även ärkeänglarna. Dom tillhör ju änglaskaran även om de är chefsänglar.

Vi ser vidare att det är en definitiv skillnad mellan Guds Son och änglarna. I vers 7 ser vi vad Fadern säger om änglarna: ”Och medan han om änglarna säger: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor.”

Vidare i vers 8 kallar Han Sonen för Gud och jämställer Honom alltså med sig själv: ”Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira”.

Håll fast vid det du håller på med och låt inte Jehovas vittnet avleda dig in i något annat. Dom är tränade till att skapa förvirring genom att använda verser som inte betyder något i sammanhanget. De gör någon underlig tolkning av den så att den kan sammanlänkas med någon annan vers som de har gjort likadant med och på så sätt skapat en falsk lära.

De är verkligen uppriktiga, men på helt fel väg. Se dom som indoktrinerade och farliga men också som uppriktiga människor som är förlorade och i behov av att få höra Sanningen.

Herrens ängel

Innan Jesus kom ned ifrån himmelen (Joh 6:33, 8:58) för att inkarneras i jungfrun och födas i Betlehem som det blivit profeterat, har vi redan sett att Han existerat i evighet (Mika 5:2; Joh 17:5). Han blev fullständig Gudamänniska för evigt och tog på sig rollen som Frälsare.

Uppenbarade sig Jesus före sin födelse någon gång på jorden, i en tillfällig kropp liksom änglarna? Om det var så, kallades Han då för Herrens Ängel? Om Han kallades så, gör det Honom fortfarande till en ängel?

Ordet ängel är ju på hebreiska malach, vilket betyder budbärare. Profeten Malakis namn översätts med ”min budbärare”, men han var ju ingen ängel i bokstavlig mening!! I Uppenbarelseboken ser vi ordet användas i 3:1: ”Och skriv till Sardes församlings ängel ”

Det står likadant om alla de sju församlingar som är nämnda i Uppenbarelseboken. Var det så att Johannes skrev till bokstavliga änglar? Självklart inte. Han skrev till församlingsledare. Ordet ängel används eftersom församlingsledarna skulle vara som budbärare ifrån Gud till sina församlingar. Och som ängel eller pastor skulle de försvara sin flock för odjur. Alltså kan, liksom i Uppenbarelseboken och i Malaki ordet ängel betyda Guds budbärare.

I det Gamla Testamentet kan vi på många ställen läsa något underbart. Vi kan läsa om en person som kallas Herrens ängel. Denna person kallas också YAHWEH, men är på samma gång åtskild ifrån YAHWEH. Judarna har ett problem med detta eftersom de vet att Gud, Herrens ängel och Shekinah härligheten är skilda ifrån varandra, trots att alla är YAHWEH!! Den ängel som också kallas YAHWEH, är den som talade till Abraham, vilket du kan läsa om i hela 1 Mos 18 och de första verserna i 1 Mosebok 19, det ser vi klart.

Herren var tvungen att kläda sig i kött annars var Han för helig att se på. Han har alltid varit medlare mellan människa och Gud. Jesus själv säger att ingen utom Han har sett eller hört Gud. Ändå talade Gud till Mose, Gideon, Abraham, Hagar, Joshua och Manoa. Men det var alltså inte Fadern utan det var Sonen som var en medlare, Han som också är YAHWEH, det Eviga Ordet som sade i Joh 5:23 att alla människor skall ära Honom på samma sätt som de ärar Fadern.

Eftersom dessa sanningar inte alltid har varit klara eller bara till hälften förstådda så har det givit upphov till villoläror såsom arianism och sabellianism. De etablerade sig under de första femhundra åren av kyrkans historia. De är återigen här men under andra namn – Jehovas vittnen och Oneness pentecostalism.

Om vi nu sammanfattar detta så kan vi säga att Jesus uppenbarade sig som Herrens ängel, men att Han inte är en ängel eftersom Herrens ängel också är Herren, och tillbads som det.

Är den helige Ande en opersonlig kraft?

I Jehovas vittnens bibel (NTW) skriver man den helige Ande med små initialer, detta för att få honom att inte framstå som en person. De tror att Han är en slags kraft som Jehova använder, på samma sätt som människan använder elektricitet. De tror inte att den helige Ande var skapad, utan att Han alltid varit med Jehova. De tror att Jehova hämtar energi av den helige Ande när Han skapar. Skriften ger på intet sätt något stöd åt en sådan villolära. Detta är Vakttornets tolkning, och Jehovas vittnen är så indoktrinerade att de tror att V T O har rätt.

Enda sättet att hjälpa dem på, är att få dem att se vad som verkligen står i Skriften. Kritisera inte V T O för det gör dem bara hårdare, och får dem att tro att satan använder dig för att attackera ”Guds tillsatta profet”. Det du ska göra är att få dem att läsa Skriften och tala om för dem vad Guds ofelbara Ord säger. Det minsta som kommer att ske är att Jehovas vittnet börjar tänka själv istället för att bara acceptera att V T O är ofelbart. Om du en gång har kunnat plantera in ett tvivlets säd i dem, kan det få dem att börja ifrågasätta.

De gillar inte att andra predikar för dem eller talar om för dem att de har fel och är fångade i en sekt. Du måste därför vittna på ett sätt som gör att de börjar tvivla och tänka självständigt. Om vi försöker göra det så enkelt som möjligt så kan vi börja med att läsa Joh 16. Detta tror jag är en bra start för att gå emot deras falska påståenden om den helige Ande, att Han inte är Gud eller personlig utan bara en kraft. Här kan vi läsa att den helige Ande talar och hör vilket är kvaliteter som tillhör en person.

Bibeln uppenbarar också andra saker som den helige Ande är inblandad i. I Apg 5 ser vi att vi kan ljuga för Honom och Ef 4:30 varnar oss för att bedröva den helige Ande. Jesus varnade fariseerna för den oförlåtliga synden att häda den helige Ande. Dessa händelser visar oss att den helige Ande inte bara är en person utan även Gudomlig, eftersom det bara är Gud man kan häda.

Det kan nu hända att de kontrar med citat ifrån Titus 2:5 och startar en bibelliknande tennismatch som de är tränade till. I Titus kan vi läsa att även Guds Ord kan hädas. Då får du helt enkelt visa dem att om man hädar Guds Ord så hädar man Gud (det är just detta som Jehovas vittnens bibel har gjort. Vi ska titta på det senare). I Joh 14:16 kallas den helige Ande för en annan Hjälpare och eftersom Jesus var hjälparen och Han är personlig, så är det logiskt att denna andra Hjälpare också är personlig.

Är Vakttornets organisation Guds sanna profet här på jorden?

Till att börja med så har Vakttornets organisation en historia bakom sig av mycket allvarligt falska profetior, som vi kunde se i den historiska genomgången i kap 3. 5 Mos 18:20-22 gör det mycket klart att falska profetior ges bara av falska profeter! Sanningen är den att Jehovas vittnen varken följer eller tillbeder Herren utan de följer och tillbeder en människogjord avgud som kallas för Vakttornets organisation, och den håller deras sinnen i ett järngrepp.

Vakttornets organisation framhåller detta i Vakttornets tidning ifrån 1 maj 1957: ”Om vi vill vandra i sanningens ljus så måste vi inte bara kännas vid Jehova Gud som vår Fader utan även Hans organisation som vår Moder. Idag kräver Gud ära och respekt ifrån sina barn. Detta gäller inte bara gentemot den levande Gud, utan även gentemot Hans hustru – Organisationen också.”

Det är p g a detta som Jehovas vittnen så lätt sväljer den tolkning som Vakttornets organisation gjort, och även tror att deras tidskrifter ”Vakna” och ”Vakttornet” är gudomligt inspirerade.

Deras sinnen är indoktrinerade av Vakttornets organisation som är deras avgud. Den är liksom fariseerna en blind ledare för blinda. Om V T O skulle säga till dem att solen ligger 100 millioner engelska miles ifrån jorden istället för 93 så skulle de acceptera detta utan att ifrågasätta.

Den nya världens översättning N W T ( Jehovas vittnens bibel )

Vakttornets organisation har alltid kämpat med stora problem. Det beror på att deras lära aldrig har funnit stöd i den enda standard för sanning som vi har, nämligen Guds Ord i Bibeln.

Varje gång ett Jehovas vittne blev konfronterat med en kärleksfull kristen, var det frustrerande för Jehovas vittnet att tala om sin underliga lära. Det var alltid lätt för den kristne att visa Jehovas vittnet att det han sa stred emot vad han kunde läsa vitt på svart i Guds Ord. Så V T O satte igång med att göra en egen bibel där de förändrade sanningen i Guds ord till en annan bibel, så att deras falska lära skulle se mera riktig ut.

En av de lögner de producerade i sin ”bibel” var att avkläda Herren Jesus Kristus Sin gudomlighet och på så vis göra Honom till en skapad varelse. Det är bara satan som kan vara roten till en sådan ondska och oärlighet. Alla ärliga översättningar av Guds Ord som gjorts, är gjorda av lärda människor som varit experter i hebreeiska, arameiska och grekiska. Dessa är de originalspråk som Bibeln skrevs på. Dessa lärda män gick noga igenom Bibeln i sitt originalutförande och ville utan fördomar kunna visa upp Guds Ord på ett modernt språk.

Detta gjordes inte med Jehovas vittnens ”Nya världens översättning”. Faktum är att resultatet inte är en översättning och är alltså inte Guds Ord eller en riktig Bibel. Den är en vanhedrande röra av människogjorda sekteristiska påbud, vilka är en direkt attack emot Herren Jesus Kristus och sann biblisk och historisk kristendom.

Ett före detta Jehovas vittne som en gång var en medlem av de styrande inom Jehovas vittnen har förklarat i sin bok ”Samvetskris” på sidan 50 att Den nya världens översättning skapades av fyra män, dåvarande president Nathan Knorr och tre andra. Av dessa var det bara en som kunde lite grekiska (två års studier vid Cincinatti universitet) och var självlärd i hebreiska. Denna bok av Raymond Franz kan man få tag i genom C K I förlaget, Box 298, 401 23 GÖTEBORG.

Låt oss titta lite närmare på ”Nya världens översättning”

Vi börjar med Johannes 1:1

I Denna vers förekommer ett av de allvarligaste översättningsmisstag som gjorts i Den nya världens översättning. Titta på skillnaden och lägg märke till hur Gud har förändrats till en gud med litet ”g”.

Skriften: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”

Den nya världens översättning (sista raden): ” och Ordet var en gud.”

Denna översättning har lärda i grekiskan alltid tagit avstånd ifrån utan förbehåll, både de som är kristna och de som är ateister. Denna felaktiga översättning blev först antagen av en ockultist som hette Johannes Greber. Han var ett spiritistiskt medium, och Jehovas vittnen som ju var influerade av Grebers skrifter ändrade Joh 1:1 på samma sätt.

Greber var en romersk katolsk präst och levde i Tyskland. År 1923 hade han en serie av mystiska upplevelser efter att han öppnat upp sig för spiritism. Han hade ett flertal ande-guider (onda andar som är kanaler för information till människor). Dessa ande-guider talade om för Greber att många av dessa koncept han hade när det gällde kristendom var felaktiga. Till exempel sade de till Greber att Joh 20:28 var fel, och istället för att Thomas sade till Jesus: ”Min Herre och min Gud” så sade han istället; Min Herre och min Mästare. Greber skrev alltså ett förändrat Nya Testamente med hjälp av dessa ande-guider, vilka han kallade för Guds helige Ande! Han översatte Joh 1:1 på precis samma sätt som Jehovas vittnen kom att göra många år senare.

Nu tar Jehovas vittnen avstånd ifrån all form av spiritism och att ha med den ockulta världen att göra. Många år efter att de publicerat sin Nya världens översättning (1961) uppmuntrades Jehovas vittnen att kolla upp Grebers nya testamente eftersom den stöder deras. I Jehovas vittnens böcker ”Hjälp till att förstå Bibeln” och ”Han som är Ordet, enligt Johannes” citerar man Greber. Det kan vara bra att fråga ett Jehovas vittne hur Vakttornet kan citera någon som är involverad i spiritism. Greber skrev också boken ”Att kommunicera med den andliga världen”. Under påverkan av demoner skrev Greber många saker som Jehovas vittnen inkluderar i sin tro, t ex: ”I Treenigheten finns inte den förening som ni kristna undervisar om, det är bara Fadern som är Gud.”

Lite grundläggande gammaltestamentlig hebreiska

5 Mos 6:4: ”Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är EN”

I hebreeiskan så läser man det så här: ”Adonai Eloheinu Adonai ECHAD.”

ECHAD betyder EN i plural och samhörighet. Samma ord används för man och kvinna som blir ett i 1 Mos 2:24.

Ordet för absolut ensamhet i hebreeiskan är YACHID. Adonai betyder Herre, men det används istället för det heliga namnet för Gud, YAHWEH. Judarna anser namnet YAHWEH vara för heligt för att använda och de är faktiskt ganska roade av att se både kristna och Jehovas vittnen använda det meningslösa namnet Jehova.

ELOHEINU betyder vår Gud. Ordet för Gud i hebreiskan är ELOHIM vilket är ett pluralistiskt ord, men det antyder inte att det finns flera olika Gudar. Det betyder att den ende Guden är fler i en.

Den rätta översättningen av 5 Mos 6:4 borde alltså se ut så här: ”Hör Israel! Herren (YAHWEH), vår Gud (ELOHIM= plural), är förenad till EN.” Betoningen görs på en enhet i pluralform.

I Ps 133 talas det om att bröder bo endräktigt tillsammans. Det hebreiska ordet för endräkt och tillsammans som används här är YACHID och ECHAD, vilka betyder flera olika som är tillsammans.

Något litet om mycket grundläggande nytestamentlig grekiska

När vi läser Joh 1:1 så ser vi att ordet Gud uppträder två gånger. I grekiskan så kan vi se att orden som använts gör skillnad på personer, men att de är samma till sitt väsen. Första gången Gud används i vers 1 föregås det av en bestämd artikel vilken är ”ton” (ton theon).

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud (ton theon). Detta pekar på Gud Faderns individuella identitet. Andra gången Gud används i vers 1 så är det utan bestämd artikel:

”och Ordet var Gud (theos)”.

Detta visar oss klart att Ordet är Gud. Det är åtskilt, men inte olika, bara åtskilt men med samma substans som Fadern. Vad vi alltså ser är att Gud är pluralistisk, men EN. Det är inte plural av många olika gudar.

Dog Jesus på ett kors eller på en påle?

Vakttornets organisation har tagit bort korset som finns i den sanna Bibeln, och ersatt det med en tortyrpåle i sin falska bibel. Varför har de nu gjort detta? De ville avskilja sig själva ifrån kyrkorna eftersom de ser dem som satans tjänare. De säger att Jesus blev avrättad på en vertikal påle och att Hans händer hölls ihop över Hans huvud med en spik igenom. Fråga dem hövligt om de inte kan citera Joh 20:25 där det står:

”Då nu de andra lärjungarna sade till honom, att de hade sett Herren, svarade han dem: Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.”

Fråga dem sedan om det står spiken eller om det står spikarna? Det står spikarna, vilket bevisar att Jesu händer blev uppspikade var för sig på korsträet.

Är blodtransfusion något ont?
Bibeln säger absolut ingenting angående blodtransfusion, men ändå deklarerade Vakttornets organisation år 1944 att blodtransfusion är något ont, och de befallde alla Jehovas vittnen att ta avstånd ifrån sådant. Ledsamt nog så var Vakttornets organisation det enda onda i detta. Tragiskt nog har de orsakat en för tidig död för många Jehovas vittnen, p g a sitt förvridna resonemang. Vakttornets organisation har kommit fram till detta genom att missbruka och misstolka ett antal bibelverser. Innan man undersöker dessa närmare kan det vara bra att fråga Jehovas vittnet hur det kunde tro för en tid, att de även skulle ta avstånd ifrån organtransplantation och vaccinationer? Fråga om det beror på att Gud ändrar sig eller ? Fråga hur de kan neka sina barn blodtransfusion enbart på grund av vad Vakttornets organisation har sagt. V T O som ändrar sig fram och tillbaka när det gäller det mesta.

En av de verser Jehovas vittnen använder är 3 Mos 3:17: ”Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen I förtära.”

Först och främst var ju detta ett av många judiska lagar till Israels folk under det Gamla Förbundet. Den som vill underordna sig något judiskt direktiv eller någon judisk lag för Guds skull nu efter att Kristus kommit, han förnekar Kristus och nåden i evangelium. Genom att göra så sätter de sig i en fullständigt omöjlig situation, eftersom den som vill fullfölja lagen måste lyda alla buden perfekt.

För det andra, om vi går tillbaka till versen så står det att man inte ska äta varken fett eller blod. Fråga Jehovas vittnet om de äter en absolut fettfri kost?

För det tredje om man ser versen i sitt sammanhang så handlar den om när man äter offergåvor. Självklart så blev inte judarna tillsagda att offra människor för att äta, det var ett hedniskt koncept. I samband med detta så citerar de också andra verser ifrån 3 Mosebok, kap 17:10, 11, 14. Men det är bara att läsa de två verserna 12, 13 för att man ska se villfarelsen. De citerar också ifrån 3 Mos 7:27 men återigen så handlar detta om djurblod som inte skulle ätas och inte om blodtransfusion. Jehovas vittnen kallar blodtransfusion för en form av kannibalism. När det gäller blodtransfusion så är det ju ingen som blir offrad och uppäten och detta gör Jehovas vittnens tro helt absurd.

I Joh 15:13 säger Jesus: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.”

Om en människa nu kan ge sitt liv för någon, varför skulle han inte kunna ge sitt blod? Blodtransfusion är inte ont. Det är ingen kannibalisk handling. Ingen blir dödad. Det enda som är ont med detta, är Vakttornets falska lagiska tolkning.

Kommer bara 144,000 till himmelen?

De säger att det är 144,000 som har en speciell smörjelse, ”den lilla flocken”. Det är dessa som kommer till himmelen medan alla de andra fåren, ”den stora massan”, kommer att stanna kvar på jorden. Jehovas vittnen säger också att den lilla flocken, de smorda, de 144,000 består av människor ifrån tiden mellan pingst och år 1935. Efter detta kan ingen komma in i himmelen, utan är en del av ”den stora massan”.

Denna förvrängda tankegång stämmer inte eftersom de gammal- testamentliga trogna gick in i himmelen. Detta stämmer inte heller överens med Matt 8:11 eller denna vers ifrån Luk 13:28: ”Där skall bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade.”

Innan vi tittar närmare på de 144,000 i den lilla flocken-teorin så vill jag visa på felet i teorin om ”de andra fåren”. De andra fåren eller den stora massan som Jehovas vittnen säger, är en feltolkning av Joh 10:16 där Jesus säger:

”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.”

Det är ju uppenbart att Jesus här med ”andra får” menar hedningarna i den icke-judiska världen. I Joh 10 talar Jesus till judarna, d v s fåren i det bokstavliga Israel. Genom korset kom andra får – hedningarna, in i detta enda fårahus, ”Guds Israel” (se Gal 6:16).

Var kommer då idén om de 144,000 ifrån? Svaret får vi i Upp 7:4 och 14:1-4. När vi läser dessa verser ser vi de 144,000. Alla är judar, män och jungfrur och de består av 12,000 ifrån var och en av Israels 12 stammar. Jag har inga problem med att tolka betydelsen av de flesta symboler i Uppenbarelseboken. Jehovas vittnen däremot säger att numret 144,000 har bokstavlig betydelse medan resten, de 12 stammarna och 12,000 ifrån var och en av dem är symbolik. Det går inte att tolka Skriften på detta inkonsekventa sätt. Det måste vara antingen eller!

Det går ju inte heller att finna någonstans i Skriften deras årtal 1935. Detta är både sekteristiskt och gnostiskt då det kommer ifrån en uppenbarelse som deras andra president, Rutherford fick mottaga ifrån Jehova! Det intressanta är att om vi läser hela kapitel 7 i Uppenbarelseboken så finner vi raka motsatsen till vad Jehovas vittnen påstår. De säger att den stora massan är de som ska bo på jorden. I vers 15 så ser vi att den stora massan är de som står inför Guds tron i HIMMELEN. Uppenbarelseboken 19:1 stöder detta också. Om de fortsätter att argumentera är det enda jag kan föreslå dig, att artigt be dem att läsa sanningen i det gudomligt inspirerade Guds Ord, och tro endast detta.

Vi kan också läsa i Upp 7:1-4 att de 144,000 inte är placerade i himmelen, utan beskyddade ifrån Guds vrede på jorden. Som stöd för sin teori citerar Vakttornets organisation Ps 37:29 och säger att de rättfärdiga skall besitta jorden. En del Biblar har mycket riktigt översatt ”jorden” med ”land” och om vi då läser hela kapitlet i sitt sammanhang, blir det klart att författaren kung David, skrev angående ”här och nu” om landet Israel.

Egna iakttagelser vid samtal med ett Jehovas vittne

Jag har personligen upplevt hur Jehovas vittnen fortsätter att svara utifrån Vakttornets läror, även efter det att de fått höra evangelium. Dessa läror är hindret som förblindar dem. Missförstå mig nu inte. Jag tror fortfarande att evangelium är kraftigt nog att bryta ned dessa fästen över deras sinnen. Jag skulle vara otroende om jag inte trodde detta om Guds kraft. Paulus skriver i Rom 1:16: ”Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken.”

Men Paulus skrev även detta angående evangelium i 1 Kor 9:22:

”För de svaga har jag blivit svag för att kunna vinna de svaga; för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några.”

Varför skrev nu Paulus detta. Läs i vers 23 så ser du varför.

”Men allt gör jag för evangeli skull ”

När man vittnar för ett Jehovas vittne måste man ha i åtanke att de inte tror att de kan födas på nytt, p g a de 144,000. De tror inte heller att de kan komma till himmelen. Det beror också på de 144,000. De vill alltså varken bli födda på nytt eller komma till himmelen. När du en gång har fått plantera ett tvivlets säd i ett Jehovas vittnes sinne genom att ha talat bibelgrundade ord i kärlek, så kommer tiden då du får ge evangelium.

Vad innebär det sanna evangeliet?
2 Kor 11:4 talar om en annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium. Sekter som mormonerna och Jehovas vittnen har ett annat evangelium. Men vad är det sanna evangeliet? Det som Paulus inte skämdes för eftersom det var Guds kraft till frälsning (Rom 1:16). Evangelium är inte det som Jesus sade, utan det Han gjorde. Han lade frivilligt ned sitt liv som ett offer för synden och lät onda män straffa och korsfästa Honom. Evangelium är inte att förklara detta utan att förkunna och proklamera det.

Men hur som helst så är det viktigt för kristna att förstå hur evangelium fungerar genom att lära sig mer Guds attribut. Vi har bl a Hans barmhärtighet, nåd och kärlek. Eftersom evangelium handlar om vad som hände med Jesus så kallas det för Kristi evangelium (Gal 1:7) eller evangelium om Jesus Kristus, Guds Son (Mark 1:1).

Men det kallas också för Guds evangelium (1 Tess 2:9; Rom 15:16). Det var ju Fadern som sände Sonen (Joh 3:16) och de som är frälsta är födda av Anden. De är levandegjorda och pånyttfödda av den helige Ande. Här ser vi Faderns plan, Sonens försoningsoffer och Andens födande till nytt liv. INGEN TREENIGHET – INGET EVANGELIUM.

Versen som jag nyss hänvisade till, Joh 3:16, är en plats som många startar ifrån när de predikar evangelium; så älskade Gud världen . Men om du skulle stanna 10 personer på gatan och fråga dem vem Gud är, så får du antagligen 10 olika svar. Vi behöver en kort genomgång av Guds karaktär i evangelium, t ex att Han är så rättfärdig, ren och helig att Han hatar synd.

I 1 Kor 15:1-4 deklarerar Paulus att evangelium frälsar p g a det Jesus gjorde, HAN DOG, BEGRAVDES OCH UPPSTOD. Detta är hjärtat av evangelium men det finns andra faktorer som hör samman med dessa och som måste nämnas. Vi har Kristi perfekta liv, ingen annan kan någonsin leva ett liv utan synd. Därför var Kristus ett perfekt syndoffer

Om vi nu går tillbaka till Guds helighet så måste man tala om, att människan i synd är i behov av en perfekt frälsare som kan medla mellan sig själv och en helig Gud. Vad har vi mer som relaterar till Kristi död, begravning och uppståndelse? Jo, när vi ser hur helig Gud är måste vi klargöra hur allvarlig människans synd är. De flesta människor tror sig ju inte vara syndare, eller ens förlorade. Men evangelium (goda nyheter) kan aldrig bli goda nyheter om man inte först har helt klart för sig vad de dåliga nyheterna är. Om vi ska tala i klartext så är det inte läge att bara be människan att lämna sin måltid och gå ut ur huset. Nej, det som du måste säga är: Det brinner! Det brinner! Spring för ditt liv.

Lagen kommer före evangelium eftersom den är de dåliga nyheterna och evangelium är de goda nyheterna. I Rom 3:20 står det att genom lagen kommer kännedom om synden. Synd är lika med att bryta mot Guds lag. Med lagen menar jag de 10 budorden. Människan har brutit mot Guds heliga lag, men eftersom Gud är kärlek så utgjöt Gud sin vrede över synden genom att döma den enda perfekta människan som löd lagen, Hans egen Son (Jes 53:10). Det behagade Gud att slå Honom! Guds heliga, perfekta vrede var i Kristi kors, inte bara Hans barmhärtighet, nåd, kärlek och godhet. Idag förmedlas ofta evangelium i en utspädd form som aldrig nämner något om detta.

Ingen blir rättfärdig genom lagen utan lagen är till för att visa oss att vi är syndare. ”Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro.” (Gal 3:24)

Så här fungerar det. Människan tror att hon är OK och att hennes liv och goda gärningar ska ge henne en god ställning på domens dag. Men hon har satt sin tro på sin egen rättfärdighet och den enda rättfärdigheten som accepteras av Gud är Kristi tillräknade rättfärdighet. Endast den!

Lagen fungerar så här; den säger att du inte ska begå äktenskapsbrott(2 Mos 20:14). Människan säger då att hon inte gör det. Då säger Jesus att det räcker med att titta på en annan kvinna eller man med lust så har du begått äktenskapsbrott med henne eller honom. Gud ser nämligen till hjärtat.

Låt oss ta ett annat exempel. Gud säger i lagen att du inte ska bära falskt vittnesbörd mot din nästa (2 Mos 20:16). All lögn är synd, även den allra minsta vita lögn är synd. Det är därför som Rom 3:10 säger att det inte finns någon rättfärdig, inte en enda. Följande vers-11 säger att ingen förståndig finnes, ingen som söker Gud. Denna vers slår i bitar den teori som menar att människan söker efter Gud. Det kanske ser ut som om de söker efter Gud, men det gör de inte. De söker efter självtillfredsställelse och upplevelser. Kom aldrig och säg att någon som varit i Jehovas vittnen och nu är buddist söker efter Gud.

Vad är det nu mer som behöver predikas?

Jo, vägen ut ur syndens fängelse. Rom 6:23: ”Ty, den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.”

