Det här skrivandet började som en fördjupad studie av frågan om “vart tar vi vägen vid punkten av vår egen död”. Föranleds av pinsamma ord från välmenande men dåligt informerade predikanter vid graven för både troende och icke-troende. “Hon har gått till himlen, så sörj inte.” Är det ens sant mot skrifterna? Och om det inte är det, varför anses det då så starkt vara sanningen, med stort S? Att ifrågasätta sådant är att peta i ett bålgetingbo. Jag vet att det inte är det mest uppmuntrande ämnet, men absolut ett som inte bör undvikas.

Rubriken känns lätt igen som en rad från en låt av BeeGees och fortsätter: “Det är mycket svårare att komma åt, jag står i kö”. Naturligtvis överväger eller underhåller BeeGees inte en idé om den bibliska himlen utan likställer jordisk lycka (som romantisk kärlek), med något “gudomligt” som uppstår ur idéerna att allt som är väldigt trevligt i någon mening är “himmelskt”. Kärlek på jorden är i någon mening alltid en skugga av Guds kärlek, men de flesta kommer att nöja sig med skuggan och ignorera ljuskällan som ger den.

De är inte de enda som blandar ihop de två. Himlen anses betyda “det bästa av allt på jorden koncentrerat till ett permanent tillstånd av salighet när vi har dött.” Nästan som om vi kunde ta bort allt som upplevs som dåligt nu och då kommer vi att vara i himlen. Himlen är inte en parallell till världen som vi känner den. Det är inte heller en trimmad version av denna tillvaro. Det är en helt annan dimension, inte ens ett definierbart utrymme eller plats. Det saknas inomvärldsliga begrepp för en icke materiell verklighet.

Materialisten som förnekar allt utanför den nu existerande naturliga ordningen tolkar med rätta den kristna läran om himlen som bara “paj i himlen när du dör”. Och att löftet om himlen används för att hålla människor i okunnighet, fattigdom, slaveri och elände medan de är på jorden, på premissen: Allt kommer att ses som värt besväret när du får din himmelska belöning bortom graven . För materialisten finns det ingenting bortom graven, för ‘himmelentusiasten’ finns allt, men mest bortom döden, i den kommande himlen. Ingendera syn håller, vid noggrann undersökning, för granskning.

Jag tvivlar inte på att det jag kommer att sätta på tryck kommer att rubba några teologiska äppelkärror och jag är säker på att jag kommer att bli stämplad som en “kättare” för några av de slutsatser som jag måste dra av bevisen för handen. Så vare det. Sanningen är viktigare än applåderna från det ena eller det andra teologiska särintresset. Ingen kommer till någon himmel på grund av sin teologiska korrekthet. Bara om vi har smakat på himmelska verkligheter här och nu kommer det att bli en touch av himmel längre fram. Vi bör därför varken behandlas föraktfullt eller avvisas för att ha brottats med hela Guds uppenbarelse i Bibeln och kommit till en annan slutsats än många föregångare. För att tala sanning kan aldrig utesluta någon från ‘himlen’, medan att tala lögner om det säkerligen kommer att göra det.

Först till kvarn: vad menas med “himlen”?

Det finns flera olika ord som används i originalspråken och de har överlappande men också utökade betydelser. Den syn på världen som oftast uttrycks i det forna testamentet är en tredelad värld. Nedan finns väntrummet, riket, de dödas existens. I mitten finns jorden, och ovanför den finns himlen, (luft och atmosfär) som anses vara det skapade riket som omger jorden, och som är så väsentligt för jorden att den inte skulle kunna existera utan de fysiska himlarna. Men bortom dem är himmlarnas himmel: dvs den andliga sfären som håller allt det fysiska “i sin handflata”. “Himlen är hans tron och jorden hans fotpall.” Däri finns änglarnas härskaror, både goda och onda och till och med “Fursten över luftens makt”. Ett tag till. Även känd som tredje himlen.

Denna syn på ”det där nere” av Sheol uttrycks mest grafiskt i 1 Sam 28:11-17. Israels första kung blev både smord och degraderad till och från kungadömet av profeten Samuel. Genom Sauls flagranta olydnad gled riket bort mellan hans fingrar och han fann sig själv oförmögen att återfå tillgång till något Guds ord. I sin förtvivlan går han till slut till just de medium och trollkvinnor som han själv hade “utrotat” från nationen. Han hade lagt handen på flera uppgifter men aldrig fullgjort dem. Nu ber han om en röst från det förflutna:
” Kvinnan svarade: “Vem är det jag ska kalla uppåt dig?” Han sa: “Få upp Samuel åt mig .”

När kvinnan såg Samuel ropade hon högt. Kvinnan sade till Saul: “Varför har du bedragit mig? Du är Saul!” Kungen sade till henne: “Var inte rädd! Men vad har du sett?” Kvinnan svarade Saul: “Jag har sett en gudomlig varelse komma upp från marken!” Han sade till henne: “Hur är det med hans utseende?” Hon sa: “En gammal man kommer upp ! Han är insvept i en mantel!”

Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sitt ansikte mot marken och föll på knä. Samuel sade till Saul: “Varför har du stört mig genom att föra upp mig?” Saul svarade: ”Jag är fruktansvärt orolig! Filistéerna strider mot mig och Gud har vänt sig bort från mig. Han svarar mig inte längre — inte genom profeterna eller genom drömmar. Så jag har uppmanat dig att tala om för mig vad jag ska göra.”

Samuel sade: “Varför frågar du mig nu när Herren har vänt sig bort från dig och blivit din fiende? Herren har gjort precis som jag profeterade!

Det praktiskt taget universella faktum att de dödas kroppar är begravda i jorden har skapat det fasta antagandet att dödsriket är “där nere”. Salomo var dock inte säker på om människans väsen, det vill säga hennes ande, stannar där nere.

Ty människors och djurens öde är detsamma:
Som den ene dör, så dör den andre; båda har samma andetag.
Det finns ingen fördel för människor framför djur,
för båda är flyktiga.
Båda går till samma plats,
båda kommer från stoftet,
och till stoft återvänder båda.
Vem vet egentligen om den mänskliga anden stiger uppåt,
och djurets ande går ner i jorden?” Ecc 3:20f

Lägg märke till ekot av Genesis och tillståndet för den skapade människan.
“Herren Gud formade människan av jordens jord och blåste in i hennes näsborrar livsande, och mannen blev en levande varelse.
Och åter: ”I ditt anlets svett skall du äta mat
tills du återvänder till jorden,
ty ur den blev du tagen;
ty du är stoft, och till stoft kommer du att återvända.”

Men människan är inte bara en kropp, kroppen är bara tabernaklet där hon lever medan hon lever i världen. Det som överlever av mig är det som går bortom döden, min kropp kan återuppstå men inte överleva döden. Utan död finns det ingen uppståndelse. Jag är inte odödlig när det gäller kroppen.

“Ty vi vet att om vårt jordiska hus, tältet vi bor i, rivs ned, så har vi en byggnad från Gud, ett hus som inte är byggt av människohand, som är evigt i himlen.Ty i detta jordiska hus suckar vi, därför att vi önskar att ikläda oss vår himmelska boning, om vi, efter att vi har tagit på oss vårt himmelska hus, inte kommer att finnas nakna.” 2 Kor 5:1-4. Det finns ett jag, det vill säga: min kroppsliga identitet som måste dö, (det är den universella konsekvensen av synd: en nakenhet och avklädning av allt som kan synda.) Det eviga kriget mellan köttet och anden är en skarp verklighet. Men köttet kan inte vinna. Men det finns också ett annat ‘jag’ som skapas av den som är “JAG ÄR” kommer att vara i det eviga riket efter döden. Den härledda gudomlighetens odödlighet.

Så ‘Sheol’ är det rike där alla som är där väntar på vad de ännu inte vet något om. Jobs poetiska bok uttrycker det kortfattat och i mycket koncentrerad form:

“Som vatten försvinner ur havet,
eller en flod rinner ut och torkar,
så lägger sig människan ner och stiger inte;
tills himlen inte finns mer,
kommer de inte att vakna
eller uppstå ur sin sömn.

“O om du gömde mig i dödsriket
och gömde mig tills din vrede är över!

O att du skulle bestämma mig en tid
och sedan komma ihåg mig!
Om en man dör, kommer han att leva igen?

Först när hon brottas med det hotande hotet om död genom sjukdom och bristande hälsa börjar människan fundera över det som blir “var-efter”. Och allt han ser i det ögonblicket är ett stort frågetecken, men det är spetsat med en möjlighet. Döden kanske inte är slutet. Döden är inte ett om, utan den andra absoluta vissheten efter att ha fötts. Döden är inte heller bara slutet på något, den är dörren till något annat. Och det är Job själv som arbetar sig igenom förvirringen att leva vid dödens dörr och kommer till insikt:

”Mig vet jag att min Återlösare lever och att han som den siste kommer att stå på jorden. Och sedan min hud har blivit förstörd, men i mitt kött skall jag se Gud,

som jag själv ska se och som mina egna ögon ska se och inte någon annan.” Job 19:25-27

En annan röst från tiden före uppenbarelsen i Herren Jesus Kristus är kungen Hiskia. Nära hans bortgång från världens angelägenheter förvandlas hans brottning mot det annalkande slutet till en tacksägelsebön, när döden som han visste säkert skulle komma, tillfälligt avvärjs.

Detta är Juda kung Hiskia bön när han var sjuk och sedan återhämtade sig från sin sjukdom:

“Jag tänkte
: ‘Mitt i mitt liv måste jag gå genom Sheols portar,
jag är berövad resten av mina år.’
“Jag trodde,

‘ Jag ska inte längre se Herren i de levandes land,
jag ska inte längre se på mänskligheten tillsammans med världens invånare.
Min boning tas bort och tas ifrån mig
som ett herdetält.
Jag rullade ihop mitt liv som en vävare rullar tyg;
från vävstolen skär han av mig.
Du förvandlar dag till natt och avslutar mitt liv.
Jag gråter till morgonen;
som ett lejon krossar han alla mina ben;
du förvandlar dag till natt och gör slut på mitt liv.” Jesaja 38:9-13

Salomo, utan tvekan den mest vise kungen av Juda och Israel, långt före Hiskia, etablerade den universella sanningen i mycket dystra rader:

”Så jag reflekterade över allt detta och försökte reda ut det hela.
Jag drog slutsatsen att de rättfärdiga och de vise, såväl som deras gärningar, är i Guds hand;
om en person kommer att bli älskad eller hatad –
ingen vet vad som väntar.
Alla delar samma öde –
de rättfärdiga och de onda,
de goda och de onda,
de ceremoniellt rena och orena,
de som offrar och de som inte gör det.
Vad som händer med den goda människan, händer också syndaren;
vad som händer med dem som avlägger löften, händer också med dem som är rädda för att avlägga löften. Detta är det olyckliga faktumet om allt som händer på jorden:
samma öde väntar alla.
Utöver detta är alla människors hjärtan fulla av ondska,
och det finns dårskap i deras hjärtan under deras liv – då dör de” Predikaren 9:1-3

I sanning! Eller som i många av psalmerna: “Ingen människa kan leva vidare utan att uppleva döden, eller befria sitt liv från Sheols makt.” Psaltaren 89:48 Men i samband med dödens oundviklighet är den obevekliga tron att “han ska inte lämna min själ i dödsriket för gott.” Eller som Psalm 139 ogenerat förkunnar:
”Vart kan jag gå för att undkomma din Ande?
Vart kan jag fly för att undkomma din närvaro?

Om jag skulle stiga upp till himlen, skulle du vara där.
Om jag skulle sprida ut i Sheol, så skulle du vara där.
Om jag skulle flyga iväg på gryningens vingar
och slå mig ner på andra sidan havet,
även där skulle din hand vägleda mig,
din högra hand skulle gripa tag i mig.”

Konceptet om Sheol som de bortgångnas rike uppvägs aldrig en enda gång av ett hopp om himlen, inte en enda gång i varken det gamla eller det nya. För folket i det tidigare förbundet var det alltid Sheol som väntade dem. Men de rättfärdiga gav näring till försäkran om att det skulle bli en räddning från det av Yahweh själv på ett eller annat sätt. Om de orättfärdiga sägs inte mer än att de också har en framtid.

“Många av dem som sover
i den dammiga marken kommer att vakna –
vissa till evigt liv
och andra till skam och evig avsky.” Daniel 12:2

Förändras allt detta i de apostoliska skrifterna?

Ett antal män och kvinnor och barn dog under tiden som berättelsen om uppenbarelsen av Kristus äger rum på jorden. Med många av dem var Jesus Kristus i direkt fysisk kontakt och deras död är nedtecknad eftersom Kristus åsidosatte dödens slutgiltiga slutgiltighet och visade vad han kom att manifestera: “Marta sa: “Jag vet att han kommer att komma tillbaka till livet igen i uppståndelsen. på den sista dagen.” Jesus sade till henne: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig kommer att leva även om han dör, och den som lever och tror på mig kommer aldrig att dö. Tror du på detta?” Joh 11:24-26

Efter döden är uppståndelsen från de döda nästa på agendan. Inte en resa till himlen, inte ett pass för att vara på någon plats som kallas himlen, utan att vara i Honom i vilken de som dog i tron var vid sin dödspunkt. I honom! Endast i Honom som besegrade döden finns det något hopp om liv då, eftersom han verkligen är den troendes liv nu.

Vi har lagt märke till det oundvikliga av allas död för hela mänskligheten i alla tider och under alla förhållanden. Och när vi kommer till Jesu platta uttalande att de som tror inte dör, även om de dör, skapar stor förbryllande tills vi förstår att de två stora händelserna i våra liv talas om i samma termer. Vi föds och kommer att dö. Det är den fysiska verkligheten. Men det finns liksom en himmelsk bakgrund till denna dubbla verklighet. I själva verket är dessa två saker antingen skuggan eller substansen i den andra kopplingen i Bibeln: den andra födelsen och den andra döden. Det är därför det är omöjligt att undvika den fysiska döden, men undvikandet av den andra döden ligger i dina egna händer. Det är frivilligt. Och det är helt beroende av den andra födelsen. Vilken i sin tur är obligatorisk om man vill slippa den andra döden.

“Jesus svarade: “Jag säger er högtidlig sanning: Om en person inte föds uppifrån, kan han inte se Guds rike.”Nikodemus sade till honom: “Hur kan en man födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i sin moders mage och födas en andra gång?

Jesus svarade: “Jag säger er högtidlig sanning, om inte en människa föds av vatten och ande, kan han inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Bli inte förvånad över att jag sa till dig: ‘Ni måste alla vara födda från ovan.’Vinden blåser vart den vill, och du hör ljudet den gör, men vet inte var den kommer ifrån och vart den är på väg. Så är det med alla som är födda av Anden.” Johannes 3:3-8 Den andra döden utplånas först genom den andra födelsen. Vi föds en gång, underställda köttets villkor och därför kommer vi alla att dö. Men om vi föds av Anden så kan köttet dö utan att det betyder att vi själva dör. Anden inom sig är starkare än den yttre svaga i hans köttsliga fängelse. Den andra döden väntar dock på dem som inte utnyttjade möjligheten och gratiserbjudandet eller en andlig förnyelse.

För församlingen vittnade Anden: ”Var inte rädd för det du är på väg att lida. Djävulen är på väg att få några av er kastade i fängelse så att ni kan testas, och ni kommer att uppleva lidande i tio dagar. Förbli trogen ända till döden, så ska jag ge dig kronan som är livet självt. Den som har öra får höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar kommer inte på något sätt att skadas av den andra döden.’

Och återigen också i Uppenbarelseboken: ”Då såg jag troner och på dem satt de som hade fått myndighet att döma. Jag såg också själarna hos dem som hade blivit halshuggna på grund av vittnesbördet om Jesus och på grund av Guds ord. Dessa hade inte dyrkat vilddjuret eller hans bild och hade vägrat att ta emot hans märke på sin panna eller hand. De kom till liv och regerade med Kristus i tusen år.(Resten av de döda kom inte till liv förrän de tusen åren var till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Välsignad och helig är den som deltar i den första uppståndelsen. Den andra döden har ingen makt över dem , utan de kommer att vara Guds och Kristi präster, och de kommer att regera med honom i tusen år. Uppenbarelseboken 20:4-6

Vikten av detta meme är enorm: Född endast en gång dör jag två gånger, född två gånger kommer jag att dö endast en gång! Dödens gadd är bara en gadd för dem som inte har uppväckts till ett nytt liv i Kristus medan de fortfarande levde i köttet. Vi har hoppet om uppståndelse, det är inte ett annat ord för att “gå till himlen” utan ett annat ord för “att vara i Kristus.”

Jairus dotter uppväcktes från döden, likaså Lasarus, men ingen av dem fördes tillbaka från himlen utan bara från den “djupa sömnen”. I båda fallen vägrade Jesus, som svar på den gemensamma förståelsen, att kalla dem döda utan sa “de sover”. Markus 5:39, Johannes 11:11. Jesus vägrade att kalla dem “döda” i den mening av slutgiltighet som dåtidens människor tänkte på det. Och så fortsätter det. Johannes Döparen dör. Notera: inget löfte om att han kommer till himlen. Jesus själv dör på korset efter att han har överlämnat sin Ande till Fadern men lämnar den jordiska formen till graven och nedstigningen till Sheol/Hades för att tjäna dem som väntar i sömnen på Hans sista ankomst. Som i sin utläggning om Jona sa Kristus uttryckligen att han inte skulle komma till himlen utan vara på jorden i tre dagar…
“Mästare, vi vill se ett tecken från dig.” Men han svarade dem: “En ond och äktenskapsbrytande generation ber om ett tecken, men inget tecken kommer att ges till det förutom profeten Jonas tecken. För precis som Jonah var inne magen på den enorma fisken i tre dagar och tre nätter, så kommer Människosonen att vara i jordens hjärta i tre dagar och tre nätter. Matt 12:38-40

Var det vid den här tiden som han gjorde vad Petrus uttryckte?

“Ty Kristus led också en gång för synder,
den rättfärdige för de orättfärdiga,
för att föra er till Gud,
genom att dödas i köttet
men genom att göras levande i anden.
I den gick han och predikade för andarna i fängelset…” 1 Pet 1:18-20

I alla fall: under inga tolkningsregler kan man hävda att Jesus efter döden gick direkt till himlen. Ingen som dör under det senare förbundets tid sägs någonsin ha rest till himlen.

Och här kommer paradisets in, det stora “vad sägs om”.

Hängande på korset mellan två andra som hamnat i konflikt med romerska intressen, ses och hörs Kristus ge monumentalt viktiga uttalanden om flera saker. En av tjuvarna hädar, hånar Jesus och sprider förbannelser fram till döden. Den andre vänder sitt hjärta till medlaren mellan människan och Gud och ber att bli ihågkommen av Kristus när han kommer in i hans rike.
Kristi svar är allmänt känt: “Då (Tjuven) sa han: “Jesus, kom ihåg mig när du kommer i ditt rike.”Och Jesus sade till honom: “Sannerligen säger jag dig: i dag ska du vara med mig i paradiset.”

På grundval av denna fras har hela idén om att någon dör och kommer till himlen konstruerats. Det väcker många frågor. Här är en lista över dem:

1 Vad betyder ordet “idag” för någon som vid döden försvinner ur alla tider?
2 Gick Jesus vid döden till paradiset?
3 Jämställer någon annan del av skriften himmel med paradis?
4 Vad är meningen med paradiset?

Jag utgår från nummer 4.
Ordet paradis förekommer tre gånger i Bibeln. Det är den grekiska translitterationen av ett ord i pharsi, det persiska språket, ‘Paridiaeza’ på grekisk motsvarighet från ‘peri’, runt och ‘teichos’, muromgärdad, kort sagt “en ordnad och skyddad, muromgärdad trädgård”. Det är beskrivningen av Edens lustgård som i Första Moseboken, som var en plats på jorden som Gud hade förberett som en mall och ett mönster för Adam och Eva att lära sig och inpränta i deras sinnen för uppgiften att underkuva resten av jorden och bearbeta den och bestämma över det hela. Adam skapades inte i den trädgården, utan fördes in i den av Gud. Lyssna noga: 1 Mosebok 2:8-17

Herren Gud planterade en fruktträdgård i öster, i Eden; och där placerade han mannen som han hade format. Herren Gud lät alla sorters träd växa ur jorden, varje träd som var behagligt att se på och gott att äta. (Nu stod livets träd och kunskapens träd om gott och ont mitt i fruktträdgården.)

 Nu rinner en flod från Eden för att vattna fruktträdgården, ..

Herren Gud tog mannen och placerade honom i fruktträdgården i Eden för att ta hand om den och underhålla den. Då befallde Herren Gud mannen: “Du får fritt äta frukt från alla träd i fruktträdgården,men du får inte äta av kunskapens träd på gott och ont, ty när du äter av det kommer du säkert att dö.”

Detta är paradiset, eller var. För som ni kanske vet så kastades mänskligheten ut ur det paradiset. (Ah, jag ser att du hade gissat!). Portarna har stängts för att vi ska gå in i den igen så länge vi behåller vårt oberoende från Gud och fortsätter i jagets avgudadyrkan, som gör anspråk på vår rätt till oss själva. Utgången från Eden är utstötningen från paradiset.
Så drev Herren Gud ut honom från fruktträdgården i Eden för att odla den mark som han hade tagits ifrån. När han drev ut mannen placerade han på den östra sidan av fruktträdgården i Eden änglavakter som använde lågan från ett virvlande svärd för att vakta vägen till livets träd.”

Tjuven är lovad att han efter döden på sitt eget kors, och eftersom han hade vänt sig till Kristus, som är Guds uttryckliga avbild, kommer att befinna sig i en trygg muromgärdad trädgård beställd av Gud. Var var det när Kristus talade? Var är den trädgården i framtiden ? Det utlovas till en av kyrkorna i de första kapitlen i Uppenbarelseboken. Kapitel 2:7 lyder:
” Den som har öra bör höra vad Anden säger till församlingarna. Till den som segrar, jag ska tillåta honom att äta av livets träd som finns i Guds paradis. “Ja, det kommer igen att finnas en trädgård med livets träd, men var? Är det i himlen? Nej, absolut nej. Den finns på den återställda jorden.
Lyssna på vittnesbördet:

Uppenbarelseboken 22 beskriver den återställda jorden med dess nya himmel, under dess kungar av kungar och herrarnas herrar. Den beskriver inte någon av de möjliga himlarna.

“Då såg jag en ny himmel och en ny jord, ty den första himlen och jorden hade upphört att existera, och havet fanns inte längre.Och jag såg den heliga staden – det nya Jerusalem – stiga ned från himlen från Gud, förberedd som en brud som smyckades åt sin man. Och jag hörde en hög röst från tronen säga: “Se! Guds bostad är bland människor. Han kommer att bo bland dem, och de kommer att vara hans folk, och Gud själv kommer att vara med dem. Han kommer att torka bort varje tår från deras ögon, och döden kommer inte längre att existera – eller sorg eller gråt eller smärta, för det förra har upphört att existera.” Uppenbarelseboken 21:1f

”Då visade ängeln mig floden med livets vatten – vatten så klart som kristall – som strömmade ut från Guds och Lammets tron, som rinner ner mitt på stadens huvudgata. På varje sida om floden finns livets träd som producerar tolv sorters frukter och ger sin frukt varje månad på året. Dess löv är till för att läka nationerna. Och det kommer inte längre att finnas någon förbannelse, och Guds och Lammets tron ska vara i staden. Hans tjänare skola tillbe honom, och de skall se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor.Natten kommer inte att vara mer, och de kommer inte att behöva ljuset från en lampa eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem, och de kommer att regera i evighet och alltid.” Upp 22:1:4

Vilken stad? Det nya Jerusalem som kommer ner från himlen! Läs noga: “Den som segrar ska jag göra en pelare i min Guds tempel, och han kommer aldrig att vika därifrån. Jag ska skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad (det nya Jerusalem som kommer ner från himlen från min Gud), och även mitt nya namn. Den som har öra får höra vad Anden säger till församlingarna.’

Riktningen för all rörelse i hela de senare förbundsskrifterna är FRÅN HIMLEN TILLBAKA TILL JORDEN! Men inte jorden vi känner nu. Eftersom hela vår värld väntar på befrielsen från nuvarande träldom som en kvinna i förlossning. Se Romarbrevet kapitel 8 för detaljer om den födelseprocessen.

När Jesus hade stigit upp till himlen gick han för att förbereda många herrgårdar åt sitt folk, och han skulle stanna där tills tiden kommer för att fullborda sitt syfte. Se det tydliga uttalandet: Apostlagärningarna 3:21 “Denna ena himmel måste ta emot honom tills allt är återställt, vilket Gud har förkunnat för länge sedan genom sina heliga profeter.”

Vad var det som behövde återställas? Den fallna varelsen och den fallna skapelsen. Himlen behöver utrensning från resterna av ondska som Djävulen och hans besättning lämnat kvar. Men det är jorden och himlen som är oumbärlig för jorden som ska återfödas och återskapas. Belinda Carlisle är en välkänd popsångerska och stormade hitlistorna på 1980-talet med en låt som sa att “True Heaven is a place on Earth.” Hon hade rätt i den meningen att det som är av himmelsk karaktär kommer att etableras på jorden. Det var inte vad hennes texter menade att säga. Men hon har rätt såtillvida att himlen är ett himmelskt kungarike som ännu inte har etablerats på jorden.

Genom att svara på den ^4:e punkten har vi också svarat på alla andra. Ordet ‘Idag’ syftar inte på det eller det specifika datumet, utan på frälsningens eviga nu. “Ty vi har blivit partners med Kristus, om vi i själva verket håller vårt första förtroende fast till slutet.Som det står, “Åh, att du idag skulle lyssna när han talar! Förhärda inte era hjärtan som i upproret .” Hebréerna 3:14-16.
Det enda givna sättet på vilket vi blir Kristi partners är genom tro. Tjuven uttryckte precis det och det blev hans räddning. Frälsningens dag är en bit av den eviga verkligheten som tränger igenom in i tidens flöde.

“Nu, eftersom vi är medarbetare, uppmanar vi också er att inte ta emot Guds nåd förgäves. Ty han säger: ” Jag hörde dig vid den behagliga tiden, och på frälsningens dag hjälpte jag dig .” Se, nu är det acceptabel tid ; se, nu är det frälsningens dag ! Vi ger ingen tillfälle att ta anstöt i någonting, så att inget fel kan hittas i vår tjänst.” I det ögonblick vi lämnar livet avviker vi från de begränsningar av tid och rum som vi är inställda på på alla sidor. Därför har vi stora svårigheter att tala om något bortom döden utan att använda den enda terminologi vi känner till. Allt vårt språk om det bortom är med nödvändighet begränsat av de begrepp som finns på denna sida av döden. Vilket leder till den sista referensen till paradiset som vi har i Paulus andra brev till den korintiska kyrkan.

Paulus försöker göra rättvisa åt en upplevelse som ‘någon’ hade blivit rörd till av Uppenbarelsens Ande. Möjligen i samband med någon nära-döden-upplevelse, han hade flera, han visste om denna man att han hade förts till himlen som är bortom den skapade himlen. Och när han kom till himlen fördes han in till det inneslutna och Gud beordrade paradiset där han fick förståelse för saker som det inte var tillåtet för någon människa att tala. (Likheten är att Herren själv talar med Adam i trädgården). Och han blev inte inbjuden att stanna där utan skickades tillbaka för att tjäna kyrkan i alla efterkommande. Jag skulle vara benägen att tolka och förstå de “olagliga” sakerna som också “omöjliga saker” eftersom vi här inte kan förstå vad som kommer att finnas där, så mycket spekulationer om det är bara gissningar och bör inte underhållas alls. Av oss. Paul blev tillsagd att hålla tyst om vad han hade blivit tillsagd. (2 Korinthierbrevet 12:3-4 ” Och jag vet att denna man (vare sig den är i kroppen eller utan kroppen vet jag inte, Gud vet ) greps in i paradiset och fick höra saker som var för heliga för att kunna beskrivas, saker som en person inte får tala.

Dra din egen slutsats: är himlen detsamma som paradiset? Det kommande riket är ett himmelrike på jorden. Paradiset är det trygga huset i den andliga himmelska riket, i Guds hemvist sig själv och hela änglahärden.

” Sovande, insomnade i Kristus”

Eftersom vi vet att de som under det tidigare förbundet insomnade (eller ännu närmare sanningen: var försatta i medvetslöshet) och som väntar på att vi ska komma ikapp så att säga, måste vi nu snabbt undersöka var de som dör i Kristus är, när döden har klätt av oss detta stoft. Det senare förbundet säger det med absolut klarhet.

“Ty om vi tror att Jesus dog och uppstod, så tror vi också att Gud kommer att föra med sig dem som har somnat in som kristna .Ty vi säger er detta genom Herrens ord, att vi som lever, som är kvar till Herrens ankomst, sannerligen inte kommer att gå före dem som har somnat in . Ty Herren själv kommer att komma ner från himlen med ett befallningsrop, med ärkeängelns röst och med Guds basun, och de döda i Kristus ska uppstå först.” 1 Tess 4:14-15

” Och om Kristus inte har uppstått, är din tro värdelös; du är fortfarande i dina synder. Dessutom har de som har somnat in i Kristus också gått under. Ty om vi bara i detta liv har hopp till Kristus, borde vi ha medlidande mer än någon annan.

Men nu har Kristus uppstått från de döda, förstlingen av dem som har somnat in . Ty eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa.” 1 Kor 15:14-19

Och låt oss återigen höra den diskussion som Paulus har med sig själv i brevet till kyrkan i Filippi: ”Mitt övertygade hopp är att jag inte på något sätt ska skämmas utan att Kristus med full frimodighet, även nu som alltid, kommer att bli upphöjd i min kropp, vare sig jag lever eller dör.Ty för mig är att leva Kristus och att dö är vinning. Om jag nu ska fortsätta leva i kroppen kommer detta att innebära produktivt arbete för mig, men jag vet inte vilket jag föredrar:Jag känner mig sliten mellan de två, eftersom jag har en önskan att gå bort och vara med Kristus, vilket är bättre än så, men det är viktigare för din skull att jag förblir i kroppen. Fil 1:20-24

Paulus har ingen tanke om att komma till himlen. Han förstod fullständigt att kroppen han levde i inte var vad som skulle vara med Herren. Så alla hans ärr och märken på kroppen var bara en plåga, men inte av någon verklig betydelse. Han har alla föreställningar om att uppleva vad Kristus lovade lärjungarna inför Golgata: “Jag vill att ni ska vara där jag är, med mig och i mig.” Och återigen: ” Jesus svarade: ” Om någon älskar mig, han kommer att lydamitt ord, och min Fader kommer att älska honom, och vi kommer att komma till honom och bo hos honom.

Frågan som ställs ”Vart går vi när vi dör” bygger på ett missförstånd. Döden är slutet på all rörelse i någon som helst riktning. Vi blir alldeles och totalt stilla. Vi förblir där vi är vid dödsögonblicket. Gud väntar inte på vår död och skickar oss sedan någonstans. Han har förelagt hela mänskligheten sina vägar och uppmanar hela mänskligheten att gå in på dem och stanna på den. Om de har det, då när den vägen tar slut, kommer vi att vara på “The Kings High Way”. Om vi har valt att ignorera det alternativet och vandrat på ondskans vägar, då kommer ondskan att vara vårt där vid vårt uppvaknande. Gud sänder ingen till någon annan destination än den de valde här i livet . När Han kommer för att skilja fåren och getterna åt, gör han det för att de är får och getter, de blir det inte vid domen. De går dit de har velat gå. Gud erbjöd frälsning för att de skulle byta destination medan de levde. Det finns inget andra alternativ efter dödsfallet. De som vägrade erkänna Honom här kommer att bli vägrade av Honom där. Gud behöver inte skicka någon någonstans, han överlåter det valet till de levande, och respekterar deras val ända in i döden. Det du sår kommer du att skörda och vägen du valde är vägen till din utgångsdörr. Men det finns inga nya vägval bortom döden.

”Tillkomme ditt rike”

Det finns 272 texter i det senare förbundet som talar om himlen och himmelska ting. I 93 av dem finns ordet i pluralform. Och detta gäller särskilt för nästan alla saker som sägs om “Himmelriket”. Många gånger började Jesus med att säga “Himlarnas rike är som” och gav sedan bild efter bild av det rike som skulle komma, och föreslog att kyrkan var ansvarig för att be för det rikes ankomst. I fullständig motsats till idén om att jordelivets enda syfte är att komma till himlen, så står Ordets lära som säger att himmelriket ska komma hit!

Detta enastående faktum pekar på den djupa förvirringen som har resulterat i en attityd att vårt mål är himlen och jorden bara är ett uthållighetslopp tills vi kommer dit. Det mesta av läran om kyrkan på jorden ignoreras därför och resultatet är bara ett magert skellett evangelium som syftar till att föra människor till himlen men ignorerar att hela syftet med frälsningen är att bringa försoning och försoning där det behövs som mest. Här. Himlen har inget behov av frälsning. Den är redan perfekt. Alienationen mellan människan och Gud, människan och skapelsen, människan och hennes medmänniskor och mellan människan och sig själv, finns här, inte i himlen. Och även om vi har ett evigt arv som är upplagt åt oss i himlen, så förvaras det där för oss eftersom vi behöver det när riket kommer. Vi är även nu, medan vi är här, välsignade med alla rikedomar i de himmelska platserna. Men lever som fattiga eftersom vi får höra att det bara är för livet sedan och upplagt för när vi kommer till himlen. Återigen ignorerar vi v¨ra egna sånger som säger att “himlen kom ner och härlighet fyllde min själ.”

Det vi lär ut är vad vi föder församlingen med. Vad vi föder fåren bestämmer vår förmåga att vittna om “Guds rike som finns inom och bland er”. Det första BeeGee-citatet var “Ingen får för mycket himmel längre och jag står i kö” är kusligt i sitt dubbla slag. Att hoppas på att komma till himlen utrustar dig inte till att tillåta himlen att kommer hit. Du förväntar dig det helt enkelt inte, och med största sannolikhet kommer du att bli överraskad när det kommer. “Vi såg det inte komma.” Han kommer till jorden för att döma levande och döda och för att regera med sitt folk. Hela jorden måste åter fyllas med Herrens härlighet. Himlen är redan komplett och behöver ingenting från jorden.

(Vid den här punkten skulle några vilja diskutera förhållandet mellan det föreslagna tusenårsriket på jorden där Kristus regerar och den efterföljande ‘Nya himlen och den nya jorden’. Jag säger pass till det av en mycket god anledning: det har alltför ofta fört med sig mycket dåligt blod i kyrkan och skapade teologiska skolor i krig med varandra. Men jag är säker på detta: Hans rike kommer att komma och vara på jorden.)

Vi kommer att få nycklarna till himmelriket här så att vi kan gå in när det Riket kommer. Vem ger du nycklarna till? Till den som ännu inte är i riket. Om vi bodde där skulle vi inte behöva dem. När kommer det? När kungarnas konung och Herrens herre kommer igen. Det har behagat Fadern att ge det riket till “den lilla hjorden”. Inte i himlen utan här i hans framtida regeringstid. “Ärva det rike som har förberetts från före världens grundläggning” Matt 25:34 Var ska det vara? Här.. inte i himlen..

En svensk välkänd rappare vid namn Timbuktu har gjort ett uttalande som passar bra här: “Alla vill till himlen, men få vill dö.” Frågan om döden är frapperande levande på läpparna av världens sångare. Döden är ju eljest något som undviks och är tabubelagt i stort bland de flesta. Och det trots att alla kommer till de! Är det inte med fullständig häpnad som vi måste se denna konkreta vägran att möta verkligheten av vår egen förestående bortgång från detta liv? Och hur har vi gjort det med våra förberedelser för det som ligger bortom? Och för protokollet, ingen får vara i det framtida himmelriket som inte har dött minst en gång och fötts två gånger. (Om han eller hon inte är vid liv på jorden vid kungens ankomst.)