Det är bara om man predikar syndens allvar och Guds helighet som en sann omvändelse kan ske. Eftersom det är den helige Ande som överbevisar oss om synd så högmodas vi inte över vår omvändelse. Omvändelsen innebär inte bara ett ledset känsloläge. Det måste ske med en vilja att bli frälst och befriad och en beslutsamhet om att fortsätta leva i ljuset av Kristi förlåtelse. Det måste ske utifrån hjärtat och viljan att vända ryggen åt syndens vägar. Det är viktigt att visa att vi aldrig blir perfekta, utan att den kristnes glädje och frid kommer utifrån ett liv i ständig omvändelse. Den som verkligen är omvänd vet att detta inte är ett frihetsbrev till fortsatt syndande!!

Men, säger du, jag har aldrig hört att man predikat omvändelse, bara att Jesus älskar dig och att man ska följa Honom. Detta beror på att man inte tar synden så allvarligt och att man inte förstår Guds oerhörda helighet. Man ser Honom som en vän som väntar på att få välsigna. Jag beder dig att läsa Apg 26:20 där Paulus säger till hedningarna att de ska göra bättring och omvända sig. Läs också Apg 26:18; Apg 3:19; Luk 24:47.

Dessa ställen visar att bättring är nödvändig innan man kan få Guds förlåtelse. Sedan behöver man tro för att Kristus ska vara ens Frälsare och Herre och för att man ska kunna följa Honom och vara lydig mot Hans bud. Ett av dessa bud handlar om dopet. Detta är inte frälsande och inte en del av evangelium. Det predikas därför inte för de otroende utan det talar man om med dem som redan är kristna. I 1 Kor 1:17 skriver Paulus: ”Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att förkunna evangelium, och detta icke med en visdom, som består i ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.”

Kom ihåg att 1 Kor 15:1-4 talade om för oss att evangelium rör sig runt det som har att göra med Kristi död, begravning och uppståndelse. Dessa är evangeliets hjärteämnen, men hur ofta hör man uppståndelsen predikad förutom på påsken. Jag vill inte vara kritisk, utan jag vill bara att vi kommer fram till sanningen. Varför är då uppståndelsen viktig i evangelium? Jo, Kristus stannade inte i graven! Eftersom Han uppstod så kan du vara helt förvissad om att också du kommer att uppstå till evigt liv, om du förtröstar på Hans rättfärdighet och inte på din egen. Detta är i korta drag varför det är så viktigt att vi predikar Kristi uppståndelse!!

Mark 8:35: ”Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv för min och för evangeli skull, han skall bevara det.”

Sekteristiska kännemärken
Det finns många olika sorters sekter idag varav de flesta har kommit fram de senaste 150 åren ifrån USA. Många av dem är uppväckta villfarelser som de tidiga kyrko-fäderna gick emot, men de kommer nu under andra namn. Till exempel så är den syn som ”Den internationella vägen” och Jehovas vittnen har på Herren Jesus Kristus, densamme syn som Arius började undervisa år 319 e. Kr. Den kristna kyrkan hade många villfarelser att kämpa emot under sina första 450 år. P g a dessa villfarelser skrevs olika trosbekännelser som innehöll många grundläggande sanningar. Dessa skrevs på ett lättförståeligt sätt för att hjälpa de enkla och outbildade människorna att känna sanningen.

Här nedan kommer en lista på en del av de vanligaste avvikelserna ifrån sanningen. Den kanske kan vara till hjälp.

De förnekar allihop läran om Treenigheten. Denna lära är unik för biblisk kristendom och har alltid varit en del av tron i autentisk och historisk kristendom.

P g a deras förnekande eller misstolkande av läran om Treenigheten så har de i viss mån en felaktig kristologi, eller enkelt uttryckt, en annan Jesus.

En del av dem, t ex Modalisterna och Jehovas vittnen förnekar den helige Ande.

De är stolt elitistiska eftersom de ser alla kyrkor utom deras egen vara fel. Sanna kristna inser att Guds folk inte är begränsat till ett enda samfund, utan finns över alla samfundsgränser och att det inte finns någon kyrka som är perfekt.

De har en felaktig syn på frälsningen då de ser den vara beroende av gärningar. De kanske säger att frälsningen är av nåd, men de tror då att nåden är något vi måste förtjäna, antingen genom dopet, dörrknackning eller andra goda gärningar.

Ett lagiskt starkt herdeskap är också ett vanligt drag hos sekterna. Man ser grundaren av sekten som en gudomligt inspirerad superman, t ex John Smith. De individuella gruppledarna ifrågasätts aldrig heller.

Det är många som lider av kraftig depression, och det är ett stort antal självmord i sekter. Jehovas vittnen och mormonerna är ett exempel på detta, Bland annat p g a det tvångsmässiga vittnandet.

Det är vanligt med speciella uppenbarelser och profetior, och om profetiorna inte går i uppfyllelse så bortförklaras dom.

Man binder medlemmarna och suger ut deras pengar genom indoktrinering och manipulation. Man ingjuter fruktan genom att säga att kritik emot ledarna är lika med kritik emot Gud.

Detta var bara en kort lista, men tyvärr så förekommer mycket av detta också i olika hög grad i kristna kyrkor. En del kyrkor har en elitistisk ande och tror att de är de enda som är välsignade. Det är dom som har kraften och det är hos dem det händer saker. Andra ser upp till hjältar som församlingen i Korint gjorde. I 1 Kor 3:4 kan vi läsa att någon sa att han tillhörde Paulus och en annan att han tillhörde Apollos. Deras ögon var vända till människor och inte till Herren. Densamma hjältedyrkan ser vi idag: En tillhör Wesley, en tillhör Luther, en annan tillhör Calvin och alla tar de avstånd ifrån alla andra.

Det är ju absolut inget fel i att respektera ledare och som 1 Tess 5:13 säger: ”Låten dem vara eder övermåttan kära för det verks skull, som de utföra.” Vi ska med rätta uppmuntra dem och respektera dem, men vi ska vara Kristi efterföljare och inte människors. Att trofasta män har varit använda av Gud till att undervisa oss och vara exempel för oss, det ska vi tacka Gud för.

En annan fiende vi möter är gnosticismens uppgång och influenserna ifrån den ockulta världen. Detta kommer alltid in där människor slutar att pröva och ifrågasätta obibliska fenomen. Här kommer några förslag till hur vi ska pröva fenomen och undervisning:

Är det bibliskt?

Är det Kristus eller människor som höjs upp (2 Kor 4:5)?

Dras människor till Kristus eller till människor och den helige Ande? Den helige Andes verkliga närvaro är där Kristus blir upphöjd, där det sanna evangeliet predikas och där man utlägger Skriften.

Närvaron av ”en annan ande” gör att bibelundervisningen ersätts med ockulta fenomen som uppskattas för att vara positiva och spännande, men som i själva verket för människor bort ifrån Kristus och Hans kors. Den centrala sanningen om det objektiva faktum som vi ser tillbaka 2000 år på, som skedde på Golgata, helt utanför oss själva, ersätts med en mystiskt subjektiv upplevelse och ett inåtsträvande.

Kärleken till sanningen måste respekteras där äran går till Gud och inte till människor. Där uppmuntras också en hunger efter det skrivna Ordet.

Kärlek till sanningen har alltid två saker med sig:
1) den framhåller den sunda läran,
2) den står upp emot falska läror.

Kärleken till sanningen upphöjer och ärar Herren Jesus Kristus eftersom Han är Sanningen (Joh 14:6). Älskar man sanningen så predikar man inte ett urvattnat moderniserat svagt evangelium. Kärleken till sanningen vill se himmelens Gud presenterad på ett riktigt sätt, såsom Han är uppenbarad i Skriften och utan att något av Hans perfekta och upphöjda karaktärsdrag utelämnas. Åtminstone tre av Guds karaktärsdrag missförstås idag, Hans helighet, Hans vrede och Hans Allmakt.

Jack Hibbert

Vill du veta mer rekommenderar vi att du ringer: ”Föreningen Kristen Frihet”: 031-408 493 eller besöker deras hemsida: Kristen Frihet Vi rekommenderar att du även besöker CKI förlagets hemsida: CKI

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Syftet med denna lilla skrift är att ge svar på en del invändningar som gjorts emot min artikel Låt er inte luras…

Jag har härmed inte för avsikt att försvara vare sig mig själv eller mitt häfte, utan det jag vill försvara är sanningen om treenighetsläran och sanningen beträffande läran om rättfärdiggörelse genom tro. Det är av största vikt att kristna människor har en förmåga att ge svar på sådan kritik som egentligen är riktad direkt mot Bibeln.

Jag kommer i det följande att gå igenom en del av de invändningar som oneness-troende kommit med och även försöka att ge svar på dessa. Jag vill också väldigt gärna ta tillfället i akt att framhålla att jag uppfattar oneness-troende människor som mycket ärliga och uppriktiga. Och trots att det skulle krävas ett stort mått av ödmjukhet hos dem för att överge sina felaktiga föreställningar — det gäller särskilt för dem som är återdöpta — tror jag likväl att många av dem skulle göra detta om de fick upp ögonen för Sanningen.

Johannes 10:30

Jag tror att denna vers blev behandlad utförligt nog i Låt er inte luras. Därför vill jag bara tillägga här att de punkter vi gick igenom i denna skrift — med hjälp av över ett hundra bibelhänvisningar — torde vara övertygande bevis för vilken rationellt tänkande, öppen och ärlig oneness-anhängare som helst, om att både läran om ”oneness” och om ett pånyttfödande vattendop saknar biblisk förankring.

Jesu ord i denna vers lyder i alla fall sålunda:

”Jag och Fadern äro ett”. (King James: ”I and My Father are One”)

Innan vi tar en titt på grekiskan är det alldeles klart att ”jag” och ”min” utgör två från varandra skilda personer. Om vi tar ett exempel: Jag och min fru gillar bägge olivolja, och utifrån denna likhet i smak kan man säga att vi är ett. Men å andra sidan gillar jag även oliver, vilket min fru inte gör. På den punkten är vi således inte ett.

Grekiskan visar att Jesus tveklöst talar i första person pluralis. Han talar om ”jag och Fadern”, och använder därvid ordet ”esmen” — dvs ”vi är” på koinegrekiska. Han säger inte att ”jag och Fadern är en”. Ordet för ”ett” i bibeltexten är nämligen ”hen”, vilket är neutrum och inte femininum eller maskulinum.

Om däremot det maskulina ordet för ”en”- ”heis”- skulle brukats här, skulle därmed ha antytts att Fadern och Sonen vore en och samma person. När Jesus säger att de är ett, i neutrum, menar Han däremot att de två personerna i gudomen äger en väsenslikhet, en enhet i ande och natur.

Vi måste alltid komma ihåg att ta hänsyn till det sammanhang, den kontext, där ett bibelställe står om vi ska kunna göra en riktig tolkning av det. Av sammanhanget runt vers 30 i Johannes 10, ser vi tydligt hur Jesus och Fadern beskrivs som två skilda personer. Verserna 25 och 29, innan, samt verserna 36 och 38 efter den trettionde, belyser detta förhållande.

Om vi som regel alltid gör en heltäckande genomgång av kontexten blir risken för de värsta misstagen betydligt mindre. Men om denna regel förbigås kan Bibeln användas till att säga i stort sett vad som helst. Om nämligen vissa verser dras ur sitt sammanhang och sedan förbinds med andra verser, vilka i sin tur också ryckts ur sitt sammanhang, blir resultatet av denna sammanlänkning en direkt falsk lära. Eftersom många tyvärr inte tar sig tid att studera texternas sammanhang, låter de sig också luras.

Andra missuppfattningar

I Kolosserbrevet 2: 9 kan vi läsa: ”Ty i Honom [Kristus] bor gudomens hela fullhet lekamligen”. Endast en treenighetstro kan få ut en vettig mening av den här versen, som ju säger att Jesus var fullkomlig människa och fullkomlig Gud samtidigt. Såsom individ och person är Han skild från de två andra personerna i treenigheten: Fadern och Anden. Det är alltså inte som oneness-läran hävdar, att Jesus var uppfylld av Fadern, Han som enligt denna lära helt enkelt är identisk med den gudomlige Jesus.

I Efesierbrevet 3: 19 säger Paulus angående kristna, att de ska komma att: ”bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Guds fullhet i Kristus, är ingenting annat än Gud inkarnerad i Jesus Kristus, Han som är den människa som var och är Gud. När Guds fullhet uppfyller den troende, kommer han att präglas av den helige Andes frukt, alltså av Guds persons karaktär.

Elohim

I 1 Moseboks allra första vers ser vi att det hebreiska ord som här använts för Gud står i maskulinum pluralis.Ord som i hebreiskan slutar på -ot , till exempel ”geverot” (kvinnor), står i femininum pluralis. Ord som slutar på -im står i maskulinum pluralis; ett exempel är ”kelevim” (hundar).

Det första ord som Bibeln använder för Gud är alltså ”Elohim”. Detta ord förekommer intressant nog även i singularis i Bibeln – ”Eloah”. Det första vi måste lägga märke till är att Elohim inte är ett person-namn, och därför har det översatts helt korrekt till ”Gud”. Man kan fråga sig med anledning av det som nyss sagts: varför översatte man inte ordet Elohim till ”Gudar”? Därför att det bara finns en Gud, och i år-hundraden har både judar och kristna energiskt hävdat denna grundläggande sanning.

Om vi vinnlägger oss om att hantera Guds Ord i dess helhet på ett vederhäftigt och balanserat sätt, blir det uppenbart för oss att den ende Guden omfattar tre olika personer. Han är inte tre olika Gudar utan en Gud i tre olika personer. När Messias kom till jorden började Han att förmedla en mer fördjupad och klarare bild av denne treenige Gud.

Han förklarade till exempel att Fadern skulle komma att ”sända den helige Ande i mitt namn” (Joh. 14:26). Han började också att benämna Gud ”Fader”, fastän Han samtidigt säger om sig själv: ”Jag är”. I breven fortsätter denna bekännelse. Hebrèerbrevet 1: 8 är till exempel en vers som bara inte går att kompromissa bort. Här kallar ju uppbarligen Gud Fadern sin Son för Gud!!!

Med andra ord, när Jesus kom till världen och började uppenbara Sanningen — vilket Hebréerbrevet 1: 1-3 klart deklarerar — blev därmed också en rad gammaltestamentliga verser levandegjorda för den tidiga Församlingen. Vi talar om verser såsom: Psaltaren 110: 1-2; Mika 5:2; 1 Mosebok 1: 26. Det krävdes alltså att Messias — Han som själv förklarade sig vara Sanningen — kom och avslöjade Sanningen och förklarade hur Guds flerfaldighet och treenighet hängde ihop. För judarna var ju detta nämligen en gåta.

Åter nu till ordet Elohim. Att ordet står i pluralis i texter om Gud, innebär ju i sig inget bevis för treenighetens sanning. Det skulle ju kunna betyda miljoner likaväl som tre. Men i ljuset av kompletterande bibestöd (vi måste alltid låta skrift tolka skrift) är Elohim ytterligare ett läromässigt bevis för sanningen om Guds treenighet.

De invändningar som gjorts mot Elohims bevisvärde, grundar sig på att de efterföljande verben i Genesis första kapitel står i singularis i hebreiskan. Svaret på detta skulle kunna bli ”än sen dåå”. Elohim står likväl i pluralis, det är ett faktum som inte går att komma ifrån. Det finns ju tvärtom all anledning att förvänta sig att dessa verb ska vara singularer, eftersom det finns en enda Gud och inte många olika Gudar. Men den ende Guden, ”Jahwe”, uttrycks såsom person — vilket titeln Elohim visar — med en pluralisform.

I samma kapitels 26:e vers ser vi likaså att den ende Guden säger:
”Låt oss göra människor till vår avbild…”. Ingen villolära som förnekar treenigheten (och faktum är att samtliga villoläror förnekar treenigheten, tror på en annan Jesus och oftast har en lagisk frälsningslära), ingen sådan lära kan åstadkomma någon rimlig tolkning av denna vers i Genesis.

Det verkar som om de bortser från detta bibelställe, precis som de måste göra med Genesis 3:22. Enda möjliga alternativet till att ignorera de här texterna, är att skapa en teori som man kan likna vid en vattenhink full med hål — ”den håller inte tätt”. Eftersom de således saknar argument på denna läropunkt letar de febrilt efter verser som skulle kunna misskreditera Sanningen, och försöker följaktligen pressa in sådana verser inom ramarna för sitt eget trossystem.

En annan invändning utgår från 2 Mosebok 32: 4, där det talas om den gjutna guldkalven. Oneness-läran framhåller här att denna avgud, som Aron till- verkade i form av en gjuten kalv, att också den kallas för Elohim. Argumentet skulle därmed vara att det borde ha skapats tre stycken och inte bara en.

För det första måste man på detta svara, att ingen avgudabild — vare sig den här eller någon annan — kan vara en sann avbildning av Gud. Ingen bild eller bildstod representerar Honom; i själva verket hatar Han alla sådana avbildningar. Aron ville vara folket till lags och genom att begå denna sin synd gjorde han uppror mot den Högste.

För det andra är Gud till sin substans en, fastän Han är tre i sin existens. Och om det nu vore så att Gud tillät oss att göra avgudabilder (vilket Han inte gör), var det också i överensstämmelse med Guds substantiella enhet att man bara tillverkade en enda avgud i öknen. Varför kallas guldkalven för Elohim? Det framgår tydligt av sammanhanget, och av en logisk slutledning gjord i sann gudsfruktan, att det man tillverkade i Sinai öken måste betraktas som en falsk Elohim. De flesta sekter inkluderar Jesus i sitt lärosystem, men deras version av Honom är alltid ”en annan Jesus” (2 Kor. 11:4).

Ytterligare en annan missuppfattning utgår från Psalm 82:1, där en samling ”furstar” kallas för Elohim. Den första versen är för övrigt en formulering av psalmförfattaren Asaf och inte av Herren. Vi kan också se att Asaf säger detta med ironi, eftersom han på det sättet vill uttrycka dessa furstars högmod, hur de blivit så uppblåsta att de tycker sig vara ”Elohim”. Genom deras självpåtagna upphöjdhet har de också missbrukat sin ställning, och det är av den anledningen som den sanne Elohim håller dom ”mitt ibland gudarna”. Dessa furstars tvivelaktiga karaktär var naturligtvis inget som på något sätt fick dem att återspegla den helige Elohim. Den iakttagelsen visar att ordet Elohim i den här psalmen använts i en ironisk och rent bildlig betydelse, absolut inte på ett bokstavligt sätt.

Somliga menar att änglar kan kallas för gudar — med andra ord Elohim. Den föreställningen verkar vara baserad på en felaktig tolkning av Psalm 8:4ff, som också finns citerad och utlagd i Hebréerbrevet 2: 6-8. I Psalmerna står emellertid Elohim alltid för Gud och aldrig för änglar. Psalm 8 ligger dessutom i linje med det som sägs i Genesis 1: 1, 8, 16 angående delar av Guds skapelse. Lägg också märke till att Psaltaren 8:5 faktiskt handlar om människans unikt upphöjda ställning i skapelsen, medan däremot Hebréerbrevet 2:7 talar om Kristi ställning i ringhet när Han ödmjukade sig och blev en människa genom inkarnationen.

Kolosserbrevet 2:18 tar upp en avart som kallas ”ängladyrkan”. En Gud i sann mening är värd dyrkan, medan Paulus anser att dyrkan av änglar däremot är en synd. Satan själv är ju en fallen ängel, och vill gärna ha direkt tillbedjan från människor — om han nu inte lyckats förskapa sig till en annan skepnad. Han är under alla omständigheter en falsk gud i änglagestalt.

Ingen ängel äger den skapande förmåga som Gud ensam besitter. Vi kan ju läsa att Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild”. Han förde därmed ingen diskussion med änglaskarorna om hur de tillsammans med Honom skulle kunna förena sina skapande krafter och låta människan bli till. Det är ju nämligen den enda tolkning en oneness-troende person skulle kunna komma på om detta bibelställe ska kunna passa in i hans lärosystem.

Argumentet om Elohim nämndes bara helt kort i artikeln Låt er inte luras , men det har ändå blivit kritiserat eftersom det anses mycket svagt. Jag menar också att det verkligen finns betydligt starkare bibelreferenser som bevis för treenighetsläran. Dessa ställen ger tyngd åt det faktum att Elohim är ett uttryck för treenigheten, dvs när vi låter hela Bibeln tala i ett så vittomfattande och heltäckande perspektiv som möjligt.

William Branham

Det har också förekommit invändningar mot det som sagts om William Branham. Bibeln är mycket klar och enkel när den i 5 Mosebok 18:20-22 anger vad som är kännetecknet på en sann profet: alla hans förutsägelser går i uppfyllelse. Om en enda profetia uttalad i Herrens namn förblir ouppfylld förkaras profeten falsk — detta inte enligt min egen uppfattning utan enligt Bibelns definition av vad en profet är.

Men det kan faktiskt förekomma att en falsk profet både förutsäger händelser korrekt och även förmedlar verkliga tecken och under. 5 Mosebok 13:1-5 gör detta fullt klart, när Moses där förklarar att det är Herren själv som låter en sådan falsk profet uppstå. Hur mycket profeten ifråga än kan ha fått Guds tillåtelse att lyckas med på det övernaturliga området, är det ändå alltid utifrån den underliggande läran och frukten av hans förehavanden man ska bedöma honom. Detta är helt enkelt en prövning av vår trohet, och ett sätt för Herren att föra oss till starkare tro och inriktning på Honom, istället för att vi dras allt längre bort från Honom genom en osund fixering vid tecken och under.

I våra dagar är många pingstvänner och karismatiska kristna väldigt fascinerade av ”healern” Benny Hinn. Men det finns mycket som tyder på att Hinn — precis som Branham gjorde — utför sina helanden med hjälp av ockulta källor. Hinn har själv sagt att han hämtar sin smörjelse vid de bönestunder han brukar ha vid Kathryn Kuhlmans grav. Det som då sker är att smörjelsen överförs från Kuhlmans skelettdelar till Hinn. Därefter — enligt vad han själv påstår — lämnar han graven andligt berusad av den smörjelse han tagit emot. Precis som fallet var med Branhams helandetjänst, har det även i Hinns möten förekommit falska vittnesbörd om helanden som aldrig inträffat.

På Jeremias tid förekom det ofta att de falska profeterna falskeligen profeterade om fred och välgång. De var mycket ansedda och älskade av många i Israels folk. Situationen idag är densamma: Man tenderar att kompromissa med eller glömma bort Ordets vittnesbörd när falska profeter och förkunnare åstadkommer lögnens tecken och under. Jeremia, däremot, varnade för de falska profeterna, liksom även Jesus själv gjorde, och i Hans efterföljd Paulus och de andra apostlarna. De tidigaste kyrkofäderna, sådana som Irenaeus och Tertullianus gjorde det likaså, precis som reformatorerna.

Det borde därför vara en helig plikt för en pastor eller ledare i dagens Församling att på samma sätt varna sina får för ulvarna och de falska lärorna. Den andlige ledaren har ju ett ansvar för de människor han satts att vårda och älska. Församlingen i vår tid lägger mycket tonvikt på kärlek och enhet. Dessa vällovliga mål kan emellertid endast uppnås med en sann lära och äkta förkunnelse som grundförutsättning. Den sanna läran verkar alltid förenande och inte splittrande — såsom många felaktigt påstår.

Den enda helt tillförlitliga måttstocken måste vara Guds Ord, inte subjektiva känslor, ”en inre värme”, drömmar eller tillfälliga intryck av annat slag. Faran att man övergår från Bibelns vittnesbörd till subjektiva mått-stockar ligger givetvis nära, inte enbart för oneness-pingstvänner, utan gäller många klassiskt troende pingstvänner i lika hög grad.

”Kai”

Ordet ”kai” är grekiskans ord för och . I Bibeln översätts det ibland dessutom med även eller också . Hur det översätts beror alltid på det sammanhang i vilket ordet står. Oneness-apologeter vill gärna göra en stor affär av att — som de menar — Bibeln i vissa fall felaktigt har översatt ”kai” med och , när det i själva verket borde stå även eller också . Jag ämnar nu bevisa att deras invändning härvidlag är grundlös, och helt enkelt är ett av oneness-folkets många försök att förändra bibelordet så att det ska passa deras trossystem.

De säger till exempel att ordet ”kai” i Bibelns många uttryck för tacksägelse ska översättas också och inte, såsom skett, med och .

Romarbrevet 1:7:
”Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och (”kai”) Herren Jesus Kristus.” Här kan man i de föregående verserna — ett till fyra — tydligt utläsa en klar distinktion mellan de olika personerna i gudomen. Följaktligen översattes ”kai” helt korrekt till och — inte till också eller även .

Vi tittar på de två efterföljande verserna:
”Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus…”. ”..evangelium om Hans Son…”.
Samma mönster upprepas även i inledningsverserna till Kolosser och Filipperbrevet.

I 2 Johannes brev, vers 3, framställs svaret på denna fråga, om ”kai” ska vara och eller även , så tydligt och avslöjande, att till och med en fem minuter gammal kristen inser hur det måste vara. ”Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern och ifrån Jesus Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och i kärlek.”

I Efesierbrevet 1:2 ser vi återigen hur översättningen av ”kai” är korrekt, eftersom både vers ett och tre gör en klar åtskillnad mellan personerna.

Likaså i 1 Korintierbrevet 1:3, där det också klart går att utläsa en distinktion mellan personerna i versen före och efter denna.

I Galaterbrevet 1:3 är åtskillnaden uppenbar utifrån vad den första versen i brevet säger.

Den korrekta översättningen framgår också i 2 Korintierbrevet 1:2, eftersom det även här finns en åtskillnad av personerna i vers ett.

Av detta framgår att man gjort ett desperat försök att göra sina läror acceptabla. Men vi ska låta våra läror bli korrigerade och anpassade efter Skriften, inte korrigera Skriften för att anpassa den till våra läror!

Även om det förvisso är sant att ”kai” kan betyda också/även likväl som det kan betyda och , måste vi alltid ta hela bibelsammanhanget i beaktande om vi ska förstå texten rätt. Oneness-troende ignorerar sammanhanget och fäster all uppmärksamhet vid det enskilda bibelstället, för att på så sätt kunna pressa fram vad som förefaller vara ett övertygande argument för deras teser. De går därmed samma väg som exempelvis Jehovas Vittnen.

Vilken Jesus frälser?

Denna fråga är skillnaden mellan andligt liv och andlig död. Hela frälsningen hänger på att man känner den sanne Jesus Kristus, och därför är det inte att undra på att Satan framförallt inriktar sina attacker på frågan om vem Jesus är. Han gör det antingen genom att feltolka Jesu person och ord, eller genom att ersätta Honom med en annan Jesus (2 Kor. 11: 4)

Låt mig nu beskriva hur detta går till

I 2 Korintierbrevet 5:19 kan vi läsa att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv . Den kristna tron har alltid hävdat att Jesus, såsom den andra personen i treenigheten, äger evig samexistens med Fadern och den helige Ande. Han kom ner till jorden (Joh. 6:33) i egenskap av Gud i mänskligt kött (Fil. 2: 5-7).

Oneness-läran menar att ”Gud i Kristus” visar att den fysiske Jesus inte hade någon preexistens, utan bara var en vanlig man, intagen av den gudomlige Jesus. Man säger också i sin teologi att den gudomlige Jesus är identisk med Fadern, samtidigt som Han också är den helige Ande.