Att ha ett hopp om himlen men ingen förståelse för att den kommer tillm jorden först är ett gravt avsteg från den sammanhängande undervisningen i Bibeln. Det är sant att vi har vår sanna nationalitet i himlen. Vårt medborgarskap, vår ‘politeia’ finns där, (Fil 3:20) och det är därför vi är på jorden och i världen, men inte av den. Och poängen med det är att vi, medan vi är här, bör inhämta verkligheten om det eviga riket här som förberedelse för när kungariket kommer. Det krävs hela himlen nu för att leva på jorden som Guds folk. (Jag har svenskt medborgarskap men bor i England. Mitt medborgarskap är inte en beskrivning av var jag bor.)


Rädslan för döden

Jag måste göra en anteckning om rädslan för döden och hur den troende och den icke-troende hanterar vissheten om döden. Saken genomsyrar hela skriften. De som har sitt hopp till Gud har tillgång till en helt annan inställning än de som är utan hopp. I brevet till de hebreiska kristna skrev författaren dessa rader:

“Därför, eftersom barnen har del i kött och blod, fick han också del i deras mänsklighet, så att han genom döden kunde förgöra den som har dödens makt (dvs. , djävulen) , och befria dem som hölls i slaveri hela sitt liv av sin rädsla för döden . För sannerligen handlar det inte om änglar, utan han bryr sig om Abrahams ättlingar.”

Döden är den domän och terror som Djävulen, den gamle Satan, Motståndaren, Lögnaren och Mördaren från början är statsöverhuvud för. Rädslan för döden är det som förslavar folket i miljoner. Av rädsla för döden finns det en miljon sätt att försöka ignorera den ultimata verkligheten av vår kommande död. Det driver de stora industrierna i världen, det är kraften bakom skadligt missbruk samt tusen ton sömntabletter och en miljon plus liter alkohol varje dag på året. Det är den drivande kraften i underhållningsbranschen, öronbedövande och bedövande för att för all del ingen seriös tanke ska överleva mer än när en smiley blinkar över skärmen.

Att leka med döden för att känna sig levande är legio inom extremsporterna, att våga döden är de enda kickarna som finns kvar för vissa efter att de provat allt annat. Och människor dör i de mest meningslösa sysslor över hela världen. Krigspolitik frodas på hot om död och det är huvuddriften i rustningssystemet. Lyd eller dö! Döden omger oss alla hela tiden. Hela Covid 19-pandemin hade rädslan för döden i hjärtat av allt som har med den att göra. Vi kommer alla att dö, men genom att peka ut smala fönster av skrämselpropaganda fördes hela mansvärlden till randen av totalitär orättvisa och berövandet av mänskliga rättigheter. Tro inte för ett ögonblick att ingen behärskar alla former av dödsrelaterade undanflykter eller bedrägerier. Miljontals säger dig att när du dör finns det ingenting bortom. Tänk er deras ansikten när den sista trumpeten ljuder och allt annat ljud dör och de som trodde att döden var slutet finner att det inte är det.

Den sista stora fienden som Jesus har besegrat är döden och djävulen. Vi väntar med tillförsikt på det. Döden själv kan inte motstå honom som på korset krossade Satans huvud. För detta har vi 100% bevis: vi kommer alla att dö. Vår egen död. Men det är inte finalen.

Men hur du möter det beror på ett enda ensamt faktum: Känner du Honom som besegrade döden, eller inte? Kristi ord genom aposteln är ett under av tröst och glädje.

“Om Kristus nu predikas som uppstånden från de döda, hur kan några av er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Men om det inte finns någon uppståndelse från de döda, så har inte ens Kristus uppstått. Och om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och din tro är tom. Vi har också befunnits vara falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud att han uppväckte Kristus från de döda, när han i verkligheten inte uppväckte honom, om de döda verkligen inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, så har inte ens Kristus uppstått. Och om Kristus inte har uppstått, är din tro värdelös; du är fortfarande i dina synder. Dessutom har de som har somnat in i Kristus också gått under. Ty om vi bara i detta liv har hopp till Kristus, så är vi av alla människor de mest ömkliga som det är synd om. 1 Kor 15:12-19

Vi ‘tror’ inte på döden. Vi sätter inte vårt hopp till att döden och glömskan är slutet på tillvaron, och det borde inte någon annan kropp heller. Vi tror på uppståndelsen. Det är vår korta och enda uppgift. Vi ignorerar inte döden, vi ser fram emot att triumfera över den. Vi kommer alla att passera genom dödsskuggans dal, och vi kan bli dödade för vårt insisterande på att döden som sådan har besegrats. Men det är okej. Döden som sådan erövras och övervinns av döden. Vi hoppas inte att slippa det.. Vi omfamnar det. Det är en dörr, inte en vägg.

” När nu detta förgängliga tar på sig det oförgängliga, och detta dödliga ikläder sig odödlighet, då kommer det ordspråk som är skrivet att hända:

” Döden har uppslukats i seger .”
” Var, o död, är din seger?
Var, o död, är ditt stick? ”Dödens stick är synd, och syndens makt är lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! Så då, kära bröder och systrar, var bestämda. Bli inte rörd! Var alltid framstående i Herrens verk, och vet att ditt arbete inte är förgäves i Herren.” 1 Kor 15:54-58

Epilog

I Johannes evangelium, i kapitel 3:13, får vi veta att ” Ingen har gått till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen.” Notera: nej, inte En utom Kristus själv. Och han kommer att stanna där tills tiden är nära för återupprättandet av allt. “På jorden som den redan är i himlen.”

Det var vad Stephen såg när haglet av dödliga stenar susade runt honom. Han såg Guds härlighet och Herren Jesus på sin högra sida. Och han avslutade sitt liv genom att ge tillbaka sin Ande till Herren som han såg. Han gick inte till himlen, han dog och förbereder sig för att komma tillbaka till jorden med sin Herre och alla hans helgon.

Apostlagärningarna 7: 55-56, 59-60
Men Stefanus, full av den helige Ande, såg uppmärksamt mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus stå på Guds högra sida. “Se!” sade han: “Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida!” ..
” De fortsatte att stena Stefanus medan han bad: “Herre Jesus, ta emot min ande!” Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: “Herre, håll dem inte emot denna synd!” När han hade sagt detta dog han.

Det som har en början kommer att ha ett slut

Från Paulus första brev till Korintierna får vi veta att Jesus måste regera på jorden tills hans fiender har förts in under hans suveräna styre. Men det är inte slutet. När allt är under Hans kontroll kommer Han att lämna tillbaka allt till Fadern, så att så som i början allt kom från Fadern genom Sonen och genom Anden, så kommer det omvända att ske. Allt kommer genom Anden att ges till Sonen och föras tillbaka till ljusets Fader.

” Men var och en i sin egen ordning: Kristus, den första frukten; sedan när Kristus kommer, de som tillhör honom.Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket till Gud Fadern, när han har upphört med allt styre och all auktoritet och makt. Ty han måste regera tills han har lagt alla sina fiender under hans fötter. Den sista fienden som ska elimineras är döden.Ty han har lagt allt under hans fötter . Men när det står att “allt” har blivit underkastat, är det tydligt att detta inte inkluderar den som har lagt allt under honom. Och när allt är underkastat honom, då kommer Sonen själv att underordnas den som har lagt allt under honom, så att Gud kan vara allt i alla .

Detta är Alfa och Omega för frälsningsplanen. Som det var i början så kommer det att bli till slut. Och verkligen när det kommer kommer det inte längre att finnas någon himmel eller jord, och inget sheol eller helvete. Allt kommer att återvinnas och föras till den fullkomlighet som bara finns i Gud själv. Inte ens evigheten är en plats där Gud bor, han är den eviga Guden, allt annat är mindre än Gud. Det eviga livet är Hans och ges till oss av honom. Återställande av Guds bild i mänskligheten. Skapade i hans likhet, återvänder till avbilden till förebilden, till honom.

Det som talades till existens genom Hans ord kommer att återvända till Honom efter att ha åstadkommit allt som var planerat innan, och utanför, något tid-rum-kontinuum existerade. Det är vårt ständiga dilemma att det enda språk vi har för något utöver våra nuvarande förhållanden är denna begränsning. Det är omöjligt att prata om något bortom vår horisont utan att, även oavsiktligt, glida in i språket och tankesättet för det vi vet om det vi bara ser svagt. Vi saknar ett språk för evighet och eviga ting. Men en sak har vi. Varje pojke och flicka föds med en flisa av ljus från evigheten i sina hjärtan. Predikaren 3:11 förklarar det. All vår förtvivlan över den materiella världens korta varaktighet härrör från den punkten av oro inom oss. Vi kan inte hitta någon slutlig tillfredsställelse här eftersom vi inte är gjorda för det. Vi är omringade av meningslöshet och död och förfall, men inom oss glimmar evighetens flimrande ljus. Världen och Satan försöker släcka det på en miljon sätt. Men de kommer i slutändan att förlora matchen. Tron ser det tydligt, vetenskapen svagt eller inte alls . Vi har detta hopp på grund av Honom som dog och uppstod.

”Imagine there is no heaven” (“Tänk att det inte finns någon himmel, det är lätt om du försöker… ” Men John Lennon hade också fel. Han hoppades på en tid då alla människor skulle leva i fred, men han föll för kulorna från en man som inte hade frid i sig själv. Och det är ett helvetes finger som hålls upp mot all frid. Och för att människan ska leva i fred med sina medmänniskor måste hon sluta fred med Gud i god tid. John föreslog att vi bara skulle leva för idag. Han kunde inte ha blivit mer lurad.

Kom ihåg din Skapare i ungdomens dagar innan de dagar kommer då du inte längre kan tänka själv, eller ha något nöje i den här världen och saknar hopp om en framtid. Gör det nu.

Efteråt är det för sent.

Teddy Donobauer 7 mars 2022

Reformatorerna besvarade den anklagelsen med att visa på att helgelse är oundvikligt i varje sann troendes erfarenhet. Jean Calvin skrev:

“Genom tro tar vi emot Kristi rättfärdighet, vilken allena försonar oss med Gud. Denna tro kan man emellertid inte ta emot, utan att samtidigt ta emot helgelse, eftersom Kristus “för oss har blivit till visdom, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning” (1 Kor 1:30). Kristus rättfärdiggör därför ingen människa utan att också helga honom“. (Betoning tillagd)

Nutida protestantism tenderar att glömma dessa teologiska rötter. Faktum är, att de som fördömer frälsning med Jesus som Herre som villolära, har lurats in i samma villfarelse som Rom försökte tillämpa på de tidiga reformatorerna. Många av dem lär uttryckligen att rättfärdiggörelse genom tro medför att helighet blir oväsentligt. De ser helgelse i praktiken som önskvärd, t.o.m. väsentligt, men inte dess mindre utan relation till frågan om rättfärdiggörelse och inte nödvändig för evig frälsning. De tenderar att se den juridiska sidan av rättfärdiggörelsen som det totala i Guds frälsande verk. Helgelse i praktiken kan ske eller kanske inte sker, säger man. Detta beror då på personens villighet att lyda. Medan man erkänner att varje troende blir rättfärdiggjord, vill man lämna rum för troende som inte blir helgade.

Men den uppfattningen undergräver fullständigt reformationens teologi. Fastän rättfärdiggörelse och helgelse är skilda teologiska koncept, är båda väsentliga element i frälsningen. Gud kommer inte att förklara en person rättfärdig, utan att också göra honom eller henne rättfärdig. Frälsning inkluderar allt Guds verk för vår räkning, från hans förutvetande av oss före världens grundläggning till vårt slutliga förhärligande i den tillkommande evigheten (Rom 8:29-30). Man kan inte välja och vraka och acceptera evigt liv, medan man tar avstånd från helighet och lydnad. När Gud rättfärdiggör människor, helgar han dem också ( se t.ex. 1 Kor 1:2 och 6:11, där alla troende sägs vara helgade).

Dr. Martyn Lloyd-Jones skrev:

“Inser vi att om vi verkligen förstår doktrinen om rättfärdiggörelse genom tro, då har vi redan förstått det innersta väsendet och kraften i nya testamentets undervisning om helighet och helgelse? Har vi insett att det faktum att vi blir rättfärdiggjorda genom tro garanterar vår helgelse och att vi därför aldrig får tänka på helgelse som en åtskild och efterpåföljande erfarenhet?” (Betoning tillagd).

Bibeln utmanar dem som definierar frälsningen som en rent juridisk handling, utan några praktiska konsekvenser. Hebr. 12:14 talar om “ty utan helgelse får ingen se Herren”.

Den versen gör inte helighet till en nödvändighet för rättfärdiggörelse, men den gör anspråk på den som en säker följd. Med andra ord, helgelse är ett kännemärke på alla som är återlösta, inte ett villkor för att ta emot frälsning. De vars tro är äkta, kommer med säkerhet att bli heliga och de som saknar sann tro, kan aldrig bli heliga. De har inget hopp om att få se Gud, förutom att stå inför honom vid domen.

Många som tror att de är frälsta, men lever oheliga liv, kommer att bli chockade när de får se vid den slutliga domen, att himlen inte är deras slutmål. Det är svårt att föreställa sig en mer fruktansvärd scen, än den som beskrivs av Jesus i Matt 7:21-23:

“Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ´den dagen’ säga till mig: ‘Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar’? Men då skall jag betyga för dem: ‘Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän’”.

De som ser på frälsningen som huvudsakligen en rättsligt förfarande, ett tillräknande skilt från rättfärdighet i praktiken, kommer att få svårt med denna Jesu varning. Den framställer frälsningen i i mycket praktiska termer. Den upprepar framställningen i bergspredikan: “Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket” (Matt. 5:20).

Här i Matteus 7, ger Herren oss en glimt av den kommande domen och tragedin för dem som kommer att stå framför tronen med höga förväntningar, men endast med en verbal bekännelse eller en huvudsakligen intellektuell kunskap. De kommer att bedyra, att de gjorde saker för Herren, men deras ord och hjärtan är tomma.Tragiskt nog, kommer Kristus att avvisa dem från himmelen.

Lägg märke till nyckelversen i vers 21, som beskriver den typ av människa som kommer att få vara i himmelen. Det är “den som gör min himmelske Faders vilja”. Det är inte den som säger, att han känner Jesus eller som tror vissa fakta om honom. Det är den som gör Faderns vilja. Den som inte lever enligt Guds lagar (“ogärningsmän”) kommer att avvisas (v.23). Vad vi kan lära oss här är att om en människa lever ett liv i olydnad, så spelar det ingen roll vad han säger eller vilka goda saker den människan har gjort. Han eller hon är en icke troende och riskerar att bli evigt fördömd.

Detta är en mycket stark varning, men den är en absolut nödvändig del av evangeliet enligt Jesus. Dessa kortfattade versar och de som följer direkt efter fördömer två felaktiga gensvar till Kristus: det första, som uppger sig tro, men underlåter att göra det som tron bjuder (Matt 7:22-23) och det andra, att höra utan att lyda (vers. 24-27).

Att säga utan att göra: Synden i tomma ord

Lägg märke till att de “många”, som kommer att bli avvisade i domen inte är hedningar. De är religiösa människor, som har valt de mänskliga gärningarnas väg. De är de samma “många”, som vi mötte i Matteus 7:13 och som tog den vida och breda vägen. Deras försvar kommer att vara de religiösa handlingar som de utfört (v 22). Paulus sa att människor som dessa “hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft” (2 Tim 3:5). De liknar i mycket fariséerna, upptagna med religiös aktivitet, inte nödvändigtvis avfällingar, villolärare, anti-kristliga, ateister eller agnostiker – de är endast människor, som försöker förtjäna Guds ynnest genom yttre gärningar i stället för att leva ut den rättfärdighet som grundar sig på tro (jmfr Rom 10:5-10).

Gärningarna de gör är endast till det yttre. De är hycklare, som säger de rätta sakerna, men inte gör dem från hjärtat. Den faktiska orsaken till att de kommer att bli avvisade, trots alla de goda saker de kommer att hävda att de gjort, är att de inte gör Faderns vilja (Matt 7:21). De lever inte enligt Guds lagar (v. 23). De känner till de rätta orden och kan tyckas goda utvärtes, men deras karaktär är inte av samma art. De är som många i dagens församling som bejakar sund lära, men inte är frälsta.

Dessa människor säger t.o.m.: “Herre, Herre” (Matt 7:21-22). Detta uppenbarar ännu en gång deras grundläggande renlärighet. De känner till Jesu anspråk som Herre och ger t.o.m. muntligt bifall till det, men de underkastar sig inte honom som Herre. De är som de, om vilka Jesus talade i Lukas 6:46: “Men varför ropen I till mig: ´Herre, Herre´ och gören dock icke, vad jag säger?” De är ivriga, gudfruktiga och väl ansedda. Tre gånger upprepar de: “i ditt namn….genom ditt namn….genom ditt namn” (v.22). De har varit sysselsatta med att göra saker i Herrens namn – t.o.m. underbara saker, och hela tiden tänkt att de tjänar honom med hänförelse. Men deras ord är tomma.

Att säga “Herre, Herre” och sedan inte lyda, är den moraliska motsvarigheten till en Judaskyss. Den som har fått sann tro är lika angelägen om att göra Guds vilja, som att bejaka sann lära.