I Hebréerbrevet 1:8 ser vi att Fadern uttryckligen kallar Sonen för Gud. Jesus är således gudomlig samtidigt som Han är en person skild från Fadern och Anden. Dessa tre utgör tillsammans den ende Guden — de är inte tre olika Gudar. Denna vers i Hebréerbrevet kan man helt enklet inte disputera om, kompromissa med eller förändra på något sätt.

Hur gör Satan när han förvillar människor genom att presentera en annanJesus?

Som exempel kan vi nämna Jehovas Vittnen: De säger sig tro på och älska Jesus, men när man frågar dem vem deras Jesus egentligen är visar det sig att han är identisk med ärkeänglen Mikael. Denna ängel, säger man, är en liten gud och den högsta av alla skapade varelser.

Mormonerna säger: ”Vi tror på Jesu försoningsoffer på korset och vi tror att Hans blod renar oss från synd”. Visst låter det underbart! Ja, men samtidigt måste man ha klart för sig att den Jesus de talar om också påstås vara andlig broder med Lucifer.

Kom ihåg nyckelversen i detta resonemang, 2 Kor. 5: 19, där det står att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Endast de som tror på treenigheten kan rätt förstå denna vers, och därmed också förmedla den korrekt.

Kom också ihåg vad Jesus ropade ut när Han dog på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Eftersom Jesus i detta ögonblick hade gjorts till ett med deras synder, för vilka Han dog, bröts som en konsekvens av detta för första gången i evigheten Hans relation med Fadern för en kort stund.

Emedan ordet ”övergivit” (det arameiska ordet ”sabaktani” inlånat i den grekiska grundtexten hos Markus; övers. anm.) just betyder att man lämnat någon ensam, kan de oneness-troende bara finna en förklaring till detta övergivande. Man menar att det gick till så att Fadern (som vi tidigare nämnt även kallas Jesus och som också är identisk med den helige Ande) kom ut ur människan Jesus på korset. De tvingas på grund av sin egen enhetslära att tolka denna händelse på det sättet, fastän Bibeln förkunnar att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.

Lägg märke till att fienden är så slug, att han kan förmå en grupp människor att gå så långt att de förklarar att Jesus är Gud, och likväl förneka att samme Jesus äger gudomlighet såsom en av personerna i treenigheten, alltså i sin egenskap av en från Fadern särskild person i denna treenighet.

Det är uppenbart att den Jesus som de ser på korset — precis som fallet är med mormoner och Jehovas Vittnen — är en annan Jesus, en som saknar all kraft att frälsa. Om det inte är så att Jesus är den andra personen i den treeniga Gudomen, var heller inte Gud i Kristus och försonade världen med sig själv.

De enda svar som oneness-troende möjligen skulle kunna ge på detta och på bibelstället Hebr. 1:8, måste betraktas som heretiska och utan allt sannings- värde. Jag kan tänka mig att en sant ärlig och uppriktig oneness-troende, en öppen och ödmjuk person, om han gavs möjlighet att se detta faktum skulle vara villig att skrota sitt trossystem tämligen omgående. Problemet med deras lära är att de håller sig till bibelställen som de i lätt förvrängd form länkar samman för att på så sätt göra sina dogmer trovärdiga. De gör ett ödesdigert misstag när de underlåter att väga in hela Guds rådslut i sina resonemang.

Bara den som tror på treenigheten kan konsekvent hävda Kristi gudom före Hans födelse i Betlehem (Mika 5:2), hävda Hans nuvarande gudomlighet (Upp. 5:13) — där Han ju blir föremål för samma tillbedjan och ära som Fadern — och som vi nyss sett, även hävda Hans gudomlighet under korsfästelsen.

Det är denne Jesus som frälser och som ensam förmår detta. Därför är det inte förvånande att denna avgörande sanning ständigt står under attack och på olika sätt blir komprometterad.

Lagiskhet

Oneness-pingstvännerna har liksom de klassiska pingstvännerna sina rötter i ”Holiness-rörelsen” på 1800-talet. I de kretsarna brukade man tala om något som går under namnet ”the second blessing” (”den andra välsignelsen”; övers. anm) och man gav också stort utrymme åt så kallad ”sanctification teaching” (”undervisning om helgelse”; övers. anm).

Det fanns naturligtvis lika många goda kristna inom dessa grupper som det gör i dagens ”Holiness”-församlingar i USA. En del av deras undervisning är för övrigt alldeles utomordentlig. Men oneness-gruppernas misstag är att de anammat äkta och sann Holiness-lära, för att sedan sträcka ut den bortom all rimlig tolkning, och därmed sluta i villfarelse. Ett lärosystem som tenderar åt det obalanserade och extrema hållet blir i själva verket lika osunt och falskt som om man helt hade saknat en sann och sund lära.

Ett kuriöst exempel på de här tendenserna till överdrifter, är förbudet för kvinnor att klippa håret. De uppmanas att bara klippa topparna och annars låta håret växa. (Här hänvisar man till 1 Kor. 11:6) Nu är det givetvis så att kvinnor inte är män — de ska självklart bejaka sin gudagivna femininitet. Men den här typen av undervisning kan bli mycket hård, speciellt med tanke på att alla kvinnor inte är begåvade med ett kraftfullt hår som passar att vara långt.

Ett annat exempel handlar om kläderna. Bibeln uttalar klart att män och kvinnor inte bör klä sig likadant. Oneness-läran tolkar detta så att man menar att kvinnor aldrig ska ha byxor på sig. återigen är det självklart att kvinnor ska ha respekt för sin feminina identitet, men tänk på hur det var under Jesu dagar på jorden; Han bar en lång mantel, och det gjorde även kvinnorna på den tiden — låt vara att deras mantlar såg annorlunda ut.

Det finns utan tvekan byxor för kvinnor och byxor för män, precis som det även finns vissa färger som associeras till kvinnor och andra till män. Att för- bjuda män att bära shorts på sommaren och att endast tillåta dem att ha T-shirts med bröstficka, såsom vissa UPC-kyrkor undervisar, är direkt löjeväckande.

Jag tycker personligen att en kvinnas feminina drag gör sig bättre i en klänning eller en kjol, men att påstå att hon aldrig skulle få ha på sig långbyxor skulle innebära att jag nekade henne den bästa klädseln för exempelvis skidåkning, ridning eller cykelåkning. Det skulle vara synnerligen osmidigt och lagiskt att göra så. Oneness-troende är emellertid uppfordrade att följa sin pastors regler för hur man klär sig och behandlar sitt hår. Detta kan man kalla ”heavy-shepherding” (”herde-diktatur”; övers. anm), eftersom pastorns ord är lika slutgitiga och omöjliga att ifrågasätta som självaste påvens ord.

Avslutning

Det är ingen slump att alla villoläror och sekter förnekar treenigheten. Gemensamt för dem är också deras starkt lagiska evangelium. Men om den Jesus som är en del av den treenige Guden ersätts med någon annan Jesus, får detta till följd att Jesu Kristi preexistens, Hans inkarnation, korsfästelse och nuvarande upphöjdhet alltsammans slås i spillror.

Förvisso undervisar en del sekter på något sätt om de här sanningarna, men de ges då alltid i en förvrängd tappning, där den sanna meningen går förlorad och ersätts med någonting främmande.

Eftersom det är ett faktum att sekter och villoläror aktivt för ut sina dogmer, och dessutom har blandat i en del sanning i den lögndryck som därvid serveras, måste man inse att deras drinkar under alla omständigheter ändå är rakt igenom förgiftade.

Oneness-grupperna med sin exklusiva roll av att vara ”that special group” (”den utvalda skaran”; övers. anm), som med gudomlig hjälp säger sig ha upptäckt sanningar som varit fördolda i hundratals år, har utan tvekan en dragningskraft som kan vara mycket förförisk.

Den anspråksfulla undervisningen får lätt kristna att tvivla på sin egen frälsning, samtidigt som de blir attraherade av det helhjärtade engagemanget och allvaret — detta som de med all rätt saknar i sina egna församlingar med den brist på helighet som ofta finns där. Men den lösning på frustrationen som Oneness-rörelsens folk erbjuder är ingenting annat än en lagiskhetens fälla. Den förintar nåden i evangeliet och driver människor tillbaka in under lagens ok.

Soli Deo Gloria
Jack Hibbert

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

De väsentliga läromässiga sanningarna i historisk och autentisk kristendom, är i dessa dagar föremål för stor attack. Sådana viktiga trossatser som frälsning av nåd endast genom tro och inte genom gärningar, Kristi gudomlighet, och treenigheten, utsätts för förakt. Ingenting är fullt och fast nytt under solen. Många av de falska läror och kulter som har kommit fram under de senaste 150 åren, är helt enkelt förändrade framställningar av liknande villoläror som ansatte den urkristna kyrkan. I tidig kyrkohistoria så fanns det t.ex. grupper som försökte att komplicera evangeliets enkelhet, och begränsa den frihet som de troende hade funnit i Kristus, genom att föra in lagiskhet.

De kristna kallade dessa grupper Judaizers (eng.) för att de försökte förvränga Guds nåd och få in kyrkan under lagen. Denna fiendens taktik finns idag i många kyrkor runt om i världen och är utmärkande bl.a. hos sjundedagsadventisterna. Den urkristna kyrkan var tvungen att kämpa mot gnostikers och mystikers läror. På samma sätt gör vi idag, men nu benämns de Christian Science och New Age istället. Där finns samma förledande ande.

Den villolära som Arierna kom med på den urkristna kyrkans tid och som berövade Jesus hans gudomlighet, har i våra dagar återupplivats igen genom Jehovas vittnens lära. Den mycket gamla villolära som också har återupplivats igen och som vi ska undersöka här är Sabaellianism. Idag är denna lära känd som Oneness Pentecostalism (Endräktspingsttro), Jesus only (Bara Jesus läran), eller Modalistic Monarchianism. Ordet Oneness kommer nu att användas här med hänvisning till denna lära, och till de personer som omfattar den.

Det är intressant att se att Jesus sade att dödsrikets portar aldrig ska bli kyrkan övermäktiga. Fastän många falska läror utvecklades under kyrkans 450 första år, så blev dom förkastade och motbevisade av de kristna som levde då. Under kyrkoråden i Niceae 325 e.Kr., och i Chalcedon 451 e.Kr., visade man tydligt att de var villoläror. Paulus, inspirerad av den helige Ande, skrev till kyrkan i Korint i 1 Kor. 11:18-19 att det måste finnas olika partier. Det grekiska ordet här för partier har så gott som identiskt blivit översatt till det engelska ordet heresies, som betyder villoläror. Det innebär sekter, splittringar och fraktioner som orsakats p.g.a. falska läror. Men nu tillåter Gud i sin suveräna visdom detta, på samma sätt som med förföljelser, för att kyrkan ska kunna känna igen sund och sann lära mycket tydligare. Jesus sade ju att dödsrikets portar aldrig skulle bli kyrkan övermäktiga, och för att citera ett populärt uttryck som har bevisat sig vara sant om och om igen i kristendomens historia: ”TRUE DOCTRINE has always been hammared out on the anvil of heresies,”

Vi föreställer oss en smed vars städ heter villoläror, och materialet heter lära. När smeden då slår på materialet som finns i städet så formas någonting fram. På samma sätt, mitt i fiendens försök att komma med falska läror, har SANN LÄRA klargjorts och vuxit starkare omgiven av villoläror. Den enda tillförlitliga test vi har på vad som är sant är: Vad står det i skriften? Och 1 Tess. 5:20 visar oss att vi måste pröva allt vi hör och ser hända i ett möte. Vi kan inte pröva det som sker genom känslor, erfarenheter, eller genom inre intryck.

Om vi nu ser tillbaka in i den kristna kyrkans historia så har fiendens taktik många gånger varit att attackera den underbara sanningen om Kristi gudomlighet, och att gå emot sanningen om Treenigheten. Därför att utan dessa sanningar så blir både sanningen om inkarnationen och frälsningen förvrängda. Paulus varnar pastorer profetiskt i Apg. 20:29-30 att vara på sin vakt mot falska lärare. När den unga kyrkan under sina 500 första år började att konfrontera falska läror, så började fienden ändra sin taktik, och försöka att förleda kristna med förförelsens kompromiss i och med den romerska katolicismen, som faktiskt gör ett tillägg till Treenigheten eftersom dom ber till Maria. Sedan kom fienden med Islam, som helt enkelt är en attack på själva nerven av Kristi gudomlighet, såväl som på Treenigheten, och den kristna tron.

När vi nu börjar att undersöka Oneness lära så vill jag bestyrka högt och klart att syftet med den här undersökningen inte är att attackera någon Oneness-troendes motiv eller uppriktighet. Men mitt mål är, bäst förklarat i Judas brev och den senare delen av vers 3: ”Att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de Heliga .” Jag kommer att pröva deras lära gentemot bibelns ord. Ef. 6:12 är enligt mig en nyckelvers här. Där står det att det inte är mot kött och blod vi har att kämpa, vilket jag håller med om. Hursomhelst så tror jag att kyrkan har en skyldighet att gå emot falska läror genom att visa bibelns sanna lära. Jag tror att en väsentlig del av kristendomen är att stå upp för, och ha en kärlek till SANNING .

Till vilken nytta är det att evangelisera, om evangeliet vi predikar är urvattnat och ändrat? Vi kan kosta på oss att ha olikheter på mindre och oviktiga punkter. Men den autentiska, historiska kristendomens grundläggande läromässiga sanningar, får inte på något sätt kompromissas med.

Sådant som t.ex. frälsning av nåd genom tro och inte p.g.a. gärningar, Kristi gudomlighet, Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse, treenigheten, skriftens auktoritet såsom inspirerad av Gud, frälsning i inget annat namn, och på inget annat sätt, än genom Herren Jesu lidande, och genom hans död på korset, och det faktum att graven inte kunde hålla honom kvar när han uppstod igen, så kommer Jesus med nytt liv och förlåtelse till dem som ångrar sina synder, omvänder sig, och tror på dessa goda nyheter om Guds nåd och barmhärtighet. Med detta i åtanke har jag för avsikt att visa att Onenessläran är ett annat evangelium, en annan Jesus, och en annan ande (2 Kor. 11:4).

ONENESS TRO

Dom tror att ingen är frälst såvida man inte bara blivit döpt i vatten, utan man måste bli vattendöpt endast i enlighet med deras form för vattendop.

Dom förnekar den bibliska läran om TREENIGHETEN och kallar den t.o.m. hednisk.

Dom tror att Herren Jesus inte existerade innan Betlehem.

Dom kallar Gud Fadern, Jesus, Sonen, Jesus, och den helige Ande, Jesus.

Dom säger att det finns en Gudomlig Jesus som är Gud i himlen, och den Jesus som gick här på jorden var i sin tjänst då den kroppsliga eller köttsliga Jesus som aldrig existerat innan, och som skapats endast för frälsningsuppdragets skull.

Dom säger också att den Gudomliga Jesus ibland skulle ha kommit in i den köttsliga Jesus och på så vis t.ex. förmå honom att göra under.

Så fastän de kallar Gud Jesus, så tror dom inte att Jesus är Gud (i ordets sanna mening).

Dom har ingen skillnad på personerna i treenigheten.

Dom tror felaktigt att treenighetstroende skulle ha en religion som består av 3 olika gudar.

Dom tror sålunda att endast dom har det rätta evangeliet, det rätta namnet på Gud, det rätta dopet, och den rätta läran.

Dom tror att endast dom är sanna kristna och frälsta. Därför ses kyrkor som baptist, metodist, pingstkyrkor o.s.v. som missionsfält.

Precis som de flesta falska läror av idag så har Onenessläran sitt ursprung i USA. En splittring uppstod mellan pingstkyrkorna 1913 i USA. Den blossade upp p.g.a. dopfrågan. Man ställde sig frågan: Ska vi döpa endast i Jesu namn istället för Treenigheten? Vid den här tidpunkten var inte Onenessläran den orsak till strid som den utvecklades till senare. Utifrån den logik som Onenessläran har så kommer endast de människor till himlen som följde Sabaellius för hundratals år sedan, och andra främst från USA, som kommit till tro på Onenessläran alltsedan drygt 80 år tillbaka. En annan undervisning Oneness har är att ingen har den helige Ande förrän man talar i tungor. Många hävdar även att ingen är frälst som inte talar i tungor.

VATTENDOP–DEL 1

Vi ska först ta en titt på deras Baptismal Regeneration-undervisning (Det är teorin om att dopet är nödvändigt för frälsningen). Sedan i del 2 ska vi titta på deras dopform, tillvägagångssätt att döpa. Till att börja med är det bra att förstå några regler för hermeneutics (bibelöversättning):

1. Text — Vad säger versen på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska? Genom att använda oss av en bibelkonkordans så kan vi få större klarhet.

2. Context — (Sammanhang). Vad säger de föregående och följande verserna som omger en vers? Många falska läror uppstår genom att man tar bort en text från sitt sammanhang.

3. Co-text — Vad har andra bibelböcker att säga om det ämne du sysslar med, finns det en röd tråd som sammanflätar en undervisning?

Ytterligare två viktiga ord: Ex-Eigesis – vilket betyder hur vi läser, tolkar, och tar till oss en lära från skriften. Vi måste använda oss av rätt ex-eigesis med hjälp av text, co-text, och context.

Det andra ordet är Eis-Eigesis – vilket betyder att läsa in eller lägga till någonting till skriften. Något som inte stämmer exakt med vad bibelordet säger.

Är vattendopet frälsande
Så med hjälp av dessa regler; vad är då frälsningens lära? Frälser vattendopet som Oneness säger? Vattendopet är en handling! Ef. 2:8-9 säger: ” Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.”

Frälsningen är sålunda helt och totalt Guds nåds verk, ingen mänsklig handling. Rom. 10:17 visar oss klart att även tron har blivit oss given. Att tro att vattendopet frälser är att sätta högre värde på vatten än på Jesu blod. Bara fienden skulle försöka sig på en sådan taktik som att få oss att tro det. Vi kan se i Apg. 10:44 att frälsning hade kommit till Cornelius hem (där alla var hedningar). Därför blev judarna uppfyllda av häpnad över att se att den helige Ande hade fallit också över dessa som inte var judar. Notera att den helige Andes gåva kom till dem långt innan de blev döpta i vatten. I Apg. 16:30-31 kan vi se hur fångvaktaren i Filippi frågar: ”I herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” Det svar han fick var: ”Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.”

Att tro som Oneness gör, att frälsningen inte blir ett faktum förrän vattendopet har inträffat, är ett annat evangelium. Ett skriftställe måste översättas med hjälp av andra skriftställen. Vi behöver, som Paulus säger i Apg. 20:27 , ”allt Guds rådslut”. Bibeln visar tydligt att frälsning, som är erfarenheten av att bli född på nytt, är helt och hållet Guds verk, inget människoverk. Vi tillåts inte att ta bort någonting och inte heller lägga till någonting till Guds gåva. Att göra detta är att förolämpa och göra narr av det Kristus gjorde på Golgata, och det sliter bort korset från kristendomen. För en människa är född på nytt och förklarad rättfärdiggjord i samma ögonblick som han eller hon kommer till Kristi kors och sätter sin tro däri. Allt är Guds verk; Faderns plan, Sonens död, och Andens pånyttfödande verk.

Rättfärdiggörelse genom tro
I Romarbrevets fjärde kapitel framlägger och förklarar Paulus hela ämnet rättfärdiggörelse, vilket betyder att bli förklarad oskyldig. Kapitlets tredje vers visar att Abraham räknades som rättfärdig för att han trodde på Gud. Vers tio visar att det var innan han blev omskuren. Såsom Abraham blev rättfärdiggjord genom tro innan han utövade sina lydnadshandlingar, så är alla, vare sig jude eller icke-jude, rättfärdiggjorda och förklarade rättfärdiga genom att sätta sin tro och förtröstan på Gud. Rom. 4:23 – 5:1 : ”Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.”

Givetvis kommer frukten av en sann omvändelseerfarenhet att resultera i lydnad och goda gärningar. Dessa gärningar kommer endast från ett nytt liv i Kristus, till skillnad från våra egna goda gärningar innan frälsningen, som bibeln beskriver som smutsiga trasor. Erfarenheten av att bli omvänd, född på nytt, är andlig, och kommer från ovan. Vattendopet däremot är fysiskt och genomförs av en kyrkoledare. Det finns ingen inre pånyttfödelse i vattendopet. Det är endast ett yttre vittnesbörd om en inre förändring genom en frälsningsupplevelse. I och genom vattendopet så lyder den troende Kristi befallning. Det ska följa omvändelsen, och det är också ett vittnesbörd inför alla närvarande att bara Kristi evangelium pånyttföder och förändrar en person.

Vattendopet är såsom brödsbrytelsen instiftat av Kristus, vilket innebär att kristna bör följa Kristi exempel och låta döpa sig. Genom att göra det blir dom ett vittnesbörd inför världen att dom har upplevt frälsning genom lidandet i Kristi död, och har blivit identifierade med Kristus i hans begravning och uppståndelse. Genom detta uttryck av tacksamhet och lydnad, ger den troende inte bara ett vittnesbörd om att Jesus är den ende frälsaren, inför dom som är närvarande vid dopet, utan den troendes egen tro och vandring i Kristus kommer att bli styrkt p.g.a. denna lydnad inför Herren utifrån ett rent hjärta.

Låt oss nu titta på några felaktiga översättningar av skriften som Oneness använder sig av för att undervisa om den lagiska, falska läran om Baptismal Regeneration (vilket alltså innebär teorin om att dopet är nödvändigt för frälsningen). Kom ihåg att vi behöver allt Guds rådslut, Guds ord i sin helhet. Vi kan inte basera någon lära på någon vers, om versen inte harmonierar och stämmer överens med andra verser. Så ha i åtanke allt vi har sagt så här långt.

Låt oss gå till Hebr. 6:2 där det talas om läran om dop (engelsk översättning: baptisms). Varför använder bibeln pluralformen för ordet dop? Därför att det fanns ett dop som Johannes Döparen praktiserade när han döpte judar som var under lagen (Matt. 3:6 ). Det här inträffade innan Golgata och pekade mot ett nytt förbund, som var på väg att komma genom Jesus Kristus. Det är intressant att se att detta dop även utövades under Jesu tjänst på jorden av hans lärljungar (Joh. 4:1-2 ). För det andra så har vi det vattendop vi har idag, som Herren Jesus befallde sina apostlar i Matt. 28:19 . Detta dop kom efter Golgata när det Nya Förbundet trätt i kraft.

Det viktigaste dopet
Låt oss nu gå från vattendopet en stund till det allra viktigaste dopet, som är ett dop utan vatten, nämligen dopet som frälser en person. Vi kan läsa om det i 1 Kor. 12:13 : ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.” Det enda sättet på vilket man blir frälst, och kommer ut från mörkret in i ljuset, är när man blir döpt in i Kristus Jesus genom den helige Ande. Då blir man en del av ljusets rike, och en del av kyrkan, som är Kristi kropp. Sedan finns det ytterligare ett dop som många inom kyrkan skulle säga är detsamma som dopet i 1 Kor. 12:13 , och många andra skulle också säga att det är en speciell välsignelse att söka få efter frälsningen, nämligen dopet med helig ande och eld (Matt. 3:11 ).

Med tanke på de olika dop som finns, låt oss titta på några skriftställen som nämner dopet och se vilken typ av dop det är. För det första Gal. 3:27 : ”Ty ni alla, som har blivit döpta in i Kristus, har iklätt er Kristus.” Här nämns inget vatten, och det talas om ett dop in i Kristus. Kom ihåg att frälsningen är ett dop genom den helige Ande in i Kristus. Det är det enda sättet att komma in i Kristus, vilket betyder att bli en kristen.

För det andra Rom. 6:3-4 : ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död? Och vi har så genom detta dop in i döden blivit begravda med honom, för att såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi ska vandra i ett nytt väsende, i liv.”

Här kommer samma tema fram igen. den helige Ande döper oss in i Kristus, identifierar oss med Kristus, och för oss in i en förening tillsammans med honom. Vi kan se djupet av Kristi kärlek när han lägger ner sitt liv för sitt folk. I vers 6 kan vi se att i hans korsfästelse så blev vår gamla människa också korsfäst. Hur? Genom något vi gör? Nej! Endast genom korsets verk. den helige Ande gör Kristi död, begravning, och uppståndelse både verklig och personlig, och förenar oss med Kristus. Vilken nåd! Vilken kärlek!

Nu går vi till Kol. 2:12 : ”Ni har ju med honom blivit begravda i dopet; ni har också i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda.” Där det på svenska i denna vers har blivit översatt, ” …genom tron på Guds kraft…”, kan vi från den engelska översättningen, King James, utläsa innebörden, ”…genom tron som kommer från Guds handlande och aktivitet…”. Ännu en gång kan vi se att vatten inte omnämns, och genom att läsa också vers 11 och 13 kan vi se samma tema igen. Närhelst vi ser att frälsningen kommer från Herren, helt och hållet p.g.a. Herrens verk och agerande, då kan vi se dårskapen i det tänkande som finns i Baptismal Regeneration, att vattendopet frälser.

Ja, vattendopet är viktigt och är ett underbart exempel på hur den gamla människan dör, blir begravd, och uppstår med Kristus. Därför är det ett utmärkt vittnesbörd för den som ser på, om vad Kristus har gjort för personen. Kol. 2:14 knyter här an till Rom. 6:6 på ett underbart sätt. Innan vi fortsätter så kom ihåg co-textregeln, som länkar samman skriftens tema. Att t.ex. ställa sig frågan vad andra bibelböcker har att säga om ett visst ämne. Orden om rättfärdiggörelse endast genom tro, kan länkas samman med orden om frälsning av nåd genom tro, utan egna gärningar.

Född av vatten och Ande
Nu ska vi titta på Joh. 3:5 : ”Jesus svarade; sannerligen, sannerligen säger jag dig, om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike.” När vi undersöker det här tänk då på contextregeln, i vilket sammanhang en vers står och vad de omgivande verserna säger. Därför att i följande vers står det att det som är FÖTT av ANDEN, är ANDE . Så vatten, i Joh. 3:5 , hänvisar inte till vattendopet. Jag tror att svaret finns i Ef. 5:26 . Från den engelska King James översättning: ”That he might sanctify and cleanse it with the washing of water by the word.” Fritt översatt till svenska: ”Så att han kunde helga och rena den med vattnets tvättning (el. sköljning) genom ordet.” Precis innan vers 26 så står orden,”…såsom Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för den”.

Hur kommer frälsningen? Jo, genom vattnet från det renande evangelieordet, i kombination med den helige Andes verk att övertyga lyssnaren om hans synd. Det är ett ögonblickligt mirakel, som sker när en person tror på evangeliets sanning, och som ger evigt liv. Ordet, Guds eget ord, är rent och har en tvättande, renande, och livgivande verkan. När vi reflekterar över att Jesus är ordet (Logos ), det levande ordet som vi kan läsa om i Upp. 19:13 och Joh. 1:1 , då vet vi sannerligen att ordet, allt Han är och gör förmedlar LIV . Läs gärna den välkända versen Joh. 3:16 och även vers 17.

Att tro på Jesu gärningar ger evigt liv (Rom. 8:11-12 ), och när man blir övertygad av evangeliets budskap, omvänder sig från sina synder och tror, då är man i sanning, som Jesus sade ”född på nytt av vatten och ande”. Ordets vatten och Anden tillsammans ger inte bara evigt liv, utan vi läser i Joh. 17:17 att ordet har en helgande och renande verkan. Evangeliet är känt som sanningens ord, i Kol. 1:5 , och när anden vittnar till sanningens ord blir resultatet frälsning, när man så har dragits till Kristus. Så när Jesus talade om att bli född på nytt av vatten och ande, är det tydligt att han inte på något sätt hänvisade till vattendopet. Nu läser vi från Titus brev 3:5 i King James översättning, och jag citerar från den senare halvan av versen: ”But according to his mercy he saved us by the washing of regeneration and renewal of the Holy Ghost .” Fritt översatt till svenska: ”Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom pånyttfödelsens tvättning och förnyelse genom den helige Ande.”

1. Frälsningen är sålunda bara på grund av Guds nåd, kärlek, och barmhärtighet. Varje mänsklig gärning som försöker att prestera frälsning är ett hån mot hans barmhärtighet. Så när vi har i åtanke att frälsningen endast uppnås genom Guds barmhärtighet, så förklarar resten av versen hans barmhärtighet genom;

2. Pånyttfödelsens tvättning (the washing of regeneration ). Reningen, genom borttvättandet av synder, är endast möjlig genom blodets kraft. Genom vår naturliga födelse härrör vi från Adam. Men genom den andliga födelsen är vi pånyttfödda (Re-generated ), in i Kristus, som i bibeln omnämns som den andre Adam. Vår generation är på så vis andligt besläktad med Kristus. Lägg också märke till att det inte sägs uppladdad (Re-charged ), utan regenerated, vilket betyder att vi, innan pånyttfödelsen, var totalt andligt döda inför Gud.

3. När vi blir rentvättade från våra synder, innebär det att vi blir förnyade, vi blir nya skapelser i Kristus (2 Kor. 5:17). Ordet regenerated betyder också; väckt till nytt liv. I 1 Kor. 6:11 , översatt från King James, kan vi läsa: ”…men ni är tvättade rena, men ni är helgade, men ni är rättfärdiggjorda i Herren Jesu namn, och genom Guds Ande.” Till denna vers anknyter Joh. 3:5 , där det talas om att bli född av vatten och ande. Vattnet i vattendopet tvättar eller sköljer bara kroppen. Det kan inte rengöra någon från synd, vilket vi snart ska titta på i 1 Petr. 3:20-21 .

Vattendopet vittnar om frälsningen
1 Kor. 15:1-4 visar att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, och att predika evangeliet medför att förkunna Kristi död, begravning, och uppståndelse, vilket är det som frälser. Vattendopet vittnar endast om detta faktum, och därför att personen har blivit levandegjord i Kristus, så vill han eller hon förkunna det genom vattendopet.

Låt oss nu förflytta oss till en annan vers som finns i Mark. 16:16 . Den senare hälften av detta kapitel fanns inte med bland de tidigaste manuskripten, och många teologer är ense om att verserna 9-20 har blivit tillagda till Markus evangelium. Hursomhelst, vi ska undersöka den här versen. Så tänk då på att allt Guds ord måste vara i linje tillsammans, och harmoniera, innan man kan bygga en lära om något. Och vi vet att om vi finner en till synes motsägelsefull vers, så måste den böja sig och underordna sig det tema, och den sanning som de andra skriftställena i bibeln visar på. Alltså; Mark. 16:16: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst; men den som inte tror, han skall bli fördömd.” Betoningen är på tro och otro. Här står det att den som inte tror skall bli fördömd. Det står inte: ”Den som inte tror och inte blir döpt skall bli fördömd, eller den som inte tror men är döpt skall bli fördömd.”

Det är tron som frälser, och som vi har visat så uttrycker sig tron genom den lydnadshandling som dopet är. I verserna 17 och 18 står det om vissa tecken som skall följa de troende. Om det skulle vara som Onenessläran hävdar att alla troende måste tala i tungor, och om man följde denna lagiska logik, så skulle det innebära att de troende som aldrig har handskats med ormar eller druckit gift och överlevt, inte heller kan vara frälsta.

Dopet in i Kristi kropp
Nu ska vi slutligen titta på ytterligare ett exempel på den helige Andes dop in i Kristi kropp. Vi läser från 1 Petr. 3:20-21 . Fritt översatt till svenska från King James översättning: ”…vilka ibland var olydiga, när Guds långmodighet en gång väntade i Noas dagar, medan arken byggdes, i vilken några få, bara åtta själar, blev frälsta genom vatten.” Utifrån denna förebild frälser även dopet oss nu (inte att kroppen görs ren från smuts, utan gensvaret från ett gott samvete gentemot Gud), genom Jesu Kristi uppståndelse. Jag ställer den här frågan till dig när du läser vers 20: Vad var det i själva verket som räddade de åtta, vatten bokstavligen, eller Arken? Det var Arken! Så vatten här är symboliskt för Ordet , precis som i Joh. 3:5 . Arken är ett exempel på Kristus . Alla i Kristus är frälsta, räddade. Hur blir vi frälsta och döpta in i Kristus (Arken)? Jo, genom den helige Ande!

I första Moseboken kan man läsa att Arkens bredd är 50 alnar. Siffran 50 är i bibelnummerologi en symbol för den helige Ande. Pingsten inträffade 50 dagar efter judarnas påskhögtid, pesach . Så vi kan där se ett sammanknytande av Ordet och Anden igen. Om vi tittar på 1 Petr. 3 och vers 21, så står det att dopet också frälser oss nu. Det syftar klart och tydligt på den helige Andes dop in i Kristus (Arken). Därför att versen fortsätter att säga; inte att kroppen görs ren från smuts (vilket vatten vanligtvis gör), utan ett gott samvetes gensvar gentemot Gud. Hur? GENOM JESU KRISTI UPPSTÅNDELSE!

Låt mig nu säga något om översättning av bibeln när någonting används som en bild eller symbol. Samma bild eller symbol kan ha olika innebörd i olika sammanhang. Bibeln kallar t.ex.både Jesus och djävulen ett lejon, Jesus är ett lejon av Juda stam, och djävulen stryker omkring såsom ett rytande lejon. Jesus sade också till sina efterföljare att vara visa som ormar, fastän Satan kallas Ormen. Så trots att jag i Joh. 3:5 visade att vattnet hänvisar till det livgivande renande Ordet, så hänvisar levande vatten till den helige Ande i andra sammanhang.

VATTENDOP–DEL 2

Nu ska vi titta på den form av vattendop som Onenesstroende utövar. De tror inte bara att vattendopet frälser, Baptismal Regeneration, utan också att det måste ske endast i Jesu namn. Som stöd för detta tar man Apg. 2:38 som sin nyckelvers. Här från King James översättning: ”Then Peter said unto them, Repent, and be baptized every one of you, in the name of Jesus Christ for the remission of sins, and ye shall receive the gift of the Holy Ghost.” På svenska: ”Petrus svarade dem, Gör bättring, och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och ni skall få den helige Ande som gåva.”

Jag ska nu dela upp den här versen för att få en riktig analys av innehållet. När man ser denna vers utifrån den grekiska grundtexten, så är det lätt att se hur Oneness på ett farligt sätt hamnar fel. Hursomhelst, innan jag gör det, låt mig bara visa dig vad Jesus själv befallde Petrus och de andra apostlarna i Matt. 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

Så att vara lydig Jesus, att älska och ära Honom, är att döpa på det sätt som Jesus sade. Att döpa i Jesu namn är att respektera namnets auktoritet, genom att lyda orden i Matt. 28:19. Att döpa i Jesu namn är helt enkelt såsom Jesus befallde. För judar har namn att göra med namnens karaktär och auktoritet. Alltså, låt oss nu se på Apg. 2:38 bit för bit.

1. ”Då sade Petrus till dem…”. Det bör sägar att Petrus, som var en av de ursprungliga apostlarna, aldrig hörde Jesus säga ett ord om att vattendopet frälser, eller att man ska nämna endast Jesu namn när man döper.

2. Repent, att göra bättring eller omvända sig. Det innebär att ångra sin synd med uppriktig sorg i hjärtat, men också att ändra kurs – omvända sig, att göra Jesus till Herre och förtrösta på Hans kraft att frälsa. Så bättring eller omvändelse inträffar när man blir dragen till Guds barmhärtighet i Hans sons offerdöd och uppståndelse. Om vi nu ser på den ursprungliga nytestamentliga grekiskan, så finner vi att befallningen att göra bättring sägs i andra person pluralis , vilket betyder att Petrus talar till hela folksamlingen.

3. ”Och låt er alla döpas…”. Detta däremot sägs i tredje person singularis, som sålunda adresseras endast till dem som skulle bli omvända och komma till tro genom att ångra sina synder.

4. ”I Jesu Kristi namn…”. Som jag redan har nämnt, så betyder att göra något i någons namn, både enligt bibeln och i judisk kultur, att man gör något utifrån den personens auktoritet, karaktär och befallning.

5. ”Till syndernas förlåtelse…”. På engelska; ”For the remission of sins…”. Ordet remission har betydelsen annullering, eliminering. Det handlar alltså om ett borttagande, avlägsnande, och att göra ett slut på synderna. Det grekiska ordet för det engelska for här, (eller svenskans till ), är Eis . Ordet Eis kan ha två olika betydelser beroende på hur det används och i vilket sammanhang det används. För det första betyder ordet Eis; med syftet på någonting som kommer att hända. För det andra så betyder det; på grund av någonting som har hänt. Utifrån bibelns grekiska ursprungstext så kan Apg. 2:38 låta ungefär såhär: ”Då sade Petrus till hela folksamligen som var samlad, gör bättring, och till den av er som gör det, låt er också döpas såsom Jesus befallde, därför att era synder har blivit förlåtna…, (Eller för att visa att bättring och omvändelse har lett till syndernas förlåtelse) och ni (andra person pluralis – hela folksamlingen), ska som gåva få den helige Ande.”

6. Den viktigaste betydelsen av de sista orden i versen, där ordet ni står i andra person pluralis, är att det visar att mottagandet av den helige Ande absolut och direkt är sammanknutet med bättring och omvändelse, inte med vattendopet. Det är också något som Cornelius hus upptäckte i Apg. 10:44 . Den engelska King James bibeln översätter korrekt från grekiskan när den använder ordet You – singularis, i samband med dopuppmaningen, och ordet Ye – pluralis, när det handlar om att få den helige Ande. (Se tidigare citat på engelska från Apg. 2:38 ) När denna vers blir sedd som jag har visat den utifrån ursprunglig nytestamentlig grekiska, så kan du se hur Apg. 2:38 är i perfekt harmoni med bibelns tema att frälsningen endast är Guds verk. Det är inget att undra över att före detta Onenesstroende Mike Barden t.ex. lämnade Oneness-kulten när han såg sanningen i Apg. 2:38 . Därför att deras lära står eller faller i stort sett med just denna vers.

GÅVAN ATT TALA I TUNGOR

För att citera en av Oneness välkända ledare och författare David Bernard från det andra kapitlet i hans bok ”Den nya födelsen”, så säger han när han talar om omvändelsen och vattendopet: ”De är Guds frälsande gärningar.” Han fortsätter sedan att säga: ”Frälsande tro uttrycker sig nödvändigtvis genom omvändelse, vattendop, och mottagande av den helige Ande.” Vi vänder oss till den sista delen av deras definition på frälsningen, nämligen mottagande av Anden. Här är Onenesstroende uppdelade i två läger, när det gäller mottagandet av Anden. Båda är dessutom obibliska. Låt oss titta efter. Vi har redan bevisat att dom predikar ”ett annat evangelium”. Ett läger säger att ingen är riktigt frälst förutom om man talar i tungor och har blivit vattendöpt i Jesu namn. Det andra Onenesslägret säger att ingen har den helige Ande i sitt liv förutom om man talar i tungor. Hursomhelst, detta är inte alls något som bibeln lär ut; Gal. 3:1-3 , Rom. 8:8-16 , Gal. 4:5-6 . De här Onenesslägren står i skarp kontrast till den klassiska pingstkyrklighetens ståndpunkt, som tror att den helige Ande tas emot vid den nya födelsen, d.v.s. när en människa blir född på nytt. Inom pingstkyrkor har man också den tron att det efter den nya födelsen finns ett dop i den helige Ande att söka få. En del säger att beviset på att man har blivit andedöpt är att man talar i tungor. Medan andra menar att någon av de andra gåvorna, inte nödvändigtvis tungotalet, kan komma som ett bevis på, och en följd av andedopet.

Ett lagiskt evangelium
Det är alltså genom den helige Andes verk, ingripande, som man blir född på nytt, och när den nya födelsen inträffar så flyttar den helige Ande så att säga in i den pånyttfödda människan, den nya skapelsen, för att bo där. Onenessgrupperna håller sig inte till skriften. För hur kan någon t.ex. bli född på nytt utan den helige Ande? Varför skulle man inte heller vara fullt frälst om man inte talar i tungor? Enligt Oneness trossystem är beviset på frälsande tro i grund och botten; bättring och omvändelse, vattendop, och andedop med tungotal. Vi kan klart se i skriften att endast bättring och omvändelse är nödvändigt för att bli frälst. Därför har Oneness ett farligt, lagiskt, falskt evangelium. Före detta Onenesstroende, Gregory Boyd, säger beträffande vad han sett ske p.g.a. denna felaktiga tro: ”Efter nästan alla möten så kunde stackars själar komma fram till altaret och be Gud om att frälsa dem, ibland skrikande, bönande, och gråtande ut till Gud om att ge dem den helige Ande, så att de kan bli frälsta.” Han fortsätter: ”Den här läran gör att U.P.C.I., United Pentecostal Churches International (vilken är den största Onenesskyrkan), och andra Onenessgrupper, kan urskiljas som den mest lagiska så kallade kristna rörelsen i kyrkohistorien.” Oneness kommer med många felaktiga översättningar av skriftställen, för att försöka visa att deras lära är välgrundad. Det finns inte nog med utrymme här till att fördjupa oss i alla dessa. Men enligt deras trosuppfattningar så skulle det ha funnits många miljoner fina gudsmän och gudskvinnor genom historien som aldrig ens var frälsta (för att dom bl.a. inte talade i tungor).

DEN BIBLISKA SANNINGEN OM TREENIGHETEN
— och Oneness Felaktighet

När vi börjar att titta på kulterna så kan vi se hur ett gemensamt kännetecken framträder, och det är förkastandet av läran om Treenigheten, vilket t.ex. finns hos Jehovas vittnen, Mormonerna, och Swedenborgarna. Oneness tror att Gud visar sig på olika sätt. Men det är ändå samma person, Jesus den helige Ande, eller Jesus såsom Fadern, eller Jesus såsom Sonen. De tror inte att Sonen fanns till innan Betlehem, och enligt Oneness är han den köttsliga förlängningen av den Gudomlige Jesus , som också kallas antingen Fadern eller den helige Ande. De förkastar Treenigheten i blindo därför att dom så totalt missförstår den bibliska läromässiga sanningen om Treenigheten, när de tror att vi som tror på Treenigheten är Tritheistic , d.v.s. att vi har tre olika åtskilda gudar. Så innan vi går vidare är det viktigt att vi klart kan se läran om Treenigheten.

Först av allt, visst är det sant att ordet Treenighet inte finns i bibeln, men läran är däremot tydligt nedlagd mellan bibelns blad. Vi kan inte heller finna faktiska ord i bibeln för andra ord såsom uppryckandet, tusenårsriket, inkarnation, eller ovillkorligt utväljande. Fastän kristna har olika synsätt på de här ämnena, så är vi överens om att de finns i bibeln. Olika ord har givits för Herrens bord, t.ex. brödsbrytelsen eller den heliga nattvarden. Ordet Treenighet kommer från det latinska Trinitas , först använt av en av de tidiga kyrkofäderna, Tertullian , under det första århundrandet (100-200 e.Kr.). Så låt oss definiera Treenigheten, och även visa att den är biblisk.

En Gud i tre personer
Den Apostoliska -, Nicaeiska-, och den Atanasiska trosbekännelsen skrevs alla för att förklara, redogöra för, och fastställa vår tro, och för att skydda kyrkan mot villoläror. Dessa tre trosbekännelser nämner alla sanningen om Treenigheten. Om du är engelsktalande och ser dig omkring efter en bra kristen bok, så skulle jag vilja rekommendera Hank Hanegraaffs bok ”Christianity in Crisis” (Kristendom i kris). De omnämnda trosbekännelserna finns också med där.

Ja, för att citera Benjamin B. Warfield: ”Det finns bara en sann Gud. Men i endräkten och harmonin hos Treenigheten, så finns det tre personer för evigt existerande tillsammans, och likvärdiga tillsammans, lika i substans men ändå olika urskiljbara personer.” Fadern, Sonen, och den helige Ande är av samma substans. Så Fadern är t.ex. inte mera Gud än den helige Ande. Utan de tre är helt och hållet likvärdiga. De är på ett gåtfullt sätt 3 i 1 och 1 i 3 . När vi talar om Treenigheten så kallar vi Fadern den första personen i Treenigheten, Jesus den andra personen, och den helige Ande den tredje personen. Detta är bara ordningsföljden i Treenigheten, för Sonen är t.ex. inte mera mäktig, vis eller kärleksfull än vad den helige Ande är, eftersom de är av samma substans. Det finns en prioritet inte en överlägsenhet i Treenigheten. Ordet prioritet här med betydelsen av en underbar ordningsföljd, av perfekt komplettering, inte med innebörden av rang, betydelse, eller makt.

I ett Onenesshäfte av Gordon Magee som jag nyligen läst, så står det att det skulle behöva vara tre separata Golgata, ytterligare ett för Fadern och ett annat för den helige Ande. Detta är ren okunnighet, milt sagt, inte bara om frälsningsplanen, utan också beträffande den kristna tron. Därför att kyrkan har alltid trott på en Gud. Kristendomen är en religion som tror på en Gud, inte tre gudar. Vi tror att personerna i Treenigheten är olika , urskiljbara personer, inte separata gudar. Magee har också lärt ut en annan villolära; att Satan till slut kommer att bli frälst. Jag finner det svårt att ta någon på allvar, som likt Gordon Magee, tror att Treenighetstroende är förlorade och att Satan till slut kommer att bli förlåten, Åtminstone en av Magees skrifter har blivit översatt till svenska och cirkulerar runt om i landet.

Sonen–utsänd av Fadern
Låt oss läsa Mika 5:2 : ”Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bli en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” I King James översättning står det: ”Out of you shall he come forth unto me ” (”Av dig skall han utgå åt mig ”). Först av allt var snäll och lägg märke till att orden han hänvisar till Sonen, och mig hänvisar till Fadern. ”Han skall utgå åt mig…”, som betyder att Han ska utgå enligt Faderns plan och syfte, vilket profetiskt pekar på Joh. 3:16 .

För det andra, observera den sista delen av versen som visar att denne som skulle utgå från Betlehem alltid har funnits. Han är evig (orden forntidens dagar översätts också i King James, från evighet ). Därför är Sonen och Fadern, som här beskrivs han och mig , inte bara för alltid likvärdiga tillsammans, utan de är också av evighet. De har alltid funnits tillsammans. Såsom bara Gud är evig, är de båda denne Gud, fastän samtidigt klart urskiljbara personer. Denna sanning kan inte förbises utifrån vad bibeln säger, såvida man inte med skygglappar undviker den här versen, eller gör som kulterna; förvränger den uppenbara betydelsen här för att stjäla Kristi gudomlighet från honom.

Men givetvis kan man argumentera över hur det är möjligt att de kan vara likvärdiga tillsammans när, ”Han skall utgå åt mig…”. Som vi helt enkelt fastställde tidigare så finns det en prioritet i Treenigheten, men inte en överlägsenhet. Med detta i åtanke, låt oss gå till Fil. 2:5-8 : ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Han som var till i gudsskepnad, men inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänareskepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara som en människa, och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på ett kors.” Herren Jesus Kristus var jämlik, likvärdig, med Fadern. Under sitt jordiska liv var han Emmanuel – Gud med oss.

Jesus, en ödmjuk tjänare
Det skulle ha varit förståeligt om Jesus tänkte på, eller vakade över, sin jämlikhet med Gud. Men han tänkte inte så, utan blev en ödmjuk tjänare. Trots det så gav han aldrig upp sin gudomlighet. Han blev Gudamänniskan . Jesus antog mänsklig gestalt. I Upp. 19:13 och Joh. 1:1 så kallas han Guds ord , eller Ordet. Och från Joh. 1:14 läser vi: ”Och Ordet vart kött (eller Ordet blev människa) och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.” Jesus Kristus blev, såsom en tjänare, beroende av Fadern och den helige Ande, se Apg. 10:38 (översättning från King James): ”Hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Ande och med kraft; honom som vandrade omkring och gjorde gott, och helade alla som var under djävulens våld; för Gud var med honom.”

I Joh. 1:1 läser vi: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Den här versen talar för sig själv, Men Onenesstroende säger, för att få sin lära att se sund ut, att Ordet bara var en tanke i den gudomlige Jesus, eller som dom också säger, (i Faderns och den helige Andes) sinne. Så i enlighet med vad Oneness tror måste då deras översättning av ”I begynnelsen var Ordet” istället bli: ”I begynnelsen var tanken ”. Nu står det i 1 Mos. 1:1 att ”I begynnelsen skapade Gud…”. Det hebreiska ordet här för Gud är Elohim , och det är ett ord som står i pluralis. Vilket sålunda visar att Fadern, Sonen, och den helige Ande fanns där i begynnelsen. Enligt bibliskt språkbruk sätts också Gud alltid först, framför alla och allting. Så även om Oneness hade rätt beträffande tanken i begynnelsen, så skulle bibeln ha låtit Gud (som är så enormt framstående) stå över, och vara överlägsen tanken . Då skulle det ha stått att läsa: ”I begynnelsen hade Gud en tanke”, istället för ”I begynnelsen var tanken”. Men nu står det inte så heller.

Sonen fanns i begynnelsen
Låt oss igen läsa Joh. 1:1 : ”I begynnelsen (Innan allt blev skapat) var Ordet (Ordet var alltid existerande), och Ordet var hos Gud (existerade alltid tillsammans med Fadern och den helige Ande), och Ordet var Gud (av samma substans, inte någon annan Gud, samma Gud men ändå urskiljbar från, och inte densamme som Fadern och den helige Ande). Jesus säger i Joh. 17:5 : ”Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, innan världen var till.” Kan en tanke ha en härlighet? Nej, men den treenige Guden är full av härlighet. Det är klart och tydligt att när den evige Sonen, som är Ordet, antog människogestalt, och kom och blev en tjänare, då inte blev fullt erkänd för den han verkligen var.

I alla fall, vi vänder oss nu till Hebr. 1:2-3 : ”Men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.” Vi kan se i vers två att Jesus var med Fadern när världen blev skapad. Kan vi då se detta någon annanstans? Ja, i Kol. 1:15-17.

Vi stannar kvar i Hebr. 1 och läser detta om Jesus i den nionde versen: ”Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.” Här verkar det som att Gud är Jesus Gud, givetvis, men kom ihåg att Jesus blev en tjänare, och om du läser föregående vers i samma kapitel, så står det att Gud – Fadern kallar Sonen Gud. Och det finns bara en Gud. I dessa verser kan vi se bevis både på Fadern som är Gud, och Sonen som är samma Gud, men ändå, som tidigare sagts, är olika urskiljbara personer.

Ett förvrängt evangelium
Jag tror att du nu har fått tillräckligt med bevis utifrån bibeln, för att vara övertygad om det som verkligen är sant rörande Treenigheten. Hursom helst, låt oss fortsätta. Men först kommer en varning; För varje klart bevis som presenterats så här långt, så ger Oneness Pentecostals (Oneness-pingstvännerna) en förvriden och förvrängd syn på det.

Så var snäll och meditera över dessa ord från Gal. 1:6-7 : ”Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium, fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus.” Oneness mixtrar med antikrists ande. I 1 Joh. 2:22 står det: ”Den är antikrist som förnekar Fadern och Sonen.” Dom förnekar Fadern, därför att de presenterar honom annorlunda, coh dom avkläder Sonen hans gudomlighet av att för alltid vara likvärdig med, och för evigt existerande tillsammans med Fadern och den helige Ande, och förnekar på så vis Sonen.

Antikrist betyder inte bara att vara emot Kristus, utan också som ersättning för, och istället för Kristus, att ha en annan. De Onenesstroendes lära och synsätt visar på en annan Kristus. Jag har bara ett ord att säga om detta, och det kan verka hårt, men jag säger det i kärlek; Gör bättring, omvänd er! Jesu Kristi person, hans natur, är även nu helt och fullt både Gud och människa tillsammans. Det är därför han ber för oss. Vi kan se hur den treenige Guden talar om sin pluralitet t.ex. i 1 Mos. 1:26 , 3:22 , och 11:7 . Men vi kan inte se Guds son, som blev människa, tala om två delade naturer hos sig själv. Det är något som Jesus aldrig gjorde.Under kyrkans historia finns det några grupper som har över- eller underbetonat antingen Jesu mänsklighet eller hans gudomlighet. Det är givetvis sant att vi måste se att det var den mänskliga sidan av Jesus Kristus som åt, drack, svettades, inte hans gudomlighet.Den evige Sonen var tvungen att iklädas kött, såsom en människa, för att lida för den förlorade syndfulla människan, och att erfara prövningar, frestelser, allt som människan genomgår, men dock klara provet och inte synda. När Adam, den första människan, däremot misslyckades så ärvde vi alla Adams synd.

När nu Oneness säger att Jesus inte var gudomlig av sig själv, utan intogs, och blev behärskad av den Gudomlige Jesus (som också är Fadern och den helige Ande), så delar dom för alltid upp, och splittrar Jesu mänsklighet respektive gudomlighet. Följden blir att de t.ex. kan ställa frågan: Var den där handlingen utförd av den mänskliga sidan av honom, eller var han uppfylld, och intagen av, den Gudomlige Jesus (som när han gjorde under)? De glömmer att Jesus blev en tjänare, som endast gjorde vad Fadern sa åt Honom, smord av den helige Ande (Joh. 8:28 och Apg. 10:38 ). Han kunde ha uppväckt Lasarus, eller helat de sjuka, utifrån att Han var Gud.

Men han ödmjukade sig och blev en tjänare. Jesu ord och gärningar var Faderns, och som en tjänare förtröstade Han på Fadern. Om Fadern ville att Jesus skulle tala ord som bevisade Jesu gudomlighet, så gjorde han det. Ett exempel på det är Joh. 8:58 när Jesus säger om sig själv: ”Förrän Abraham blev till, är jag.” När Jesus sade dessa ord, så var det för att vittna om sig själv (inte om Fadern, den helige Ande, eller den Gudomlige Jesus, som Oneness säger). Detta är helt uppenbart, därför att judarna var på väg att stena honom p.g.a. att han förkunnade och tillkännagav något sådant om sig själv. Det är av avgörande betydelse att se och förstå innebörden i Fil. 2:5-8 . Jesus blev en ödmjuk tjänare, och han gav aldrig upp sin gudomlighet.

Gudamänniskan
När Jesus, såsom den evige Sonen och det eviga Ordet, antog människogestalt för att bli Gudamänniskan, så hade han all den makt som han alltid haft, men han ödmjukade sig själv och dolde villigt sin gudomlighet och levde som Apg. 10:38 visar oss. Därför att han alltid var Gud, så kunde han, med ett ord, ha dödat sina fiender. Men såsom denne tjänare, utstod han smädelsen och korsfästelsen, och gav uttryck för maximal ödmjukhet.