Jesus uttalade orden i Matteus 7:21-23 som en varning till människor, som tror att de är frälsta, men inte lever i lydnad för Gud. I motsats till dagens predikanter, som går hur långt som helst för att undvika att störa någons frälsningsvisshet, var vår Herre fast besluten att tillintetgöra det falska hoppet hos alla, som ogrundat trodde att de var återlösta. Han utmanade ofta sådana människor. Han uppmuntrade aldrig någon som var osäker på sin frälsning, att strunta i tvivlen. Hans budskap står i stark kontrast till dagens evangelium, som verkar tydligt utformat för att stödja falsk frälsningsvisshet. Mönstret i nutidens förkunnelse är att ge människor ett behagligt och lättköpt budskap, att leda dem in en enkel bekännelse, att få dem att be en bön, skriva på ett kort eller vadsomhelst och sedan försäkra dem om att de är frälsta och att de aldrig ska tvivla på detta. Att vittna på detta sätt är i själva verket att bekämpa den helige Ande, vilkens uppgift är att ge både visshet till dem som verkligen är frälsta (Rom 8:16) och överbevisning till dem som inte är det (Joh 16:8-9). Gud vet om skillnaden, vi gör det inte. Det är inte vår uppgift att förvissa människor om deras frälsning.

Tillfälliga tvivel på ens frälsning är inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tvivel måste bemötas och behandlas med uppriktighet och på ett biblisk sätt. Bibeln uppmuntrar till andlig självprövning. I 2 Kor 13:5 skrev Paulus: “Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva, att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. Den förmaningen förbigås till största delen – och bortförklaras ofta – i nutidens församling.

Det har blivit mycket populärt att undervisa bekännande kristna, att de kan åtnjuta frälsningsvisshet oavsett hur de lever sina liv. När allt kommer omkring, hävdar vissa, vad har det praktiska livet att göra med frälsningsvisshet, om frälsningen är en gåva till människor som helt enkelt tror på fakta om evangeliet? Den undervisningen är ingenting annat än lagöverträdelse i praktiken. Den uppmuntrar människor att leva i hyckleri, olydnad och synd, genom att erbjuda dem falsk frälsningsvisshet. Den motarbetar självprövning. Och detta gör klart våld på bibeln. Vi har fått befallningen att pröva oss själva, åtminstone så ofta som vi firar Herrens måltid (1Kor 11:28).

Självprövning är speciellt viktig i en tid som vår. När det finns statistik som påstår att mer än en miljard människor i världen är kristna, måste vi ställa oss frågan vem som fastställde kriterierna. Siffror som dessa stämmer inte med det som Jesus sa om många på den breda vägen och få på den smala. Även de som tillhör den rätta kyrkan kan vara bedragna och fullständigt utan Guds rättfärdighet genom Kristus.

Det finns flera kategorier av bedragna människor i kyrkan. Helt klart finns där hycklare, de som bara försöker visa sig religiösa. Andra är namnkristna, ytliga människor som kallar sig kristna p.g.a. att de har gått i söndagsskola eller “avgjort sig” för Kristus, men som inte har något fortlöpande intresse av att leva ut det som tron innebär. Andra åter är starkt sysselsatta med församlingen eller religiösa aktiviteter. De känner till fakta om evangeliet, med lyder inte Guds ord. De kanske går i kyrkan p.g.a. att de söker sköna känslor, välsignelser, upplevelser, helanden, underverk eller extatiska gåvor. Kanske är de engagerade i samfundet, församlingen, organisationen, men har inga förpliktelser mot Guds ord. De kan älska teologi av rent akademiskt intresse. Vad som än är orsaken, kommer många (Matt 7:22) som har anslutit sig till Kristus och kristendomen att bli bortvisade vid domen.

Lägg noga märke till att predikande, profeterande, utdrivande av demoner och att utföra underverk – även under renlärighetens täckmantel – inte är bevis på sann frälsning. Gud kan verka, och gör också ofta det, genom ofrälsta människor. Han brukade den opånyttfödde Bileam (4 Mos 23:5) – han brukade t.o.m. Bileams åsna! Kaifas, den onde översteprästen, profeterade Kristi död för nationen Israel (Joh 11:51-52). Mäktiga verk kan också göras genom Satans kraft, eller vara förfalskade. Egyptens trollkarlar kunde göra utföra vissa av de underverk som Moses gjorde. Skevas söner i Apostlagärningarna 19 drev ut demoner. Matt 24:24 förutsäger att falska kristusgestalter och falska profeter kommer att utföra tecken och under. Satan kan göra förunderliga saker, och han kommer att göra nästan allt för att vilseleda en icke troende till att tro att han eller hon är frälst.

Mirakler och profetior och mäktiga underverk är inte samma sak som ett heligt liv, och utan sann helighet, kommer ingen att se Gud (Hebr 12:14). Gud vill att vi ska återspegla hans karaktär: “Utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig. Det är ju skrivet: ‘I skolen vara heliga, ty jag är helig’” (1 Petr 1:15-16). “Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig” (Matt 5:48). Eftersom Gud är helig, kommer de i vilka han bor att gå framåt mer och mer mot helighet. Eftersom Gud är fullkomlig, kommer de som är hans sanna barn att gå vidare i inriktning mot hans fullkomliga standard. Om du är ostadig, eller om du drar åt motsatt riktning, gör du rätt i att pröva dig själv.

Att vi eftersträvar en fullkomlig standard, innebär inte att vi aldrig kan svika. Det innebär att vi tar itu med sveket. De med sann tro kommer att svika – och i vissa fall, svika patetiskt och upprepade gånger – men en äkta troende – kommer, som ett livsmönster, att bekänna sin synd och komma till Fadern för förlåtelse (1 Joh 1:9). Fullkomlighet är det normala, inriktningen är kriteriet. Om ditt liv inte uppvisar tillväxt i nåd och rättfärdighet och helighet, gör du rätt i att pröva äktheten i din tro – även om du tror att du har utfört stora saker i Kristi namn.

Att höra utan att lyda: Synden i oförnuftiga hjärtan

Vår Herre vidareutvecklar nu faran med den kommande domen med en kort illustration. Detta är sammanfattningen av bergspredikan. Illustrationen sammanför allt det som han har sagt om tro, rättfärdighet och behovet av att leva enligt den gudomliga normen. Den är en slutlig vädjan till människor i fara för domen:

“Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och dess fall var stort. ” (Matt 7:24-27).

Det som vid första påseende tycks vara en enkel berättelse, är i själva verket en kraftig anmärkning mot människor som har sina huvuden fulla av kunskap, men inte har tro i sina hjärtan. Den klargör en motsats mellan dem som lyder och de som inte gör det. Vissa människor hör och reagerar på budskapet, medan andra hör och inte gör det. Det som vår Herre uppenbarligen vill visa oss, är att skillnaden mellan de två är en sak som får eviga följder.

Detta är ett sista upprepande av bergspredikans centrala tema – att de som inte äger en äkta rättfärdighet, inte kommer att komma in i himmelriket (Matt 5:20). Orden riktas igen till dem som gör anspråk på att känna Gud, som tror att de har fått del av riket, men vilkas liv inte uppenbarar Konungens karaktär och egenskaper.

Två män återges i Matteus 7:24-27, som visar på olika slag av lyssnare. Båda byggde hus. Antagligen byggde de dem inom samma område, eftersom samma storm och flod slog emot dem. Husen såg antagligen ganska lika ut. Den enda skillnaden som Jesus nämner om, är de grunder på vilka de byggdes. En man byggde på klippan och den andra byggde på sanden.

Detta var ännu en kraftig tillrättavisning mot fariséernas religion. De brydde sig inte om inre andlighet, hjärtats renhet eller nödvändigheten av ett rätt levnadssätt. De var hycklare, som bara brydde sig om det yttre, inte om att lyda Gud. Hela deras religion var som ett hus byggt på sand. Den såg bra ut vid första anblicken, men till sist var den bara bortkastad strävan, dömd till säker undergång.

Fariséerna bad, fastade och gav sina allmosor, men endast för att skryta med sin fromhet och för att få ett bättre rykte. Mycket av Jesu budskap i begspredikan hade riktats till dem och de människor som fått i sig giftet i deras undervisning. Jesus inledde sitt budskap med med en kallelse till ödmjukhet, sinnesändring, saktmod, hunger efter rättfärdighet, förbarmande och renhet (Matt 5:1-8). Fariséerna kände endast förakt för dessa egenskaper. De hyllade högmod, andlig förmätenhet, självrättfärdighet och att visa upp religiösa handlingar. Jesus krävde rättfärdighet som översteg fariséernas rättfärdighet (v 20), och menade att någonting saknades i deras religion. Han avvisade deras seder med religiöst hårklyveri, vilket fick dem att lyda lagens bokstav men inte bry sig om dess verkliga syfte (v 21-48). Han fortsatte med en tillrättavisning av deras uppseendeväckande maner (6:1-18). Han klandrade dem för deras dömande inställning (7:1-5) och ifrågasatte deras undervisning (v 15-20).

Nu utmanar Jesus dem att handla i enlighet med hans ord (v 24). Om de gör det eller inte, kommer att vara det bästa testet på om de är förståndiga eller dåraktiga. Till sist kommer deras gensvar att avgöra om de kommer att få höra de fruktansvärda orden: “Gån bort från mig, I ogärningsmän” (Matt 7:23).

De som tolkar bibeln har föreslagit flera tolkningar angående vad det innebär att bygga på klippan. Vissa har påpekat att Gud i gamla testamentet kallas en klippa (Ps 18:2). Andra lägger märke till att Paulus hänvisade till Kristus som den enda grunden (1 Kor 3:11). Men låt avsnittet tala för sig själv: “Var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem , han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget (klippan) (v 24, betoning tillagd). Att lyda Kristi ord är detsamma som att bygga på den fasta klippan.

Kol 1:21-23 lyder: “Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det I gjorden vad ont var, har han nu skaffat försoning…om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta”. Jakob 1:22, en välkänd vers, lyder: “Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva”. 1 Joh 2:3 lyder: “Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud”. Titus 1:15-16 lyder: “Hos dem äro både förstånd och samvete orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till att gott verk”.

Alla dessa avsnitt undervisar att äkta troende tar emot Kristus och går vidare i honom. De hör hans ord och gör som det säger. De känner hans bud och håller dem. De gör inte anspråk på att känna Gud och likväl förnekar honom med sina gärningar. Bekräftelsen på frälsning är ett liv i lydnad. Det är det enda möjliga beviset på att en person verkligen känner Jesus Kristus. Om man inte lyder Kristus som ett livsmönster, så är bekännelsen till honom en tom muntlig utövning.

Tänk ett ögonblick på detta: En man byggde sitt hus på ett snabbt och lätt sätt, medan den andre byggde det på det svåra sättet. Att bygga på sand kräver ingen förberedelse. Du behöver inte gräva. Du behöver inte förbereda dig. Du bara smäller upp det. Det är en genväg som ger snabba resultat, men inte förblivande.

Mycket av dagens evangelisation är byggt på sanden. Den tillåter ingen tid för överbevisning om synd, ingen möjlighet till djup sinnesändring, ingen möjlighet till förståelse för varför vi måste inse verkligheten i att vi är förlorade och inget tillfälle för den helige Ande att verka. Tåget rullar och om du vill hoppa på, är det bäst att du gör det. Arthur Pink skrev: Det finns de som säger att de är frälsta, innan de har någon förnimmelse av att de är förlorade”. Massor av människor som nämner namnet Jesus har i ovishet byggt på den ytliga, “höra-men-inte-lyda-drivsanden” (jmfr Matt 7:26). Nutidens slag av kristendom har blivit ytlig och godtar människor som inte har grävt djupt och lagt den rätta grunden.

Jesus sa att en förståndig man inte bygger ett torn utan att beräkna kostnaden (Luk 14:28). Han är villig att gräva djupt, han har tänkt igenom ansvaret, han förstår vad han ger sig in på och han vill göra det på rätt sätt. Detta är den man som hör och lyder (Matt 7:24).

Domens dag kommer. Det är detta som vindarna, slagregnen och vattenströmmarna (Matt 7:25.27) talar om. Gud sänder domens storm. Vissa kommer stå fast och andra kommer att falla. De som står fast är sanna troende, de som faller är de som aldrig i själva verket trodde alls. Skillnaden kommer att visa sig i om lydnad blev resultatet av att man hörde, om ett rättfärdigt liv blev resultatet av att man bekände sig till tron.

Denna beskrivning är förunderligt samstämmig med varningen i Matteus 7:21-23. I båda fallen är testet på sann tro om den medför lydnad eller inte.

Alltså slutar Jesu bergspredikan med en förödande varning för dom: “och dess fall var stort”. Det är en varning för dom, kännetecknande för Jesu förkunnelse, men återigen, helt annorlunda än nutidens trendförkunnelse. Evangeliet enligt Jesus kräver en radikal förändring – inte bara en ny uppfattning, utan ett gensvar som innebär full överlåtelse.

Vad blev följden av hans predikan? En stor väckelse? Tusentals omvändelser? Nej. Om någon gjorde sinnesändring, står det inte nämnt om. Matteus 7:28-29 förklarar för oss: “När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke som deras skriftlärde”.

Allt de gjorde var att analysera Jesu framtoning! Detta var just det som han hade rådit dem att inte göra. De var “häpna”. Det grekiska ordet innebär bokstavligen att de var “bestörta från sina sinnen”. Detta var inte en negativ reaktion. Många tolkar faktiskt detta idag som ett gensvar till frälsning. När allt kommer omkring bekände dessa människor att de aldrig hade hört sådan vishet, aldrig upplevt något sådant djup, aldrig förstått sådan berikande sanning. Ingen hade någon givit sådana fruktansvärda varningar för helvetet. Och självklart hade ingen någonsin konfronterat de religiösa ledarna på detta sätt! Jesus talade med sådan frimodighet och djärvhet! Han citerade inte de andra rabbinerna, utan han hade egen auktoritet. Han rörde vid varje dimension av det mänskliga livet i en verbal framställning som fick människor att tappa andan. Aldrig hade sådan djup insikt uttryckts i ett enda kraftfullt budskap. Massorna tyckte att han var underbar.

Men det gav inte ett gensvar till frälsning. De hade redan börjat bygga på sanden. Det fanns ingen sinnesändring, inget som yttrade sig i lydnad – bara analys.

Och det är här det slutar.

Men det kan inte sluta här för en sann troende. Någon med äkta tro kan inte höra Herrens ord och gå bort utan att handla på dem. De trogna kommer att bli mer än chockade, mer än förundrade, mer än beundrande – de kommer att bli lydiga. De bygger ett hus på den fasta klippan.

John F. MacArthur, Jr

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Nu har inte detta något att göra med en fariséisk dom över människors fel och brister, eftersom den som sett sitt totala syndafördärv, inser vad som bor i även den egna mänskliga naturen. Det har i stället att göra med den uppenbara underlåtelsen att förkunna och stå upp för det evangelium, som fortfarande är botemedlet för (även den moderna) människans dilemma.

Och när inte det evangelium som är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror” får nå in i människohjärtan, ligger fältet öppet för allehanda krafter att vara i verksamhet i form av människocentrerad falsk teologi, som härrör från en oförmåga och ovilja att urskilja vad som är sann, biblisk kristendom.

När inget behov verkar finnas av att försvara den bibliska tron, som apostlarna i N.T. gjorde, kan i princip alla doktriner accepteras, som sägs framhäva Guds kärlek eller gör anspråk på ny uppenbarelse av vad man påstår vara den helige Ande. Då får vi en betoning på det som vi kan få från Gud och det som han ska göra för oss. Förkunnelsen om korset, att försaka sig själv och att överge synden, får ge vika för personlig hälsa, framgång, ekonomiskt överflöd, lycka, självkänsla och positivt tänkande. När fablerna i vårt eget utformade själviska evangelium tillåts klia oss i öronen, vänds vår blick bort från sanningen om Guds rike och Hans rättfärdighet.

Men en sak är säker: Gud låter sig inte gäckas hur länge som helst. Domen kommer att falla över en avfällig kristenhet, som med religiös subkultur och falsk förkunnelse till stor del berövat människorna deras möjlighet till gemenskap med honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Församlingarna i denna kristenhet leds ofta av herdar och ledare, som aldrig någonsin tagit emot den kallelse eller något av den uppenbarelse, som fick Paulus så starkt och med sådan förvissning att utbrista: ”Ve mig, om jag icke förkunnar evangelium”!

När sanningen i Jesu ord att ”den som vandrar i mörkret, han vet ju icke vart han går”, blir uppenbar för våra inre ögon, inser vi naturligtvis det oundvikliga i att lögnen och mörkret måste ha herraväldet inom den tröskelsänkning, ekumeniskt utslätande lovsångsgemenskap, nöjeshysteri, de enhetssträvanden och försök till bedräglig karismatik, som ses som församlingens räddning i nutiden. Men när densamma lever i närmast total avsaknad av den Ande, som är ”sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke”, är det inte att förundra sig över att världens synsätt och tankegångar väller in från alla håll och i olika former, vilket på ett tragiskt sätt exemplifieras i biskop Martin Linds inbjudan av Jonas Gardell för att förföra 1500 konfirmander, som samlats i Linköpings stift i april 2001. Gardell trollband den unga publiken en timme med sitt budskap om att människan har en absolut rätt att leva det liv som hon själv vill. Bli inte ditt eget livs gissel, uppmanade han konfirmanderna, och fortsatte med att betona att Gud är kärleken.

Martin Lind förklarade att Gardell inte inbjudits för sin sexuella läggning, utan för att han är en bekännande kristen. Här är vi idag. Den som säger sig vara kristen, han är kristen och detta får inte ifrågasättas. Punkt. Slut. Människor tillåts av tidsandan och det religiösa etablissemanget att räkna sig som frälsta av den nåd, som förpliktar till noll och intet, och genom vilken man påstås kunna komma ”naken” in i himmelen, utan någon som helst efterföljd i Kristi fotspår. (”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”). Detta är den uppfattning som råder hos de flesta människor som i Sverige anno 2001 befolkar våra möten och gudstjänster, i totalt förakt för bibelns klara undervisning om att ”den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen” (1 Joh 2:4). Omvändelsens innebörd är att vi ska låta oss frälsas från detta vrånga (=perversa) släkte.

Orsaken till att många sanningslängtande människor inte upplever, att det finns plats för dem i denna befolkning, är givetvis att ingen verklig gemenskap i sanningens Ande finns, eftersom så många i denna aldrig blivit födda på nytt till en frälsande tro, utan har parkerat sig i sammanhanget p.g.a. uppväxt, vänner, personliga kontakter, traditioner och religiösa behov. Och varför skulle man egentligen ta steget ut från detta, när man i så fall får avstå från sina fördelar?

När Guds enda egenskap anses vara kärlek och sammankomsten i avsaknad av profetisk sälta, men i ”humanismens och människokärlekens namn” har bortförpassat lagens förkunnelse, som avslöjar människans prekära läge och för hennes adamitiska fördärv fram i ljuset, och ersatt den med religiöst svammel utan biblisk substans och förankring, blir valet lätt. Detta står i skarp kontrast till Jesu egen undervisning, över vilken vissa lärjungar klagade och tyckte att ”detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom”? När Jesus vid detta tillfälle också gjorde klart, att han visste vilka de var, som inte trodde och tillade: ”Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det inte bliver honom givet av Fadern”, drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre vandrade med honom.

Idag finns knappast detta ”hårda tal” kvar av rädsla att stöta bort människor och talet om den kommande domen har, om det överhuvud taget finns kvar, ersatts med mjukvarianten att ”våra liv ska gås igenom”. Det postmoderna tänkandet och nödvändigheten av ”positiv förkunnelse” har medfört den verklighetsflykt, som innebär att våra sinnen vänds bort från livets korthet och den tillstundande domen, i en självklar attityd att bejaka, berika och lyckliggöra den kultiverade nutidsmänniskan. Med en fullständig nonchalans av Paulus uppmaningar att icke mänsklig visdom, icke övertalande visdomsord, icke denna världens ande som en surdeg får iblandas sanningens bröd, ter sig talet om att Guds vrede fortfarande ”uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycka sanningen”, följaktligen verklighetsfrämmande.

Men detta har givetvis att göra med nutidens ensidiga och därmed snedvridna uppfattning att Gud endast är kärlek, vilket absolut inte är sant! De attribut som behöver betonas idag är inte minst hans helighet och rättfärdighet, attribut som inte tillhör hans väsen, utan är vad han är . Gud och hans attribut är ett. Hans helighet ( hebr. qadosh , grek. hagios ) är ondskans frånvaro och positiv rättfärdighet. Qadosh kommer från en rot som betyder avsöndra, avskilja, fläckfri renhet, upphöjdhet, majestät. Hagios betyder något som framkallar häpnad och vördnad. Hans rättfärdighet kommer inifrån honom själv. Ingen princip utanför Gud tvingar honom att handla på ett visst sätt. Rättvisan är en del av hans natur och finns inom honom själv.

Förvisso gick en dom över denna världen, när denna världens furste enligt Jesu ord blev utkastad, men det innebär varken att en vredesdom inte förestår eller att furstens verksamhet skulle ha mattats. Tvärtom blir människor mer och mer insnärjda i hans garn, ju närmare domens dag vi kommer. När Antikrists ande har varit i verksamhet sedan första århundradet, ska vi inte inbilla oss att denna verksamhet har trappats ner under det tjugoförsta. Men fast står fortfarande Guds Ords försäkran, att den som inte ger kärleken till sanningen rum, inte kan bli frälst, utan ska i enlighet med Guds rättfärdighet få svara för sina gärningar ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, ’i lågande eld’, och låter straffet drabba dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som kommit till tro” (2 Tess 1:8-10).

Låt oss inte bli bedragna! Den religiösa villfarelsen kommer bara att tillta fram mot Antikrists ankomst. Vi måste komma ihåg att lögn är ondska, och hur trevliga och charmiga de falska apostlarna än är och hur vackra ögon de än har, så ”vålla de förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium”. Den tid är redan bestämd när varje människa vid den yttersta domen kommer att få blicka in i Hans ögon som är som eldslågor, och som tillhör honom som var död men lever, och som har nycklarna till döden och dödsriket. För dem som slutligt har förkastat hans nåd, återstår då endast en oåterkallelig och evig vedergällning, när fåren kommer att skiljas från getterna. Himmelens Gud har som alltid allting under kontroll och hans helighet och rättfärdighet kräver att all synd och djävulskap bestraffas, likaväl som att hans kärlek och nåd medför, att de rättfärdiga som varit honom trogna på denna jorden, tillfullo och tillsammans med alla de heliga ska få erfara bredden och längden och höjden och djupet av Kristi kärlek i det liv, som följer när en ny himmel och en ny jord har danats. Då kommer de att bli helt uppfyllda med all Guds fullhet och sjunga till Guds och Lammets ära. De lever då i den fulla uppenbarelsen av Jesu ord: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: ’Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet’”.

Jan Johansson

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Låt mig ge en översikt av några viktiga saker som Bibeln säger om helvetet, saker och ting som jag tror kommer att överraska en hel del av er som inte har undersökt den här frågan så mycket förrän nu.

1. Bibeln varnar icke-troende för döden. Den säger även att deras själar kommer att dö.

Ödet för de ofrälsta är den “andra döden” (1) (min kursivering) (Uppenbarelseboken 20:14, 21:8). Syndens lön är inte evig pina, utan död (Romarbrevet 6:23). Viktigast av allt är att bibeln varnar även för att synden leder till döden för själen! Det står skrivet:

Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. (Min kursivering) (Jakob 5:20)

Bara för att många människor säger att vi har (eller är) en “odödlig själ” och att “alla lever för evigt någonstans” gör det inte sant. (2)

2. Bibeln säger att Gud kommer att förgöra de onda (inklusive deras själar) i helvetet.

Det är ganska vanligt att hitta i traditionalistiska försvar för evig tortyr den uttryckliga påminnelsen, om att många gånger när helvetet omtalas, är Herren Jesus Kristus själv den som talade om det. Detta kan dock slå tillbaka eftersom Jesus sade också följande:

“Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen, Frukta istället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (Min betoning) (Matteus 10:28)

Det är i helvetet som Gud kommer att fördärva själen! Vissa säger att “fördärva” inte betyder ”fördärv” i en bokstavlig mening, att det istället betyder medveten “ödeläggelse” eller “förlust.” Men bortsett från den konsekventa användningen av ordet för “fördärva” med hänvisning till dödandet och dräpandet (3) när det beskriver vad någon person gör mot en annan i de synoptiska evangelierna (4) har vi en indikation på vad som menas i den omedelbara kontexten. Jesus kontrasterar direkt vad människan inte kan göra (“döda själen”) med vad Gud kan göra. Om Jesus menade att Gud skulle “ödelägga” kropp och själ i helvetet eller något liknande, varför skulle han då direkt ställa det i motsats till människors förmåga att döda kroppen och deras oförmåga att göra detsamma med själen? Det skulle innebära att han sa “var inte rädda för dem som inte kan döda själen, utan frukta istället honom som inte kommer att döda själen heller.”

Om Gud inte gör med själen vad vi människor bara kan göra med kroppen (dvs. döda den, göra den så levande och medveten som ett lik), så varför skulle Jesus ens ha tagit upp det?

Man skulle kunna hävda att även om tillintetgörelse (5) avsågs, sa Jesus bara att Gud kan göra det, inte att han kommer att göra det. Men det väcker frågan om varför Jesus skulle ha varnat för det som Gud kunde göra, även om Gud aldrig skulle göra det ens mot de ogudaktiga oavsett vad. Om detta var så, “då skulle det tjäna samma syfte som en absurd varning som t.ex. ‘att vara rädd för den som kan göra dig till en melon.’”(6)

Innebörden är enkel. Människan kan inte göra en själ lika död och livlös som ett lik (vilket man kan göra med kroppen). Men vad man inte kan göra, det kan Gud och det kommer han att göra, genom att döda själen, och därmed tillintetgöra den som ett levande, medvetet väsen (7).

Andra avsnitt talar också om att människor fördärvas. Matteus 7:13-14 varnar Jesus för att följa den väg som leder till “fördärvet”, en väg som står i motsats till den som leder till livet. Detta är alternativen: liv eller fördärv. Det är så enkelt.

Flera andra avsnitt talar om samma öde för de ogudaktiga, inklusive Filipperbrevet 1:28; 3:19, 1 Tess 5:3, 2 Tess 1:9 (8) och 2 Petr 2:12.

3. Bibeln lär inte att själen är odödlig.

Det är svårt att bevisa något negativt, men det är mycket svårare för någon att hitta något som faktiskt säger att själen är odödlig. Ärligt talat, antas det bara oftast. Det är som traditionalisten Lorraine Boettner skrev: “I allmänhet behandlar Bibeln frågan om själens odödlighet på ungefär samma sätt som den behandlar Guds existens – en sådan övertygelse förutsätts som en obestridlig förutsättning.” (8) Den brittiska teologen Eryl Davies uttrycker, i sitt försvar för den traditionella synen, känslan ännu tydligare: “Denna [själens odödlighet] förutsätts överallt i Bibeln, även om den inte uttryckligen anges.” (9)

Så bekvämt … Men istället för att bara förutsätta att Bibeln förutsätter själens odödlighet bör vi undersöka vad den egentligen säger om odödlighet. Bortsett från att den varnar för att de ofrälsta kommer att dö och att de frälsta kommer att leva, ger den oss några viktiga fakta om odödlighet:

(Gud) som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (Min kursivering) (1 Tim 6:16)
Odödlighet är något som eftersträvas och den är något som de rättfärdiga söker. Varför söka något som är universellt?

“Han (Gud) skall ge var och en efter hans gärningar: Evigt liv till dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet.“ (Min kursivering) (Romarbrevet 2:6-7).

Liv och odödlighet kommer båda genom evangeliet vilket återigen innebär att det är bara för de frälsta (därför att bara de accepterar evangeliet) (2 Tim 1:10). Uppfattningen att de icke-frälsta är “döda” (d.v.s inte har “liv”) men ändå har en odödlig själ (10), är alltså inte sann.

Det är faktiskt så att det förutsätts att Bibeln lär själens odödlighet. Eller när folk läser bibeln och inte ser en sådan uppgift någonstans, förutsätter de att Bibeln måste förutsätta att det är sant! Men baserat på dessa ställen som faktiskt behandlar ämnet behöver vi inte förutsätta något att för att se betydande bevis för själens dödlighet. Ett misslyckande angående att vinna odödlighet skulle då logiskt döma de ofrälsta till att få avsluta all form av liv, inte ett fortsatt liv i tortyr.

4. Bibeln framställer evigheten på ett sätt som omöjliggör att någon som är ofrälst kan existera i evighet.

Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Min kursivering) (Filipperbrevet 2:9-11)

Om alla knän böjer sig, är det svårt att föreställa sig hur det fortfarande kan finnas syndare som gör uppror mot Gud. Vissa har hävdat att de böjer sina knän av extrem skräck, men det finns något att säga om argumentet att Gud inte gläder sig över eller uppskattar falsk tillbedjan eller underkastelse. (13) Jesus hade verkligen inte en hög uppfattning om detta, som det står skrivet: “Och han sade till dem: ‘Rätt profeterade Esaias om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig’“(Mark 7:6). Gud gläder sig inte över människor som hedrar honom med sina läppar (eller knän), när deras hjärtan fortfarande hatar honom. Och ändå talar Filipperbrevet om att själva syftet med att Gud sände Jesus var att alla människor ska böja sina knän för honom! Det kastar förvisso lite ljus över vad Gud hade i åtanke där.

Vissa kommer att hävda att det ändå finns tecken på att de ofrälsta kommer att synda och motsätter sig Gud i helvetet i evighet (vanligtvis baserat på ett enda misstolkat avsnitt i Uppenbarelseboken och deras egna teologiska antaganden), men det har behandlats här redan.

Vidare:
Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. I honom…(Min betoning) (Ef. 1:9-10).

Inte bara allmänt “allt”, utan allt i himlen och på jorden. Allt som existerar, kommer att vara i Kristus. Även om man kan säga att de ofrälsta, i den traditionella synen, är under Kristi dom, är de definitivt inte i Kristus, som är den fullständiga omvandlingen av verkligheten som Bibeln beskriver.

Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla. (Min betoning) (1 Korintierbrevet 15:28).

Om det finns en plats någonstans i skapelsen där levande, kännande varelser förpassas och hålls åtskilda från Gud (och enligt de flesta, syndar mot honom), hur är då Gud allt i alla? Språket vittnar om att hans närvaro fullständigt lägger allt under sig och fyller allt. Gud är redan överallt i fråga om geografiskt läge (Psalm 139:7-8), så detta måste avse något i en djupare mening, där han är allt för alla. Det låter absolut inte som något som räknar med en viss plats fylld med människor som är avskilda från hans godhet och fullhet.

5. Många bibelställen som sägs bevisa den traditionella doktrinen gör faktiskt det motsatta.

Mark 9:48 är ett vanligt citerad av traditionalisterna. Stället talar om helvetet, “där deras mask inte dör, och elden inte släcks.” Man argumenterar att i helvetet brinner elden för alltid och maskarna håller på att äta de orättfärdiga (eller något i den stilen). Men det finns problem med det.

Först av allt, man behöver inte en doktorsexamen i teologi för att förstå att släckning av en eld innebär att aktivt släcka den, och att en eld som bränner upp allt och inte är släckt utan dör ut på egen hand har inte blivit släckt. Med andra ord, alla eldar som brinner i evighet är eldar som aldrig kommer att bli släckta, men inte alla eldar som aldrig kommer att bli släckta är eldar som brinner i evighet. Det är därför bibeln många gånger talar om att bränder som inte ännu är släckta, uppenbarligen inte är eldar som brinner för evigt (t.ex. Jeremia 17:27, Hesekiel 20:47). Istället förtär de eldar som åsyftas allt, eftersom ingen kan släcka dem. En eld som dör ut när den har bränt upp allt är fortfarande en eld som inte har släckts.

Ännu viktigare är det faktum att Jesus citerar Gamla testamentet. Hans ord är inte nyligen uppenbarade beskrivningar av en plats, där människor ständigt bränns och äts av odödliga maskar i evighet. Det är detta som han citerar från:

Och de skall gå ut och se
liken av de människor
som har avfallit från mig.
Deras mask skall inte dö
och deras eld inte utsläckas.
De skall vara en vämjelse för alla människor. (Min kursivering) (Jesaja 66:24)

Och vad talar Jesaja 66:24 om? Lik. Döda kroppar. Kropparna av de människor som Gud talade om att döda i vers 15. Det borde vara uppenbart varför detta är viktigt: du kan inte plåga en död kropp! Oavsett vad Jesus menade med att citera den versen, använde han ett språk som syftade på vad som hände med döda, icke-tortyrbara kroppar.

På grund av tradition har vi alla denna tanke på en plats dit människor går och lever för evigt (även om de är “döda”) och bränns levande. Så när vi hör Jesus tala om eld i helvetet, är vi inrättade att tänka på det och se hans ord som bevis på det. Men om han anspelar på att Gud dödar människor och deras kroppar lämnas kvar för eld och maskar, låter det verkligen inte som det vi har fått lära oss att Jesus menade. Om Jesus försökte förmedla tanken på människor som är medvetna under tortyr, varför i hela världen skulle han citera ett bibelställe om lik? Jag skulle våga säga att det finns inget längre bort från tanken på evig medveten tillvaro än en hänvisning till att bränna lik! I ljuset av Jesu Gud-inandade källmaterial (Jesaja bok), är en betydligt mer rimlig tolkning än evig tortyr, att helvetets eldar kommer att helt och permanent förtära de ogudaktiga, som elden och maskarna förtär liken av Guds fiender slagna på jorden. De kommer att tillintetgöras utan något hopp om en annan uppståndelse i evigheten. (14)

Många andra exempel finns, men förhoppningsvis har nu din aptit blivit stimulerad.

Slutsats

Så, för att sammanfatta. De ofrälsta kommer att lida döden. Deras kroppar och själar kommer att tillintetgöras. Bibeln knyter odödlighet endast till Gud och de frälsta. Bibeln beskriver rakt på sak en evighet, där allt som existerar är i Kristus och där Gud är allt-i-alla. Och som du ser, när du läser mer på denna webbplats (www.rethinkinghellcom) och studerar frågan mer, får de avsnitt underkänt som används för att bevisa den traditionella doktrinen. Åtminstone en del bibelställen, då ses i ljuset av tydliga gammaltestamentliga anspelningar eller när man går längre än att bara säga “se, det står evigt,” ger faktiskt tyngd åt uppfattningen om odödlighet som en gåva.

Detta har varit mestadels ensidigt, men det beror på att det är tänkt att vara en introduktion, inte en uttömmande undersökning av alla de avsnitt som berörs. Självklart har traditionalister svar och genmälen som vi inte har tagit upp i den här artikeln. Som sagt, när du undersöker detta djupare, tror jag att du kommer att tycka att, även om vissa sådana genmälen kan låta övertygande i början, de är otillräckliga. Tro inte att våra argument är ytliga och att det här är allt vi har. Jag skrev en 500 + sidor ebook om detta ämne. Givetvis bygger vi inte vår argumentering på några snuttar här och där!

Men för vissa av er är jag övertygad om att detta är en rejäl ögonöppnare. Vi får inte veta om detta som vi har nämnt här, saker som finns där rakt framför oss, men som vi inte förväntar oss att finna och därmed ofta förbiser. Små saker som detta är varför fler och fler kristna, när de på allvar kollar igenom Bibelns undervisning om evigheten, tar helvetet under omprövning.

Joseph Dear

Artikeln är översatt och publicerad med författarens tillstånd.

Noter

1. Traditionalisterna kommer att hävda att död inte avser det som händer med en död kropp (som inte kan känna eller tänka eller vad som helst). De kommer att hävda att det har en annan innebörd i Bibeln. Det påstås vanligtvis vara en rätt teknisk teologisk term bara för att skilja två saker. Men som tidigare visats, att även om döden kan betyda mer än en sak, och separation finns med i bilden, handlar det mycket mer om det som händer med en död kropp än vad vi har fått höra.