Filipperbrevets andra kapitel visar oss detta tydligt. Gud kan inte dö. Jesus dog, och den evige Sonen – för alltid levande i Honom, universums skapare, visste om den tragedin. Vi måste förklara det här eftersom Oneness säger att när Jesus ber i Joh. 17:5 , då måste det ha varit den mänskliga sidan av Jesus som bad, för Gud kan inte be. Man kan då fråga sig om den mänskliga sidan av Jesus existerade innan hela skapelsen blev till. Svaret är givetvis: Nej!

Kom ihåg att Jesus visste om när korsfästelsen var nära förestående, och den vetskapen gav honom ångest i sin mänskliga kropp, men han visste också att han snart skulle vara i den allra högsta Himlen på Faderns högra sida, nu såsom Gudamänniskan . Han var aldrig det innan han blev sänd till jorden för att fullborda frälsningsplanen. Då var Jesus den evige Sonen och det eviga Ordet. Fastän han både var en syndfri människa och gudomlig, med dessa två olika naturer, så var han ändå en individ. Den mänskliga sidan av honom blev inte absorberad av den gudomliga för att åstadkomma en supermänniska. Han var den Evige Sonen som lämnade härligheten och antog människogestalt för att bli Gudamänniska.

I Joh. 6:33 står det: ”För Guds bröd är Han som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Joh. 6:38 : ”Ty jag har kommit ned från himlen, inte för att göra min egen vilja, utan för att göra Hans vilja, som har sänt mig.” Joh. 3:31 : ”Den som kommer ovanifrån, han är över alla…” Joh. 6:62 : ”Vad ska ni då säga, om ni får se Människosonen uppstiga dit, där han förut var?” Här hänvisar Jesus till sig själv som Människosonen. Så detta kan inte på något sätt vara den så kallade gudomlige Jesus – Fadern. Varför hänvisade Jesus till sig själv här som Människoson? Därför att han kom för att alltid vara i mänsklig gestalt. Rörande Jesu ord och gärningar, så borde vi faktiskt inte låta oss bli upptagna med att ens ställa frågan: ”Det där ordet Han sade…, var det från hans gudomlighet eller hans mänskliga sida?” Hursomhelst, Oneness måste resonera på detta sätt endast som ett konkret uttryck för, eller exempel på, vad deras lära säger.

I Joh. 6:41 talas det igen om Jesus som det bröd som har kommit ned från himlen, och i vers 46 säger Herren att ingen har sett Fadern, utom den som är från Gud. Jag har en fråga, kan en tanke se? Nej, givetvis inte! Herren Jesus, som är A och O – början och slutet, den förste och den siste, densamme igår, idag, och i evighet…, att tro att han innan skapelsen endast var en plan eller tanke i den så kallade Gudomlige Jesus – Faderns – och den helige Andes sinne, är en attack på den kristna tron.

Tillbedjan tillhör endast Gud
Bara GUD ska tillbes, 2 Mos. 34:14 : ”Ja, du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren (Yahweh ) heter Nitälskare. En nitälskande Gud är Han.” Matt. 4:10 : ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du dyrka.” Ja, läs de här skriftställena och se flera exempel från Matteusevangeliet där Jesus tillbads: Matt. 8:2 , 9:18 , 14:33 , 15:25 och 28:9 . Notera att ingen, som i varje enskilt fall tillbad Jesus, blev tillrättavisad av honom. I skriften kan vi också se änglar tillbedja honom. Hebr. 1:6 : ”Och alla Guds änglar skall tilbedja Honom .” Vi ser i Upp. 4:10 att Fadern och Sonen mottager samma tillbedjan: ”Då skall de tjugofyra äldste falla ner inför Honom som sitter på tronen, och tillbe Honom som lever i evigheters evighet, och lägga sina kransar ned inför tronen och säga…” I Upp. 5:13 kan vi se detta igen: ”Honom, som sitter på tronen, och Lammet, tillhör lovet och äran, och priset och väldet i evigheternas evigheter.”

Om Fadern och Sonen inte är Yahweh, och olika, urskiljbara personer som Yahweh, då är det tydligt att vi här ser hur en skapad varelse mottager tillbedjan. Men det är så dumt eftersom detta inträffar i självaste Himlen! Som jag visade från 2 Mos. 34:14 , endast Gud (Yahweh) mottager sann tillbedjan. Det finns ingen sann Gud vid sidan om den Treenige Guden, endast falska gudar. Jes. 44:8 : ”Frukta inte och var inte förskräckta. Har jag inte för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? Ni är ju mina vittnen. Finns väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finns, jag vet av ingen.” Det är skrämmande ord att läsa i Jer. 10:11 : ”De gudar, som inte har gjort himmel och jord, de skall utrotas från jorden och ej få finnas under himlen.” Den här versen är bra att visa för personer som är emot Treenigheten. Visa dem att Kristus kommer att gå under om han inte är Gud. Som vi kunde se i Upp. 4:10 och 5:13 , så mottog både Fadern och Sonen tillbedjan såsom olika personer. Det finns bara EN Gud, och det är bara Gud som skall tillbes. Därför behöver vi inget extra uppenbarelsseljus, eller en universitetsexamen för att komma till den slutsatsen att Fadern och Sonen är olika, urskiljbara personer, men ändå båda Gud tillsammans. De är också likvärdiga, och existerar för evigt tillsammans. Ja, allt som behöver göras nu då är att bevisa att den helige Ande är den tredje personen i Treenigheten.

GUD — DEN HELIGE ANDE

Oneness säger att den Gudomlige Jesus också är Fadern och den helige Ande, och att Han visar sig på olika sätt, och på vilket sätt Han än uppenbarar sig så är Han fortfarande Jesus. Låt oss börja med jungfru Marias befruktning, Luk. 1:35: ”Ängeln svarade och sade till henne; Helig Ande skall komma över dig , och kraft från den högste skall överskygga dig ; därför skall också den heliga, som blir fött, kallas Guds Son.” Är den helige Ande en kraft, eller en egen urskiljbar person? Eftersom han kan höra och tala, Joh. 16:13 , och bli bedrövad, Ef. 4:30 , bli bedragen, Apg. 5:3, övertyga människor om synd, Joh. 16:7-11, vägleda, Apg. 15:28 , plus andra handlingar, så kan vi se att han är en person.

Kan man urskilja den helige Ande som en annan person än Fadern och Sonen? Ja, för Joh. 16:13 visar att den tredje personen i Treenigheten talar det som han hör. Vi måste då fråga oss, från vem är det han hör? Jo, uppenbarligen från den andra eller första personen i Treenigheten. Kom ihåg att jag tidigare sade att det finns en prioritet , inte en överlägsenhet , i den Treenige Guden. Vi läste att den helige Ande t.ex. kan bli bedrövad, och som vi citerade så var den helige Ande involverad i att göra jungfru Maria havande, och visade där sin gudomlighet. Ett annat intressant bibelord som visar den helige Ande är från skapelseberättelsen, 1 Mos. 1:2 . Vi kan också se att mäktiga tecken och under gjordes genom den helige Andes kraft, Rom. 15:19 . Guds ord inspirerades också av den helige Ande, 2 Petr. 1:21: ”Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud.” Så vi kan se att han också är Gud, och den tredje Gudomspersonen som är urskiljbar från Fadern och Sonen. Oneness förkastar den helige Andes verkliga person, när de säger att han är Jesus (som bl.a. uppenbarar sig på det sättet). En av de tidiga kyrkofäderna, Tertullian, uttalade sig om Noetus och hans lära (som motsvarade Onenessläran av idag): ”Han har korsfäst Fadern och kört ut den helige Ande!”

Evig Fader , vad menas här?
Det är ironiskt att en av de verser som Onenesstroende gör anspråk på som ett styrkebevis för deras lära, faktiskt istället motbevisar den. Versen är Jes. 9:6 , och den talar om den kommande Sonen som ska bli given till Israel. Därefter uppräknas olika kännetecken för honom såsom t.ex. Fridsfurste , Väldig Gud , och på grund av att Evig Fader också finns uppräknat här, så tar Oneness detta ut från sitt sammanhang och säger; ”titta, Jesus är Gud Fadern”. Genom att helt enkelt titta i en bra bibelkonkordans kan vi se att ordet för namn (”Hans namn skall vara…”) i den här versen är Shem på hebreeiska, som är ett ord vilket hänvisar till karaktär och auktoritet. Vilket visar oss att Jesus kommer att ha en fadersliknande – föräldrakaraktär. Detta karaktärsdrag finner vi i berättelsen om den gode Herden, men även i 1 Petr. 2:25 . Sedan, i Matt. 23:37 , så kan vi se hur gärna Jesus ville samla judarna i Jerusalem, som en höna samlar sina kycklingar under vingarna! Det står verkligen Evig Fader i Jes. 9:6 . Men Jesus är för den skull inte Gud – Fadern. Vi läser från 2 Joh. v.3 : ”Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och från Jesus Kristus, Faderns son, som skall vara med oss i sanning och kärlek.” Det är en mycket kultlik attityd att plocka ut en enstaka vers och sedan försöka använda den för att få till en lära. Men kom ihåg att allt Guds ord måste stämma överens, och harmoniera tillsammans för att det ska kunna bli en lära. Om det finns vissa delar i bibeln som verkar annorlunda, eller motsägande gentemot andra delar, kom då först ihåg att de skriftställen som är annorlunda eller verkar underliga, alltid måste underordna sig majoriteten av skriftställen om ett ämne. För det andra, så finns det inga motsägelser i bibeln. Fastän vi ibland inte genast kan se det, så finns det ändå ett svar.

Tredje personen i den ende Guden
Jesu talar i Joh. 14:16 om den helige Ande som en annan hjälpare. Oneness måste då givetvis säga att det är samme Jesus som åsyftas, men som endast visar sig på ett annat sätt, för att deras lära ska gå ihop. den helige Ande är den tredje personen i den ende Guden. Om vi kan se att han också är en person, urskiljbar, från Jesus och Fadern, då har vi onekligen en Treenig Gud. Vi kan se detta om vi noggrannt läser kapitlen 14-16 i Johannesevangeliet . den helige Ande härrör, kommer från både Fadern och Sonen. Han vittnar för oss om Jesus och Fadern. Han är som en hemlig agent i Treenigheten. Han finns i bakgrunden, och drar ingen uppmärksamhet eller ära till sig själv.

Vi läser i Joh. 16:13 , om den helige Ande, att han talar det som han hör. Vi måste fråga oss, från vem kommer det han hör? Glöm inte att han är gudomlig, och det finns ingen högre makt. Så han kan inte ha hört det från ärkeänglarna Mikael eller Gabriel, utan uppenbarligen från Fadern eller Sonen. Som sagts tidigare, men jag upprepar det igen; det finns en prioritet, inte en överlägsenhet, i den Treenige Guden. Det finns en ordning, inte oordning. Vi läser från 2 Kor. 13:13 : ”Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud, och gemenskap från den helige Ande.” I Upp. 1:4-5 kan vi se någonting som uttrycks på ett liknande sätt, för där står det bl.a.: ”Nåd vare med eder och frid ifrån Honom som är och som var och som skall komma (Fadern), och från de sju andarna… ” Vers fem fortsätter: ”… och från Jesus Kristus.” Eftersom sju är Guds nummer, ett nummer för fullbordan och fulländning, så verkar det mycket troligt, att de sju andarna här syftar på den sju-faldiga anden, den helige Ande. Vilken annan skulle vilja sända nåd- och fridshälsningar från tronen? Kom ihåg att änglar alltid kommer med ett budskap från Gud. Detta budskap däremot, kom direkt från Gud.

Treenighetens ständiga närvaro
Med detta i åtanke var vänlig läs Hebr. 9:14 , 1 Kor. 12:4-6 , och Titus 3:5-6 . Vi kan se många exempel från Skriften av den helige Ande, och om hur han kommer in i, och över människor. Hursomhelst, Fadern och Sonen manifesterar också sig själva för den troende, fastän de finns i den allra högsta Himlen. På grund av att de har det utmärkande draget av att alltid vara närvarande (omnipresent ), så kan de manifestera sin närvaro hos oss, och göra den känd och verklig. Givetvis så kommer Jesus inte att kunna ses av någons naturliga, fysiska ögon, förrän han kommer tillbaka igen. Jesus sade till Tomas i Joh. 20:29 : ”Saliga är de, som inte har sett, men ändå har trott.” Jesus själv varnar i Luk. kap.21 , och Matt. 24 , för dem som kommer att uppträda i hans namn, och säga att de är Messias. Sedan förklarar Jesus vidare vad som skulle ske, innan han kommer tillbaka och kan ses med fysiska ögon igen. Änglar talar i Apg. 1:11 om att, denne Jesus skulle komma tillbaka just så som han blev upptagen till himlen. I King James översättning står det ”denne samme Jesus”. Han blev upptagen till himlen, och han skall komma tillbaka från himlen. Orsaken till att änglarna måste säga ”denne samme Jesus”, är att vilka iakttagelser som än görs av att se Jesus – innan han kommer tillbaka, är en annan Jesus. Med detta klargjort så skulle det möjligen vara acceptabelt att se Jesus i en dröm eller vision, och då särskilt för de icke troende som Gud för till korset. Hursomhelst, Jesus är Ordet, och vi måste se honom levande i Guds ord, medan vi läser bibelns budskap, och påminna oss att vi är välsignade genom att tro, inte att se. I alla fall, genom att Jesus helt och fullt är Gud, så kan han, precis som Fadern och den helige Ande, manifestera sin gudomliga frid och närvaro för oss.

Låt oss nu läsa Joh. 14:23 , och lägg märke till pluralisordet vi här, att det inte står jag : ”Jesus svarade och sade till honom; Om någon älskar mig, så håller han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och taga vår boning hos honom.” Låt oss titta lite närmare på det här. För det första så är vi , ett ord i pluralis, och för det andra så vet vi att Jesus sade att när han gått bort från lärljungarna, så skulle en annan hjälpare komma till dem, vilken är den helige Ande.Om Guds son är gudomlig, så kan han andligen vara med oss, fastän han fysiskt är kvar på Faderns högra sida, tills han kommer tillbaka som Kungars kung, Gudamänniskan i sin härlighet. Då kommer han inte som en lidande tjänare, såsom när han kom den första gången (Jes. 53 , Fil. 2:5-7 ), utan med den härlighet han hade hos Fadern innan skapelsen (Joh. 17:5 ). Jesus sade inte jag skall komma till er, i Joh. 14:23, utan han sade vi , och vi är den helige treenige Guden.

Förenade tillsammans såsom ett
Inom den Heliga Treenigheten så finns den verkliga innebörden av vad ordet Oneness betyder, vilket helt enkelt är, endräktig samstämmighet i allt, såsom en , ändå urskiljbara personer. I 1 Mos. 1:26 har vi ett bra exempel på endräkten i Treenigheten när det står: ”Låt oss göra människor…” I Joh. 10:30 säger Jesus: ”Jag och Fadern är ett.” Utifrån den grekiska grundtexten betyder det att Jesus och Fadern är förenade tillsammans såsom ett . Men de är givetvis ett i substans eftersom de är Gud, Yahweh. Jesus bad i Joh. 17:22 att hans efterföljare skulle vara ett såsom han och Fadern är ett . Givetvis menar han ett i hjärta och sinne. För annars skulle han, enligt hur Oneness tolkar detta, ha menat att alla troende skulle bli t.ex. Billy Graham. De argumenterar med en liknande logik när de säger: ”Biblen säger att Gud sände Sonen. Men det står också att Gud sände Johannes Döparen…” Så därför säger dom, utifrån detta, att eftersom Johannes Döparen inte fanns till innan han kom till världen, varför skulle då Sonen ha gjort detta? Detta resonemang är för mig ett typexempel på desperation. Jesus kom ned från Himlen, Joh. 6:33 , och Mika 5:2. Han sade själv att han fanns till innan Abraham, som levde 2000 år innan jungfru Maria födde…

ORD TILL EN EVENTUELL ONENESSLÄSARE

För att upprepa det jag sade i min introduktion, så är mitt syfte med att skriva allt detta, sammanfattat i Judas brev , vers 3: ”Att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.” Jag fördömer eller attackerar inte någon Onenesstroende. Egentligen så attackerar jag inte ens Onenessläran, utan jag testar den helt enkelt, vilket är det bibliska skriftprov vi uppmanas att göra i förhållande till allt vi läser och hör. När jag så gör detta upptäcker jag, att Onenessläran har mer hål i sig än en schweizerost. Till dig som tror på denna lära vill jag säga, och betona, att jag absolut inte dömer ut, eller ifrågasätter ditt hjärtas uppriktighet, och jag tror verkligen att du endast vill ha sanningen, även om det kan innebära ett stort mått av ödmjukhet att ta emot den.

Jag inser också att de typiska invändningarna, som dina ledare och teologer för fram emot det som jag har bevisat, kommer att återkallas i ditt minne när du läser detta. Nu vill jag ge ett svar på några av dessa invändningar. Du kommer att upptäcka att de är byggda på sand. Beträffande t.ex. ämnet; frälsning endast av nåd genom tro och inte genom gärningar, så skulle dina ledare säga att det i Jak. 2:21-22 står att Abraham blev rättfärdig genom gärningar. Men om du går tillbaka till Rom. 4:9-12 så ser du att Abraham blev rättfärdig genom tro, långt innan vi kan se hans lydnadshandlingar. Om du är rättfärdiggjord så kommer Andens frukt att bli synlig. Det är ofrånkomligt att gärningar då blir en naturlig följd. Inte döda gärningar av en andligt död människa, utan rättfärdiga gärningar gjorda av en människa som är född på nytt. Därför att utan Herren och hans frälsande nåd, kan vi inte utföra några rättfärdiga gärningar. Rom. 5:1 : ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”

Detta visar oss att förlåtelsen och Guds frid ges till den som i sanning omvänder sig, och gör bättring, och det långt innan personen ens har hunnit doppat sin tå i det vatten han eller hon blir döpt i. Förlåtelsen, och friden, ges därför att personen har kommit in i Kristi kropp, blivit döpt däri genom den helige Ande! En annan metod som Oneness har, är att använda alla skriftställen med lika innehåll, som kan tillämpas både på Fadern och Sonen, eller på Fader, Son, och Helig Ande, för att på så sätt visa att det inte finns någon Treenighet. Här är två exempel på hur det kan se ut. ”Rom. 5:5 talar om Guds kärlek, men 2 Kor. 5:14 talar om Kristi kärlek, och 1 Kor. 6:19 säger att vår kropp är ett tempel för den helige Ande, men 2 Kor. 6:16 säger att vi är den levande Gudens tempel.” Detta är åter igen byggt på sand, riktig kvicksand, därför att treenighetstroende har alltid i åratal haft otaliga skriftställen som istället bevisar att den Gud som är en , är i tre personer, vilka alla visar Guds kännetecken. Så jag skulle vilja be dig som är Onenesstroende att noga tänka igenom din lära. Jesus sade, ”den som inte är för mig är emot mig”. Jag har bevisat att den verklige Jesus (Ordet), är gudomlig och evig, och såsom Gud, urskiljbar från Fadern och den helige Ande.

WILLIAM BRANHAM (1909-1965)

Det skulle vara svårt att titta på Onenessläran utan att åtminstone som hastigast, på samma gång, se på deras mest välkände lärare. William Branham är idag fortfarande väl ansedd och uppskattad av Onenesstroende såväl som av karismatiker inom tros- och framgångsrörelsen, såsom Paul Cain, en av de så kallade Kansasprofeterna, som faktiskt profeterade att den största väckelsen någonsin i Europa skulle bryta ut i London, i oktober 1990. Och Kenneth Hagin som säger, att den troende lika mycket är en inkarnation av Gud, som Jesus Kristus var.

Branham kunde urskilja människors tankar, och säga vilka sjukdomar de hade, och många helanden inträffade i hans möten. Frågan som ofta har kommit upp är: Var Branham öppen för den ockulta kraften från en andeguide (a spirit guide)? Han påstod att han fick ord från sin Ängel, och sade: ”Om min Ängel inte ger sitt klartecken, så kan jag inte hela.” Han sade, att Ängeln, inte Herren eller den helige Ande, gjorde undren.

Vikten av att pröva allt
Kurt Koch skriver i sin bok Occult – ABC om vad som hände när han och andra kristna bad så här inför ett Branhammöte: ”Om Branhams gåvor inte är från dig Herre, hindra honom!” Resultatet blev att Branham sade att ”det är störande krafter här, jag kan inte göra någonting”. Branham sade att treenigheten var en lära från demoner, och att Evas synd medförde en sexuell relation med ormen. Något som Branhams efterföljare också försöker att glömma eller prata bort är att, Branham falskt profeterade att framme vid år 1977 så skulle alla kyrkosamfund redan vara uppslukade av Kyrkornas världsråd, under romersk katolsk kontroll, och att uppryckandet skulle inträffa då, och världen bli förstörd.

På grund av att Branham tonade ner sin Onenesslära, så kunde han komma in i Treenighetstroende pingstkyrkor för att undervisa. Det verkar som om människor förbiser 5 Mos. 13:1-5 , och 5 Mos. 18:20-22 . Dessa tester undviker kristna farligt nog att göra, speciellt om under och tecken finns med i någons tjänst. Var snäll och läs dessa skriftställen noggrannt tillsammans med Matteusevangeliets sjunde kapitel .

Branham gav också ut profetiska varningar om dom över dem som förkastade honom. Under Oneness tidiga år, 1914-17, så gav ledarna inom Oneness ut profetiska varningshot över dem som inte tog emot deras ”uppenbarelser”. Dessa profetior visade sig falska i det att de inte inträffade. Men precis som kulten Jehovas Vittnen, som också har givit ut många falska profetior, så verkar inte detta stoppa dessa rörelsers fortsatta verksamhet.

SLUTPUNKTER och SLUTSATS

Jag tror att det är viktigt för dom av er som läser detta, och är intresserade av att göra ett djupare studium av Treenigheten, att också på samma gång studera det som är karakteristiskt för, och utmärkande drag hos Gud. För att i viss mån försöka begränsa innehållet i det här materialet som du håller i din hand, så har jag medvetet låtit bli att skriva om Guds kännetecken. Nu för att citera någonting som muslimer säger skulle vara ett bevis på att kristna har tre gudar, genom den enkla matematiken, 1 + 1+ 1 = 3. Emellertid så är 1 x 1 x 1 = 1.

Här kommer några skriftställen som kan vara av intresse för ditt personliga bibelstudium. De är alla från Johannesevangeliet och handlar om Jesus som kommer ner från himlen, kap. 3 v. 13 , 31, därefter kap. 6 v. 33 , 38 , 41 , 46 , 51 , 56 , 57 , 58 , 62 , och kap. 8 v. 23 .

Om vi läser Joh. 10:30 så kan vi se att Jesus säger: ”Jag och Fadern är ett.” Här kan vi se att det grekiska ordet Esmen används i första person pluralis, vilket ger den här meningen betydelsen att, vi är förenade såsom ett. Betydelsen av pluralisordet Esmen här är, att det måste vara minst två personer. Detta går helt i linje med 5 Mos. 6:4 : ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.” Här är ordet för en på hebreiska Echad , vilket betyder förenade såsom ett , som i Joh. 10:30. Det är samma ord som används i 1 Mos. 2:24 när det beskrivs hur en man och en kvinna, som det står, ”…skall bli ett kött”. Ett bra exempel där vi kan se Treenigheten i en och samma vers, är Apg. 7:55, som handlar om Stefanus strax innan han blev stenad till döds: ”Men fylld av Helig Ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.”

Jesus blev inte skapad
Nu till något tänkvärt; Jesus var Guds enfödde Son, men han blev inte skapad. Han kom hit, han blev sänd hit. Jesus började inte att existera först när han kom till jorden. Det ord som på svenska översätts enfödde son , eller ende son , är på engelska ordet begotten. På grekiska är detta ord inte ett biologiskt ord, utan Mono-Genes (se Joh. 3:16, 18 , och 1 Joh. 4:9 ), som betyder; den ende i sitt slag som utgår, den unike . Han var jungfrufödd, och förkroppsligade Gud. Han var Gud med oss – Emanuel. I Rom. 8:29 har vi ordet förstfödde, som på grekiska är Proto-Tokos , vilket innebär; först i – och över allt . Ordet Proto-Tokos förutsätter alltid att det finns en prototyp, urtyp. Apropå ordet förstfödde , så betyder det t.ex. inte; Proto-Ktisis , först-skapad . Jehovas Vittnen bl.a. tror just det, att Jesus blev skapad.

Låt oss läsa från Kol. 1:15-18 . I vers 15 står det att läsa om Jesus: ”…som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat.” Det grekiska ordet för avbild här är Ikon. Normalt sett så anser vi felaktigt att en ikon, eller ikoner, är religiösa statyer eller handgjorda saker som vi finner i romerskt katolska och östortodoxa kyrkor. Men utifrån den sanna betydelsen av ordet Ikon , är dessa statyer o.s.v. faktiskt avgudar. Ikon för också fram id n av en prototyp. Du kan t.ex. se ditt ansikte avspeglas i sjön, och spegelbilden ser ut som du. Men om du kastar en sten i sjön, på bilden i vattnet, så blir du inte alls skadad, eller hur!? Eller om vi tar en Saab 9000 prototyp; alla andra Saab 9000 bilar byggs i enlighet med prototypbilen; de har samma form och storlek, men de är ändå inte exakt den här prototypen, eller hur!? Det som versen Kol. 1:15 säger, är att Jesus är samme Gud, men ändå en egen, urskiljbar person.

Slutsats
För en ung och ovetande kristen så kan Onenesläran verka sund, övertygande och logisk, speciellt p.g.a. det tillvägagångssätt man har bland Onenesstroende av att sammanlänka vissa bibelverser och undvika helheten i Guds ord. Det sorgliga med villfarelse är att de som är vilseförda är övertygade just om att de inte är vilseförda. Onenessrörelsen är bara ytterligare ett exempel på avfallet i den sista tiden (2 Tess. 2:3 ). Avfall är på grekiska Apostasia . Det är ett avfall från sann och sund lära, från den kristna trons stabila grund. Jag tror att vad vi behöver idag, speciellt i ljuset av det som jag har visat på, är att återvända till det som är grundläggande, till enkelheten i Kristus, för att kunna se den mäktiga sanningen om Guds suveränitet. Vi behöver en ny reformation, som ger oss tillbaka respekten för den Heliga Skriften, och för bibelns nådeslära, som John Calvin klargjorde under reformationen. Detta behöver återigen predikas i våra kyrkor.Vi behöver återvända till en Gudscentrerad teologi, inte en människocentrerad, eller en teologi som kretsar kring att människan måste bli välsignad, eller få sina behov tillgodosedda, hela tiden.

Villfarelse och lagiskhet
Det är en slutsats, att vilken grupp det än är som avviker från den grundläggande bibliska sanningen om Treenigheten, alltid kommer att ha en förvriden syn på inkarnationen, alltid kommer att ha en felaktig och lagisk syn på frälsningen, och också förneka den sanne Jesus Kristus, och ersätta honom med en uppdiktad Jesus. Det ligger i den mänskliga naturen, att lägga till, eller dra ifrån någonting, från den uppenbarade sanningen. Inom Onenessrörelsen finns det mycket lagiskhet, och det är vanligt att deras pastorer i mycket stor utsträckning bestämmer över sina medlemmar. De har t.ex. helighetsnormer som de blir påtvingade av sina pastorer. Dessa kan variera från en UPCI-kyrka till en annan (United Pentecostal Churches International), men inkluderar för män; inga shorts eller mustascher, och inga byxor, smycken, eller make up för kvinnor. Det kan även inkludera förbud om att ha en TV i sitt hem.