2. Tekniskt sett är att döda och fördärva nödvändigtvis inte samma sak (eftersom man kan förstöra icke-levande ting som inte kan dödas), men det är ett sätt att hänvisa till dödandet av levande varelser också ( vilket är anledningen till att många översättare framställer det som “döda ” i ställen som Matt. 2:13). Som diskuterats i en tidigare artikel, är det viktiga att de ofrälsta framställs som livlösa som lik för evigt, oavsett hur det döda materialets komponenter omlagras eller tas isär. Självklart, om Jesus sa “fördärva” för att förmedla att själen inte bara skulle bli död som ett lik, utan skulle slås i tusen bitar, då fullgör det sin funktion ändå.

3. För mer om detta se Dr Glenn Peoples artikel om ämnet.

4. Enligt definitionen här.

5. Glenn Peoples, “Why I Am an Annihilationist,” Right Reason, n.d., http://www.rightreason.org/articles/theology/annihilationist.pdf (28 october 2013).

6. Naturligtvis ser många som har uppfattningen om odödlighet som en gåva inte själen som en separat, immateriell del av en människa, men poängen är densamma. Om det inte finns något immateriellt “du” som medvetet existerar efter döden, och Jesus i stället talar om en persons identitet som Gud bevarar efter den första döden, eller om någon livskraft, eller ens om han bara säger att människor i själva verket inte kan ta ditt liv även när de dödar din kropp eftersom Gud återuppväcker de döda efter den första döden, är poängen fortfarande att hela den orättfärdiga människan, kropp och “själ”, kommer att vara lika död som ett lik som antingen kommer att brinna upp eller snart ruttna bort.

7. 2 Tess 1:9 anförs också ofta av traditionalisterna, på grund av användningen av ordet “evig” (vilket antas betyda att det måste vara ett evigt och medvetet tillstånd eller process), och eftersom det talar om något som är utanför Herrens närvaro (i de flesta men inte alla översättningar), vilket antas innebära att de förlorade är åtskilda från Gud och förblir medvetna i det tillståndet i evighet. För vederläggning av dessa obefogade antaganden, finns det goda resurser som t. ex “Why I am an Annihilationist” av Rethinking Hell-medarbetaren Glenn Peoples, The Fire that Consumes av Edward Fudge, eller kanske min egen gratis ebook The Bible teaches Annihilationism.

8. Lorrain Boettner, Immortality (Presbyterian & Reformed, 2001), sid. 78, betoning tillagd.

9. Eryl Davies, The wrath of God: The Biblical Doctrine of Wrath, Final Judgement, and Hell (Evangelical Press of Wales, 1984) sid. 56, betoning tillagd.

10. I en nyligen publicerad artikel, av min kollega Chris Date vederlägger han uppfattningen att de ofrälsta, enligt den traditionella synen, kan betraktas som “döda” och inte ha “liv” trots att de har återuppstått, är vid medvetande, och kan känna smärta och sorg.

11. Julie Ferwerda, Raising Hell: Christianity´s Most Controversial Doctrine Put Under Fire (Vagabond, 2011, sid 121.

12. Det finns fortfarande frågan om maskarna som “inte dör.” Detta har tidigare behandlas här (och en mer ingående titt på elden som inte släcks finns här). Men även om vi skulle säga att maskarna är där för evigt och att elden aldrig slocknar, måste vi fortfarande ta itu med det faktum att Jesaja talar om lik, inte levande varelser. Det vi då har kvar är inte traditionalism, utan helt enkelt en bisarr och märklig situation där vi har en evig hög med icke-tortyrbara lik som ständigt blir uppätna men aldrig försvinner. Så oavsett om vi uppfattar detta bokstavligt eller symboliskt, så bidrar det här bibelstället till snarare med att få traditionalisterna att tänka om angående helvetet, än som ett stöd för den traditionella doktrinen.

https://karlektillsanningen2239.live-website.com

Kolla i den här frågesporten om du kan känna igen den bibliska sanningen och de mänskliga traditionerna. Efter frågorna kommer de rätta svaren – och hänvisningar till lämpliga bibelställen för vidare studium.

1. Enligt bibeln är människan:

a. En dödlig kropp som inhyser en odödlig själ
b. En ljudande våldsam sägen som inte betyder något
c. En förgänglig skapelse som är helt beroende av Gud för att existera

2. Två historiska händelser som bibelns författare oftast använder för att belysa Guds slutliga dom mot de ogudaktiga är:
a) Förvisningen från Edens lustgård och att Babels torn föll samman.
b) Jerusalems förstöring och besegrandet av den spanska armadan
c) Syndafloden och ödeläggelsen av Sodom och Gomorra.

3. Baserat på en faktisk händelse använder bibeln uttrycket ”evig eld” för att beskriva:

a) Brand som förstör för evigt (Sodom och Gomorra);
b) Brand som inte kan förstöra det som placeras i den (Sadrak, Mesak och Abed-Nego);
c) Brand som fortsätter att brinna för evigt (den brinnande busken och Moses).

4. ”Svavel” i ”eld och svavel” är:

a) En symbol för ett fruktansvärt smärta;
b) Brinnande svavel som kväver och förstör;
c) Ett konserveringsmedel som håller någon vid liv för evigt.

5. Betydelsen av att ”skära tänder” är överallt i bibeln:

a) Olidlig smärta och vånda
b) Tandköttsinflammation
c) Extrem vrede och fientlighet

6. När bibeln beskriver ”rök som stiger upp” för att varna för dom, bör vi tänka på:

a) Människor som får utstå fruktansvärd smärta
b) En fullbordad ödeläggelse eller förintelse.
c) Ett stängt område där cigaretter fortfarande var tillåtna

7. När bibeln talar om att rök stiger upp ”i evigheternas evigheter” betecknar det:

a) En oåterkallelig ödeläggelse
b) En medveten pina som aldrig tar slut
c) En batteridriven kanin som är kortsluten.

8. ”Masken” i uttrycket ”mask som inte dör” är:

a) En mask som livnär sig på något dött
b) En symbol för ett plågat samvete
c) Ett talesätt som står för eviga plågsamma själskval.

9. Överallt i bibeln betyder uttrycket ”eld som aldrig släcks” alltid:

a) Eld som brinner för evigt men aldrig bränner upp det som man placerar i den.
b) Eld som kommer från en vulkan
c) Eld som är oemotståndlig och därför förtär fullständigt.

10. Den definitiva framställningen i Gamla testamentet angående slutet för syndare visar att:

a) Gud kommer att anbringa eld och maskar i deras kroppar, så att de känner smärta för evigt
b) De kommer att bli som stoft under de rättfärdigas fötter
c) Inget av ovanstående

11. Johannes döparen varnade för ”en eld som aldrig släcks”, genom vilken Jesus ska:

a) Bränna upp ”agnarna”
b) Pina de förlorade för evigt och aldrig låta dem dö.
c) Rena syndare från allt ont och sedan låta dem komma in i himlen.

12. Jesus jämförde slutet för de orättfärdiga med:

a) Någon som bränner agnar, döda träd eller ogräs
b) Ett hus som förstörs av en stormvind eller någon som krossas under ett stenblock
c) Allt ovanstående

13. Jesus beskrev personligen Gehenna (helvetet) som en plats där:

a) Gud kan fördärva både själ och kropp
b) Gud kommer att bevara själen i evig vånda
c) Satan regerar över sina onda undersåtar och plågar fördömda människor.

14. Uttrycket ”evigt straff” betyder:

a) Straff som äger rum i den kommande tidsåldern snarare än i detta livet
b) Evigt liv i fasansfull vånda och smärta
c) Straff som har eviga följder
d) (a) och (c) men inte (b)

15. Sammanhanget och ”poängen” i berättelsen om den rike mannen och Lasarus handlar om:

a) Det som händer med de ogudaktiga efter uppståndelsen och domen
b) Vikten av att lyda Gud medan möjlighet finns
c) Detaljer om ”mellantillståndet” mellan döden och uppståndelsen

16. Paulus skriver i alla sina brev att de förlorade kommer att:

a) Gå till helvetet och brinna levande för evigt.
b) Dö, gå förlorade, och straffas med evigt fördärv
c) Gå till himlen men hata det varje minut

17. Nya testamentet använder adjektivet ”odödlighet” för att beskriva:

a) Själen hos varje människa, god eller ond
b) De frälstas kroppar vid uppståndelsen men inte deras som går förlorade
c) Ingen människa nu eller i framtiden

18. De judisk-kristna böckerna Hebreerbrevet och Jakobs brev ställer frälsningen i kontrast till:

a) Oändlig medveten pina
b) Oundviklig tillintetgörelse
c) Att ”somna in lugnt och stilla”

19. Petrus brev säger att de förlorade kommer att:

a) Brännas upp till aska som Sodom och Gomorra
b) Gå under som djur
c) Båda ovanstående

20. Johannes tolkar sin vision av ”eldsjön” i Uppenbarelseboken som:

a) En bild av obeskrivlig, evig pina
b) En plats som eskimåer skulle vilja besöka
c) Den andra döden.

KOLLA DINA SVAR MOT BIBELN

1. Jag hoppas att du markerade (c). Enligt bibeln är människan en förgänglig varelse som är helt beroende av Gud för att existera.

Uppfattningen att din dödliga kropp inhyser någon slags odödlig själ hade sitt ursprung hos de hedniska grekerna och blev populära genom filosofer som Sokrates och Platon. Orden ”En ljudande våldsam sägen som inte betyder något” kom från Shakespeare´s uppdiktade Macbeth, inte från Guds ord.

1 Mos. 2:7; Ps. 103:14-16; Rom. 6:23; 1 Tim. 6:16.

2. Det rätta svaret är (c) igen. Bibelns författare pekar tillbaka på syndafloden och ödeläggelsen av Sodom och Gomorra för att beskriva det öde som väntar de förlorade.

Adam och Eva gick levande bort efter att de förvisats från Eden, vilket ingen som kastats i helvetet någonsin kommer att göra, och bibeln säger inte att Babels torn föll samman. Jerusalems förstörelse och besegrandet av den spanska armadan är inte berättigat här heller.

Angående syndafloden, se 1 Mos. 6-9 och 2 Petrus 3:5-7. Beträffande Sodom och Gomorra, se 1 Mos. 19:24-29 och 2 Petrus 2:6 och Judas 7.

3. I bibeln betyder uttrycket ”evig eld” alternativ (a), eld som förstör för evigt, som med Sodom och Gomorra.

Populär tradition säger att helvetet kommer att vara som Moses brinnande buske, som aldrig slocknade, eller den icke-förtärande elden som fienderna till Sadrak. Mesak och Abednego kastade dem i. Men bibeln varnar för att helvetet är en förtärande eld som fördärvar både kropp och själ.

Judas 7; Matt. 25:41; Matt. 10:28.

4. Denna gång är (b) bibliskt. ”Svavlet” i uttrycket ”eld och svavel” är brinnande svavel som kväver och förstör.

Bilden kommer från ödeläggelsen av Sodom, som brändes upp fullständigt. Gud är kärlek, inte någon som pinar i evighet. Bibeln menar verkligen vad den säger att syndens lön är döden!

1 Mos. 19:24-25; 5 Mos. 29:22-23; Ps. 11:6; Hes. 38:22; Upp. 14:10; Rom. 6:23.

5. Säkert en överraskning! Överallt i bibeln betyder ”skära tänder” (c) extrem vrede och fientlighet
Bilden av människor som skär sina tänder i oändlig pina har mer att göra med Dantes Inferno (helvete) än med bibeln. Vi får givetvis lära oss om tandköttsinflammation hos tandläkaren.

Job 16:9; Ps. 35:16; Ps. 37:12; Ps. 112:10; Klag. 2:16; Apg. 7:54; Matt. 13:43, 49-50; Matt. 22:13-14; Matt 24:50-51; Matt. 25:30; Luk. 13:28.

6. Ännu en gång är (b) bibliskt. Rök som stiger upp symboliserar en fullbordad ödeläggelse eller förintelse, om vi låter skrift tolka skrift.

Detta talesätt kommer också från förintelsen av Sodom och Gomorra, och förekommer senare i både Gamla och Nya testamentet. Helvetet kan mycket väl innebära medveten plåga, men medvetet lidande kommer att bli enligt Guds fullkomliga rättvisa och kommer att upphöra när både kropp och själ dör i helvetet. (Du gissade väl inte på det med cigaretterna, va´?)

1 Mos. 19:27-28; Jes. 34:10-15; Upp. 14:11; Upp. 18:17-18; Mal. 4:1-3.

7. Se efter själv! När bibeln talar om rök som stiger upp ”i evigheternas evigheter ” betyder det (a) en oåterkallelig ödeläggelse.

Den batteridrivna kaninen kommer från leksaksreklamen – den är inte mer biblisk än det andra alternativet, tanken på medveten pina som aldrig tar slut.

Jes. 34:10-15; Upp. 14:11.

8. En annan stor överraskning för de flesta! ”Masken” i uttrycket ”mask som inte dör” är (a) en mask som livnär sig på något dött, tills inte något finns kvar livnära sig på.

Tanken på eviga plågsamma själskval har sitt ursprung hos forna hedniska grekiska filosofer, som också trodde att människan hade en ”själ” som aldrig kommer att dö. Mera ömsinta traditionalister beskrev senare ”masken” som ett plågat samvete. Om de hade läst Jesaja 66:24 i sitt sammanhang , kunde de ha undvikit missförståndet redan från början.

Jes. 66:24; Mark. 9:47-48.

9. Denna gång är (c) rätt svar. Uttrycket ”eld som aldrig släcks” betyder alltid i bibeln eld som man inte kan stå emot och som därför förtär fullständigt.

Långt efter Kristus uppfann vissa kyrkofäder doktrinen om helvetet som en eld som brinner för evigt, men aldrig bränner upp det som placeras i den.

Jes. 1:31; Jer. 4:4; Jer. 17:27; Hes. 20:47-48; Amos 5:5-6; Matt. 3:12; Jämför med mänsklig eld som kan släckas, vilket nämns i Hebreerbrevet 11:34.

10. Ingen överraskning här om du valde (b). Gamla testamentets sista bok beskriver slutet för syndare som stoft under fötterna på de rättfärdiga.

Långt efter Malaki presenterade den apokryfiska boken Judit den icke-bibliska tanken att Gud kommer att anbringa eld och maskar i människors kroppar, så att de kommer att känna smärta för evigt.

Malaki 4:1-3.

11. Johannes döparen varnade för ”en eld som aldrig släcks”, genom vilken Jesus skulle (a) bränna upp ”agnarna”. Inte överraskande, eftersom eld som inte kan släckas gör exakt det som vi förväntar att eld ska göra!

Genom att förbise biblisk sanning hävdade vissa senare teologer att Gud kommer att plåga de förlorade för evigt och aldrig låta dem dö, medan andra förde fram teorin att Gud kommer att rena syndare från allt ont och sedan låta dem komma till himlen. Båda teorierna har förespråkare i vår tid, men ingen av dem återspeglar bibelns undervisning.

Matt. 3:12.

12. Jesus jämförde slutet för de orättfärdiga med någon som bränner agnar, döda träd eller ogräs, och sa också att det kommer att bli som ett hus som förstörs av en en stormvind eller någon som krossas under ett stenblock som faller ner. Har du prickat för (c) här så har du rätt.

Matt. 3:12; Matt. 7:19; Matt. 13:30, 40; Matt. 7:27; Luk. 20:17-18.

13. Alternativ (a) är rätt på den här frågan. Jesus beskrev personligen Gehenna (helvetet) som en plats där Gud kan fördärva både själ och kropp – hela människan.

Bibelns helige och kärleksfulle Gud som älskade syndare hela vägen till korset kommer absolut inte att bevara själen i evig vånda. Å andra sidan, om du föreställde dig Satan som regerar över sina onda undersåtar och torterar fördömda människor, så kanske du har sett för mycket på sena sändningar på TV!

Matt. 10:28.

14. Om du valde alternativ (c) är du inne på rätt spår. Genom att beskriva straffet i helvetet som ”evigt”, säger bibeln oss att det är ett straff som äger rum i den kommande tidsåldern, snarare än i detta livet, och också att dess följder kommer att vara eviga.

Man finner inget i bibeln om ett evigt liv i fasansfull vånda och smärta. Jesus varnar för evigt straff – vilket Paulus vidare förklarar som evigt fördärv.

Matt. 25:46; 2 Tess. 1:9.

15. Sammanhanget och ”poängen” i berättelsen om den rike mannen och Lasarus gäller (b) vikten av att lyda Gud medan möjlighet finns.

När man läser detta avsnitt noggrant, blir de flesta människor överraskande av att finna att sammanhanget i Jesu liknelse inte har något att göra med vad som händer med de orättfärdiga efter uppståndelsen och domen, eller ens om ett s.k. mellantillstånd (vilket inte nödvändigtvis är det samma som det som äger rum efter uppståndelsen och den slutliga domen).

Se Luk. 16:9-16 för sammanhanget och Luk. 16:31 för ”poängen”.

16. Det är alternativ (b) igen. Överallt i sina brev säger Paulus att de förlorade kommer att: (b) dö, gå förlorade och straffas med evigt fördärv.

Om du valde (a) ”gå till helvetet och brinna levande för evigt,” kommer du verkligen att bli överraskad när du letar efter något sådant i Paulus brev. Alternativ (c) är fel, eftersom alla som slutligen lever i Guds eviga rike kommer att njuta av varje ”minut” i en oändlig evighet!

Rom. 6:23; Rom. 2:12; 1 Tess. 5:2-3; 2 Tess. 1:9; 1 Kor. 3:17; Fil. 1:28; Fil. 3:19.

17. Nya testamentet använder adjektivet ”odödlig” för att beskriva (b) de frälstas kroppar vid uppståndelsen men inte deras som går förlorade.

Vissa filosofer under Paulus tid lärde ut att varje människa har en odödlig själ – en doktrin som senare smög sig in den kristna församlingen, men som nu mer och mer förkastas som obiblisk. Det var också en del andra sa att ingen någonsin kommer att bli ”odödlig” eller oförgänglig. Bibeln avvisar båda dessa villfarelser, när den förkunnar att liv bara finns i Kristus, men lovar att alla som verkligen tror på honom kommer att leva i evighet! Du gör alltid rätt i att komma ihåg, att bibeln alltid tillskriver de frälsta odödlighet, aldrig de förlorade, alltid i uppståndelsen, aldrig nu och alltid i en förhärligad kropp, aldrig som en ”själ” eller ”ande” utan kropp.

1 Kor. 15:54-57: 2 Tim. 1:10; 1 Joh. 5:11-13.

18. Valde du (b)? Bra! De judisk-kristna böckerna Hebreerbrevet och Jakob ställer verkligen frälsningen i kontrast till oundviklig tillintetgörelse.

Läs varenda ord och du kommer aldrig att finna en antydan om oändlig medveten pina. Att ”somna in lugnt och stilla” är poetiskt, men kommer från den walesiska poeten Dylan Thomas snarare än från bibeln.

Hebr. 10:27, 39; Hebr. 12:25, 29; Jakob 4:12; Jakob 5:3, 5, 20.

19. Alternativet (c) är rätt. Petrus brev säger tydligt att de förlorade kommer att brännas upp till aska som Sodom och Gomorra och kommer att gå under som djur.

2 Petr. 2:6, 12; 2 Petr. 3:6-9.

20. Johannes är noga med att definiera ”eldsjön” i Uppenbarelseboken som (c) den andra döden.

Läs från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken och du kommer aldrig att finna en framställning av obeskrivlig evig pina. Kommer det som en överraskning?

Upp. 20:14; Upp. 21:8.

Edward William Fudge

Artikeln är översatt och publicerad med tillstånd av författaren.

För en grundlig efterforskning av allt som bibeln säger om de förlorades öde, kanske du vill läsa The Fire That Consumes, av Edward William Fudge. Denna utförliga bok har medfört att evangeliskt kristna över hela världen har tänkt om angående läran om helvetet.

Bibeln säger att Gud har lagt sina normer i människans samvete och kallar oss att dra slutsatser tillsammans med honom. Låt oss därför ställa frågan om den traditionella uppfattningen om evig, medveten tortyr passar in på detta. Håller den ett test mot bibeln? Med säkerhet gör den inte det.

…Tyvärr verkar det som vissa författare finner himlen mindre angenäm, om de inte kan njuta av att se att de som gått förlorade lider. Exempel på detta:

“… deras plåga skall stiga upp i åsynen av de välsignade för evigt och tjäna som den tydligaste spegel alltid inför deras ögon, för att ge dem en konstant, ljus syn som påverkar dem i högsta grad … DETTA UTTRYCK AV GUDOMLIG KARAKTÄR OCH HÄRLIGHET KOMMER ATT VARA TILL UPPMUNTRAN FÖR DE ÅTERLÖSTA, OCH I HÖGSTA GRAD UNDERHÅLLANDE OCH GE DEN STÖRSTA GLÄDJE TILL DEM SOM ÄLSKAR GUD OCH LYFTA DERAS LYCKA TILL OUTSÄGLIGA HÖJDER. SKULLE DETTA EVIGA STRAFF OCH DENNA ELD SLÄCKAS, SKULLE DET I STOR UTSTRÄCKNING SKYMMA HIMLENS LJUS OCH SÄTTA STOPP FÖR EN STOR DEL AV DEN LYCKA OCH HÄRLIGHET SOM DE VÄLSIGNADE UPPLEVER.”
(Citat från Samuel Hopkins ”The works of Samuel Hopkins, sid, 458 i The Resurrection and Immortality, William West, Xulon Press, 2006, sid. 313).

Vad är det för en sjuk man som kan få största tillfredsställelse av att se en grym Gud utföra sitt grymma verk på miljarder och t.o.m. på många som han känner och älskar? Han framställer de heliga i himlen som fråntagna de kvalitéer som Gud har gett oss, sympati, medlidande, kärlek till andra, omsorg om andra. Han framställer dem som grymma monster som gläder sig i andras smärtor och som älskar att höra dem som de nu älskar jämra sig, och hur de oräkneliga miljonerna som gått förlorade jämrar sig.

Tyvärr finns det mycket, mycket mer i traditionell teologisk litteratur som innehåller samma befängda uttalanden som de som Samuel Hopkins gör. De säger att vi kommer att få glädja oss åt att se de förlorade lida. Gud säger exakt det motsatta. ”Jag finner ingen glädje i någons död, säger HERREN, HERREN. (Hes. 18:32).

Det finns många problem med ECT (uppfattningen att Gud torterar människor i evighet). Fundera på följande:

1) Hur kan detta vara rättvist?

Hur kan vi läsa om en Gud som om och om igen säger i bibeln att han är ”rättvis” och vill ha rättvisa bland sitt folk, som ger befallning om ”öga för öga och tand för tand” (=rättvis bestraffning, övers. anm.) och sedan själv torterar dessa människor helt utan barmhärtighet inte under tiotals år, inte under hundratals år, inte under miljoner år, inte under miljarder år, inte under biljoner år, inte under eoner, utan i evighet. En syndare på jorden som lever en millisekund (i jämförelse med evigheten) och torteras under eoner och eoner handlar inte om rättvisa.

Gud har framställts som så grym och denna doktrin är så osannolik, att den förmodligen har skapat fler ateister och fått fler svaga troende att falla av, än någon annan falsk doktrin. Helvetets fasa har orsakat psykiskt lidande för otaliga miljoner och istället för att skräcken för helvetet skulle fått människor att vända sig till Gud…har miljoner vänt sig bort från en sådan orättvis Gud. (The Resurrection and Immortality, William West, Xulon Press, 2006, sid. 313, se www.robertwr.com för mer information)

Clark H. Pinnock tar också upp detta ämne…

Låt mig säga direkt att jag uppfattar tanken på helvetet som evig tortyr av kropp och själ som ett upprörande och skandalöst illdåd, en falsk traditionell doktrin som behöver ändras. Hur kan kristna överhuvudtaget projicera en gudom med sådan grymhet och hämndlystnad i vars metoder ingår att vålla evig tortyr på sina skapelser, hur syndiga de än kan ha varit? Säkerligen är en Gud som skulle göra en sådan sak nästan mer som Satan än som Gud, åtminstone enligt varje vanlig moralisk norm och enligt evangeliet självt. Hur kan vi överhuvudtaget predika att Gud har bestämt att ett antal av hans skapelser (kanske ett stort antal predestinerade till detta öde) ska (i ett fullständigt medvetet tillstånd) få genomlida fysiska och själsliga kval under oändlig tid? Är inte detta ett mycket störande koncept som behöver tänkas igenom? Vår Herre Jesus Kristi Gud och Fader är definitivt ingen djävul, att tortera människor utan slut är inte vad vår Gud gör. Har den som bad oss att älska våra fiender för avsikt att hämnas på sina egna fiender för all evighet? H. Kyng ställer den berättigade frågan, “Vad skulle vi tänka om en människa som tillfredställde sin hämndlystnad så oförsonligt och omättligt?” (The Destruction of the Finally Impenitent by Clark H. Pinnock McMaster Divinity College Hamilton, Ontario, Canada) (I en artikel av Pinncok där han försvarar villkorlig odödlighet).

TV-evangelisten, Dr David Regan, Lamb & Lion Ministries ( tidigare en anhängare av evig tortyr) tar också upp detta tema i hans tidning Lamplighter ….

Min första svårighet med den traditionella uppfattningen är att den verkar att ifrågasätta Guds karaktär. Jag frågade mig själv “hur kan en nådefull, barmhärtig och kärleksfull Gud tortera den stora majoriteten av mänskligheten för evigt?” Det verkade inte vara varken kärleksfullt eller rättvist enligt min uppfattning. Jag inser att han är en rättfärdig, helig och rättvis Gud, men är evig tortyr rättvisa? Begreppet evig tortyr tycks omvandla den sanne Guden för rättvisa till en kosmisk sadist. (The Reality of Hell, Dr David R. Reagan, tidningen Lamplighter, mars 2006, Lamb & Lion departement – McKinney, TX).

2) Om evig tortyr är sant, betyder det faktiskt att abort i slutändan är en god sak.

Det går i slutändan inte att komma runt detta. Tyvärr har otaliga miljoner aborterats i modern historia. Säkert fick många barn genomgå medveten smärta eftersom de med våld avlägsnas och sugs ut ur livmodern. De som är bekanta med pro-life-rörelsen är rättmätigt förfärade över bilderna på aborterade små barn (ja, de är barn.) De flesta konservativa teologer skulle rätteligen placera dessa små i himlen för evigt.

Men överväg alternativet. Om miljoner av dessa aborterade dyrbara små lämnades för att gå fullgången tid och sedan födas, skulle alla växa upp och bli syndare och de flesta skulle nog aldrig ta emot Jesus som vuxna. Jesus själv sa att de flesta människor aldrig skulle hitta vägen, “den väg är bred, som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den” (Matteus 7:13).

Därför skulle de flesta av dessa människor (om de lämnas till att gå fullgången tid) bli torterade för evigt. Det innebär att om det finns ett val mellan tillfällig smärta för dem (abort) eller evig tortyr för dem, då skulle abort vara bäst. Denna punkt behöver upprepas om och om igen. De som anser sig “pro-life” behöver verkligen ompröva logiken i sin inställning om de tror på evig tortyr.

Kolla in vad en vetgirig person skrev till en hemsida i detta ämne…

Vad händer med aborterade barn? Jag hörde en predikant på radio säga att de kommer till himlen och utvecklas till vuxen ålder och blir den person de skulle ha blivit. Om det är så, har abortörerna uppenbarligen varit ansvariga för att rädda fler människor än de flesta evangelister tillsammans. Även om de menade det till skada, visade det sig vara till godo. Om de flesta människor går till helvetet, hur kan vi klaga om aborterade barn passerar förbi detta liv i köttsligt syndigt kött och går direkt till himlen …? – Stan

Om evig tortyr är sant, då har han rätt – abort är bäst. Men om det inte är sant (och det är det inte) – då är PRO-LIFE bäst! (OCH PRO-LIFE ÄR BÄST!) Gud är för livet (pro-life)!

3) Varför skulle Gud välja ord som “fördärva, fördärv, förgås, död” till att betyda något annat än deras vanliga mening?

* Psalm 92:8 ………………. går de ändå mot evig undergång ….
* Psalm 1: 6 ……………….. de ogudaktigas väg leder till fördärvet
* Matteus 10:28 ………….. frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna
* Johannes 3:16 ………………… den som tror på honom inte skall gå förlorad (grek: fördärvas)
* Romarbrevet 6:23 ……………. Ty syndens lön är döden …
* Jakob 4:12 ……………….. Det finns bara en lagstiftare…, han som har makt att frälsa och förgöra
* Filipperbrevet 3:19 …………. De får sitt slut i fördärvet
* 2 Tess 1:9 …….. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv
* Hebreerbrevet 10:39 …………… Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar
* Uppenbarelseboken 20:14 ………….. Detta är den andra döden.

Försöker Gud medvetet lura oss genom att använda ord som har en annan innebörd än vad deras vanliga mening är? Är inte detta en grundläggande regel för hermeneutik? Den bokstavliga betydelsen är den första betydelsen som används, om inte sammanhanget förklarar något annat. Måste man inte omdefiniera vartenda ett av dessa ord för att komma fram till evig tortyr som det slutliga ödet för de ofrälsta?

Återigen, William West sammanfattar detta på ett underbart sätt när han säger ….

De nuvarande definitionerna av orden måste raseras och nya definitioner ges. De nya definitionerna hamnar i motsats till den gamla definitionen, död är inte längre död, det är evigt liv i helvetet. Ingen annan bok i världen använder dessa ord på detta sätt. Använder Gud ord på ett sätt som skulle vara medvetet missvisande för mänskligheten? De används inte med denna innebörd i vårt vardagliga språk. När vi säger att vad som helst, en växt, ett djur eller en människa är död, menar vi inte att växten, djuret eller människan är vid liv och torteras.

Död (och fördärv) måste fås att betyda en sak när det är en planta eller ett djur som är dött och en annan när det är en person som är död. På något sätt har jag missat den uppenbarelse genom vilken de vet detta. Var är boken, kapitel och vers för det? Finns det något ord Gud kunde ha använt för att de inte skulle säga “det betyder inte vad det säger”? Nej, inte ett enda, om det skulle strida mot deras teologi.

”Jag kan inte tänka mig en grövre feltolkning av språket än när de fem eller sex starkaste orden som det grekiska språket förfogar över, som betyder “fördärv” eller “fördärva”, påstås innebära ett stöd för en evig men eländig tillvaro. Att översätta svart med vitt är ingenting i jämförelse med detta” (R.F. Weymouth, Life in Christ, sid 365, översättare av “The New Testament in Modern Speech.”)

De som felaktigt tror på odödlighet för alla från födseln måste omtolka Bibeln till att säga:

1 . De som förgörs förgörs inte. De som kommer att gå under kommer inte att gå under. De som blir fördömda blir inte fördömda. [ Jakob 4:12, 2 Petr. 2:12, 2 Petr. 3:7 ] .
2 . De som blir förtappade blir inte förtappade. De som förgås förgås inte. [ 1 Kor 1:18, Johannes 3:16 ] .
3 . De som dör dör inte. [ Romarbrevet 6:23 ] [ Död är inte död ] .
4 . Slutet för de ogudaktiga är i själva verket inte ett slut för dem. [ Filipperbrevet 3:19 , Hebr 6:8 ] .
5 . De som blir uppslukade blir inte uppslukade [ Hebr 10:27 ] .
6 . De dödliga föds odödliga, [ 1 Tim 6:16 ] Hur kan det då finnas en sådan sak som att vara dödlig? Det finns inga dödliga och kan aldrig finnas en dödlig om alla människor är skapade odödliga.
7 . Den andra döden är inte en död, det är evigt liv med tortyr [ Uppenbarelseboken 21:8 ] .

Undervisar de verkligen från Bibeln när de förvränger den till att säga motsatsen till vad den egentligen säger, eller lär de ut vad de vill att Bibeln ska säga? (The Resurrection and Immortality, William West, Xulon Press, 2006, olika utdrag från kapitel två. Se www.robertwr.com för mer information.)

4) Vi får “odödlighet” endast genom evangeliet.

Det finns en gåva som vi får genom att tro på evangeliet, det kallas “evigt liv.” (Joh 3:16) Paulus kallar denna gåva (odödlighet) en integrerad del av evangeliets budskap. ”Han (Jesus Kristus) har avskaffat döden, och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium”. (2 Tim 1:10).

Om alla själar föds odödliga, varför uppmuntras vi då att söka den? “Evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet” (Romarbrevet 2:7)

Varför skulle Jesus ge oss en möjlighet att leva i evighet, om vi alla lever i evighet?…”Den som äter av det brödet skall leva i evighet“. (Joh 6:51)

Sanningen är det överflödande liv som Jesus lovar oss är i evigheten, det är odödligt liv, evigt liv. “Jag har kommit för att de skall ha liv , ja, liv i överflöd.” (Joh 10:10) Vi (troende) kommer att leva för evigt. Hur mycket mer överflöd kan du finna?

I 1 Tim 6:15-16 Paulus säger att Gud ensam äger odödlighet. Och 1 Kor 15:53 lär att de återlösta inte kommer att bli odödliga förrän tiden för deras uppståndelse är inne.

5) Om evig tortyr är sann, så var finns denna tydliga undervisning i Tanach (Gamla testamentet)?

Är det inte svårt att tro att en så viktig undervisning som evig tortyr inte har några tydliga verser som beskriver detta öde i Gamla Testamentet? Praktiskt taget varje viktig doktrin har sina rötter i Gamla testamentet och lärs ut i typologi (eller symboler) där. Var finns detta undervisat i symboler? Blev lammet i 2 Moseboken torterat för alltid? Blev någon av offren torterade för alltid? Nej, offren förvandlades slutligen till aska. “Och de skola taga bort askan från altaret” (4 Mos. 4:13). Om detta var det som hände med alla offren (inklusive syndoffren), så varför skulle det som händer med syndaren vara annorlunda?

Det vore orimligt att Gud skulle ge dem en sådan ingående beskrivning av vad som skulle hända med Israel (5 Mos 28:15ff) i detta liv och sedan inte nämna om den eviga tortyr som skulle drabba dem. Och om det är så viktigt som det antas vara nu, var det lika viktigt på den tiden. Men vi kan inte finna en enda indikation på detta i skrifter av Moses. Hur kunde Gud varna Israel i detalj om straff i detta livet, torka, epidemier och andra bestraffningar och inte säga ett ord om den viktigaste frågan, evig tortyr?

De nytestamentliga författarna använde förebilder från Gamla testamentet för att visa hur tillintetgörelsen av syndare i händerna på en vredgad Gud sker. Den förvandlar dem till aska, torterar dem inte under lång tid. Sodom och Gomorra är en enastående förebild som ges av Petrus och han säger “Och städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel….” (2 Petr. 2:6) Lägg märke till att Petrus säger två saker om vad som händer med de ogudaktiga … 1) De är ett exempel för oss för att vi ska förstå vad som väntar de ogudaktiga. 2) De blev så småningom aska – kremerade! (se även Mal 4:3)

William West för fram fler av dessa tankar på ett mäktigt sätt…

ADAM: Gud sade till Adam att den dag han åt, skulle han dö. Han fick inte höra att han efter sin död skulle utsättas för oändlig tortyr …

KAIN: Hans synd var det första mordet, som av de flesta antas vara den största av alla synder. Vad var hans straff? ….. Hans straff var att han skulle bli en flykting och en vagabond under sin livstid på jorden. Inte ett ord om något straff efter hans död. Straffet för den som dödade Kain skulle bli SJU GÅNGER STÖRRE än den bestraffning som Kain fick. Hur kan något vara sju gånger större än [evig tortyr]?