Det verkar som att när man en gång kommit fel, så är det lätt att halka in i andra felaktigheter. När det gäller de grundläggande sanningarna i vår tro, så kan vi aldrig kompromissa. The Christian Research Institute (CRI) i USA, som är det största kristna forskningsinstitutet i världen beträffande de olika kulterna och det ockulta, säger att fastän det möjligtvis kan finnas individer i rörelsen som är kristna, så är Onenessläran, och deras största grupp U.P.C.I., en falsk kyrka. U.P.C.I.-gruppen växer nu i Sverige. Jag tror att den kommer att växa ännu mer, och det skulle inte alls förvåna mig om även många karismatiska- och pingstkyrkogrupper blir fångade i Oneness spindelnät.

Låt er inte luras!
Bibelns bild av den sista tiden är av ett stort avfall från den sunda läran, så vi bör vara på vår vakt och inte låta oss luras, när vi hör om nya, grundläggande, så kallade sanningar. Vi behöver mer än någonsin, i denna sena timme, bedja om en kärlek till sanningen i Guds ord, och göra som människorna i Beroia i Apg. 17:11-12 . De vände sig till skrifterna för att t.o.m. pröva allt som den store aposteln Paulus sade till dem, innan de accepterade hans budskap. Jag vill avsluta med dessa ord från 2 Kor. 13:14,

”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud,
och gemenskap från den helige Ande åt er alla.” Amen.

Jack Hibbert

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Auktoritet
Inom katolicismen undervisar man att Bibeln och traditionen, som den uppfattas av kyrkan är religionens yttersta auktoritet.3 Jesus fördömde att man såg traditionen som auktoritet för religionen och upphöjde istället Guds ord:

”Därför frågade honom nu fariseerna och de skriftlärde: Varför vandra icke dina lärljungar efter de äldstes stadgar… ? Men han svarade dem:… fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud. I sätten Guds bud åsido och hållen människors stadgar. Ytterligare sade han till dem: Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!… På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.” (Mark 7: 5-13).

Bibeln fördömer klart och tydligt att man lägger till andra läror än de Gud givit i Sitt Ord:

”I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla Herrens, eder Guds bud, som jag giver eder.” (5 Mos 4:2).

Att använda icke-kristna filosofiska system till att formulera kristna läror (t. ex Thomas Aquinas), fördöms också klart av Guds ord: ”Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ”vishetslära”, i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens makter och icke till Kristus.” (Kol 2:8).

Bibeln undervisar oss om att vi inte behöver några utom-bibliska traditioner. Bibeln allena är allt vi behöver och endast den kan göra en kristen ”fullt färdig”. ”All skrift som är ingiven av Gud, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.” (2 Tim 3:16-17).

Historien visar oss att man inte kan lita på traditionen som rättesnöre för läran. Loraine Boettner skriver:

”Vi kan se att traditionen inte kan ha varken gudomligt eller apostoliskt ursprung genom det faktum, att en del traditioner motsäger andra. Kyrkofäderna motsade varandra gång på gång. När en romersk-katolsk präst blir ordinerad, svär han högtidligt att endast tolka Skriften enligt fädernas enhälliga tolkning. Denna fädernas enhälliga tolkning är nu endast en myt. De var knappast eniga om en enda lära. De motsade varandra och till och med sig själva, då de ändrade sig i saker och kunde bekräfta sådant de tidigare tagit avstånd ifrån. Den främste av fäderna, Augustinus, skrev under senare delen av sitt liv en speciell bok om det han ändrat sin uppfattning om. Några av de fäder som levde under 200-talet menade att Kristi återkomst var nära och att Han personligen skulle regera i Jerusalem under 1000 år.

Men två av de mest kända lärde i den tidiga kyrkan, Origen (185-254) och Augustine (354-430) skrev emot den ståndpunkten. De tidiga fäderna fördömde avbilder i sin tillbedjan, men andra som kom senare uppmuntrade användandet av avbilder. Den tidiga kyrkan var så gott som helt enig i att alla fritt skulle få läsa och använda Skriften, men andra som kom senare begränsade en sådan läsning och användning. Gregory den store som var biskop i Rom och den främste av de tidiga biskoparna menade att det var anti-kristligt att använda titeln universiell biskop. Medan senare biskopar, ända fram till våra dagar, har varit eniga om att använda denna och liknande titlar som syftar på ett universiellt herravälde. Var finns nu den universiella traditionen och fädernas enhälliga tolkning av påvedömets läror?”4

Att använda traditionen som auktoritet fördömer Bibeln med eftertryck. Sätter man traditionen bredvid Skriften som auktoritet, blir slutet oundvikligen att traditionen sätts över Skriften och man tolkar Skriften med hjälp av traditionen. Detta är exakt vad som hände med judaismen under Kristi dagar och tyvärr det som hänt inom den Romersk katolska kyrkan: ritualen blir så viktig att det blir nödvändigt att hålla Bibeln borta ifrån folket. Det var faktiskt under flera århundraden en dödssynd att äga och läsa en Bibel på sitt eget språk. Rådsförsamlingen i Valencia (1229), rådsförsamlingen i Trent (1545) och påven Clement XI (1713) fördömde alla att någon fick ha en Bibel på sitt eget språk och läsa den själv.

Prästerna är snabba med att säga att påven Leo XIII (1893) nödgade folk att läsa Bibeln. Men den Bibel han menade var Latin Vulgate vilken knappast någon förstod utom prästerna! Under 1900-talet har den ”oföränderliga kyrkan” lyckligtvis nog ändrat sig igen och tillåtit lekmän att ha Bibeln på sitt eget språk. Men romerska katoliker är bara tillåtna att läsa biblar som kyrkan godkänt och de har förklaringar till ”svåra” texter längst ned på varje sida som en godkänd teolog gjort.

”Alltså, från år 500 till år 1500, i tusen år under den romersk-katolska kyrkans herravälde, var Bibeln en stängd bok. Istället för att vara ett rike av ljus blev den romerska kyrkan ett mörkrets rike som uppmuntrade okunskap och vidskepelse och höll människor i bojor. Roms traditionella policy att försöka begränsa att Bibeln sprids och att proklamera anatema, eller förstöra alla kopior av texter som inte stämmer med hennes läror, visar hur rädd hon verkligen är för detta. Hon är emot detta för att detta är emot henne. Faktum är att hon inte kan hålla sitt folk när de blir andligen upplysta och upptäcker att hennes speciella läror inte är annat än människors påfund.”5

Avbilder i tillbedjan
Här är den romersk-katolska kyrkans officiella undervisning som påbjudits av rådsförsamlingen i Trent: ”Kyrkorna och gemene man bör ha avbilder i sin vård, av Kristus och Guds jungfrumoder tillsammans med alla andra helgon. Dessa ska man vårda och visa tillbörlig aktning och vördnad.”6

Gud gav klara instruktioner för hur vi ska tillbedja. Att böja sig eller ligga på knä inför en handgjord avbild, eller att göra sig en sådan för att tillbedja den, är förbjudet: ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem.” (2 Mos 20:4-5).7

Romerska katoliker knäböjer inför påven och kysser hans ring. De knäböjer inför en staty av Petrus i Rom och kysser hans stortå, trots att Petrus själv förbjöd allt sådant: ”Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter. Men Petrus reste upp honom och sade: Stå upp; också jag är en människa.” (Apg 10:25-26). På samma sätt som Petrus nekade Kornelius att böja sig, så kom en ängel ifrån himmelen och sade åt Johannes att inte tillbedja: ”Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men han sade till mig: Gör icke så. Jag är din medtjänares och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja.” (Upp 19:10).

Bibeln lär oss med eftertryck att vi endast ska böja oss inför Gud. Romersk-katolska präster, teologer och lärare insisterar på att vi ska tillbedja helgon, Maria, statyer och reliker. De blandar ihop ord som ära, vörda och högakta med ordet tillbedjan. Detta kluriga sätt att förvränga ord bryter fullständigt ned all verksamhet i kyrkorna visar Martin Lloyd-Jones:

”Det finns inget i hela Bibeln som fördöms så starkt som avguderi. Vi ska inte göra oss avbilder. Men den romersk-katolska kyrkan är full av avbilder. Hon lär sitt folk att tillbedja avbilder och de tillbeder statyer, former och yttre ting. Har du någon gång varit i någon av dessa stora katedraler så har du sett människor göra detta. Om du går till St. Peters i Rom så finner du ett monument av Petrus och om du tittar på hans ena tå kan du se att den är nedsliten. Hur kommer det sig? Jo, det har varit massor av människor där och kysst hans tå. Människor som är trälar under Romersk katolicism. De böjer sig i vördnad och tillbeder avbilder, statyer och reliker. De säger sig ha reliker av olika helgon, en benbit eller något han har använt som de bevarar på en speciell plats. Där böjer de sig i tillbedjan inför detta. Detta är ingenting annat än rent avguderi.”8

Påven Gregory III (vald 731) fördömde användandet av avbilder vid tillbedjan. Påven Constantin V (vald 740) styrde kyrkan under nästan 60 år och fördömde att man använde avbilder av Kristus i tillbedjan, eftersom det endast var Jesu mänskliga natur man kunde avbilda. Ett kyrkoråd som samlades nära Chalcedon den 10 februari 753 (varade i sju månader) fördömde allt användande av avbilder i tillbedjan för de är ”avgudadyrkan och villfarelse, en frestelse i tron som kommer ifrån djävulen”.9 Detta råd hade 338 biskopar närvarande vilket gjorde det till en av de största rådsförsamlingarna vid den tiden. Så mycket ofelbar och oföränderlig är denna kyrka! Bibeln är helt klar: avgudadyrkan är en falsk tillbedjan.

Maria
Den romersk-katolska kyrkan lär att Maria är född utan synd.(denna lära heter Immaculate Conception).10 Är detta bibliskt? Bibeln lär oss att bara Jesus, den andre Adam, är född syndfri (läs Rom 5:18; Heb 4:15) men alla andra är födda i synd: ”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom 5:12). ”Ty eftersom döden kom genom en människa Och såsom i Adam alla dö” (1 Kor 15:21-22).

Den romersk-katolska kyrkan lär också att Maria själv aldrig syndade.11 Är detta sant? Aposteln Johannes slår fast att den som säger att han aldrig har syndat är en lögnare: ”Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.””(1 Joh 1:8). Aposteln Paulus poängterar att alla människor är syndare: ””…både judar och greker för att allesammans vara under synd. Så är ock skrivet: Ingen rättfärdig finnes, icke en enda. Ingen förståndig finnes, ingen finnes, som söker Gud” (Rom 3:9-10). Maria själv höll med om att hon behövde en frälsare: ”Då sade Maria: Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.” (Luk 1:46-47). En person som inte har någon synd behöver ju knappast bli frälst ifrån sin synd!

Vidare så lär romersk-katolska kyrkan att Maria var jungfru hela sitt liv. Ändå skriver ju Matteus, en jude som skriver till judar, att Jesus var Marias förstfödde son. Detta uttryck använder judarna om andra barn föddes efter det första. Annars skulle det bara ha stått Marias son: ” och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son (förstfödd i engelska övers.)” (Matt 1:25). Matteus skrev sitt evangelium tidigast 35 år efter Jesu födelse och visste naturligtvis att Maria födde fler barn efter det hon fött Jesus. Bibeln talar ju också helt klart om att Jesus hade bröder. Matteus skriver t o m deras namn: ” Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heter icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, bo de icke alla hos oss?” (Matt 13:55-56). ”Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.” (Apg 1:14).

Romersk-katolska lärare menar att Matteus, Lukas och Paulus inte menade bröder när de skrev bröder, utan menade kusiner. Men denna syn har ingen som helst grund i Skriften. Det grekiska ordet adelphos översätts alltid med ”broder” och aldrig med ”kusin”. När Jesus utförde under så ville judarna jämställa Honom med Hans bröder för att ifrågasätta och undervärdera Honom. Det skulle varit konstigt om de hade jämställt Honom med Hans kusiner.12

För att vi ska förstå i vilken grad den romersk-katolska läran om Maria har kommit bort ifrån Skriften har vi gjort en jämnförelse. I den ena står den romersk-katolska läran om Maria och i den andra står Guds Ords lära. Den romersk-katolska läran är här tagen ifrån boken ”Marias härlighet (The Glory of Mary)” av biskop Alphonse de Ligouri

Maria har fått den plats som tillhör Kristus

Romersk-katolska kyrkan: ”Hon är i sanning en medlare av frid mellan syndare och Gud. Det är enbart genom Maria som syndare får förlåtelse.” (s. 82-83). ”Maria är vårt liv Maria upprättar syndaren till liv, de får nåd p g a hennes förböner.” (s.80). ”Den som inte kommer till Maria för att få hjälp faller och går förlorad.” (s.94).

Guds Ord: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus.”(1 Tim 2:5). ”Jesus svarade honom: Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig”. (Joh 14:6). ”Kristus, han som är vårt liv” (Kol 3:4).

Maria förhärligas mer än Kristus

Romersk-katolska kyrkan: ”Den heliga kyrkan befaller att man tillbeder Maria speciellt. (s.130). Man frågar Gud om många saker men får dem inte. Går man istället till Maria så blir ens önskningar uppfyllda, för hon är drottning t o m över helvetet och hon befaller alla djävlar.”(s. 127, 141, 143).

Guds Ord: ”I Jesu Kristi, nasareens namn Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” (Apg 3:6, 4:12). ” satte honom på sin högra sida i den himmelska världen, över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder, utan ock i den tillkommande.” (Ef 1:20-21).

Maria är vägen till himmelen istället för Kristus

Romersk-katolska kyrkan: ”Maria kallas vägen till himmelen eftersom ingen kan komma in i detta rike utan att gå genom henne (s.160). Vägen till frälsning är bara öppen genom Maria, och eftersom vår frälsning ligger i Marias hand .blir alltså den som beskyddas av henne frälst och den som är utan hennes beskydd går förlorad.” (s.169-170).

Guds Ord: ”Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst.” (Joh 10:9). ”Jesus svarade honom: Jag är vägen ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6). ”Och i ingen annan finnes frälsning (än i Jesus Kristus)” (Apg 4:12).

Man tillskriver Maria Kristi makt och kraft

Romersk-katolska kyrkan: ”All makt i himmelen och på jorden är given till dig, och på Marias befallning måste alla lyda, även Gud på så sätt har Gud ställt hela kyrkan under Marias herravälde” (s. 180-181). ”Maria är också hela mänsklighetens försvarare för hon kan göra vad hon vill med Gud” (s.193).

Guds Ord: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden” (Matt 28:18). ” för att i Jesu namn alla knän skola böja sig” (Fil 2:10). ”Så skulle han i allt vara den främste” (Kol 1:18). ”Men om någon syndar så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder.” (1 Joh 2:1-2).

Maria är fridsmäklaren istället för att Jesus är vår frid

Romersk-katolska kyrkan: ”Maria är fridsmäklaren mellan syndaren och Gud” (s.197). ”Vi får oftast fortare det vi frågar efter när vi anropar Maria, än när vi åkallar Jesus namn. Hon är vår frälsning, vårt liv, vårt hopp, vår rådgivare, vårt beskydd, vår hjälp.” (s.254, 257).

Guds Ord: ”Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid ” (Ef 2:13, 14). ”Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” (Joh 16:24).

Man tillskriver Maria den härlighet som endast tillhör Kristus

Romersk-katolska kyrkan: ”O, Maria ! Hela Treenigheten gav dig ett namn som är över alla andra namn och inför dig skall alla knän böjas, i himmelen, på jorden och under jorden.” (s. 260).

Guds Ord: ”Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden.” (Fil 2:9-10).

Mer än någon annan kommer Liguori få ansvara för att ha förespråkat Mariadyrkan i den romerska kyrkan. Han har avsatt Kristus från tronen i människors hjärtan och givit Maria Kristi plats. Ändå har den romerska kyrkan inte uteslutit Liguori p g a villfarelse, utan man ser honom som ett helgon och har publicerat hans bok i många utgåvor (nyligen utgav cardinal Joseph Hays i New York boken).13

Guds Moder
Romerska kyrkan kallar Maria för Guds Moder, vilket är helt omöjligt, ologiskt och obibliskt. Det är omöjligt eftersom Gud inte kan ha någon moder. Han är ju av evighet och utan början. Maria däremot föddes och levde några korta år. Det är ologiskt eftersom Gud inte behöver någon moder för sin existens. Jesus sade: ”Förrän Abraham blev till, är jag.” (Joh 8:58). Det är obibliskt för att Bibeln inte ger Maria något sådant namn, eller motsvarande. Maria var den ärade modern av Jesu mänskliga kropp och inget annat. Jesu gudomliga natur existerar ifrån evighet till evighet, alltså långt innan Maria var född. Jesus kallade aldrig henne för ”mor”. Han kallade henne för ”kvinna”.14

Celibat
Romersk-katolska kyrkan kräver att alla påvar, cardinaler, biskopar, präster, munkar och nunnor ska avhålla sig ifrån äktenskap,15 trots att Jesus inte förbjöd Petrus att leva i äktenskapet, han som romersk-katolska kyrkan ser som sin första påve. Jesus visade hur mycket Han brydde sig om Petrus familj när Han helade Petrus svärmoder. ”När Jesus sedan kom in i Petrus hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber. Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne” (Matt 8:14-15). Aposteln Paulus skriver tydligt om att alla apostlarna utom han själv var gifta: ”Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?” (1 Kor 9:5).16

Romersk-katolska teologer håller med om att aposteln Petrus var gift men att han lämnade sin familj för att följa Jesus, och levde sedan i celibat resten av sitt liv. Men denna syn går helt emot Skriften. Paulus som skrev 1 Kor år 58 e. Kr säger att Petrus vid den tiden var gift. Om vi nu jämför detta skriftställe med Matteus evangelium så ser vi att Petrus var gift åtminstone i 26 år. Bibeln lär oss också i 1 Kor 7:2-5 att män och hustrur inte ska avhålla sig ifrån sin sexuella relation förutom under korta perioder som avskiljs för bön. Petrus kunde alltså inte ha lämnat sin hustru, om han ville lyda Gud.

Gud har i sitt Ord givit utförliga instruktioner för hur en biskop ska vara. (Det grekiska ordet för biskop, episkopos, är i olika översättningar översatt med äldste, presbyterian eller biskop. I en del äldre översättningar är det översatt med ordet präst. Tänk på att de alla är översatta ifrån samma grekiska ord.). Äktenskap och barn är klart och tydligt tillåtet. Det som är förbjudet är att ha mer än en hustru: ” du, på det sätt som jag har ålagt dig, skulle i var särskild stad tillsätta äldste, varhelst någon oförvitlig man funnes, en enda kvinnas man, en som hade troende barn ” (Tit 1:5-6). ”En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör vara en enda kvinnas man Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad” (1 Tim 3:2-4).

Bibeln talar om för oss att den lära som förbjuder äktenskap är demonisk.
”Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors, som i sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar och som förbjuda äktenskap och vilja, att man skall avhålla sig från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen.” (1 Tim 4:1-3).17

Var Petrus den första påven?
Den romersk-katolska kyrkan lär ut att här på jorden är påven kyrkans allsmäktiga överhuvud, att aposteln Petrus var den förste påven och att alla andra påvar är Petrus direkta efterträdare.

Dr. Joseph Zaccello är upplärd till katolsk präst i Italien och har tjänat som katolsk präst i New York. Han har noga pekat ut vad Bibeln undervisar angående aposteln Petrus.

”Vid rådsförsamlingen i Jerusalem tog Petrus del i diskussionerna, men det var aposteln Jakob och inte Petrus som var ledare och som deklarerade rådets beslut: ”När de hade slutat tala, tog Jakob till orda och sade: Mina bröder, hören mig Därför är min mening .” (Apg 15:13, 19). Petrus kallar sig själv för äldste och inte påve ” jag som själv är en av de äldste” (1 Petr 5:1). De andra apostlarna höll inte Petrus för att vara deras chef. Det var faktiskt så att de sände honom till att predika i Samarien och inte tvärt om: ”Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra, att Samarien hade tagit emot Guds Ord, sände de dit Petrus och Johannes.” (Apg 8:14).

Paulus trodde inte att Petrus var chef. Faktum är:

Att Paulus nämner Petrus flera gånger, men aldrig med någon speciell titel eller ära. Han kallade honom aldrig t ex påve eller något annat som antyder att han höll honom högre än de andra apostlarna.

Att Paulus skrev om dem som grupperade sig runt Petrus (eller någon av de andra apostlarna eller någon annan person), att de gjorde sig skyldiga till splittring, eftersom det är Kristus som är huvudet (1 Kor 1:12-13; 3:22).

Att Paulus aldrig nämnde något om påvedöme när han talade om församlingens uppbyggnad (1 Kor 12:28, Ef 4:11).

Att Paulus såsom apostel framhöll sin auktoritet över självaste den romerska kyrkan (Rom 1:5-6; 16:17).

Att Paulus uttryckligen förnekar att Petrus skulle vara en påve. Han säger också att allt som Petrus är för judarna, det är han, Paulus för hedningarna. Detta är ju helt oförenligt med hur ett påvedöme är uppbyggt. (Gal 2:7-8).

Att Paulus går till rätta med Petrus utan någon som helst antydan om att han skulle stå högre i rang (Gal 2:11).18

Om nu Petrus skulle ha varit chef så hade Paulus och de andra apostlarna varit pliktiga att respektera honom som sådan och undervisa i sina skrifter om detta. Men varken i evangelierna, Apostlagärningarna, epistlarna eller Uppenbarelseboken kan man läsa något sådant.19

Är påven ofelbar?
Den romersk-katolska kyrkan undervisar om att påven är ofelbar när han talar om saker som gäller läran.20 Ralph Woodrow har vederlagt detta påstående genom att han undersökt en mängd av beslut som påven har tagit genom historien: Faktum är att påven varken i lära eller praktik varit ofelbar. Låt oss titta på några få av de hundratals saker som talar emot den lära som säger att påven är ofelbar:

Efter sin död blev påven Honorious I utpekad som villolärare av den sjätte rådsförsamlingen år 680. Påven Leo bekräftade den fördömelsen. Om nu påvarna är ofelbara, hur kan en påve då fördöma en annan?

Efter att påven Vigilius hade fördömt vissa böcker, tog han tillbaka sin fördömelse. Senare fördömde han dem igen. Kan detta ses som ofelbart?

Påven Eugenius III (1145-53) tillät att man duellerade. Men senare förbjöds detta av påvarna Julius II (1509) och Pius IV (1506).

På 1000-talet fanns det tre stycken rivaliserande påvar på en gång. Alla tre hade tillsatts av samma råd, som härskaren Henry III ansett lämpligt. Senare under samma århundrade gick först Victor III och sedan Urban II emot Clement III. Hur kan påvarna vara felfria om de går emot varandra?

Sedan kom den stora splittringen år 1378 som varade i femtio år. Italienarna valde Urban VI och fransmännen valde Clement VII. Påvarna fördömde varandra år efter år, ända tills rådet avsatte dem båda och valde en ny!

Påven Sixtus V hade förberett en version av Bibeln som han sa var autentisk. Två år senare deklarerade påven Clement VIII att den var full av fel, och befallde fram en annan version!

Påven Gregory I förkastade titeln ”universiell biskop” och menade att det var en profan, vidskeplig och högmodig titel som införts av de första villofararna (Epistola 5:20-7:33). Ändå har flera påvar genom århundradena använt sig av denna titel. Hur kan man säga att påvarna skulle vara felfria när det gäller läran, när de så direkt motsäger varandra?

Påven Hadrian II (867-872) deklarerade att civila äktenskap skulle vara giltiga, men påven Pius VII (1800-1823) ogiltigförklarade detsamma.

Påven Eugene IV (1431-1447) dömde Joan of Arc till att brännas på bål som häxa. Senare förklarades hon som ”helgon” av en annan påve, nämligen Benedict IV. Är detta ett bevis för påvarnas ofelbarhet?

Hur kan alla påvar vara felfria när det finns en del som förnekar en sådan lära? Vigilinus, Innocent III, Clement IV, Gregory XI, Hadrian IV och Paul IV tog alla avstånd ifrån läran om påvarnas ofelbarhet. Kan en felfri påve vara felfri utan att veta det? Vilken inkonsekvens!21

Kristi ställföreträdare?
Enligt den romersk-katolska kyrkan är påven Kristi ställföreträdare och representant på jorden.22 En snabb jämförelse visar hur absurt detta är.

Påven: Bär en trefalt utsmyckad krona som är värd 1,3000,000 dollar. Jesus Kristus: Bar en törnekrona (Joh 9:2). Påven: Är förklarad som huvudet för alla jordens nationer. Jesus Kristus: Sade: ”Mitt rike är icke av denna världen” (Joh 18:36- Hans rike är icke utsprunget ur denna världen utan ur himmelen och sträcker sig över alla institutioner, inklusive kyrkan). Påven: Är uppassad av tjänare och lever i extrem välfärd och lyx. Jesus Kristus: Kom för att tjäna och lida och hade ”ingen plats, där han kan vila sitt huvud” (Matt 8:20) Påven: Bär ornamenter och dyra kläder. Jesus Kristus: Var klädd som en enkel herde. Påven: Många påvar, speciellt under medeltiden, levde i grov omoral. Jesus Kristus: Levde ett perfekt liv utan synd (Hebr 4:15)23

Bekännelse av synd
Den romersk-katolska kyrkan lär att man måste bekänna sina synder för en auktoriserad präst för att kunna få förlåtelse.24 Bibeln lär oss att kristna bör bekänna sina synder för varandra (inte enbart för präster och predikanter). Det ska vi inte göra för att kristna kan förlåta synder utan för att vi kan bedja för varandra och uppmuntra varandra: ”Bekännen alltså edra synder för varandra och bedjen för varandra, på det att I mån bliva botade.”(Jak 5:16). I den tidiga kyrkan gjorde man bekännelser inför hela kyrkan och inte enbart inför de som var satta som församlingstjänare, som en officiell handling till bättring: ”Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn” (Apg 19:18-19).

När de skriftlärde frågade ”Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud allena?” (Mark 2:7), så hade de rätt i det de sa. Ingen utom Gud kan förlåta synder. Om en människa bekänner att han kan förlåta synder, så gör han sig skyldig till hädelse. Jesus svarade dem genom att säga: ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder” (v.10). Alltså var han inte bara en människa — Han var Gud. Men ingen präst eller församlingstjänare kan förlåta synder, för han är bara en människa. Vi kan gå direkt till Gud genom vår Medlare Jesus Kristus och få förlåtelse.25

I Apg 8:22 sade Petrus till Simon Magus att ”bedja till Gud” för att få förlåtelse. Han sa inte åt honom att bedja till sig själv, Petrus. Han som anses vara den förste påven. Att bekänna sina synder står det om genom hela Bibeln, men det är alltid bekännelse till Gud och aldrig till en människa. Paulus, Petrus och Johannes rörde sig så mycket ibland människor som fortfarande var kvar i sin synd, men de uppmanade aldrig varken synda eller de heliga att bekänna sina synder för dem.26

Bibeln lär oss att det är ett privilegium för varje ångerfull syndare att få bekänna sina synder direkt till Gud: ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9). Vad var det Jesus sade när Han berättade historien om fariseen och publikanen? Publikanen hade ingen präst eller någon annan att gå till för att bekänna. Allt han gjorde var att böja huvudet och ropa: ”Gud misskunda dig över mig syndare” (Luk 18:13). Han gick direkt till Gud, och Jesus sade att han gick därifrån rättfärdig.