Tillintetgörelsen av Sodom och Gomorra: 1 Mos. 13 och 14: Dessa städer brändes
bokstavligen upp [Ps. 11:06, Jes. 34:9], de brinner inte fortfarande med människor som går omkring i plågor. Petrus säger att de är ett exempel (2 Petr. 2:6) på vad som kommer att hända med de ofrälsta.

Alla lagens förbannelser: Om man inte höll lagen, kom förbannelserna i detta liv [5 Mos. 28:18-19]. INTE ETT ORD SADES OM EN FÖRBANNELSE EFTER DENNA LIVSTID.

Det skulle vara bortom fattningsförmåga att Gud skulle ge dem en sådan ingående beskrivning av vad som skulle hända dem under detta liv och inte tala om den ändlösa smärta Han för alltid skulle överösa dem med.
(The Resurrection and Immortality, William West, Xulon Press, 2006, olika utdrag från kapitel sju – En märklig och oförklarlig tystnad. Se www.robertwr.com för mer information.)

Återigen är det samma sak, som sägs i en annan evangelisk kommentar:

Det finns ingen lära om helvetet [dvs evig tortyr] i Gamla Testamentet. I Jesaja 66:24, en gång i tiden en mycket citerad vers, är hänvisningen inte till den fortlevande personligheten (nephesh) av de som avfallit, utan till deras kroppar. (The International Bible Commentary, andra upplagan, Grand Rapids, MI, Zondervan Publishing House, 1986, s.64 kolumn 1).

Om evig tortyr är det som drabbar de flesta människor, varför kan vi inte finna en enda indikation på det i skrifter av Moses? Om det fanns någon undervisning om evig tortyr i Tanach (Gamla testamentet), hur kunde då aposteln Paulus förkunna för de ofrälsta avgudadyrkarna i Aten, “att Gud länge haft överseende med sådan okunnighet …” (Apg 17:30). Hur kan detta påstående vara sant om Gud planerade att tortera dem för evigt? Hade Gud verkligen överseende med detta då? Paulus sade att de onda skulle fördärvas, “De får sitt slut i fördärvet” (Fil 3:19), inte torteras för evigt. Mose sade ingenting om evig tortyr. Jesus sade att den mänskliga själen skulle fördärvas – inte bevaras (Matteus 10:28).

6) Jesus (Yeshua) betalade vår skuld, men skulden var döden, inte att bli torterad i evighet.

Edward Fudge tar upp den här viktiga punkten.

I Nya Testamentet är helt klart att Jesus inte bara dog, utan att han dog på grund av synden, och i stället för syndare. Mer än så, den död som Han dog var i en sann och egentlig betydelse syndarens död – den död som synden krävde – den död som vi borde ha dött … Gamla testamentets profeter talade om “Kristi lidanden” och “den härlighet som skulle följa”(1 Petr. 1:11), … Men vad är detta lidande och denna härlighet, om inte Guds eskatologiska dom …. Kristi kors var inte bara ett exempel på gudomlig dom, det var Guds dom par excellence – domen som redan undanhållits i århundraden från många som den gällde för (Rom. 3:25, Hebr. 9:15,26-28) ….

Jesus dog inte bara “för synd”; Han dog faktiskt i syndares ställe. Det är vad Petrus menar när han säger att “våra synder bar han i sin kropp.” Det är detta som menas med att Kristi död var ställföreträdande … För att använda bekant uttryckssätt, Jesus led helvetet för sitt folk – själva det helvete de skulle ha lidit om han inte tagit deras plats. Redan från början var syndens lön döden, och Jesus fick utstå precis samma straff som avkunnades i den första lustgården. (Edward W. Fudge, The Fire That Consumes. A Biblical and Historical Study of the Final Punishment (Houston, 1982), kapitel 12, utdrag från olika sidor)

Eftersom Jesus var fullkomlig Gud, uppstod han från döden. Hade han inte varit gudomlig, skulle hans kropp ha förblivit död. Men det är absolut otänkbart för någon som är syndfri. Därför säger Paulus triumferande, “Han som till det yttre var som en människa, ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn” (Fil 2:7b-9).

Poängen är att Jesus var utan synd och att Gud därför uppväckte honom från de döda. Hans kropp var inte död för evigt. Syndarna kommer vid tidens slut att genomgå sina personliga “kors”, och de kommer att lida i proportion till sina synder och sedan dö (upphöra att fungera) för evigt, kropp och själ (Matteus 10:28). Det kallas den “andra döden” i Skriften. (Uppenbarelseboken 2:11). Kroppens död kallas den första döden. Efter uppståndelsen kommer både kroppen och själen att dö och detta kallas den andra döden.

Återigen konstaterar Dr David Regan helt riktigt (han gick över till villkorlig odödlighet efter att ha studerat det) ….

Slutligen, för mig personligen, är det mest övertygande av alla argument mot den traditionella uppfattningen relaterat till det som Jesus själv lidit på korset. Våra synder lades på honom. Han tog det straff vi förtjänar.

Och vad var det för straff? Det var extremt lidande följt av döden. Om Jesus inte lidit hela straffet för våra synder, då har vår skuld inte betalats. Men Bibeln säger att han betalat hela skulden, och det var inte evig tortyr, utan död. (Dr David R. Reagan, Lamplighter magazine March 2006 Lamb & Lion Ministries – McKinney, TX)7)

7. Hur kan ordet “förgås” betyda evig tortyr? Det gör det inte, punkt, slut..

Johannes 3:16 – “Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”

Detta är den mest citerade versen i Bibeln och också en av de tydligaste beskrivningarna av de ogudaktigas fördärv.”… Den som tror på honom skall inte gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannes skrev inte att “… den som tror på honom skall inte få evigt liv med tortyr ….” Kom ihåg att de ogudaktiga inte kommer att vara odödliga alls. Odödlighet kan man få endast genom evangelium (2 Tim 1:10). Det sätt på vilket de flesta kyrkor tolkar Johannes 3:16, innebär att de i sitt stilla sinne ersätter det mycket tydliga ordet “förgås” med något som betyder nästan motsatsen – “aldrig förgås”. Det finns ett tydligt ord för “tortyr” på grekiska – så varför använde inte Johannes det? Eftersom han inte lärde ut det alls. I Johannes 3:16 är ordet “förgås” på grekiska “apollumi”. Det är korrekt översatt många andra gånger som “fördärva” genom hela Nya Testamentet. När något är “fördärvat” betyder det något som inte längre fungerar alls. Det är den vanligaste användningen av “apollumi” som “fördärvar” i det Nya Förbundets skrifter. När Yeshua (Jesus) säger i Matteus 10:28 att själen kommer att fördärvas (inte bevaras), talar han om för oss att den förlorade själen inte längre kommer att fungera. Den kommer inte att vara medveten. Den kommer att fördärvas. Johannes 3:16 och Matteus 10:28 är i perfekt harmoni när man förstår sanningen om villkorlig odödlighet.

8) Även Josua – som talade om att bränna upp syndare, dödade dem först – och brände sedan upp deras kroppar.

Josua 7:15 – “Den som blir utpekad med det tillspillogivna skall brännas upp i eld, med allt vad han har”…

Joshua 7:25 – “Och Josua sade, ´Varför drog du fördärv över oss? I dag skall HERREN bringa olycka över dig.´ Sedan stenade hela Israel honom. De brände upp dem och kastade stenar över dem”.

Det framgår tydligt här. Joshua tar Akan, som hade syndat och hade blivit varnad för att bli uppbränd och först låter han honom och hans söner och döttrar bli stenade – och sedan, efter att de är döda, bränner han upp deras kroppar. Detta är exakt vad som sägs i artikeln ovan med rubriken “Varför sällan citerade Jesaja 66:24 är en nyckel.” (Inte ännu översatt, övers. anm.) Jesaja berättar för oss att de förlorade är döda och deras döda kroppar bränns också upp. Jesus citerar denna vers i Jesaja när han talar om Gehenna (helvetet). Petrus förklarar för oss att de förlorade blir till aska (2 Petr. 2:6). Malaki säger samma sak (Mal. 4:3).

9) Varför förkunnade Paulus aldrig denna lära om evig tortyr? Eller uppfattade Paulus Jesus korrekt i Matteus 10:28 … att de ofrälstas själar kommer att fördärvas.

Paulus förkunnade fullt ut hela Guds vilja och plan genom att tydligt förklara :

Att de som lever sitt liv utan att omvända sig från synd “är värda döden” – Rom. 1:32
Att “alla som syndar utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen” – Rom. 2:12
Att synden “leder till döden” – Rom. 6:16
Att synden “resulterar i död” – Rom. 6:21
Att “syndens lön är döden” – Rom. 6:23
Att de som lever enligt den syndiga naturen “kommer att dö” – Rom. 8:13
Att evangeliet är en dårskap “för dem som blir förtappade” – 1 Kor. 1:18
Att de som predikar evangeliet är “en doft av död” “bland dem som blir förtappade” – 2 Kor. 2:15-16
Att den gammaltestamentliga lagen “dödar” och till sist för med sig “död ” – 2 Kor. 3:6-7
Att evangeliet är “dolt för dem som går förlorade” – 2 Kor. 4:3
Att de som behagar sin syndiga natur “skall av köttet skörda undergång” – Gal. 6:8
Att “de går förlorade” – Filipperbrevet 1:28
Att “de får sitt slut i fördärvet” – Filipperbrevet 3:19
Att “de kommer att straffas med evigt fördärv” – 2 Tess. 1:9
Att de “går förlorade” – 2 Tess. 2:10
Att “de går förlorade, eftersom de vägrade att älska sanningen och bli frälsta” – 2 Tess. 2:10
Att “Kristus Jesus … har gjort slut på döden” – 2Tim. 1:10
Att de är som värdelös mark som kommer att “till slut … brännas upp” – Hebr. 6:8
Att synder är “handlingar som leder till döden” – Hebr. 9:14 (alternativ översättning)
En förtärande eld “kommer att uppsluka Guds fiender” – Hebr. 10:27
Att de som “drar sig undan” i otro kommer att ”gå förlorade” – Hebr. 10:39

På olika sätt med olika ord var rabbinen Paulus noga med att upprepade gånger förklara exakt vad som skulle hända med dem som på ett dåraktigt sätt förkastar evangeliet. Han var övertygad när han gjorde detta, eftersom Gud utsett honom till att till fullo förkunna hela Guds rådslut. Paulus dolde inte någon del av sanningen – inklusive den hemska sanningen att de som förkastar Messias kommer att bli helt “fördärvade” av den rasande, förtärande elden från Herren. Om ord har någon betydelse överhuvudtaget, då är det den slutsatsen vi måste dra.

Låt mig tillägga att om vi antar att Jesus predikade evig tortyr, som många hävdar, då skulle Paulus säkert ha backat upp detta. Men Paulus sade inte något sådant, eftersom Jesus inte lärde något sådant, för att inte tala om att bibeln som de lärde från – Gamla testamentet – inte lär något sådant.

10) Paulus sa att han inte var skyldig till “någons blod” (Apg 20:26)

Detta uttryck används alltid i bibeln när människor riskerar att möta döden, inte evig tortyr. Paulus förklarade att han inte var “skyldig till någons blod.” Paulus tvekade inte att dela med sig hela Guds rådslut, däribland den beklagliga nyheten om vad som slutligen skulle hända med dem som förkastar evangeliet. Själva det faktum att Paulus säger att han inte är skyldig till någons blod är ett säkert tecken på att människor faktiskt kommer att dö (inte leva – och lida som odödliga) när de drabbas av den andra döden.

11) Johannes säger i Uppenbarelseboken att ”döden skall inte finnas mer”

Om ”död” egentligen betyder ”att leva för evigt skild” från Gud (och det gör det inte), då kommer döden faktiskt att finnas för evigt. Men i Upp. 21:4 förklarar Johannes uttryckligen att ”döden skall inte finnas mer”. Tänk på det en liten stund.

12) Jeremia 7:30-33 talar om denna plats som kallas Hinnoms dal (Gehenna) – inte som en plats för evig plåga.

När Jeremia talar om det här stället (egentligen är det Gud som talar i detta avsnitt i bibeln), sa han att det kommer att kallas “Dråpdalen”, inte “Dalen med evig pina” som den moderna kristendomen påstår.

13) Jesus (Yeshua) uttalar sig om den som förrådde honom, “Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född.” (Mark 14:21)

Men om de flesta människor utsätts för evig tortyr, är detta ett löjeväckande uttalande. Skulle inte Messias snarare har sagt (om evig tortyr var sant) att det skulle ha varit bättre om alla icke-troende aldrig hade fötts! Om evig tortyr är sant, så skulle det uppenbarligen ha varit bättre för de flesta att inte ha fötts (eftersom de flesta inte kommer att bli frälsta) (Matteus 7:14). Men Jesus förbehåller detta uttalande för den mest avskyvärda syndare endast. Detta tyder på att även för de förlorade, (som Gud hellre ville skulle bli frälsta), är det ändå bättre att ha fötts och sedan förlora livet än att aldrig ha blivit född. Med andra ord är Gud så god, att de åtminstone fick en chans att leva en kort tid. Fundera på detta argument i ditt sinne om och om igen, och det kommer att tydligt visa på Guds godhet.

14. Guds eld förtär alltid hans fiender, den upprätthåller dem inte under tortyr.

Enligt Hebreerbrevet 10:26-27 ser vi tydligt att på domens dag kommer rasande eld att fullständigt förtära Guds fiender, inte sadistiskt tortera dem utan slut. (… en förtärande eld som skall uppsluka motståndarna.) Det grekiska ordet som översätts med “uppslukar” här betyder ordagrant “att äta” (Strong 33) och översätts med “slukar” i King James Version (och med just ”uppslukar” i Svenska Folkbibeln, övers. anm.) Vi kan välgrundat konstatera att rasande eld bokstavligen kommer att uppsluka Guds fiender när de kastas i den brinnande sjön – och förtära dem helt.

Följande utdrag är hämtat från webbplatsen www.hell-know.net om det här ämnet:

Men Arons söner i Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför HERRENS ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de dog inför HERREN. (3 Mos. 10:1-2).

Vi ser här att Nadab och Abihu ignorerade Guds bud och försökte närma sig honom på sina egna villkor. Som en följd av detta “gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren.” Deras förakt för Herrens vilja och försök att närma sig honom på sina egna villkor representerar religionen i motsats till kristendomen. Religion är människans försök att få kontakt med Gud, medan kristendom innebär att Gud anknyter till mänskligheten genom Kristus. Vi kan antingen göra det på vårt eget sätt eller på Guds sätt, det är vårt val.

Nadab och Abihu som förtärdes av eld är bibliska exempel på vad som kommer att hända på domens dag med människor som inte bryr sig om Guds ord och lever sina liv med liten eller ingen oro för sin Skapare. Dessa stolta rebeller är bara beredda att närma sig Gud på sina egna villkor. På domedagen kan sådana människor förvänta sig att en eld kommer ut från HERRENS ansikte och förtärdem. De kommer att dö inför Herren, lika säkert som Nadab och Abihu gjorde.

Här är några fler exempel:

4 Mos. 16:35
Och eld gick ut från HERREN och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse.

2 Kung. 1:10
Elia svarade befälet: ”Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man.” Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

Ps. 97:2b-3
…rättfärdighet och rätt är hans trons grundval. Eld går framför honom och förtär hans fiender runt omkring.

Ps. 106:18
Eld började brinna i deras läger, en låga brände upp de ogudaktiga.

Hes. 22:31
”Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör slut på dem med min förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, Herren”.

Sef. 1:18
Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty fullständigt och med hast skall han göra slut på alla dem som bor på jorden.

Upp. 18:8-9
Därför skall hennes plågor komma på en enda dag: död och sorg och svält, och hon (”Babylon”) skall brännas upp i eld. Ty mäktig är Herren Gud, han som har dömt henne. Jordens kungar, som har bedrivit otukt med henne och levt i lyx, skall gråta och sörja över henne, när de ser röken från den eld som bränner upp henne.

Som ni tydligt kan se, sammanfaller det bibliska faktum att Gud kommer att fördärva sina mänskliga fiender med en förtärande eld i den andra döden perfekt med hur Gud har behandlat sina mänskliga fiender genom historien. Detta vittnar om den oföränderliga, konsekventa karaktären hos Gud (se Ps. 102:26-27, Jak. 1:17 och Hebr. 13:08). När allt kommer omkring skulle det inte vara konstigt och helt oförenligt med Guds rättvisa, barmhärtiga karaktär som har blivit uppenbarad genom hela historien, om han på domens dag dömde sina mänskliga fiender till oändlig medveten tortyr – en sadistisk, orättvis, skoningslös dom, raka motsatsen till hans konsekventa, oföränderliga karaktär? Naturligtvis skulle det vara så.

Lägg tydligt märke till att Gud i alla ovanstående texter inte sadistiskt torterar dessa människor ständigt med eld. Nej, elden förtär dem. Utan tvekan finns det ett mått av skräck och medveten smärta i denna typ av tillvägagångssätt, men det är inte sadistiskt oändligt – med barmhärtighet leder det till döden.

Är detta orättvist från Guds sida? Inte alls. Lägg märke Psalm 97:2-3 ovan: innan uttalandet om att Gud kommer att döma och förgöra sina fiender med förtärande eld, står det förvisso att “rättfärdighet och rätt är hans trons grundval.” Ni förstår att vi alltid kan vara helt säkra på att Guds domar är helt rättfärdiga och rättvisa. Och Gud är inte snabb med att döma. Han är “barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd” (Ps 103:8). “Han har tålamod mer er eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig” (2 Petr. 3:9b). Ändå finns det en gräns för Guds tålamod och nåd, om en envis person ständigt väljer att stå emot och göra uppror mot honom. Och när hans tålamod och barmhärtighet tar slut börjar hans dom. Men även Guds domar avvägs mot hans nåd och rättvisa.

Douglas Barry

Artikeln är översatt med författarens tillstånd.