Varför går överhuvudtaget någon till en präst för att bekänna sin synd när det står så klart i Bibeln: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa Kristus Jesus” (1 Tim 2:5)?27 Faktum är att hörbart bekänna sina synder till en präst istället för till Gud, var ett sent påfund av påven Innocent III och instiftades vid Lateran rådet år 1215.

Avlat
Den romersk-katolska kyrkan säger sig ha makten att dela ut avlater. En delvis avlat innebär att man blir befriad ifrån en del av straffet för sin synd här i tiden, och att lidandet här på jorden och i skärselden kan bli förkortat. Får man en fullständig avlat blir man helt befriad ifrån straff här i tiden. 28Avlaten härleder sin effektivitet i att ta bort syndastraffet, ifrån Kristi och helgonens överflödande meriter.29

Hela idèen om att Gud förlåter synd och sedan förflyttar straffet vi förtjänar, hör ihop med idèen om att vi förtjänar oss meriter genom goda gärningar, och att vissa helgon, speciellt Maria har varit så goda att de lagt upp ett förråd av meriter för oss mindre helgonlika kristna. Denna lära är helt obiblisk av två anledningar:

1) Bibeln lär oss att inte ens det bästa helgon kan förtjäna några meriter, ens för sig själva. Aposteln Johannes skriver så här till några kristna: ”Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.” (1 Joh 1:8). Jesus sade att om vi än gör allt som vi blivit tillsagda så förtjänar vi inga meriter eller fördelar: ”Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra” (Luk 17:10).

2) Kristus har förtjänat alla de meriter som kristna någonsin behöver. Genom att Han levde ett syndfritt liv så uppfyllde Han Guds lag för varje kristen. Hans död var en försoningsdöd där Han betalade syndaskulden för alla kristna med Sitt blod. När man påstår att kristna kan förtjäna meriter genom sina handlingar eller genom några helgons handlingar, förminskar man Kristi perfekta verk. Goda gärningar gör man inte för att förtjäna meriter. Man gör goda gärningar för att man älskar Kristus. ”Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.” (Rom 8:1). ” så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse, som medför liv .ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.” (Rom 5:18-19).

Vilken av dessa läror är det som ger en människa (påven) makten att fördela Kristi och Hans heligas överflödande meriter till andra människor. Vi kristna behöver ingen påve eller biskop som belönar oss med Kristi meriter för vårt arbete, såsom självförnekelse eller att vi bär en scapula mm, eftersom vi ju är rättfärdiggjorda av tro och inte av gärningar (Gal 2:16; Rom5:1).30

Skärselden
Enligt den romersk-katolska kyrkan så finns det ett tillstånd mellan himmel och helvete som kallas för skärselden. Dit kommer kristna som inte är tillräckligt goda för att komma till himmelen och inte tillräckligt dåliga för att komma till helvetet. Om en kristen dör och har begått någon dödssynd, då går han direkt till helvetet. Synd som inte hör till dödssynderna kan man bli fri ifrån genom att lida i skärselden.31

Bibeln lär oss att all synd blir förlåten genom Jesus Kristus utom en, hädelse mot den Helige Ande: ”Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten.” (Matt 12:31). Kristus gjorde många mirakler när Han gick här på jorden, genom den Helige Andes smörjelse som Han fick under det Johannes döpte Honom. Fariseerna blev tillrättavisade av Jesus när de menade att de mirakler Han gjorde kom ifrån djävulen. Ingen kristen kommer någonsin att säga att Jesu mirakler kommer ifrån djävulen; därför kan alla omvända kristna vara förvissade om att de kommer att bli förlåtna för alla sina synder.

All synd är dödlig eftersom den förtjänar helvetet, men trots det så förlåter Kristus all synd hos dem som förströstar på Honom. I Lukas evangelium kan vi läsa om hur Jesus förlåter en mördare som alldeles innan har gjort narr av Honom. ”Han svarade honom: Sannerligen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:43). Denna tjuv fick ta emot en fullständig förlåtelse när han tittade på Frälsaren i tro. Kristus har verkligen lovat att alla de som lyssnar och tror har evigt liv nu. De behöver inte förtjäna det eller lida i skärselden för att få det: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. (Joh 5:24).

Aposteln Paulus skriver att när kristna dör går de direkt för att vara med Kristus; han skriver ingenting om någon skärseld: ”Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.” (2 Kor 5:8). ” att bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre.” (Fil 1:23). När en person förströstar på Jesus Kristus, får Han tillräkna sig Frälsarens perfekta liv och offerdöd som vore de hans egna. När det gäller en människas ställning i Kristus, så är alla ideer om en vidare rening fullständigt felaktiga; en vidare rening behövs inte. En människa kommer att växa i helighet i sin vandel ju mer han söker att älska och lyda Kristus. Men denna tillväxt i helighet bidrar inte på något sätt till hans rättfärdighet inför Gud. All vår självrättfärdighet är som en fläckad klädnad inför Gud. (Jes 64:6).

Läran om skärselden uppstod långt efter att apostlarna hade dött.

”De tidiga kristna under det Nya Förbundet trodde aldrig att det fanns en plats som skärselden. Ordet återfinns ingenstans i Bibeln. Idèen om skärselden var helt okänd i den bekännande kyrkan fram till år 600 e. Kr. Då påstod påven Gregory den Store att det fanns en tredje plats — ett ställe för själars rening innan de går in i himmelen. Detta blev dock inte accepterat av katolska kyrkan som en dogm förrän år 1459 vid rådsförsamlingen i Florens. Nittio år senare bekräftade rådsförsamlingen i Trent detta som en dogm genom att de förbannade alla de som inte accepterade denna lära.”32

Transubstantiationsläran
Enligt den romersk-katolska kyrkan förvandlas vinet och brödet till Kristi verkliga blod och verkliga kropp, efter att de invigts av en präst. Denna förändring kallas för transubstantiation. Det som uppenbarligen är vin och bröd, är i verkligheten kroppen och blodet, själen och gudomen av Jesus Kristus.33

Transubstantiationsläran är en förnekelse av den bibliska läran om Kristus. Jesus Kristus var både Gud och människa, två skilda naturer i en person; men dessa två naturer är helt skilda ifrån varandra och sammanblandas ej på något sätt. Denna syn lyftes fram av kyrkan vid rådsförsamlingen i Chalcedon år 451 e. Kr och är accepterad av både protestanter och romerska katoliker. Men trots det så tillskriver transubstantiationsläran gudomliga attribut till Kristi begränsade mänskliga natur.34 Hans kropp och blod kan ju inte vara över hela världen på samma gång vid nattvardsfirandet, utan att ha det gudomliga attributet ”allestädes närvarande”. Bibeln lär oss att Kristus är andligen närvarande – inte fysiskt närvarande – i brödet och vinet.

Genom att studera vad Jesus lärde så blir det klart att Hans referenser till Sin kropp och blod var symboliska. Det finns mängder av exempel där Jesus använde ett gestaltande och symboliskt tal: Han hänvisade till sig själv som en dörr (Joh 10:14), ett tempel (Joh 2:19), vinet (Joh 15:5), en herde (Joh 10:14), ett bröd (Joh 6:35). Han hänvisade till den Helige Ande som vatten (Joh 4:14). När Han instiftade Herrens nattvard kallade Han kalken, det nya förbundet (1 Kor 11:25).

På ett liknande sätt så vet vi att dessa element inte blev Jesu kött och blod bokstavligen när Han välsignade dem, eftersom Han (bokstavligen) fortfarande var där! Han förändrades inte ifrån att vara en person till att bli något drickbart och bröd!35 Efter att Jesus Kristus hade välsignat sakramenten kallade Han dem fortfarande för det som kommer ifrån vinträd och inte Hans verkliga blod (se Matt 26:29). Paulus säger också att brödet förblir bröd (1 Kor 11:27-28).36 Om vinet verkligen blir bokstavligt blod under mässritualen-som det påstås – då vore det förbjudet enligt Skriften att dricka det” (se 3 Mos 3:17; 7:26; 17:10, 12; Apg 15:20).37

Efter att de romerska prästerna invigt brödet kallas det för hostia och det tillbedes som Gud. Men om nu transubstantiationsläran är falsk så är inte hostian Kristi kropp mer än någon annan brödbit! Och om nu inte Kristi själ och gudom är närvarande så är det avgudadyrkan att tillbedja det, på samma sätt som att tillbedja fetisher inom hedendom.”38 Enligt den romerska kyrkan frambärs under mässan ett sant, passande och försonande39 offer till Gud. Detta offer är identisk med det som var på korset, eftersom Kristus både är präst och offer. Den enda skillnaden dem emellan är, att offret på korset var ett blodsoffer medan offret på altaret är utan blod.40

Bibeln säger oss att Kristi offer var perfekt, fullständigt, slutgiltigt – en engångsföreteelse som aldrig kommer att upprepas: ”En som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv.” (Hebr 7:27). ”Men Kristus såsom överste präst gick med sitt eget blod, en gång för alla in i det allra heligaste och vann en evig förlossning.” (Heb 9:11-12). ”Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste, som är gjort med händer utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. Ej heller har han gått dit in för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste med blod, som icke är hans eget. Han har annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. Istället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.” (Hebr 9:24-26). ” denne har framburit ett enda offer för synderna” (Hebr 10:12). ”Kristus icke mer dör Ty hans död var en död från synden en gång för alla” (Rom 6:9-10).

Den romersk-katolska kyrkan gör precis tvärt emot vad Bibeln undervisar. Kristus offras tusen gånger om varje dag under mässans ritualer! Den romersk-katolska mässan som är den mest centrala aspekten i den katolska tron, är synd, ”för den förnekar effekten av Kristi försoningsoffer på Golgata”.41

Följande uppställning är en jämförelse mellan nattvarden som Kristus instiftade och den romersk-katolska mässan av idag:

Herrens nattvard: Brödet blev brutet. Den romersk-katolska mässan: Brödet serveras helt och runt. Herrens nattvard: Detta skedde på natten. Den romersk-katolska mässan: Detta sker tidigt på morgonen. Herrens nattvard: Intas efter en måltid. Den romersk-katolska mässan: Deltagarna måste vara fastande. Herrens nattvard: Instiftad av Jesus. Den romersk-katolska mässan: En blandning av hedendom. Herrens nattvard: Brödet och kalken representerar Herrens kropp och blod. Den romersk-katolska mässan: Brödet och vinet sägs bli kropp och blod. Herrens nattvard: Både brödet och vinet intogs. Den romersk-katolska mässan: Bara brödet får ätas av församlingen. Herrens nattvard: En bild av ett fullbordat verk, ett perfekt offer. Den romersk-katolska mässan: Vid varje mässa sägs Kristus offras på nytt. Herrens nattvard: En enkel välsignelse lästes över brödet och vinet. Den romersk-katolska mässan: Långa böner hålls för både levande och döda. Herrens nattvard: Visar på enkelheten av en måltidssamling. Den romersk-katolska mässan: Utarbetad ritualism.42
Den romersk-katolska läran om rättfärdiggörelsen

Den romersk-katolska kyrkan undervisar att frälsningen ytterst hänger på oss själva, och att vi förtjänar den genom lydnad av kyrkans lagar (t ex att regelbundet närvara vid mässan, bedja rosenböner, fasta, bära medaljer och krucifix eller scapulor etc.). Detta system innebär att Gud bara förlåter dem som försökt försona sina synder genom botövningar.43 Hela detta system existerar p g a att man inte anser Kristi offer på korset vara tillräckligt. Den romersk-katolska läran om rättfärdiggörelsen (hur en människa blir fullkomligt rättfärdig inför Gud) visar romanismens komplicerade system av frälsning genom gärningar.44

Romersk-katolsk syn: Rättfärdiggörelsen är Guds verk av nåd i människan.Biblisk syn: Rättfärdiggörelsen är Guds verk av nåd iKristusJesus45 ”Och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd,genom förlossningen i Kristus Jesus” (Rom 3:24).Romersk-katolsk syn: Under det att en människa håller Guds lag, kyrkans kanoniska lag, och deltager i sakramenten blir hon mer och mer rättfärdig och då kommer Gud att acceptera henne. Gud accepterar en människa enbart på grund av Jesus Kristus ”ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom” (Rom 3:20) Tro och goda gärningar är grunden för rättfärdiggörelsen Tro på Kristus är den enda grunden för rättfärdiggörelsen ”Ty av nåden ären I frälsta genom tro och det icke av eder själva, Guds gåva är det icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9) Guds förvandlande nåd ingjuter rättfärdighet i människor som samarbetar med nåden. Alltså är rättfärdiggörelsen subjektiv Kristi rättfärdighet tillräknas den troende genom tro. Alltså är rättfärdiggörelsen objektiv ”Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet Salig är den man, som Herren icke tillräknar synd.” (Rom 3:5-8) Gud accepterar vår rättfärdighet. Faktum är att vissa helgon har gjort mer än Gud kräver och har ett förråd av extra meriter som vi får ta del av De allra bästa av goda gärningar är förorenade med synd. Våra goda gärningar tillför ingenting för våran frälsning ”..och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet, som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud p g a tron.” (Fil 3:9) Rättfärdiggörelsen är en fortgående process som kanske inte ens blir fullständig i detta livet. Den blir oftast färdig genom skärseldens tortyr Rättfärdiggörelsen är ett ögonblicksverk. Den är evig och perfekt, inte ett styckverk eller ett fortgående verk ”Ja, också eder som voren döda genom edra synder också eder har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder. Han har nämligen utplånat den handskrift, som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset.” (Kol 2:13-14)

Den romersk-katolska kyrkan har förvrängt läran om rättfärdiggörelsen genom att blanda ihop den med läran om helgelsen.47 Om man talar på ett bibliskt sätt: efter att en människa är rättfärdiggjord så börjar en livslång helgelseprocess där hon växer i helighet och lydnad till Guds lag. Rättfärdiggörelsen är grunden och början för helgelsen (Rom 6). Rättfärdiggörelsen tar bort syndaskulden och upprättar syndaren till Guds hushåll som ett Guds barn. Helgelsen tar bort syndiga handlingar och gör syndaren mer och mer lik Kristus. Rättfärdiggörelsen sker utanför syndaren i Guds domstol. Helgelsen sker i människans inre. Rättfärdiggörelsen sker en gång för alla. Helgelsen är en pågående process som inte blir fullständig i detta livet.48


Slutledning
Efter att vi nu har utforskat en del romersk-katolska läror, ser vi klart och tydligt att den sanna bibliska läran alltför ofta är utbytt emot traditioner och människobud. Många romersk-katolska ledare och lekmän gör många goda saker som är värda beröm. All romersk-katolsk lära är ju inte falsk, Kristi gudom och treenigheten är två exempel på det. Men den romersk-katolska kyrkan har avvikit ifrån Guds Ord, på alldeles för många avgörande områden för att man ska kunna stanna kvar under dess lära, utan att riskera sin själ. Jag tvivlar inte på att det finns några bibelläsande och bibeltroende katoliker som verkligen är frälsta, men detta trots romanismen och inte p g a den.

Du behöver allvarligt fråga dig själv: Är jag en romersk katolik för att jag har studerat Bibeln och upplevt att dess lära överensstämmer med den romersk-katolska kyrkans? Eller är jag en romersk katolik för att jag är uppväxt och fostrad i den kyrkan? Ska jag anförtro min själ åt en kyrka som utövar avguderi? Ska jag anförtro min och min familjs frälsning till en kyrka som ändrar sin lära efter vilken kultur den befinner sig i, (t ex Vatican II), trots att Bibelns lära är oföränderlig? Ska jag förtrösta på en kyrka som uttryckligen förnekar Bibelns lära om frälsning (t ex rådsförsamlingen i Trent), när det gäller min plats i evigheten? Är du villig att läsa Bibeln och lyda det den säger även när den strider emot vad din familj och dina vänner tycker? Jesus sade att du måste älska och tjäna Honom mer än din familj, ja även mer än dig själv (Luk 14:26).

När du sätter din förtröstan enbart på Herren Jesus Kristus för din frälsning så blir du fri ifrån det tunga ok av tvivel, fruktan och bundenhet till människogjorda ritualer och regler. Tro att Jesus Kristus levde ett perfekt och syndndfritt liv i ditt ställe. Tro att Han dog som ett försoningsoffer för att täcka din synd med Sitt blod och på så sätt tillfredsställa Guds vrede emot synden. Tro att Han uppstod ifrån döden som segrare över synd och död för dig. Tro att Han steg upp till Guds högra sida för att vara din förebedjare. Tro att Han sände sin Helige Ande som föder dig på nytt och som hjälper dig att följa Honom. Vänd om ifrån din tidigare syndfulla livsstil. Sann tro på Kristus resulterar alltid i ett gudfruktigt liv med goda gärningar. Helighet och goda gärningar tillför absolut ingenting till din frälsning, utan är ett bevis för att frälsningen redan har ägt rum.

Brian Schwertley

Fotnot

1. Bibelcitaten är hämtade ur 1917 års övers.

2. Pius XII citerar St. Jerome i Divino Afflante Spiritu.

3. Den romersk katolska läran angående auktoritet och myndighet kan man läsa om i följande dokument, rådsförsamlingen i Trent (4 sess. 1546) fastslog, ”Man ser klart att denna sanning och disciplin finns i de skrivna böckerna och i de oskrivna traditionerna.” Se The Dogmatic Decrees of the Vatican Council (3 sess. 1870), kap 2, par. 3; Påven Pius IVís trosbekännelse.

4. Loraine Boettner, Roman Catholicism (Phillipsburg, NJ: Presbyterian and Reformed, 1962), s 78-79.
Tillbaka

5. Ibid.,s. 100-101, betoningen är tillagd.

6. Rådsförsamlingen i Trent, 25 sess. (1563).

7. Enligt grammatiken i hebreiskans ”Du skall icke böja dig” innebär böjandet inför en staty som en hjälp till att tillbedja, att man vill tillbedja och tjäna. Försök till att skilja själva böjandet ifrån verklig tillbedjan är att våldföra sig på den hebreiska textens klara undervisning.

8. Martyn Lloyd-Jones, Romersk katolicism (London: Evangelical Press), s.6.

9. Philip E. Hughes, The Church in Crisis: A History of the General Councils, 325-1870, (Garden City, N.J Image, 1964), s.167.

10. Läran om Marias syndfrihet lades fram i ett påbud av påven Pius IX den 8 dec, 1854.

11. ″Den katolska kyrkan såsom ofelbar tolkare av den Heliga Skrift deklarerar att hon bevarades syndfri hela sitt liv genom Guds speciella välbehag” (Bertrand L. Conway, The Question-Box Answers (New York: Paulist, 1903), s.377; se Rådsförsamlingen i Trent, 4 sess., can. 23).

12. Bibeln undervisar klart att celibat och äktenskap inte ska kombineras. Om Maria skulle varit jungfru hela sitt liv, efter Kristi födelse, skulle hon varit olydig mot Skriften. Detta skulle en gudfruktig kvinna som Maria inte ha varit. ”Mannen give sin hustru, vad han är henne pliktig, sammalunda ock hustrun sin man. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun. Dragen eder icke undan ifrån varandra, om icke möjligen, med bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.” (1 Kor 7:3-5).

13. Boettner, s. 138-140.

14. Is Rome the True Church? S.20. Det är mer teologiskt riktigt att tala om Maria som moder till Jesu mänskliga natur, vilket innebär mer än en bara en kropp. Det innebär allt som hör till människan förutom Adams inneboende synd.

15. Det var påven Gregory VII som påbjöd att prästerna ska leva i celibat (Hildebrand) år 1079 e. Kr.

16. Grekiskans adelph­n gunaika i denna vers översätts bokstavligen ”en syster, en hustru”. En mer idiomatisk översättning skulle vara ”en kristen hustru”. Den romersk katolska Bibeln översätter detta med ”en kristen kvinna” eller ”en syster, en kvinna” för ordet gunaika översätts ibland med ”kvinna”. Men här har varje grekisk lexikografer som konsulterats översatt gunaika i detta stycke med ”hustru”. I detta sammanhang översätts det med fördel ”hustru” eftersom Paulus menar att han förtjänar ekonomiskt stöd såsom de andra apostlarna som var belastade med ekonomiskt ansvar för sina familjer.

17. I Matt 19:12 undervisar Jesus om att celibat är något frivilligt. I 1 Kor 7:8-9 säger Paulus att celibat är en gåva. Om människor har svårt att ha kontroll över sitt sexuella begär så ska de gifta sig. I en av få studier som baserats på verklig fakta (1500 intervjuer gjordes mellan 1960 och 1985 av psykolog Richard Sipe, tidigare präst) visade det sig att 20 % av de 57000 katolska präster som finns i USA är homosexuella och att hälften av dem är sexuellt aktiva. Men sedan 1978 tror Sipes, har antalet homosexuella präster ökat kraftigt. Andra terapeuter tror att det närmar sig 40% idag. (Kenneth L. Woodward, ”Gays in the Clergy: Homosexual Priests, ”Newsweek, Feb. 23, 1987, s.58).

18. Joseph Zaccello, Secret of Romanism (Neptune, NJ: Loizeaux Brothers, 1948), s. 43-44.

19. James D. Bales är citerad av Zacchello, s. 44.

20. ”Den romerska pontiffen som är huvudet för biskopskollegiet gläds över denna ofelbarhet. Han har fördel av den i sin ställning, när han som överpastor och lärare för alla de trofasta kan tala om tro och moral utifrån definitiva läror.” (Catechism of the Catholic Church (Liguori, MO: Liguori Publications, 1994), ß891).

21. Ralph Woodrow, Babylon Mystery Religion (Riverside, CA, 1966), s. 102-103

22. ″Den romerska pontiffen har p g a sin ställning som Kristi ställföreträdare och som pastor över hela kyrkan, fullständig, suverän och universiell makt över hela kyrkanÖ.” (Catechism of the Catholic Church, ß882).

23. Ibid., s. 102 (obetydliga ändringar har gjorts av författaren).

24. Baltimore Catechism, s. 231.

25. Oswald J. Smith, The Roman Catholic Bible Has the Answer (Grand Rapids, MI: Faith, Prayer and Tract League, 1953), s. 6.

26. Vi kan läsa i Jak 5:16 att vi ska bekänna vår synd för varandra och bedja för varandra. Detta är alla kristna befallna att göra för att gemensamt uppbyggas. När vi vet varandras svagheter och dåliga vanor är det lättare att bedja mer effektivt för varandra. Detta är något helt annat än den romersk katolska bekännelsen. Den romersk katolska Skriften säger (Matt 16:19 och Joh 20:21-23) att ”himmelrikets nycklar” betyder att apostlarna och alla kristna har ”betrotts med evangelium” (1 Tess 2:4) och därför kan öppna och stänga himmelriket. Genom att predika evangelium kan himmelriket öppnas för den som gensvarar på det i tro, och genom att inte predika evangelium håller man himmelriket stängt. Att tolka dessa verser på något annat sätt skulle få dessa verser att strida emot alla de versar som säger att vi ska bekänna direkt till Gud. (Ords 28:13, Dan 9:20, Matt 3:6, Mark 1:5, 1 Joh 1,9 m m). Skriften kan inte strida emot sig själv.

27. Boettner, s. 206.

28. Catechism of the Catholic Church, ß1471.

29. Zacchello, s. 161.

30. Ibid, s 163-164.

31. Jämför Baltimore Catechism, sec. XIV, no. 181, s. 129; rådsförsamlingen i Trent, 25 sess.

32. Heresies of Rome såsom Woodrow citerar den, s.71.

33. Rådsförsamlingen i Trent, 13 sess., can. 1

34. Sammanblandningen av Kristi mänskliga och gudomliga natur till en natur (Apollinarianism) fördömdes av påven Damasus. Ett kyrkoråd i Rom (377), Synoden i Alexandria (378) och i Antiokia (379), vid rådet i Konstantinopel (381), likaså påbuden som utfärdades åren 383, 384 och 388 fördömde alla Apollinarianismen för att vara villfarelse. Se J. N. D. Kelly, Early Chritian Doctrines (New York: Harper and Row, 1960), s.289-297).

35. Woodrow, s. 126.

36. Boettner, s. 178.

37. Woodrow, s. 127

38. Boettner, s. 179.

39. Ett försonande offer tillfredsställer Guds rättvisa och tar bort straffet för synden.

40. ″Om någon påstår att det inte är ett sant och verkligt offer till Gud som sker i mässan låt honom bli anathema.” (Rådsförsamlingen i Trent, 22 sess., can. 1). ”Om någon säger att Kristus inte ordinerade att andra präster skulle offra Hans egen kropp och blod, låt honom bli anathema.” (can. 2.). ”Om någon säger att offret som sker i mässan inte är försonande låt honom bli anathema.” (can. 3). Jämför New Yorks Catechism med påven Pius IV påbud.

41. Boettner, s. 182.

42. Woodrow, s. 140.

43. Det blev förvirring p g a en felöversättning av det grekiska ordet för ”bättring” till det latinska ordet för ”botövning” (jämför Rådsförsamlingen i Trent, 14 sess., kap 1); ””bättring” och ”botövning” är två helt olika saker.

44. ″Om någon påstår att en syndare är rättfärdig enbart genom tro, och menar att inget annat behövs vid sidan av detta för att få bli rättfärdiggjord låt honom bli anathema Om någon menar att en rättfärdigande tro inte är något annat än en fullständig tillit till den gudomliga barmhärtigheten vilket tar bort synden för Kristi skull, eller att det är enbart tilliten som rättfärdiggör oss, låt honom bli anathema” (Rådsförsamlingen i Trent, 6 sess., can. 9, 12).

45. Se Robert D. Brinsmead, Present Truth (Fallbrooke, CA) specialnummer om rättfärdiggörelse genom tro.

46. ″Berörda av den Helige Ande kan vi förtjäna all den nåd som behövs för att få evigt liv, både åt oss själva och åt andra” (Catechism of the Catholic Church, ß2027).

47. Rättfärdiggörelsen är en juridisk handling av Gud, där Han deklarerar, p g a Jesu Kristi rättfärdighet, att alla lagens krav är tillfredsställda med hänsyn till syndaren Helgelsen kan definieras som det nådefulla och pågående verk av den Helige Ande, där Han befriar den rättfärdiga syndaren ifrån syndens föroreningar, förnyar hennes hela natur till likhet med Gud och gör det möjligt för henne att utföra goda gärningar.” (L. Berkhof, Systematic Theology (Grand Rapids: Eerdmans, 1965), s. 513, 532.

48. Ibid., s 513-514.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

På 1600-talet återupptäcktes Bibelns objektiva budskap om rättfärdiggörelsen genom nåd. Människors medvetande blev genom gudomlig kraft intaget av detta, och historien ändrade riktning. Den protestantiska rörelsen grundades på ett återupprättande av Bibelns företräde, suveränitet och tillräklighet; och på att rättfärdiggörelsen är av nåd allena.

Reformationen återkom inte helt till den renhet i tro och gärning som fanns i den apostoliska kyrkan. Reformatorerna höll ju inte alltid med varandra. Det var inte enhet i varje sak. Kyrkan bröt inte helt med alla felaktigheter ifrån de mörka åren. Men trots all oenighet så var reformatorerna helt eniga när det gällde vikten av Skriften, och rättfärdiggörelsen genom tron allena, dess objektivitet och att det är det centrala i den kristna tron.

Den syndiga människan har en tendens att röra sig ifrån det objektiva evangeliet mot religiös subjektivitet. Man ändrar sitt fokus ifrån Kristus till kristna upplevelser. Det var det som hände i det stora avfallet, i den tidiga kyrkan. Samma fenomen har nu skett i den protestantiska rörelsen.

SEKTERNAS FELAKTIGHETER

Redan innan reformatorerna gått ur tiden började olika sekter växa upp inom den protestantiska rörelsen. Dessa bröt med grundförsamlingen. Sekterna menade att Luther började bra genom att lyfta fram rättfärdiggörelsen genom tron allena. Men de hade känslan av att Luther bara kommit halvvägs och att de måste gå vidare, högre och djupare.

Men Luther såg att dessa felade när det gällde vad rättfärdiggörelsen genom tron allena betydde. Och enligt vad Luther då förstod så betydde det att man felade i allt annat också. ”Den som går ifrån artikeln om rättfärdiggörelsen känner inte Gud och är en avgudadyrkare” skrev Luther. ”För när denna artikel tas bort så återstår inget annat än fel, hyckleri, gudlöshet och avgudadyrkan även om det ser ut att vara högsta sanning, tillbedjan av Gud, helighet o s v”. (What Luther Says, St:Louis: Concordia Publishing House, 1059, vol II s. 702-704).

Dessa sekterister förnekade inte rättfärdiggörelsen som ett inledande steg i det kristna livet. Felet de gjorde var att de relegerade rättfärdiggörelsen till något, genom vilket den troende kan starta påväg mot något högre. Samma fel som gjorts många gånger tidigare. För dem var inte längre rättfärdiggörelsen genom nåd allena det centrala. De fokuserade inte på Kristi verk, utan på sitt eget – från det objektiva till det subjektiva.

Under reformatorernas tid höll munzenriterna och anabaptisterna Andens gåvor och verk högt. Deras rop var ”Anden!”. På det svarade Luther ”Jag följer inte deras ande”. Dessa var 1600-talets karismatiker. Sedan kom Oslander. Han var först en efterföljare och medarbetare till Luther. Men han bröt med reformationen som menade att rättfärdiggörelsen är tillräknad oss och gjord utanför oss. Han började lära ut att den troende är rättfärdigad genom Kristi verk i oss. Både Luther och Calvin såg att Oslanders lära i princip var ett återvändande till den romersk-katolska läran om rättfärdiggörelsen. En del sekter försökte gå bortom rättfärdiggörelsen genom tron för att söka ett tillstånd av absolut syndlöshet, redan i detta jordeliv. Reformatorerna såg att även detta egentligen var romersk.katolsk perfektionism bara med en annan klädnad.

Efter reformernas tid gick den protestantiska rörelsen genom en period som är känd som protestantisk ortodoxi. Man stod emot villfarelser genom att noga studera den protestantiska tron. I Tyskland uppstod pietismen som en motreaktion mot den hycklande, bekännande ortodoxa Lutherska kyrkan. Men pietismen lade tyngdpunkten vid upplevelsen istället för på det objektiva evangeliet. Mycket av den tyska pietismen återupptog andan av den romersk-katolska mysticismen och omvandlade den till en sentimental kristen hängivelse.

WESLEYANISMEN

På 1800-talet fick England bevittna en storslagen rörelse, vilken också var en reaktion på den formalistiska engelska kyrkan. Sanningen om rättfärdiggörelsen genom nåd hade mer eller mindre gått förlorad i kyrkan. Detta var de rävjagande prästernas tid, vilka älskade sina hundar mer än sin hjord. Men det fanns också en växande arbetarklass, vilka inte berörts av den likgiltiga kyrkan. John Wesley var en av 1800-talets mest framstående män. Den effekt han hade på hela det nationella livet i England (speciellt då på arbetarklassen), var så storslaget, att en del menar att hans arbete räddade England från en revolution, liknande den i Frankrike.

John Wesley trodde på en rättfärdiggörelse genom tron. Han hade blivit djupt påverkad av moravisk pietism och av en del stora romersk katolska mystiker. Men Wesleys vikt vid helighet var metodiströrelsens svaghet. Tillsammans med rättfärdiggörelsen genom Kristi blod lade Wesley tyngdpunkten på den helige Andes förnyande kraft. Han menade att den förändrade livet till en sann lydnad av Guds lag. Wesley menade att ingen själ kunde hålla kvar rättfärdiggörelsens välsignelse.

Wesley utvecklade en lära om fullständig helgelse, också kallad en andra välsignelse eller metodistisk perfektion. Han menade att den troende efter rättfärdiggörelsen och en helgelseprocess, kunde genom tron ta emot någon sorts andra välsignelse. Denna skulle fullständigt rena själen från all inneboende synd. Då skulle den helt igenom helgade troende ha möjligheten, att inte känna något annat än perfekt kärlek. Han kallade denna upplevelse för en ännu högre frälsning, ofantligt större än den som gjorde honom rättfärdig (Plain acount s.7). Wesley och hans predikanter bad sina åhörare att söka denna andra välsignelse med all flit. Det gjorde de, och bevisade det genom att leva i ärlig (och ibland förtvivlad) gudfruktighet.

Enligt Paulus och Luther var rättfärdiggörelsen genom tron hela evangeliets sanning. Men i wesleyanismen riskerade det centrala och ensamt tillräckliga i rättfärdiggörelsen genom tron, bli underordnat helgelsen. Man måste i alla fall till Wesleys eviga fördel säga att, trots att han predikade det för andra, så ända fram till sin död bekände han rakt, att han inte nått fram till sin berömda andra välsignelse. Han var för ödmjuk och ärlig för att bekänna något annat, än att han fortfarande kände synden starkt inom sig. Det är få män som så kunde bemästra den inneboende synden som han gjorde.

Olyckligtvis var inte alla Wesleys efterföljare lika ödmjuka som honom. Problemet började när vissa bekände att de nått fram till den andra välsignelsen av fullständig helgelse. Några var predikanter, och dessa föll snart för frestelsen att tro att de var större än Wesley. Metodistväckelsen var därför förpestad av fanatism. Problemet kom inte upp till ytan så länge som alla metodister sökte perfektionism. Det kokade över när några bekände sig ha nått det.

Detta måste också sägas till Wesleys fördel: Det mesta av hans arbete handlade om att nå de ofrälsta med evangelium. Detta gjorde att han var tvungen att spendera mest tid och energi till att predika rättfärdiggörelsen genom tron till syndare. Detta var en stor förutbestämd välsignelse, för det höll evangelisten i bättre balans. Samma sak kan man inte säga om alla Wesleys andliga barn.

DET AMERIKANSKA VÄCKELSEBUDSKAPET OCH HELIGHETSRÖRELSEN

Den amerikanska protestantismen under 1700-talet och början av 1800-talet, hade ärvt mycket av metodisternas religiösa nit. Amerika utvecklade sin egen stil och typ av väckelse. En typ som passade det nationella temperamentet. Den blev omedvetet uppblandad av gränstraktsandan. Livet vid gränserna var ohövligt, rått och spännande. En del av gränsbefolkningen såg mycket lite av kyrkor och predikanter förutom en gång om året, vid ett väckelsemöte i ett stort tält. Liksom kalvarna blev uppsamlade för att märkas en gång om året, hade ungdomen behov av att samlas in till frälsning, en gång om året. De äldre fick en upplyftning vid de årliga väckelsemötena. Vinson Synan sade mycket träffande: ”De som besökte dessa kampanjmöten förväntade sig att de skulle vara lika kraftfulla som livet omkring dem . Vana som de var att ‘jaga björn och slåss mot indianer’ tog de emot sin religion mycket förväntansfullt och färgstarkt.” (Vinson Synan, The Holiness-Pentecostal Movement in the Unitet States s.25)

Ibland var den religiösa niten följd av stora känslomässiga utsvävningar såsom ”gudfruktig hysteri”, fallande, ryckningar, ”heligt skratt”, skällande som hundar, och ”vilda danser, liksom David utförde framför Herrens ark”.

Charles Finney var på 1800-talet en så framstående evangelist att år 1850 var väckelsen, Charles Finney-stil, nästan Amerikas nationalreligion. Finneys systematiska teologi (fortfarande mycket uppskattad inom pingströrelsen), är mycket kritisk emot Luther och Calvin när det gäller läran om rättfärdiggörelsen genom tro, med en tillräknad rättfärdighet. Finney lägger tyngdpunkten på helgelsen, och Guds verk genom den mänskliga upplevelsen. Att lägga vikten på detta är varken bibliskt eller reformatoriskt. Hans lära ledde människor in i en mycket känslomässig krisupplevelse, och ett sökande efter att vara helig i gärning, så att man accepteras av Gud.

Det som dominerade i dessa väckelseinfluenser var att finna Gud på ett mycket dramatiskt och känslomässigt sätt, genom en upplevelse på insidan, i hjärtat. Det var mycket litet som riktade sig mot att man är accepterad av Gud genom tron, med en rättfärdighet som inte är vår egen, utan något helt utanför oss i Jesus Kristus. Amerikanska väckelser var mycket mer subjektiva än objektiva, mycket mer upplevelsecentrerade än evangelie-centrerade.

I mitten av förra århundradet upplevde metodiströrelsen (vilken då var den största kyrkan i USA) ett märkligt återuppväckt intresse för läran om den andra välsignelsen. Under hela 1840-talet var det en flod av perfektionistiska läror inom metodiströrelsen. Ledande pastorer, biskopar och teologer ledde rörelsen och gav den ett respektabelt anseende. Denna utveckling svämmade över till andra protestantiska rörelser, och år 1869 blev den känd som ”helighetsrörelsen”. Oberoende ”helighets”-skrifter poppade upp över hela landet. Rörelsen spred sig till England och fick fäste i den kända Keswick-rörelsen.

Huvudtemat som blev populärt i helighetsrörelsen var det segerrika ande-fyllda livet. Fokuseringen var inte på rättfärdiggörelsen eller ens på omvändelsen. Det handlade om att nå en mäktig helighetsupplevelse, en fullständig helighet som följde på omvändelsen. Boardman, Inskip, A. B Simpson, R. A Torrey och Andrew Murray var några av de mest kända skribenterna och ledarna i rörelsen. Hannah W. Smiths bok ”The Christian’s Secret of a Happy Life” uttrycker mycket bra den längtan som drev ”helighets-människorna”. Helighetsrörelsens böcker känner man oftast igen på att titlarna handlar om upplevelser istället för evangelium. Böckerna bygger sig ofta kring Romarbrevet 7 och 8 ”Gå ur Rom 7 och in i Rom 8″ (detta strider emot vad reformatorerna lärde).

Den objektiva naturen av rättfärdiggörelsen och förlåtelsen upphörde att vara det centrala i helighetsrörelsen. De är nedvärderade, ja t o m förnedrade, i det att man är helt upptagen av religiösa upplevelser och perfektionism. Helighetsrörelsen gick på grund på subjektivitetens klippa, och är därför mer i harmoni med katolicismen än med Bibelns lära. På 1890-talet tog metodiströrelsen ett skriftligt avstånd ifrån helighetsrörelsen. Till följd av detta grundades 23 helighetssamfund mellan år 1890 och 1900.

PINGSTRÖRELSEN

Mot slutet av 1800-talet började många inom helighetsrörelsen att tala om, och söka ”dopet i eld”. En gren inom helighetsrörelsen kallades för ”Eld-döptas helighetsförsamling” (Fire-Baptized Holiness Church). Den startade 1895 och leddes av Benjamin Irwin. De som tog emot elden började ofta att skrika, falla i trance och tala i tungor (rotväska). Detta ”eld-dop” sågs som ett mirakulöst besök av Anden, vilket följde den fullständiga helgelsen. De mer konservativa lärarna inom helighetsrörelsen förnekade denna tredje välsignelse i eld. De ansåg att den andra välsignelsen, och det speciella andedopet handlade om samma sak.

Men de radikala förespråkarna för ”elden” fortsatte att gå i kollisionskurs inom rörelsen med sina eldiga predikningar och skrifter, t ex Live Coals of Fire (publicerades år 1899). Den här skriften talade om ”blodet som renar, den helige Ande som uppfyller, elden som eldar upp och dynamiten som exploderar”. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilka underliga manifestationer som följde när man kom till explosionsfasen av de religiösa höjderna. Resultatet av denna religiösa trend var att 1900-talets pingströrelse började. Den startade hos Charles Parham i Topeka, Kansas år 1900.

Dr. Frederick Dale Bruner skriver: ”Ur den världsvida helighetsrörelsen föddes pingströrelsen.” Pingströrelsens historiker, Charles Conn noterar att ”pingströrelsen är en förlängning av helighetsrörelsen som fanns under senare delen av 1800-talet” (Frederick Dale Bruner, A Theology of the Holy Spirit). Den romersk-katolska författaren och förespråkaren för kyrkosammanslutning, Kilian McDonnell säger: ”John Wesley var fader till mycket av 1800-talets religiösa nit. Ett av hans barn var helighetsrörelsen, vilken i sin tur gav upphov till 1900-talets pingströrelse.” (Kilian McDonnell, The Classical Pentecostal Movement. Vol 1 nr 11.).
Inom pingströrelsen började man framhålla att ”tungotalet” var beviset för att man var döpt i den helige ande. Tungotalets betydelse orsakade splittring mellan helighets- och pingströrelsen, trots att den grundläggande teologin hos de båda rörelserna fortfarande var densamma. Pingstläran är helt klart resultatet av en subjektiv väckelselära. Det är amerikansk väckelserörelse i sin mest utvecklade form. De typer av väckelser som verkar i USA behöver inte nödvändigtvis vara pingstväckelser eller karismatiska, men de går i den riktningen, eftersom vikten läggs vid sökande av religiösa upplevelserna.

TRENDEN GÅR MOT ROM

I mer än 400 år nu har det funnits influenser inom protestantismen, som försökt fräta bort den objektiva synen av reformationens lära, om rättfärdiggörelsen genom tro. Man har drivits tillbaka mot Rom. För några år sedan gjorde den katolska författaren Louis Bouyer en observation: Den protestantiska väckelsen återkallar de bästa delarna av den katolska traditionen.

Vi ser i varje protestantiskt land att människor som fått sin religion genom denna väckelserörelse, har fått en mer eller mindre fullständig katolsk religion.

De nutida väckelsernas mest värdefulla och bestående resultat, visar alla en slående likhet med återupptäckt av katolicism.

Den instinktiva orienteringen av väckelserna mot katolicismen borde föra med sig en försoning emellan den protestantiska rörelsen och kyrkan.

(Louis Bouyer, The Spirit and Forms of Protestantism s. 186, 188, 189, 197).

Bouyer avslutar sin appeal till sina medkatoliker med att säga, att de ska förbereda sig för återvändandet av de ”avskiljda syskonen”, som kommer att ske med hjälp av de nutida väckelserna. Det faktum att många i väckelsen ser sig själva som anti-katoliker spelar ingen roll. Som Bouyer säger, att de ser bara inte hur deras tro helt harmoniserar med katolicismen. Om någon är intresserad av hur Rom ser på den mest populära väckelseevangelisten i USA i dag, så borde han läsa The Catholic Digest ifrån 1972 i juli.

För några år sedan uppmärksammade Paul Tillich att vi har nått slutet på protestantismens tid:

Den sorts protestantism som utvecklats i Amerika är inte så mycket ett uttryck för reformationen, utan har mer att göra med de sk evangeliska radikala. Vi har de Lutherska och Calvinistiska grupperna, och de är starka. Men de har till en förvånansvärd grad, anpassat sig till den amerikanska protestantismens klimat. Det klimatet har inte orsakats av dem, utan av sektrörelser. När jag kom till Amerika för 20 år sedan (1933), var reformationsteologin nästan okänd vid Union Theological Seminary i New York. Detta p g a de olika traditionerna, och att den protestantiska traditionen gått tillbaka närmare den icke-reformerta traditionen. Luthers konflikt med de evangeliska radikalerna är speciellt viktig för Amerikas protestanter. Den nuvarande kristendomen i Amerika kommer inte direkt ur reformationens läror, utan indirekt via de evangeliska radikalerna. (Paul Tillich, A History of Christian Thought).

De senaste tjugo åren har mer än rättfärdigat det Bouyer och Tillich observerat. Den historiska dragningen mot Rom har blivit som den plats i Niagarafallet där båtsmannen inte längre kan vända, utan dras med vattnet mot fallet. Dragningen har accelererat till ett race, och evangelikala och karismatiker återkommer till Rom i en alltmer ökande ström.

DEN MODERNA PINGSTRÖRELSEN (KARISMATISKA RÖRELSEN)

Mellan 1900 och 1960 växte pingströrelsen vidare i utkanten av protestantismen. Ändå hade den år 1960 nått hela världen och fått ca 8 millioner anhängare. Vid den tiden började män som t ex Henry Van Dusen att kalla rörelsen för kristendomens ”tredje kraft”.

Omkring år 1960 skedde en märklig förändring. Pingströrelsen började hoppa över samfundsgränserna och nå de flesta protestantiska kyrkor. John Sherrill säger i sin bok ”Att tala med andra tungor” att ”murarna rasade”. Snart var det tusentals av episkopaler, metodister, lutheraner, baptister, presbyterianer och andra protestantiska pingstvänner. Den gränsöverskridande fasen av rörelsen blev känd som den moderna pingst -, eller karismatiska rörelsen. Det var inte längre ett separat samfund, utan en upplevelse som gick över alla andra upplevelser i olika samfund. Människor i de olika samfunden såg sig själva ha mer gemensamt med andra karismatiker i andra samfund, än med de inom samma samfund som inte var karismatiker. Många var helt övertygade om att detta var början till den största väckelsen som världen någonsin skådat.

Mot slutet av 60-talet tog den moderna pingströrelsen ytterligare två förunderliga steg framåt. Den trängde in i den nya ungdomskulten och blev känd som Jesusrörelsen (det uppskattades att omkring 90 % av Jesusfolket, som de kallades, hade någon form av pingstupplevelse). Många som varit i drogmissbruk blev nu höga på Jesus istället. Sedan, som kronan på verket trädde den moderna pingströrelsen in i den romersk katolska kyrkan. Året var 1967. Efter en blygsam start på Duquesne och Notre Dame universiteten, så sprids den nu med fart i den romersk-katolska kyrkan. Den uppbackas av kardinaler, biskopar, tusentals präster och nunnor, och av självaste påven. Eftersom romerska katoliker nu tar emot exakt samma pingstupplevelse som finns inom protestantismen, så måste de gamla pingstvännerna ompröva sin attityd emot den romersk-katolska kyrkan. Den klassiska pingströrelsen med sin anti-påve attityd får nu ändra sin ställning, eftersom pingst nu kommit till Rom.

Pingstläran introducerades från början för katolikerna av protestantiska pingstvänner, men trots detta så möter den mindre motstånd i katolska kretsar än inom protestantismen. Faktum är, som många katolska författare skriver, så är pingstläran mera hemma i den katolska kyrkan. Detta p g a att de så stark håller fram de subjektiva upplevelserna, och detta harmoniserar helt med lära och tradition inom katolska kyrkan. Så här säger benidictinermunken Edward O’Connor vid Notre Dame universitetet:

Trots att pingströrelsen har en protestantisk bakgrund, så är den inte typiskt protestantisk i sin tro, attityd och praktik. Man kan inte se att pingströrelsen kommer att föra in någon protestantisk påverkan i den katolska kyrkan.

Katoliker som har accepterat pingstläran andligen har funnit att den till fullo stämmer överens med deras egen tradition. De upplever inte att de lånar något ifrån en främmande religion, utan ser det mer som en naturlig utvecklig av sin egen.

Det verkar som om pingstupplevelsen bekräftar värdet och innehållet av vår tradition.

Vidare verkar det som om läran som utvecklas i pingstkyrkor idag, går igenom liknande stadier som när den klassiska läran tog form under medeltiden. (Edward O’Connor, The Pentecostal Movement in the Catholic Church s. 23, 32, 28, 183, 191, 193, 194).

Den moderna pingströrelsen gör ju heller ingenting för att få bort den romersk katolska tron i sina kyrkor och i traditionen. Den traditionella andakten i kyrkan har fått större betydelse. En del människor har kommit tillbaka till ett kontinuerligt bruk av sakrament för att göra bättring, detta genom upplevelsen av Andedopet. Andra har upplevt en plats för hängivenhet till Maria i sina liv, istället för att tidigare ha varit likgiltiga för henne eller t o m emot henne. Ett av de mest slående följderna av den helige Andes verk har varit att uppliva en hänförelse till den Verkliga Närvaron i nattvarden (eucharist). (Samma som ovan s.14, 15).

DEN KARISMATISKA RÖRELSEN OCH ROM

70-talet förde oss till en stor ekumenisk fas i väckelsen och till den karismatiska rörelsen. Den 1 februari 1972 skrev tidningen Christianity Today såhär:

Pingströrelsen verkar vara en stor bidragande orsak till den väckelse som pågår runt om i världen idag. Den här rörelsen, som startade för flera årtionden sedan, var från början en ekumenisk rörelse i grund och botten. En modern pingströrelse har nyligen uppenbarat sig, och den inkluderar även tusentals katoliker. En ny Andens era har startat. Den karismatiska upplevelsen tar kristna långt bortom tungotalet Vi ser ljus vid horisonten. En evangelisk renässans börjar synas längs med den kristna huvudleden, från sekterna i utkanten till den katolska församlingen. Detta ser ut att vara den mest strategiska tiden i hela kyrkohistorien.
Majnummret av tidskriften ”New Covenant (en katolsk karismatisk skrift) beskriver hur katoliker och protestanter samlas till en stor karismatisk sammankomst. Den proklamerar att den karismatiska rörelsen hoppas kunna hela såren ifrån 1600-talet. Henry Van Dusen från Union Theological Seminary säger:

Närvaron av den karismatiska (pingströrelsen) rörelsen ibland oss sägs verka fram en ny tid i kristendomens utveckling. Den nya pingströrelsen kommer att ses av framtida historiker som en ”sann reformation” (till skillnad ifrån den under 1600-talet). Den kommer föda fram en ”tredje kraft” i den kristna världen (Protestant-Catholic-Pentecostal s.19).

Denna sammanslagning är inte byggd på objektiv sanning, utan på subjektiva upplevelser. Dagens kristenhet håller på att drunkna i en flod av religiös subjektivitet. Karismatisk litteratur (här inkluderar vi all denna subjektiva väckelselära) invaderar oss på samma sätt som Egyptiska grodor (Upp 16:13, 14). Aldrig någonsin har en så stor mängd litteratur varit så i avsaknad av evangelium. Det finns knappast en enda objektiv tanke i dessa böcker. Alltihop är en återvändo till sentimental, medeltida mysticism. Det faktum att motståndet ifrån protestantiskt håll emot denna karismatiska rörelse försvinner mer och mer, visar hur långt de protestantiska kyrkorna har sjunkit. T o m ordet protestant har blivit ett smutsigt ord. Det anses nu oanständigt inom de evangeliska kretsarna att kritisera katolicismen.

EN PROFETISK UPPFYLLELSE

Miljontals människor gläds över att församlingarna har väckts av väckelsens eld. Detta är inget annat än profetisk uppfyllelse.
En gång i tiden såg generellt sett alla protestanter, att vilddjuret som såg ut som en Leopard i Upp 13, var en symbol för påvedömet, vilket dominerat det europeiska samhället under ca 1000 år. Utrustade med den objektiva sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron, gav reformationen ”syndens människa” ett ”dödligt sår”. Genom att bryta sönder de katolska tankefästena, så satte de folk fria ifrån påvens herravälde (se Upp 13:3). Men profetian i Uppenbarelseboken talar om att den medeltida kyrkans makt ska återuppstå till att dominera och lägga under sig människors samveten igen. Upp 13:13, 14;

”Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden. Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.”

”Eld från himmelen i människornas åsyn” är verkligen en träffande klar bild av dagens protestanter, som fångats upp i elden från den falska väckelsen och den karismatiska rörelsen. Eld är favoritsymbolen inom den karismatiska väckelsen – det är också den symbol som Gud använder, när Han beskriver denna rörelse, eftersom den är ett falskt utgjutande av den helige Ande. Det är ”eld från himmelen i människornas åsyn”. ”Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt.” (Upp13:12).

De sista dagarna ska utmärkas genom en stor religiös förvillelse. Genom att verka under skenet av ”eld ifrån himmelen” (sk. dopet i den helige Ande) kommer ”onda andar” att ”gå ut till konungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (Upp 16:14 se också 2 Tess 2:8-12).

Det anses ju redan nu som hädelse om man talar emot det övernaturliga skeendet inom den karismatiska rörelsen. En uppblåst ande, självsäkerhet och arrogant intolerans har ofta kännetecknat de som ”har anden”. Genom att vara helt upptagna av den inneboende upplevelsen, leds skaror tillbaka till den mörka medeltidens religiösa filosofi. Vaticanen vet vad som sker, och vad som skall komma. Många protestanter är helt paralyserade. Liksom Melanchthon, när han inte visste om han skulle tala eller ej emot de andliga fanatiker, vilka kom till Wittenberg, under tiden då Luther var gömd i Wartburgsborgen. Det var detta som gjorde att den store reformatorn kom ut ur sitt gömställe och riskerade sitt liv därmed. De ande-fyllda ledarna ropade ”Anden, Anden” under samtal med Luther. Men reformatorn var knappast imponerad. ”Jag ska slå din ande på nosen” dundrade han. Han såg att den stora sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron blev undertryckt, genom dessa ”tyska profeter”, som han kallade dem.
Vi är nu i en tid då 1600-talets kamp måste tas upp igen. Denna gång kommer konflikten vara mer avskiljande, och den är slutgiltig. De gamla samfundsgränserna är inga skiljelinjer, utan en omgruppering kommer att ske i den religiösa världen. På den ena sidan kommer det att finnas en stor samling av romerska katoliker, pseudo-protestanter och pingstvänner, i vilket som kommer att se ut som en stor rörelse som ska frälsa hela världen. På den andra sidan kommer det finnas renhet och kraft. Evangeliet kommer att triumfera. Även om antikrist kanske kommer att se ut som segrare för ett tag, så är hans dom säker.

J.Robbins

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Då är det inte något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapar sig, att de liknar rättfärdighetens tjänare. Men deras ände skall svara emot deras gärningar. 2 Kor. 11: 14 -15.

Följande nio förklädnader är angivna i Bibeln som fiender till Sanningen.

Falska ”Evangelium”…..2 Kor. 11: 4…..Gal. 1: 6-9

Falska ”Läror”…..Rom. 16: 17…..1 Tim. 1: 3

Falska ”Under & Tecken”…..2 Tess. 2: 9-10…..Matt. 24:24

Falska ”Gudar”…..5 Mos. 13: 2-3…..2 Tess. 2:4

Falska ”Kristus”…..Matt. 24:24…..2 Kor. 11:4

Falska ”Andar”…..2 Kor. 11:4…..1 Joh. 4: 1-2

Falska ”Profeter”…..Matt. 24:24…..2 Petr. 2:1

Falska ”Apostlar”…..2 Kor. 11:13…..Upp. 2:2

Falska ”Lärare”…..1 Tim. 1:7…..2 Pet. 2:1

https://karlektillsanningen2239.live-website.com